Utgångspunkten inför denna studie var att det finns kulturella skillnader och könsroller för män och kvinnor och att dessa präglar och påverkar hur karaktärer i film porträtteras och presenteras. Då filmskapare kan använda sig av åskådarens fördomar och referensramar kring dessa för att tolka in underligande betydelser och även förväntningar kring karaktärernas beteenden och handlingar. Det här understöds av begreppen inom genusteori, som beskrivs i uppsatsens teoriavsnitt, och används för att kartlägga vilka signaler karaktärernas uttryck och tilldelade
kön och genus spelar för representationen av könsroller i filmatiseringarna av A Star Is Born. Feministisk filmteori, främst Laura Mulveys teori om the male gaze, och en konstnärlig gestaltning har sen använts för att synliggöra och analysera hur kamerans blick behandlar karaktärerna utifrån detta genusperspektiv. Stuart Halls teori om representation har övergripande används som metod för att föra samman teorierna och kartlägga på vilket sätt representation av könsroller påverkar den mening som uppstår och vad denna representation får för konsekvenser. Med undantag från A Star Is Born från år 1976 så är det Esther / Allys skönhet och kvinnliga ödmjukhet som väcker Normans / Jacksons intresse för henne. Det här förmedlas tydligast genom att alla versioner, utom den från år 1976, avslutar scenen från resultatavsnittet i denna uppsats med någon form av repliken ”Do you mind if I take just one more look?” Filmerna bokstavligt talat berättar för
åskådaren att Esther / Ally är i fokus för filmensblicken, men inte nödvändigtvis för filmens narrativ. Vilkten av en kvinnas skönhet är ett perspektiv som förändras genom de olika filmatiseringarna. Men det har inte skett en gradvis förändring på samma sätt som progressionen av den manliga könsrollen. I A Star Is Born från 1937 har Norman inte hört eller sett någonting av Esthers talang som skådespelare när han faller för henne. Deras första möte är under en fest där hon är anställd som servitris och har betalt för att vara trevlig mot gästerna. Det är under det korta möte han blir så tagen av hennes skönhet att han bestämmer sig för att hon är den rätta. År 1954 är det en av de tydligaste förändringarna, utöver de musikaliska inslagen. Norman från år 1954 blir främst förälskad i Esther pga av hennes talang och inte hennes skönhet. Men det är också tydligt att Esthers ödmjukhet också är en stark faktor. Den gör att Norman känner sig behövd då Esther, trotts sin talang och skönhet, behöver honom för att lyckas. År 1976 är det Esthers glöd och orädda personlighet som drar John till henne. Hennes talang och okonventionella skönhet är också i fokus men hennes skönhet är inte utgångspunkten utan
någonting som växer fram i takt med att Johns förälskelse växer. Någonting som visar att denna romans istället grundas på personlighet och Esther och John som självständiga individer. År 2018 är det, precis som i versionen från år 1954, Allys talang och ödmjukhet som väcker Jacksons intresse. Ally besitter också en
sårbarhet efter att ha blivit avvisad från musikbranschen pga sitt utseende. Hon är därför självmedveten och osäker, likt den Judy Garlands Esther hade, kring just
sin egen skönhet och Jackson får därför upptäcka den. Film är någonting vi formar, inte en direkt kopia av verkligheten. Trots att den kvinnliga huvudrollen i filmserien A Star Is Born har påverkat och drivit narrativet på olika sätt genom de fyra olika filmatiseringarna så definieras Esther / Ally ändå i gurnd och botten av den manliga blicken. I filmerna av Norman / Jackson blick vilket signalerar att, oavsett talang eller självständighet, är kvinnlig sexualitet nyckelkomponenten för vad det innebär att vara kvinna (Jerslev, 2000). En enskild bild är bara
meningsfull i relation till vad som omger den (Hall, 2013, ss. 4-5). Om bilden av kvinnan som erotiskt objekt omgavs av andra bilder som visade kvinnor i ett bredare spektrum av roller, skulle det inte vara något fel med någon av de enstaka bilderna. Men när den enda bilden omges av andra bilden som visar kvinnor i exakt samma roller, signalerar det att det bara finns en aspekt av vad som formar kvinnors identitet. Det är då bilderna kan göra verklig skada. Eftersom det normaliserar bilden av att en kvinnas värde bedöms utifrån hennes yttre och vad hon väcker eller inspirerar hos mannen. I den här kontexten är det inte förvånande att kvinnor tar på sig den rollen och adopterar iden om att det är bemyndigande att ses som ett sexobjekt. Att det är kvinnan som har makten, för det får en att känna sig önskad och eftertraktad. Men iden om att kvinnors värde är sammanlänkat med skönhet och kvinnokroppen betyder att kvinnor alltid är beroende av män för att bli bekräftade. Den här bilden av kvinnor gör också kvinnor beroende av en extern källa för bekräftelse. Det är i sig inget fel i att utforska alternativa
perspektiv eller att flytta fokuset från en karaktär till en annan när nya versioner av ett material filmatseras. Men Hollywoods filmbranch är fortfarande centrerad kring manliga erfarenheter och representationen av manlinga roller är mycket bredare än representationen av kvinnliga roller. Därför blir Jackson övertagande, som enda huvudkaraktär år 2018 i kontrast till Esthers mer nyanserade och utmanande av den traditionella könsrollen år 1976, problematisk. Det här är ett perspektiv som inte hade framgått i den här undersökningen utan den konstnärliga gestaltningen. Där avsaknaden av den kvinnligakaraktärens betydelse blev tydlig genom experiementerandet med lager av yttre attribut som koplas till kön och genus. Det visar också på att kön och genus är begrepp som vi konstruktruerat. Att manligt och kvinnligt inte är varandras motsatser, att kön inte är binärt utan ett brett spektrum, men att kön och genus är konstruerat i könsroller och genussystem för att upprätthålla isärhållandet av könen.
