I uppsatsens Politiska bakgrund synliggörs en bild av Sverige under andra världskriget som ter sig allt annat än homogent neutral. Istället syns en nation som var till väsentlig del splittrad politiskt även inom skolans värld under åren 1940-1943. Denna splittring inom Sveriges gränser, tillsammans med bilden av en nation med dålig beredskap socialt såväl som militärt är en viktig aspekt att ta med vid studiet om varför eftergifterna till Tyskland skedde. Det är rimligt att utgå ifrån att den splittring som rådde i dåtiden också delvis dröjt sig kvar in i senare tid.
Vi menar att det är väsentligt att definiera historia inte enbart som något förgånget utan även som den nutida skolelevens mer eller mindre samtidshistoria. Om vi studerar historia utifrån tanken att skapa en historiemedvetenhet så friläggs det möjligheter till att lättare och bättre tillägna oss förståelsen om hur vi som människor, generellt men också enskilt, agerar och tänker i situationer, som har inträffat, inträffar och kan komma att inträffa. Forskarna formulerar människors historiemedvetande som ett oundgängligt inslag, som har med deras
identitet, sociala kunskaper och handlingar att göra i stort men också i smått. Enligt en sådan definition av historiemedvetenhet, är alla människor, både som individer och som grupper, såväl skapade av en historia men är också med och skapar historia under sin levnad. Det är mot bakgrund av sådana förhållnings- och synsätt på ämnet historia som vårt arbete blivit till. Vi har valt den hermeneutiska metoden som vår grund då vi tolkar läromedlen och också då vi tolkar styrdokument som i sin tur styr historia som undervisningsämne i skolorna. Vi valde denna metod eftersom det är vår mening att det är svårt, för att inte säga omöjligt att inte lägga in personliga värderingar eller kunskaper inom den vetenskapliga sfär som detta arbete är en del av. Med det menar vi att visserligen försöker vi återge texten så sanningsenligt och nära det som uttalas i texten, men samtidigt kanske vi tolkar det som finns utsagt eller osagt inom texten på ett sätt som är vår tolkning men inte den absoluta sluttolkningen av materialet. Valet av metod är därmed vårt sätt att visa att det går att se på historia på mer än ett sätt. Att inget som rör människan och hennes tillvaro är något statiskt och som vi därför också medvetet valt ut lämplig metod för inom vår studie.
I vår mening är det också i ett demokratiskt samhälle oerhört viktigt att all historia tål att kritiskt studeras, också den mer kontroversiella, såsom permittenttrafiken och neutralitetspolitiken under andra världskriget. Frågan är då hur beskrivningen av den kontroversiella historien har sett ut i läroböcker från 1960- respektive 1990-talen? Vad kan en läroboksgranskning tillsammans med en jämförelse av styrmedlen som råder över skolans praktiska utformning visa?
Vi granskade åtta olika läroböcker inom historieämnet från 1960- samt 1990-talen och vi har funnit varierande resultat på om och hur neutralitetspolitiken och permittenttrafiken 1943 skildras. I en del fall skildras neutralitetspolitiken och permittenavtalet nästintill inte alls eller i mycket liten omfattning. I andra läroböcker är framställningen om det politiska ställningstagande som regeringen gjorde utförligt belyst. Skillnaden är stor mellan hur fakta representeras i våra läroböcker men även hur böckernas innehåll är sammankopplat till de styrmedel - läroplaner samt kursplaner – som är rådande vid bokens tillkommelse.
