Det har hänt väldigt mycket med privatskolan i Thailand på tre är, sedan jag själv arbetade där. Då var jag i början ensam lärare med alla årskurser i en bungalow på 15 kvm med ståtoalett. Nu är det en ”riktig” skola på två olika enheter med bl.a. rektor, personalrum, bibliotek, datasal och kopieringsmaskin, arbetsplaner och kvalitetsredovisningar. Allt detta hade varit en dröm för mig för tre år sedan. Det är tydligt att ju fler elever en skola har, desto större organisation behövs. Min uppfattning att många familjer med barn i behov av särskilt stöd sökte sig till privatskolan var rätt. Det var till och med så många att skolan såg det som tvunget att göra restriktioner och att föräldrarna tydligare måste informera om deras barn är i behov av särskilt stöd. Detta innebar att vid tiden för mitt besök på privatskolan i Thailand så fanns där inga elever eller föräldrar med erfarenheter av någon specialpedagogisk insats från skolan hemma i Sverige. Från början var min tanke att endast intervjua föräldrar med denna erfarenhet. Därför var det bra att jag redan innan jag skrev infobrevet till föräldrarna hade tänkt igenom urvalsprioriteringen och försäkrat mig om att få in så många intresserade som möjligt och sedan göra urvalet. Något urval behövde aldrig göras.
8.1 Vad är anledningen till att föräldrarna placerar sina barn på privatskola i Thailand?
Anledningen till familjernas vistelse i Thailand varierar något. Det kan bero på att någon av föräldrarna mår medicinskt bättre i ett varmt klimat eller att de pga. stress behöver vila upp sig. Samtliga föräldrar anger att de också gör det för barnens skull. Man vill ge dem något annat, nämligen förmånen att få vistas i ett annat land, att få leva ett annat sorts liv och att uppleva en annan kultur. Föräldrarna vill också för ett tag komma bort från det inrutade livet, stressen och ekorrhjulet hemma i Sverige och få mer tid för familjen.
Litteraturen tar också upp stora problem i dagens svenska skola som indragningar, nedskärningar, stora klasser och stress. Många av författarna ställer sig därför mycket frågande till om den svenska skolan pga. detta kan betraktas som en skola för alla.
8.2 Hur upplever de intervjuade privatskolan i Thailand jämfört med skolan i Sverige?
Föräldrarna anser att det finns fler olikheter än likheter mellan privatskolan i Thailand och skolan i Sverige, att skillnaderna är uppenbara.
8.2.1 Gruppstorlek
Samtliga intervjuade anser att det faktum att skolan är liten och har små klasser utgör den stora vinningen. Eleverna blir sedda och bekräftade, både som individer och som grupp. Undervisningen kan individualiseras med rätt sorts utmaningar och krav på ansvar. Andersson (1999) bekräftar att det är lättare att individualisera undervisningen i en liten grupp där läraren har mer tid för varje elev. Eleverna får då en större möjlighet att arbeta utifrån sina egna förutsättningar med arbetsuppgifter som till innehåll och utformning är anpassade efter eleven. Alla får på så sätt en möjlighet att utvecklas optimalt.
I litteraturstudien skrev jag om Per-Anders Rydelius, som vill reformera om skolan. Han vill ha tillbaka skolmognadstestet och kombinera det med mindre undervisningsgrupper, fler lärare och mer specialpedagogisk kompetens. Hans idéer känns i detta sammanhang mycket relevanta och intressanta.
En liten skola med små klasser anses inte ekonomiskt lönsam i Sverige. Små skolor stängs och slås ihop till stora. Klasstorleken tenderar att bara öka. Här undrar jag om man inte tänker för kortsiktigt. Vad innebär det framför allt för eleverna men också för pedagogerna på lång sikt? Vilka kostnader innebär det för samhället på lång sikt? Lärarna känner sig i Thailand nöjda och tillfreds med sitt arbete. De har tid och ork att finnas till för andra. Ändå arbetar de 40 timmar i veckan i Thailand och har ungefär samma arbetsuppgifter där som i Sverige. Detta är något som jag finner mycket intressant och viktigt att uppmärksamma. Skulle fler elever nå målen och enligt Utbildningsdepartementets riktlinjer lämna skolan med en positiv tro på och respekt för sig själva och sina medmänniskor om klasserna var mindre i skolan i Sverige?
8.2.2 Miljö
Miljön på och runt privatskolan i Thailand skapar möjligheter men utgör också begränsningar. I skolan drar man nytta av det nya landets seder, kultur och språk i undervisningen. Pga. klimatet kan utemiljön utnyttjas på ett helt annat sätt än i Sverige. Innemiljön upplevs som lugn och mysig. Det finns gott om plats och möjligheter att hitta en ensam vrå att arbeta i. Här finns utrymme för Vygotskijs ”inner speech”. Begränsningen innebär att de praktiska ämnena
och språkvalet inte får något utrymme. Skolan har inte heller resurser att ha några specialkompetenser.