Utifrån den studie som genomförts och det material som jag har tagit del av har jag bara hittat en artikel / text som stödjer min iakktagelse att Allys degraderats från huvudroll till biroll. Camille Paglia argumenterar för att A Star Is Born från år 2018, trots sina progressiva gester mot maskulin känslighet och inkluderande av transpersoner, är den mest sexistiska filmen av de fyra. Utöver Paglias argumnet så hyllas versionen från år 2018 som den mest progressiva och nyskapande versionen. Att den versionen är Jacksons historia men inte på bekostnad av Allys. Särskilt upprörande gällande hyllningen av A Star Is Born från år 2018 är kontrasten mot förnedringen och kritiken mot den tidigare 1976-versionen med Barbra Streisand och Kris Kristofferson, då Cooper har lånat mycket av det han hyllas för från den versionen. En ofta återkommande kritik mot 1976-versionen av A Star Is Born är att den inte är trovärdig. Att det inte är trovärdigt att pressen som förstör John knappt verkar ha någon inverkar på Esther alls (Hoelscher, 1976). Jag invänder mot den kritiken då den inte känns grundad i filmens narrativ utan är ytterligare ett försök att kritisera filmens utmanande av könsroller. Esther år 1976 blir kallad sexistiska skällsord av sina kollegor, under repetitioner och inspelningar i studion, för att hon är mån om sin musik och har åsiktikter och frågor. Någonting som ingen av de andra tre behöver utstå. Under ett samtal hon har med Johns manager Brian berättar hon också om hur hon hanterar kraven som sätts på henne. Att hon kan låsa in sig på toaletten och bara skrika för att hon inte klarar av att hantera pressen av sin karriär och oron för sin mans hälsa. Åskådaren får se hur Johns dalande psykiska hälsa påverkar och tär på Esther. Någonting som finns med i de andra versionerna, särskilt Judy
Garlands Esther från 1954 som öppet bryter ihop av oron, men Esther / Ally från år 1937, 1954 och 2018 behöver inte utåt sett hålla uppe en fasad av styrka på samma sätt som Streisands Esther. De andra tre kan luta sig mot männen i sin omgivning för styrka för att dem inte lika drastiskt utmananar den kvinnliga könsrollen. Medan Streisands Esther lämnas ensam. Ingen finns vid hennes sida när Norman dör, ingen kommer och påminner henne om att John älskade henne, att han inte hade velat att hon kastade bort sin karriär. Istället får hon sitta ensam i deras stora hus med sin ilska och sorg. Sen får hon hålla huvudet högt, ta ansvar och ensam hedra hans minne.
Även Jennifer Michael Hecht som är en av få som lyfter det problematiska i hur A Star Is Born porträtterar vissa element i historien, som inte är knuten till Barbra Streisands kreativa kontroll över filmen, beskriver den som övertygande och rå. Men jag vill, vi sidan av vad det gör för filmen kvalité, argumentera för att i sitt försök att ge ett mer nyanserad bild av missbruk och psykisk ohälsa, reproducerar filmerna myten om det ’generösa’ självmordet. I kontrast till Hecht vill jag argumentera för att det är en myt som reproduceras i alla fyra filmatieringar och inte bara i filmen från år 2018. Genom att Normans / Jacksons självmord
porträtteras som någonting positivt för Ally och hennes karriär och att Normans / Jacksons misslyckanden representerar en börda för Esther / Ally som bara kan lyftas genom att han plockas bort från hennes liv. Jag vill också framhålla att detta också har ett problematiskt genusperspektiv, som träder fram i hur Normans / Jacksons ’generösa’ självmord också reproducerar den traditionella rollen av den starka mannen. Samt att en svag man inte är en ’riktig man’ och att självmord därför finns som en utväg från det manliga misslyckande. En företeelse som i olika grad är genomgående för de fyra filmatiseringarna av A Star Is Born och rent ut destruktiv att reproducera. Den traditionella rollen av den starka mannen och den rituella förödmjukelsen i att misslyckas i den rollen är ett genomgående tema mellan filmerna. Titeln A Star Is Born berättar bara halva av historien, poängen med denna berättelse har genom åren varit att om en stjärna födds, så måste en annan stjärna dö (Harris, 2016). Särskilt filmatiseringarna från år 1937 och år 1954 är skoningslösa när de visar andra mäns kalla förakt för den