Vad vi kan säga med bestämdhet är, att läromedlen från 1960-talet visar upp en minst sagt skiftande utformning i fråga om hur och vad som tas upp i de fyra historieböckerna. Det slående är att det förekommer en hög grad av olikheter när det gäller vad man har valt att lägga fokus på. Det är intressant att av dessa fyra äldre läroböcker finns det endast en med representativ fakta kring permittenttrafiken och svensk neutralitetspolitik som djupare tema. Däremot är situationen den motsatta i de nyare läroböckerna från 1990-talet. De nyare böckerna uppvisar en klart bättre tendens att beröra också kontroversiell historia. Varför det
saknas fakta inom vissa läroböcker kan vi egentligen endast spekulera kring. Detta kan bero på att man bedömer den historia som skedde utanför Sveriges gränser som viktigare än den inhemska. Eventuellt saknas det vilja att närma sig denna kontroversiella fråga. Möjligen var det så att det saknades tillräcklig kunskap om denna historiska händelse p.g.a. att den låg allt för nära i tid då böckerna tillkom under 1960-talet. Det kan vara på det viset att det är en kombination av flera faktorer. Klart framstår att de lärare som förlitat sig på de läromedel som legat till grund för denna granskning med de äldre läromedlen, har haft ett stort ansvar för vad de på övervägande egen hand och enligt egen förmåga, förmått och velat ta med i sin undervisning. Böckerna från 1960-talet har inget djupare perspektiv på att försöka arbeta utifrån tanken om en historiesyn, som bör skapa ett historiemedvetande hos eleverna. Vi menar att detta hänger samman med att intresset för historiemedvetenhet som begrepp snarast få anses vara en mer nutida företeelse sedan slutet av 1970-talet.
Förhållandet visade sig vara delvis annorlunda då vi granskade de nyare läromedlen från 1990-talet. Inte heller här kan vi säga att det finns en klar linje där elever får likvärdig skildring av historien oavsett vilken lärobok de använder sig av. Istället finns det även inom dessa sentida läroböcker tendenser att förklara historiskt fakta på ett sätt som förenklar eller negligerar historien. Detta anser vi tar bort själva kärnan av viktig historieförmedling. Det oroväckande enligt vårt resonemang är, att det finns en risk att läraren sedan faller för frestelsen att inte ta med valda delar av historien. Detta p.g.a. att dessa delar inte finns med i läroboken och uppfattas då som mindre viktiga. Mot bakgrund av de inskränkningar som länge funnits behäftade undervisningsämnet historia, är det ett fullt tänkvärt scenarium, att läraren har varit tvungen att utelämna det som inte ens av läromedelsförfattarna bedömts som viktigt. Istället framträder ett undervisningsdilemma som präglas av tankar om fokus som mest och helst verkar för större övergripande historiska teman under 1960-talet. Neutralitetsfrågan och dess historiska komplexitet med exempelvis permittenavtalet förmådde inte göra sig hörd i de flesta undersökta fallen.
Enligt den tidigare forskningen kring historiemedvetenhet och historieundervisning, som vi haft till vårt förfogande är det viktigt att skapa sig en historiesyn, som även innebär en utvecklad grad av historiemedvetenhet hos eleven. Forskningen visar oss, att det är den komplicerade samverkan mellan läromedel och lärare, som är avgörande för elevens utveckling. En utveckling som har som mål att låta eleven få förståelse inte endast över sin egen samtid, utan även om dåtid och kommande framtid. Elevens utveckling mot en ökad historiemedvetenhet styrs i allra högsta grad av läroboken. Läroboken i sin tur påverkas av olika faktorer som till exempel politiska, pedagogiska och vetenskapliga strömningar i
samhället. Detta i sin tur går tillbaka till eleven och dess kunskaper och graden av vilken historiemedvetenhet som tillägnats.
I de läroböcker som vi granskat från 1990-talet så finns det en mer eller mindre tydlig tanke att försöka förmedla ett historiemedvetande till eleven. Det yttrar sig på skilda sett och i olikt omfång. I något fall är de fördjupningsfrågor som finns i läroboken uppbyggda så att de uppmuntrar till att koppla dåtidens händelser och mänskliga handlande till dagens samt framtidens samhälle. Dessutom problematiseras neutralitetspolitiken i själva texten utifrån olika synvinklar och aktörer vilket gör att en mer komplex bild av neutraliteten samt dess brott visar sig. Det ger förhoppningar om vidare funderingar och insikter hos eleven. Däremot är texten som belyser permittenavtalet i flera av böckerna så kortfattad att det tänkta historiemedvetandet inte fullt kan uppnås då eleven får för lite faktakunskaper vilket gör att vidare förståelse på ett djupare plan inte kan uppnås om inte kompletterande material finns tillhands.
