8.1 Sammanfattning
Syftet med detta arbete var att hitta de målkriterier som personal i förskolan i en kommun anser vara adekvata för att barn i behov av särskilt stöd ska kunna utvecklas i riktning mot strävansmålen. Jag utgick från diskussioner i hela arbetslag, vid sju olika tillfällen. När var och en uttalat sin åsikt om vad just deras förskola är bra på i dag, kategoriserade jag dessa uttalanden i grupperna: Uppmuntran, Möjligheter, Förhållningssätt, Dokumentation, Föräldrakontakt och Kontakt. Jag gjorde likadant angående vad som kan utvecklas i förskolans verksamhet, dessa grupper blev: Vidareutbildning och handledning, Diskussion med politiker angående yttre ramar, Kontakt, Dokumentation, Möjlighet och Föräldrakontakt. Det som förskolorna i denna kommun anser sig duktiga på är att se möjligheter och uppmuntra både barn och personal. När det gäller uttalanden om vad som kan utvecklas i verksamheterna är det vidareutbildning och handledning som står högst på önskelistan.
Syftet med kartläggningen var att hitta de målkriterier som personal i förskolan i en kommun anser vara adekvata för att barn i behov av särskilt stöd ska kunna utvecklas i riktning mot strävansmålen. Jag anser att jag fått svar på dessa frågor, detta har framkommit genom intervjuer. Mina frågeställningar innehöll strävansmålen för barn i behov av särskilt stöd.
8.2 Diskussion
Litteraturstudierna har varit till stor hjälp för att först få bästa möjliga information i ämnet för att sedan kunna diskutera med personalen. Jag vill öka kunskap och sprida information. Det finns mycket kunskap i våra förskolor om att bemöta barn i behov av särskilt stöd. Det visar inte minst den stora spännvidd som personalen har när de gör uttalanden om vad som är bra respektive utvecklingsområden på förskolorna. Genom att ta del av erfarenheter och åsikter från olika verksamheter får vi en trygg vetenskaplig grund att stå på. Jag vill även visa att alla barn någon gång är i behov av särskilt stöd, och i grunden är alla växande barn med liknande behov.
För min datainsamling valde jag diskussioner i hela arbetslagen, öppna intervjuer med fyra stycken pedagoger, samt halvstrukturerade i den sista gruppintervjun eftersom jag utgått från frågor som Skolverket (2005) redan fastställt. Personalen/respondenterna hade därmed ramfaktorerna givna, men vägen till målet kunde beskrivas på många sätt. Det är de yttre ramarna som sätter gränser, personalen har oftast viljan att utveckla verksamheten efter
barnets behov. Fagerli m.fl. (2001) vill särskilt peka på att kvalitet handlar om att se saker och ting ur barnets perspektiv. Pedagogens grundinställning spelar en stor roll, vad pedagogen har för yrkeskompetens. Visar pedagogen engagemang, finns det social kompetens hos personalen och förmåga till inlevelse i barnets situation. ”Kvalitet handlar om att barnen måste få rika möjligheter till varierade former av lek och lärande där de får utlopp för sin fantasi och nyfikenhet och där de också får spännande utmaningar som passar deras förutsättningar och behov. Man ser dessutom att när barnen trivs blir personalen engagerad och motiverad, vilket återigen ökar barnens trivsel” (Fagerli m.fl, 2001, s.200). Tyvärr är det så ibland att man lättare ser hindren, i det här fallet de yttre ramarna, i stället för att fundera över vad kan vi göra för att göra det bästa med de förutsättningar vi har?
Ramfaktorerna kan också verkligen vara ett hinder för sådant som påverkar barnet eller verksamheten, det kan gälla utformning av miljö, ekonomi och mänskliga resurser.
Under den tid jag har haft förmånen att ha intervjuer och kommunikation med personal, så har jag mer och mer insett delaktighetens betydelse. Jag anser att personal blir väldigt mycket mer engagerade vid delaktighet och av att kunna påverka sin, och barnens situation. Att överhuvudtaget få prata, visa sin kompetens och vilja utveckla sig själv och verksamheten. Det är viktigt att personalen är utbildad och mår bra, men är utbildning och fortbildning tillräcklig i dag? ”Hur kommer en diversifierad utbildning att påverka möjligheterna till pedagogisk samsyn och ett kvalificerat ledarskap, faktorer som har haft betydelse för kvaliteten?” (Skolverket 2002a, s.88).