misslyckade Norman. När han blivit ett komplement till en mer framgångsrik kvinna. Men förudmjukelsen finns i nån mån med i alla fyra filmatiseringar det signalerar att Normans / Jacksons oförmåga att vara den starka orubbliga mannen leder till hans undergång. Han tillåts inte vara svag eller hantera sorg på ett hälsosamt sätt utan drivs istället till självmord för att kunna rädda bilden av sig själv (Hecht J. M., 2013, s. 20). Denna bild av hur en man ska vara späder också på myten om att mäns psykiska ohälsa måste komma ur ett missbruk. Normans / Jacksons missbruk i filmerna representerar inte ett verkligt missbruk utan är en symbol för hans lidande. Beroende på vilken version så är det antingen ett lidande som resultat av hans manliga bräcklighet eller hans historia av psykisk ohälsa. Men gemensamt är att hans missbruk börjar krypa närmare när hennes karriär tar en bana som han inte gillar. När han känner att hennes talang inte längre finns till
för honom. I varje filmatisering, förutom år 1976, ger Esther / Ally upp en stor karriärsmöjlighet för att stanna hemma vid hans sida, men Norman / Jackson bestämmer att hon har det bättre utan honom och för hennes skull tar han sitt eget liv. Det fruktansvärda misstaget som filmerna gör är att Normans / Jacksons självmord räddar Esther / Ally. Det anspelar på det destruktiva narrtivet om det ’generösa’ självmordet och faran finns att det leder till verkliga kopior (Hecht J. ,
2019). Det har länge funnits en uppfattning om att självmord inte bara är
destruktivt för människor i offrets omgivning utan att självmord också leder till självmord (Hecht J. M., 2013, s. 149). Då imitation ofta leder till fler självmord, genom att ett offer använder tidigare självmord för att rättfärdiga sitt eget. Dessa intuitioner backas idag upp av sociologiska studier som har bevisat att om en person tar sitt liv ökar sannolikheten att någon annan gör likadant (Hecht J. M., 2013, s. 150). Det mest dramatiska och destruktiva influenserna är när någon närstående, som en förälder, arbetskollega eller klasskamrat, begår självmord men en annan stark influens är självmord centrerat kring populärkultur. Där forskning visar att vissa grupper, däribland utsatta ungdomar och unga män, är särskilt mottagliga för påverkan av rapporter och skildringar av självmord i massmedia (Hecht J. M., 2013, ss. 150-151). Bevisen är starkare för påverkan av rapportering i nyhetsmedia än i fiktiva format, men flera studier har också funnit dramatiska effekter av skildringar på film och i tv som har lett till ökade självmords- och självmordsförsök med samma metoder som visas på film och i tv. Då fiktiva självmord kan ha dödligt inflytande på utsatta människor som känner samhörighet till en karaktär, kanske genom yrke, skola, psykisk ohälsa eller familj (Hecht J. , 2019). I A Star Is Born poträtteras Normans / Jacksons självmord som en utväg. Särskilt i filmatiseringen från år 2018 är det tydligt att det är ett resultat av hans psykisk ohälsa och depression, men inom narrativets ramar presenteras hans självmord som någonting ’bra’ för både honom och Ally. Han blir fri från sina misslyckanden och han får dö som en hjälte då han också räddat hennes karriär och lättat hennes börda. Genom de fyra filmatiseringarna av A Star Is Born tillåts den manlig huvudkaraktärens känslor och sorg ta mer och mer plats, men de får inte gå ut över hans roll som försörjare och hindra honom från att vara stark. Om så är fallet finns det två accepterade vägar som han kan välja för att rädda sin manlighet. Han måste antingen eliminera sina känslor eller eliminera sig själv.
hjälp av alkohol och droger men när det inte fungerar drivs han istället mot det andra alternativet för att rädda bilden av sig själv. Därför finns det en fara i denna porträttering av myten om maskulinitet. Om att det finns en utväg från det
manliga misslyckande. För självmord är ingen utväg då det hindrar ett framtida ’jag’ från att finnas och hitta en verklig väg ut till ett fullständigt liv (Hecht J. M., 2013, ss. 5-6).
Rollen könsroller spelar för både åskådarens mottagande och tolkning av karaktärer, oavsett om dem utmanas eller inte, och de destruktiva bilder som reproduceras till följd av dem väcker frågor om vilket ansvar filmskapare har samt vilken slags film som konsumeras och varför? Någonting som blir tydligt genom växlingen av vilken karaktär som narrativet fokuserar på genom de olika
versionerna av A Star Is Born och som även den konstnärliga gestaltningen belyser är att filmer trots allt är någonting som vi formar. Att filmskapare kan välja att förlita sig på redan etablerade referensramar och konventioner, som könsroller, eller utmana dem. För även om film är en formad verklighet så påverkar det vi ser på film och annan visuell media vår syn på omvärlden och förankrar ideer om kultur och människors roll i samhället utifrån deras kön. Men genom en ökad medvetenhet om vilken representation som reproduceras kan man förändra existerande myter och praktiker. Därför är det viktigt att ifrågasätta och analysera hur representation ser ut och vilken bild av verkligheten det förmedlar.