Om vi går till läroplanerna och kursplanerna råder det genom tiderna olika direktiv för hur historia bör förmedlas till eleven och även vilken historia som ska lära ut i skolorna. 1963 års riksdagsbeslut angående riktlinjerna för folkbildningsarbetet var det viktigt att skapa förutsättningar, som präglades av ett fritt och förutsättningslöst meningsutbyte med omutlig respekt för fakta och en ärlig vilja till allsidig belysning. Problemet är, att riktlinjerna för läroplanerna är, att dessa enligt ovan beskrivning varit stora och generella. För vad är en ärlig
vilja till allsidig belysning? Andra problem som historieämnet i långa tider dragits med, är de
inskränkningar i antal timmar som funnits tillgängliga för undervisning i ämnet. Dessutom har det varit en medveten strategi att undervisningen skall verka mer på bredden än på djupet. Det finns, enligt vår bedömning, därför en uttalad önskan från åtminstone i slutet av 1960-talet, att eleverna skall få en bred allmänbildning. Eleven ska, enligt vår mening och efter våra analyser av läromedlen, kunna lite om mycket, snarare än mycket om lite. Den naturliga frågan man ställer sig här är hur lite som detta ”lilla” i praktiken måste begränsas till sett mot bakgrund av de restriktioner som länge legat till grund för undervisningen. Bristen på timmar tvingar pedagogen att ofta sovra vad som skulle anses vara en viktig historia att förmedla till eleverna. Något som i viss mån också inom den nyare skolan fortfarande är historielärarens dilemma.
Men vi har ändå kunnat visa att historieämnet som undervisningsämne fått en något bättre status än vad som var fallet under 1960-talet. Vi kan konstatera att det under 1960- och 1970- talen skedde en kraftig nedskärning på historieämnet i de svenska skolorna och under senare tid har en viss förbättring skett för ämnet i stort. Enligt färsk forskning visar denna dock att
lärarna har svårt att uppnå målen med undervisningen enligt kursplaner och läroplaner med de resurser som är avsatta för ämnet historia. För eleverna blir istället följden av en undervisning, som har för få timmar till sitt förfogande, att kunskaper ofta ter sig som fragmentariska och det blir svårt att förstå historien annat än som delar, som inte främjar en ökad historiemedvetenhet. Vi får, som vi redan påtalat, en lärare som i bästa fall under dessa förutsättningar, lär ut lite om mycket. Vad forskningen visar oss i sammanhanget är, att det just är där eleven måste lära sig lite om mycket, som lärarens enskilda insats blir klart avgörande för elevens kunskaper och dess historiemedvetenhet. Med andra ord ställs det stora krav på pedagogens roll inom undervisningen och än större blir kraven på kvalitativa läromedel som läroböcker. Vår önskan är att med resultatet av undersökningen belysa, att läroböcker måste granskas kritiskt och oavbrutet ifrågasättas av lärare och skolledning. Därför pekar vi på det viktiga i att beakta och aktivt medverka för en historieförmedling, som vilar på väl utarbetade läroböcker och som i sin tur måste kopplas till styrdokument som läroplaner och kursplaner utgör. Vår mening är att läroböcker är en viktig stötesten för all historiekonsumtion inom skolans värld.
Till sist, på vilket sätt bör man förmedla historia på i dag? Vad värderar vi nu levande människor på 2000-talet som ett bra sätt att få djupare kännedom och förståelse för aktörer och orsakssamband som förändrar historien? Frågorna är intressanta och skulle kunna följas upp med en framtida studie där man undersöker vilken historia elever av idag tar med sig från skolan och jämföra detta med föräldragenerationens historiekunskaper. Frågorna man i denna potentiella framtida undersökning skulle kunna ställa sig är: Kan elever av idag i större grad problematisera historien än sina föräldrar med fokus på vad kunskaperna gjort för historiemedvetenheten?