De mest återkommande och viktigast uttalanden som pedagogerna anser vara viktiga för att kvalitet är:
· Personalens förhållningssätt
· Att man ser det enskilda barnets behov
· Miljöns betydelse för barnets inlärning och välmående · Se föräldrar/vårdnadshavare som en resurs
· Observationer och utvärdering av verksamheten · Tillgång till specialkunskap
Jag tror det är väldigt viktigt att i arbetslaget diskutera och komma fram till en gemensam värdegrund. Mycket av det fortsatta kvalitetsarbetet och insatser för barn som behöver extra stöd vilar i värdegrunden, att vi har ett gemensamt synsätt. Även om utbildningen ger oss en gemensam bild, så har alla olika ryggsäckar med sig av erfarenheter. I dagens samhälle har begreppet värdegrund blivit viktigt, men vad betyder egentligen ordet värdegrund? Är det så att i vårt samhälle som nu består av många kulturer behöver ett gemensamt synsätt på hur vi bör leva ihop, utan att blanda in religion? Ordet värdegrund finns inte i
National encyklopedin, detta ord förekommer en gång i läroplanerna. Det återfinns då i förskolans läroplan (Lpfö-98) enligt Orlenius (Personlig kommunikation, 2005.10.17). Möjligen är det så att ordet värdegrund först kommit att nämnas i förskolans läroplan, för att den också pekar på vikten av omsorg och trygghet. Vår vilsenhet kan bero på de snabba värdeförskjutningar som sker i vårt samhälle mellan fakta och värderingar menar jag.
Jag anser att vi som vuxna och även pedagoger, många gånger inte har tillräcklig med respekt för barnens känslor. Barn som får en tillsägelse tycker ofta att de blir orättvist behandlade. De förstår inte varför de blir tillrättavisade och reagerar då ofta genom att bli arga och ledsna. I en sådan situation gäller det för de vuxna att ge sig tid att lyssna, och att vara tydliga med vad som gäller. Det handlar om att lyssna, respektera och förklara:
- Jag förstår att du blir arg, men nu är det så här.
Ilska föder ilska, om pedagogen känner frustration och början till ilska, vilket är helt naturligt, då bör en annan kollega ta vid om möjlighet finns. Pedagogens perspektiv spelar en stor roll för barnets konsekvenser. Vi är sällan renodlat konsekventa i våra perspektiv. ”Behovet är individuellt, dvs det är elevens individuella behov som hanteras, och det är tidsbegränsat eftersom det kan upphöra då det är tillfredsställt” (Skolverket,2002a, s 15).
Jag anser att det är av stor vikt att vi jobbar på så sätt att vi är på väg mot strävansmålet. Om rätt åtgärder sätts in snabbt, så kan förhoppningsvis förebygga att flera barn får problem längre fram i sin utveckling. Det är egentligen inte innehållet och arbetssättet i verksamheten som innebär kvalitet. Olika verksamheter kan på olika sätt leda till barnets utveckling. Det är det vetenskapliga förhållningssättet, att man vet hur och varför man gör saker som avgör kvalitet. Jag vill påstå att kvalitet är mycket beroende på personal, dess förhållningssätt. Mår alla bra så ökar förutsättningarna för att kunna upprätta en god kvalitet. Vad som är kvalitet skiljer sig från år till år, eftersom kvalitet är beroende på vad som efterfrågas. Är det barnomsorg eller pedagogisk kvalitet som är i fokus? Enligt Haug (2003) ligger det i sakens natur att diskutera det, samhället ändras och därför också förutsättningarna.
Holmlund och Rönnerman (1995) ger oss en sammanställning av historian genom tillbakablickar på förskolans utveckling genom beskrivning av:
· Etableringsfasen · Stabiliseringsfasen · Moderniseringsfasen
Genom att förskolan fått en egen läroplan så har förskolans status höjts. Man har kommit olika långt med implementering och fortbildning av denna. Detta beror
ofta på den ekonomiska påverkan, men också enligt min åsikt att man vill lära sig så mycket, allt bör struktureras upp tydligare för att inte ”skummas” på ytan. Det bör få ta tid att diskutera och låta läroplanen sjunka in, för att sedan fortsätta arbetet är den barnfria tiden en förutsättning. Där kan man börja reflektera över vad man gör och se kritiskt på verksamheten och sig själv som personal. Om vi är säkra på vår sak och kan motivera varför vi gör så, så skapar vi tilltro till att vi är klara över vårt uppdrag och att vi förmår utföra det. För att skapa denna säkerhet hos oss som personal är det viktigt med pedagogiska samtal att vi reflekterar över vad som är hög kvalitet.