8.2.3 Interaktioner
Interaktionerna är fler på skolan i Thailand än i Sverige vad gäller elev-elev, elev-lärare, lärare-förälder, lärare-lärare, lärare-rektor, förälder-rektor och förälder-barn. De kommer helt enkelt närmare varandra. Vygotskijs socialkonstruktivism stämmer därför mycket väl in på privatskolan i Thailand. För skolans del har lärarna en stor betydelse. De har tid att lyssna på och observera eleverna. Genom att möta dem i den utvecklingsfas där de befinner sig handledar de eleverna genom lämpliga arbetsuppgifter in i nästa utvecklingszon. På så sätt har privatskolan en bra miljö för lärande.
8.2.4 Ansvar och personlig utveckling
Eleverna på utlandsskolan blir mer självständiga, tar mer ansvar, tar in informationen bättre, blir öppnare och vågar mer. De visar på kort tid stor utveckling, framför allt socialt sätt. Privatskolans morgonsamlingar och skolans värdegrund med RAR, Respekt för andra, Ansvar för sina handlingar, Respekt för mig själv, är något som tilltalar mig mycket. Andersson (2004) skriver att följande tre saker är viktiga i bemötandet; att bli bemött med respekt, att bli bekräftad och att bli lyssnad på. Detta jämför Andersson med Dalai Lamas råd och instruktioner för livet; Respect for self, Respect for others and Responsibility for all your actions. Det är tydligt var privatskolan i Thailand har fått sin värdegrund ifrån.
8.3 Är den svenska privatskolan en skola för alla?
En skola för alla grundar sig på våra demokratiska värderingar och är en skola som är lika ändamålsenlig för alla elever, oavsett möjligheter, förutsättningar och behov. Det är den enskilde elevens förutsättningar, behov och intressen som sätts i centrum. Skolan ska erbjuda varje individ en relevant undervisning och optimala utvecklingsmöjligheter. Detta sker bäst i en miljö där man upplever delaktighet och gemenskap. De specialpedagogiska insatserna bör utgå från principerna att handikapp kan och ska minimeras. Detta sker genom förändringar och anpassning av miljö och bemötande. Målet med delaktighet i en skola för alla har över tid förskjutits från integrering via inkludering till vad som nu ofta uttrycks som en öppenhet för mångfald och olikhet. Trots detta visar litteraturen på att forskning hur elever ska samundervisas då de har olika förutsättningar inte är tillräcklig.
Privatskolan i Thailand är inte en specialpedagogisk modell eller en skola för alla. Avsaknaden av en specialpedagog och andra specialkompetenser är en av anledningarna till detta. I en skola för alla behövs specialkompetenser. En annan är det faktum att skolan måste ta ställning till om de kan ta emot en elev i behov av särskilt stöd eller inte. I en skola för alla är alla välkomna. Av ekonomiska orsaker är det heller inte möjligt för vem som helst att gå på privatskolan i Thailand, speciellt då kommunerna hemma i Sverige ställer sig så olika till om man får ta med skolpengen eller inte.
8.4 Avslutande diskussion
Är privatskolans koncept, resultat och verkningar bara möjliga i Thailand? Klimatmässigt går det inte att göra så mycket åt saken. Däremot organisationsmässigt tror jag att skolan i Sverige kan ta till sig några centrala bitar som vikten av samsyn och samverkan för att få en helhet kring eleverna, att se och utgå från individen, lärarens betydelse som handledare av elevernas lärande och att utforma en social gemenskap över åldersgränserna. För skolans del anser jag att vi alla pedagoger både måste få och ta oss tid till pedagogiska diskussioner och samtala vad vi kan göra. Vad är vårt uppdrag, mål och vår värdegrund? Hur kan vi göra skolan till en sådan lugn och positiv miljö som möjligt där såväl ledning, personal, elever som föräldrar känner att de lär, trivs och mår bra? Hur kan vi samverka för att utgå från helheten och det positiva, det salutogena? Hur kan vi tillsammans visa vår professionella kompetens? Detta är något som jag som specialpedagog i en skola för alla kan initiera. Dessutom tror jag mycket på handledning som ett pedagogiskt hjälpmedel i lärarens komplexa vardag. Handledning ser jag som ännu en viktig bit i min roll som specialpedagog.
Att alla intervjuade trivs och mår bra på privatskolan i Thailand är uppenbart. Vad är det då som påverkar eleverna mest? Är det att skolan är liten? Är det de små grupperna? Är det att föräldrarna är lediga och har mer tid för sina barn? Är det den nya miljön och kulturen? Är det klimatet? Är det de sociala övningarna? Är det samspelet? Personligen tror jag att det är en blandning av alltihop. Det blir positiva ringar på vattnet. Om både personalen och föräldrarna trivs och mår bra smittar detta av sig på barnen. Här hade det varit mycket intressant att få med ytterligare en dimension, eleverna. Detta fanns det varken tid eller utrymme för i arbetet. Därför utgick jag från de vuxna vars beslut, val och prioriteringar styr och har inverkan på barnen.
