Sammanfattning av observationsanalysen

Mitt syfte med denna observation och analys var att först och främst hitta det som utmärker Hipgnosis och StormStudios bildspråk, samt att i andra ledet hitta de kopplingar, representationer och samband som finns till populärkulturen, konsthistorien och postmodernismen. Analysen har stött sig på en textanalysmodell på tre nivåer. På den slutliga sociohistoriska nivån kan upplevelsen bli att mycket upprepas från de tidigare nivåerna. Detta beror på min avgränsning, att nivån diskuterar på ett bredare plan och av utrymmesskäl.

5.8.1

Med stöd av bakgrunden och analysen av skivomslagen berör dem flertalet områden som är grunden för den visuella kommunikationen. T.ex; textbärande kulturprodukter kopplade till olika genrer som kan kopplas till dess form- och bildspråk. Dessa är flytande och ständigt skiftande. Omslagsbilderna är kommunikationsmedel för musikindustrin att nå den potentiella konsumenten, representationsverktyg för artisterna och designers sätt att fritt skapa med lån från populärkulturella uttryck. Exempel på detta är att finkultur och masskultur både går in i en sociologisk- och strukturell process av semiotiska tecken, symbolik och koder. Det berör även marknadskommersialism eller anti-kommersialism, identitetsskapande, kulturideologier och hela samhällsutvecklingen i ett globalt perspektiv.

5.8.2 Den textuella nivån

På den första nivån i analysen penetrerar jag kärnan i omslagens bildspråk, vilket kan delas upp på två olika sätt enligt Lindgrens interpretation av Roland Barthes systematiska modell. Först det som bilden visar och innehåller; denotationen. För det andra, konnotationen, det som gör att bilden får en betydelse när vi tolkar, associerar och värderar innehållet i bilden. Med våra egna erfarenheter och förförståelser får bilden olika betydelser i en pluralistisk kulturell kontext.

Gemensamma nämnare jag hittar i deras bildspråk är landskapsfotografiska miljöer, nischade specialdesignade objekt och ovanliga storslagna platser. Dessa konstrueras och byggs upp som om det vore en filmsekvens. Elegy (omslag- och bilaga 1) med sina stora röda plastbollar blir surrealistiskt i Saharas stillsamma sandöken, en drömliknande upplevelse. Houses of the Holy (bilaga 2) med nakna ljusblonda barn i en historisk irländsk landskapskontext väcker många tankar om sagoteman som växlar mellan verklighet och fantasi. Detta bildspråk känns genomgående lättidentifierat och profilstarkt, men för den skull inte upprepande. Detta går tillbaka i grundarnas akademiska år på konstskola med TV och film. Detta filmiska storslagna språk med stora vyer är också signifikativt för deras bildspråk. Det mest framträdande exemplet i mitt urval är Pink Floyds The Division Bell (bilaga 5) – där formgivningen blev en högst originell och stark representation i framtagandet av skulpturerna tack vare en ekonomisk frihet. Hipgnosis tidiga år och samarbete med Pink Floyd gav dem förtroendet att skapa representationer åt Pink Floyds psykedeliska och storslagna image. Detta bildspråk har även överförts till andra artister. Flera jag tyvärr inte fick plats med av tidsskäl och platsbrist. Men de är tydliga på The Cranberries (bilaga 6) och Alan Parsons (bilaga 4) skivomslag. Här kan man möjligen påstå att StormStudios blir en pastisch på sig själva som designers, men det kan också betraktas som deras konstnärliga varumärke.

5.8.3

En klar definition är att det handlar om en kulturprodukt som får flertalet diskurser beroende på erfarenheter med kopplingar i populärkulturella uttryck. Dessa kan också tolkas fritt efter egna behov och identifierande. Trots att Hipgnosis och StormStudios fått ett uppdrag som ska modifieras med deras egna narcissistiska behov som designers, musikindustrins styrande (maktperspektivet), artisternas vision om hur de vill bli representerade inom sin genre, mottagarens och skivköparens identitetsbehov – får den ett eget liv i sin kontextuella placering när den representerar en viss kategori av musik. Skivomslaget får således en nästan omöjlig uppgift som visuellt kommunikationsinstrument att vara smaksättare av den musikaliska menyn.