De stora barngrupper som blivit på senare år kanske bidrar till att barn är i större behov av särskilt stöd? Kanske är det inte barnet som äger problemet utan den stora barngruppen och de yttre förutsättningarna. Flera barn diagnostiseras i dag än förr (Skolverket 2001a), denna diagnos följer dem sedan genom skolan. Frågan är om de alls hade behövt en diagnos om de varit i en mindre barngrupp? I denna frågeställning är det tydligt hur styrande och bestämmande de yttre faktorerna kan vara, jag anser att jag får belägg för att använda ramfaktorteorin. Liksom Fagerli m.fl. (2001) anser jag att förskolepedagogik bör användas på de barn som har nytta av denna pedagogik. Detta kan innebära att förskolepedagogiken behövs långt upp i skolåldern. De barn som behöver mer stöd än andra ska få det står tydligt i Lpfö-98. Att inget barn behöver känna sig misslyckat, får hjälp och insatser innan ”problemen” kommer, att förutse måste innebära inre värde – Alltså kvalitet. När personalen får förståelse, och försöker hantera en situation då först anser jag att man ser till helheten, och i förlängningen kan hjälpa barnet. Vi har då gjort något mycket viktigt för det enskilda barnet, och om den individen mår bra och fungerar, då är hela verksamhetens kvalitet upphöjd. Synen på begreppet barn i behov av särskilt stöd, blir ofta en diskussion om ”problembarn”. Asmervik, m.fl (2001) anser att det är alldeles för lätt att tillskriva barnet problemet. Det kanske är miljön, situationen och människor som gör att det är svårare än nödvändigt att handskas med barnet. Detta vill jag ändra på genom att pedagoger försöker få ett gemensamt förhållningssätt, föra en dialog där människor utbyter erfarenheter. Om den vuxne blir osäker och otydlig blir barnet ofta ytterligare svårhanterligt (Guvå, 1998). Detta är något som jag menar att man kan komma i kontakt med på våra förskolor. Personalen behöver många gånger ytterligare kunskap och vägledning menar Hellström (1993). En utmanande miljö kan vara ett specialpedagogiskt redskap anser Andersson och Svanberg-Månsson (2005). Förskolan är bra på att bejaka barns olikheter menar Hedström (1999). Vi måste ha en helhetssyn på barnet, se vad just den individen har för behov anser Danielsson och Liljeroth (1998), samtidigt som människan är en samhälls och gruppvarelser.
Kommunikation och känslomässiga relationer till andra människor är viktiga anser Liljegren (2001). Liknande tankegångar återfinner jag i teorin KASAM (Antonovsky, 2005) som innehåller begreppen:
· Begriplighet · Hanterbarhet · Meningsfullhet
Dessa är viktiga faktorer för att personalen ska känna en delaktighet och förstå beslut som senare leder till barnets utveckling. Jag anser att alla barn någon gång under sin uppväxt är i behov av särskilt stöd, det alla behöver är en ”stadig” grund så vi alla har något att ”hålla i när det blåser”. Liknande tankegångar finns i Förenta Nationernas konvention om barns rättigheter (1990). Personalförstärkning kan vara bra, men då tror jag mer på insatser i gruppen, inte en personal till ett speciellt barn (assistent). Det handlar mer om konsultation och handledning. Ofta är vi som personal osäkra på hur vi ska gå vidare, vad just det barnet behöver för hjälp. Eftersom alla barn är under uppväxt och i grunden har samma behov, så kan personalen mycket mer än vad de tror. Vi för mycket många gånger, visst måste vi få kontakt med ”experter”, men när de är inkopplade så är jag övertygad om att vi kan göra mycket genom att ”bara” finnas till för barnet. Ge det inre trygghet, ett inre värde. Den sensoriska integrationen är en pågående process under förskoleåren (Ellneby, 1997). Barnet utvecklar sina sinnen på flera nivåer samtidigt, det är av stor vikt att den första nivån integreras ordentligt. Det är basen för barnets fortsatta utveckling. Jag anser att det på sikt vore en tillgång med specialpedagoger i arbetslagen. Fördelen att ha specialpedagoger stationerade på ett ställe/en verksamhet vore att hela barnets situation är känd. Man kan följa upp och reagera innan problemen blir för stora. Specialpedagogiken är en fråga för hela förskolan. Specialpedagogen har dock fördjupad kunskap, tid för observation, reflektion för att finna åtgärder tillsammans med arbetslaget. Integrering i vanliga klasser för barn som behöver mer stöd innebär att specialläraren ersattes av specialpedagogen (SOU, 1999:63). ”Specialpedagogiska åtgärder bör ses som ett kvalificerat komplement till förskolans verksamhet och användas där den allmän pedagogiska kompetensen inte är tillräcklig enligt Lärarutbildningskommittén (SOU:1999:63)
I alla de förskolor jag har besökt anser personalen att de har god kvalitet. Skillnad kan dock ligga i förhållningssättet, är det vardagsförståelse eller ett vetenskapligt förhållningssätt? Alla vill barnen väl, men har vi ett vetenskapligt förhållningssätt så förstår vi varför vi gör saker, det är då även lättare att föra barnet vidare i utvecklingen genom nya utmaningar. Exempelvis så kan en pärlplatta vara väldigt pedagogisk om den används för rätt behov till rätt barn, om vi vet vad som ska tränas. Visst kan det göras som tidsfördriv och för att det är roligt, det kan även visa väldigt på t.ex. barnets mönsterseende och
begreppsbildning. Viktigt är också att stimulera det taktila sinnet. Beröring betyder mycket för barnets utveckling under förskoleåren.