Våra styrdokument talar ett tydligt språk. Alla människor är födda fria, har lika värde och samma rättigheter. Undervisningen i skolan ska anpassas till varje elevs olika förutsättningar och behov. Särskilt intressant och viktig finner jag FN: s konvention om barns rättigheter. Barnkonventionen är rättsligt bindande, ett land som har undertecknat ett sådant avtal har juridiskt förbundit sig att följa vad som står i konventionen. I slutet av 2005 hade 192 regeringar förbundit sig att förverkliga den. Endast Somalia och USA saknades på listan (Regeringskansliet, 2006). Men hur efterföljs egentligen konventionens 54 artiklar världen över?
Intervjuguiderna var mycket bra verktyg i undersökningen. De hjälpte mig att hålla fokus på arbetets syfte och mål men var också ett stöd genom varje enskild intervju. Att de intervjuade föräldrarna och lärarna fick den i förväg upplever jag som mycket positivt då deras svar var genomtänkta och kändes verkligen äkta. Intervjuguiden borde även skolans VD och rektor ha fått i förväg. Jag tror i och för sig att deras svar inte hade blivit så mycket annorlunda då de är mycket rutinerade och vet vad de gör och vill. Däremot känns det att förutsättningarna borde ha varit lika för alla.
Det var mycket intressant och inspirerande att genomföra intervjuerna. De innebar dock en mycket stark koncentration och fokus från mig som intervjuare. Därför kände jag att det inte gick att genomföra mer än en, max två intervjuer på en dag. Efterarbetet krävde också sin tid och koncentration. Det kändes värdefullt att fånga upp allt direkt efter varje intervju. Jag är mycket glad och tacksam över det faktum att intervjuerna spelades in. Det hade varit totalt omöjligt att komma ihåg allt efteråt. Visserligen förde jag också anteckningar under intervjuernas gång men det hade varit orimligt att hinna skriva ner allt. Inspelningarna gjorde att resultatet blev mer heltäckande och tillförlitligt.
Det var fem mammor som svarade på mitt mail, att de kunde tänka sig att bli intervjuade. Väl på plats fick jag även kontakt med ytterligare en mamma. Inför intervjuerna visste jag inte om de skulle vara med enbart mamman eller om en ev. pappa skulle vara med. Det visade sig bli det första. Även om vi i Sverige arbetar för ett jämlikt samhälle och ska dela på så många sysslor som möjligt verkar det ändå som om det är mammorna som har huvudansvaret för barnens skolgång och sköter själva kontakten med skolan. Andersson (1999) skriver också att av gammal tradition tycks ansvaret för hur barnen sköter sig i skolan ligga mest på mammorna.
Hälften av de intervjuade föräldrarna, dvs. tre stycken, är själva pedagoger. Detta finner jag mycket intressant. De är insatta i skolans värld och som regel intresserade av pedagogiska frågor. Av erfarenhet vet jag att det finns för lite tid för pedagogiska diskussioner i skolans vardag. Här hade dessa pedagoger både tid och lust att prata om något som intresserade dem. Hade jag inte fått tillräckligt många intresserade att intervjua och därmed ett svagt underlag om inte dessa föräldrar hade funnits på plats?
Man kan konstatera ett stort svensk behov då det nu finns två olika svenska privatskolor på ön. Den undersökta skolan har innevarande läsår en sänkning av det totala antalet elever. Beror det på konkurrensen? Ledningen menar att det även kan bero på att man har tagit bort friåret i Sverige. Den nya skolan har lägre avgifter men vad ingår i dessa? Här hade det varit intressant att jämföra de båda privatskolorna sinsemellan. Det finns det inte heller tid eller utrymme för i detta arbete.
Föräldrarna är helt klart en stark kraft och viktig resurs som alla pedagoger måste ta tillvara. Det är de som känner sina barn bäst. Detta samarbete känns än viktigare i min roll som specialpedagog. Här finner jag ett bra samarbete med föräldrarna som väldigt viktigt, något som framkom mycket klart både i litteraturen, pilotstudien och i intervjuerna med lärarna. Det måste finnas både tid och plats för detta samarbete. På de elva år som jag har arbetat som lärare upplever jag också föräldrarna som mer och mer aktiva och ifrågasättande. Andersson (2004) bekräftar detta med att andelen föräldrar som önskar att vara med och bestämma kring barnens skolsituation har ökat sedan 1997. De vill kunna påverka barnets möjligheter att få extra stöd, klassens storlek, skolans normer och regler, vilken lärare barnet ska ha samt skolans miljö.
Litteraturstudien visar att om vi ska kunna utveckla en mer inkluderande skola måste alla som arbetar med barn och ungdomar idag ha specialpedagogiska kunskaper, inte bara specialpedagogen. Några av författarna ställer sig också frågande till om lärarutbildningen uppfyller kravet på att kvalificera blivande lärare för att klara arbetet i starkt heterogena grupper. Detta anser jag måste ha en hög prioritet i de olika pedagogiska grundutbildningarna. Kontinuerlig fortbildning i ämnet måste därefter främjas. Sedan måste självklart också politikerna ta sitt ansvar och se till att vårt uppdrag får förutsättningarna, resurserna och statusen att verkligen lyckas så att vi inte bara är en skola för alla på papperet. Då tror jag att
skolan har en möjlighet att bli en framgångsrik skola för alla och med rum för lärande, i alla fall i Sverige.