Hipgnosis och StormStudios bildspråk har fått ett kulturellt värde inom postmodernismen, har sitt eget liv och där betraktaren får värdera bilderna efter eget tycke och smak, vare sig den har en högkulturell eller lågkulturell värdering. Hegemonins tolkningsföreträde i ett klassamhälle upplever jag som godtycklig. Den eklektiska designen på ett självständigt plan skulle få tuffare i en högkulturell placering bland konstkännare. Men som kommersiell design för en musikprodukt är den obunden av alla tänkbara konventioner. Upphovsmännen har blivit sin egen dominant inom sin kontext.

Min analys visar på att omslagsbilderna får en egen intertextualitet och mytologiska kopplingar till andra kulturella texter som konst och litteratur. Betraktarens egna

ideologier frammanar dessa tecken och där jag ser klara likheter med konstriktningar inom surrealismen. Om betraktaren av bilden dessutom har en relation till musiken – stärks symboliken och konnotationerna till andra populärkulturella diskurser.

5.8.4 Den sociohistoriska nivån

Konsumenten är smakrådgivaren inom ett masskulturellt samhälle - men designgruppen som representerar artisten och musikbranschen blir smakrådgivaren som med sitt bildspråk väcker nya tankar åt den potentiella köparen av musiken. Med andra ord har Hipgnosis, och på senare år StormStudios, lyckats känna av de postmodernistiska vindarnas förändringar. I varje samhällsgrupp finns ideologier där de rådande sociala förhållandena styr. Så länge medier och olika kulturer aktualiserar den rådande populärkulturen – kommer det skapas behov att överträffa fantasin med bildspråk som lockar nya generationer.

I analysen framkommer tydliga samband till konsthistorien i deras arbete. Detta blev påtagligt redan i mitt urval av designgruppernas bilder. Bildernas inneboende kraft gjorde att man av erfarenheter till konstvärlden fick egna konnotationer till Salvador Dalis drömfotografiska utsvävningar och René Magrittes magiska realism. Det är detta som genomgående framkommer i Hipgnosis och StormStudios arbete.

Intertextualiteten kan härledas till både litteraturen, konsten och filmvärlden. Säkerligen kan det ännu tydligare framträda vid djupare analyser. Om jag exempelvis väljer att placera deras omslagsbilder inom litteraturen då finns kopplingarna till science-fiction som Arthur C. Clarke, framtidssagor likt George Orwell eller sago- och fantasyvärldar. Men detta samband kanske inte är övertydligt i bemärkelsen intertextuella lån från andra genrer. Däremot syns det tydligt i deras fotografiska visioner att bända på verkligheten som Storm Thorgerson uttryckte det i bakgrundsbeskrivningen. Fotografering som verklighetsmedium har klara konnotationer till filmspråket som hela tiden bänder på verkligheten. Bildomslaget fryser konnotationerna till populärkulturella uttryck och blir ett koncentrat av överrealism. Med tanke på formskaparnas akademiska kopplingar till filmvärlden är deras kreativa arbetssätt en uppenbar koppling till drömvärldar likt ”Hollywood surrealism” som Nick De Ville utvecklade om deras bildspråk.

Det är dessa samband som mycket väl stämmer in i det postmodernistiska tillståndet av skenbilder, fragmentisering och hyperrealism. Mötet mellan de konstnärliga fälten fotografi, musik, litteratur, samt konstvärldens realistiska och surrealistiska målningar får diskurserna att integrera i ett konsumtionssamhälle. Men det är först när bilderna analyseras på egen hand och varje element bryts ner dessa samband blir tydliga.

6

DISKUSSION

Min metod att använda mig av Lindgrens analysmodell på tre nivåer har varit lärorik och krävande. Den har fungerat som ett observerande schema för min tillvägagång och syfte. Modellen har genererat ett brett spektrum i synen på bildspråkets kopplingar till populärkulturella texter. Samtidigt har det varit en omöjlig uppgift att ta ett helhetsgrepp om populärkulturfältet. Inte minst eftersom det kräver djup kunskap om populärkulturens många teorier och vad de innebär som begrepp, därutav min omfattande bakgrund som kan kännas något framtung. Utan den hade det blivit svårt att få en helhetsbild av de många fält skivomslaget berör som kommunikationsinstrument inom populärkultur, design, konst och bildpedagogik. Jag upplever att analysmodellen har varit ett effektivt verktyg som lyft fram skivomslaget i en helt ny position för att förstå formgivarnas bildspråk och de historiska sammankopplingarna.