Att bedöma kvalitet är naturligtvis helt beroende på vem/vilka som är respondenterna, även i vilket sammanhang. Kvalitetens innebörd skiftar väldigt över tid, vilket beror på samhället. Att få en gemensam syn i arbetslaget på vad kvalitet är, för att kunna utvärdera verksamheten. Carlström och Hagman (1999) har liknande tankegångar, de anser att för att kunna utvärdera, bedöma och uttala sig måste uppsatta mål finnas.
Det är då bra att gemensamt ha bestämt vilka indikatorer som visar att vi är på väg mot målet. Ett tecken på att vi uppnått en viss kvalitet. Enligt Haug (2003) delas begreppet kvalitet upp fyra områden:
· Strukturkvalitet · Processkvalitet · Resurskvalitet · Servicekvalitet
Vad var och en anser vara kvalitet kopplas till människors behov anser Kärrby (1997). Skolverket har definierat ett samlingsbegrepp för kvalitet inom barnomsorgen i ett material BRUK, Bedömning – Reflektion – Utveckling – Kvalitet.
I dag har barn det bra på förskolan, men de som har svårt tror jag är föräldrar, morföräldrar och farföräldrar. Samvetet tynger och man tror att barnet skulle må bättre av att vara hemma. Jag tycker man bör fråga sig: Är det alltid så att barnet skulle må bäst av att vara hemma? Kan det vara så att föräldern projicerar sitt dåliga samvete för allt man ska hinna med i dagens samhälle, på barnen?
Att utvärdera och ange hur väl vi uppnått målet, samt ange förbättringar är viktigt. Det är ett sätt att vinna respekt för förskolans arbete. För att genomgå en kvalitetsutveckling måste vi först se hur det går och vad vi gör i dag (Skolverket, 2002b). Målstyrningen som vi har i Sverige ger oss möjlighet att vara delaktiga. Allt för få barn får de insatser de skulle behöva tidigt i sin utveckling, undanröja hinder. I skolan när problemen ”hopar” sig ska sedan hjälp sättas in, oftast är det i form av läxläsning och andra saker att nöta in. Jag ifrågasätter om det är den hjälpen som i alla lägen är den mest adekvata? Kanske är det så att barnet inte har någon fast grund att stå på. Specialpedagog borde finnas i varje arbetslag på förskolor, då är det någon som ser barnet i alla vardagssituationer, och som kan undanröja hinder och göra livet lättare för barnet att utvecklas. Vi bör utmana barnen och försöka närma oss deras perspektiv. Ta reda på vad barnen erfar och vad de är intresserade av. Sträva efter att barnen blir delaktiga i vardagen,
genom att ändra i miljön och vårt eget förhållningssätt. Våga kritiskt granska oss själva. Genom att utvärdera, reflektera tillsammans med barnet blir det ytterligare delaktiga i vardagen. Detta kan ske genom t. ex videofilm, observationer och dagbok. Barnen reflekterar över sitt lärande när de ser tillbaka på det de gjort. På så sätt bidrar barnet i sin tur till pedagogens lärande.
Hur väl strävansmålen uppnås kan delvis förklaras på barngruppens sammansättning, personalgruppens kompetensutveckling och förhållningssätt. Jag vill ändå påpeka betydelsen av de yttre ramarna, politiska besluten och den ekonomiska förutsättningarna. Den delen i arbetet där personal kartlägger målkriterier till målen är därmed vilande på ramfaktorteorin (Imsen, 1999). Eftersom förskolan nu är ett led i utbildningssystemet, är också målen mer preciserade (Lpfö-98) Förskolan har mål att sträva mot, vilket kan beskrivas som en önskvärd utveckling. Skolan har mål att uppnå, vilket kan beskrivas som ett tidsangivet önskvärt framtida tillstånd. Den stora skillnaden mellan dessa två mål är att skolan har en tidsangivelse. (Personlig kommunikation Håkansson, 2005). I förskolan är det inte heller det individuella barnets resultat som ska värderas. ”Det är av stor vikt att alla barn får utvecklas efter sina förutsättningar. Specialpedagogens uppgift bör vara att undanröja hinder som orsakar svårigheter” (1999/2000:135).