Sociohistoriska nivån

Efter denna genomgång av inre struktur och relationer till andra populärkulturella texter styrs diskursen mot vad skivomslagen handlar om som representation i den sociala och historiska kontexten. Med andra ord hur dessa texter uppfattas i mediesamhället och populärkulturens breda underhållningsfält.

5.7.1 Skivomslagets kulturella placering?

Det som framträder vid denna analys får en relativt schizofren innebörd och frågorna väcks om dess funktionella textplacering. Ska Hipgnosis och StormStudios omslagsbilder betraktas som renodlad konst, en kommersiell produkt som kan fungera likt eskapism utan djupare värde, eller enbart som representationsdesign och beställning inom sin begränsade genre i egenskap av skivomslag?

Eftersom min grundläggande tanke var att analysera; vad som utmärker Hipgnosis och StormStudios bildspråk och vilka kopplingar man kan hitta i deras bilder till populärkultur, konsthistoria och postmodernism – leder det uppenbarligen till olika diskurser som ofta krockar med varandra. Deras arbete lever sitt eget liv och styrs inte enbart av en bestämd konstnärlig form, eller av marknadsanpassning styrt av ett stort skivbolag. De har med sitt rykte skapat en unik position inom sitt eget designfält. De har till uppgift att samarbeta med artisten, visualisera och kommunicera med lyssnaren. Placeringen av deras verk inom dagens populärkulturella utbud kommer fortsätta att dela människors uppfattning om vad som kan anses vara högkulturell konst.

Vad som framkommer i faktatexterna är också att StormStudios i dagens populärkulturella mix inte har ambitionen att blanda in sig i debatten om vad som kan anses vara renodlad konst eller enbart kommersiell konst. Precis som Thorgerson själv beskriver i sin egen bok handlar det om att fånga och gripa ögat på ett fängslande sätt (Thorgerson, 2007). Bilderna lever så sett sitt eget liv som bildspråkligt instrument, vilket hjälper mottagarna att väcka fantasin och intresset för produkten.

5.7.2 Postmodern stilblandning

Historiskt sett har skivomslagets framställning genom Hipgnosis och StormStudios - vågar jag påstå efter min analys - varit banbrytande i den postmoderna utvecklingen. Influenserna är uppenbara i deras formgivning med sina pastischer från konst-, film- och litteraturvärlden. Genom sin bakgrund på konstskola har de fått en förståelse för filmhantverket. Detta har de fört in i sitt kreativa framställande och till uppbyggnaden av filmiska scener, fast inom fotografering. Stilblandningen i deras bildspråk väcker fantasin och tankarna om vad det egentligen kan vara som framträder i medieringen av bilderna? Här framträder tydliga kopplingar till en postmodern tid när populärkulturella tecken och konst alltmer har präglats av omstörtande artistisk frihet. Stilblandningen har lånat fritt från konsthistoriens epoker som hamnar i gränslandet mellan verklighet och

fantasi. Lindgrens bok fångar de vetenskapliga grundsatserna om dessa resonemang genom Baudrillard och Jameson (Lindgren, 2005).

Det postmoderna tillståndet synliggör Hipgnosis och StormStudios fotografier som skenbilder av en verklighet som överträffar verkligheten. De bänder verkligheten till en hyperrealism och gör det realistiskt. Populärkulturens tecken blir i och med detta att omslagsbilderna upphäver tid och rum. Postmodern kultur präglas av en kultur utan gränser – den rör sig nästan utanför den skrivna historien. Detta är en lämplig beskrivning av Hipgnosis och StormStudios bildspråk och funktion utanför sitt fält som skivomslagsdesigners. Istället för att jobba med tydliga gränsdragningar inom en viss genre – drivs de av ett gränslöst kreativt experimenterande på flera olika konstnärliga designfält.

5.7.3

Vid närmare tolkning av bildurvalet i min analys, där teorier inom surrealism och postmodernism uppenbaras - skapas bilden av att neo-surrealismen och postmodernismen går hand i hand och upphäver tid och rum. Framförallt skivomslag 1; Elegy, skivomslag 5; The Division Bell och skivomslag 6; Bury The Hatchet lyckas upphäva gränserna för konstnärligt uttryck, förena en hyperrealism som tydligt kan placeras in i en filmvärld man lätt förväxlar med drömlika tecken. Dessa tecken imploderar i varandra och skapar det Baudrillard uttryckte som Simulacrum, alltså skenbilder. Men paradoxen blir att det vi ser på bilden faktiskt är realism och skapat på riktigt. Detta kan också uppenbaras genom den tekniska utveckling som har skett, där digitalfotografering hjälper att skapa en övernaturlighet, framförallt i den senare delen av 1990-talet. Av en tillfällighet upptäckte jag att Dalis många verk hade slående likhet med Hipgnosis och StormStudios bildproduktioner. När en av Dalis mindre kända verk

trollbundenhet (konstbild: 2), eller också känt som Dalis öga, uppenbarade sig i min

observation – föll bitarna på plats i ett sociohistoriskt perspektiv. Skivomslag 6 med sitt övervakande öga får den neo-surrealistiska kopplingen att öppna upp en konstnärlig ådra för den senmoderna betraktaren.

De konstnärliga fälten fotografi, konst och musik interaktiverar kulturerna. Dessa kulturella texter vidgar och påverkar varandra precis som en social interaktion mellan människor med olika bakgrund i en bestämd miljö. Med andra ord rörligheten mellan langue och parole. Saussures semiologiska principer om dessa kulturella texter lyfter fram diskursperspektivet. Det frammanar till underliggande koder och betydelser som blir självklara i en given kontext (Lindgren, 2005).

Skivomslag 4 (Try Anything Once) moderniserar tanken om att konstinfluenser inte bara

behöver vara något som framställs med penseln. Magrittes surrealistiska bildspråk får en naturlig återskapelse och knyter samman konsthistorien till Hipgnosis och StormStudios

innovativa förmåga att skapa illusionen om en dåtida verklighet som faktiskt kan återskapas på riktigt. Precis som tecknade serier som Superman eller Batman kan balansera i gränslandet fantasi/verklighet – lyckas StormStudios göra det i skivomslag 4. Tecknade bilder och målningar går att återskapa i form av pastischer. Detta får konsten att leva vidare i en modern tid som verkar ha behovet av att överträffa verkligheten och lyfta ut det bästa ur den konstnärliga historien. Min spontana tanke i denna sociohistoriska analys blir att; varför återuppfinna hjulet, eller snarare det som redan har gjorts inom konst och filmhistorien när man kan låna de bästa bitarna. Varför inte skapa en ny verklighet i en kontext där hela tiden populärkulturer möter nya generationer med andra relationer och ögon?