Motorikbanan är olika redskap som är utformade för att motoriken ska tränas och förbättras. Den ska för att tillfredsställa de motoriska rörelserna erbjuda träning som tex. krypa, rulla, springa, hoppa och balansera. Idag finns det företag som tillverkar motorikbanor och dessa inköps till lekplatser eller till skolor och förskolor. De är kostsamma och tar stort utrymme, och har också vissa grundkrav som de måste uppfylla. Alla barn har ett behov av att röra på sig och redan det lilla barnet tränar på sina motoriska färdigheter. När barnet blir större fortsätter det att utforska sin kropp och sin omgivning och det tar för sig av den fysiska miljön som finns i dess närhet. Ett barn som inte får förutsättningar att träna sin motorik, kan få motoriska svårigheter när det blir äldre. Skolan kan möta dessa barns behov och erbjuda den hjälp de behöver. Det finns forskning som visar att skolprestationerna främjas av motorisk träning. Därför bör pedagoger få ta del av utbildning eller på annat sätt skaffa sig den kunskapen om motorisk träning. Att motorikbanan kan vara ett pedagogiskt hjälpmedel har jag fått bekräftat genom tidigare forskning inom området. Skolan där jag gjort min undersökning har gjort en enkel men funktionell motorikbana som uppfyller sitt syfte och upplevs positivt av såväl elever som pedagoger. Den tillåter rörelser som balansera, hoppa på ett ben, hoppa i rockring, krypa samt träning av öga – handkoordination. Utifrån vad Holles teori om barns motoriska utveckling säger, så kan skolans motorikbana träna de viktigaste motoriska rörelserna. Skolan har valt att ha motorikbanan i korridoren, något som underlättar för användningen av den. Den kan användas som avbrott under skoldagen och den tar ingen större plats. Eleverna kan själv plocka fram de redskap som behövs. Efter en utvärdering av motorikbanan har vissa små detaljer planerats att förändras eller tas bort, såsom att ärtpåsen inte kan bäras på huvudet i alla moment. En föräldragrupp hade vid starten av min undersökning på eget initiativ påbörjat ett bygge av en motorikbana utomhus på skolgården. Denna var inte pedagogerna insatta i, men de har vissa förväntningar på den. Den förväntas ge mer spontanträning eftersom eleverna kan använda den på rasterna och att den mer regelbundna användningen kommer att resultera i automatiserade rörelser, något som jag kan relatera till Holles teori. När jag var på besök nyligen så var motorikbanan utomhus färdig, och den består av stockar och gamla bildäck som ligger utspridda på marken. Eleverna visade mig hur den används. De använder bildäcken till att springa och sätta ner fötterna i dem, något som liknar prickarna på golvet i den befintliga motorikbanan. Stockarna kunde användas till att ”hoppa hare”, balansera, och att korsa mittlinjen. Detta var svårare, eftersom eleverna nu
måste lyfta upp fötterna och samtidigt sätta ner ex. höger fot på vänster sida. Mellan två träd fanns två rep uppspända, ett undre och ett övre. Eleverna går på det undre och håller i sig i det övre.
Elevernas uppfattning av motorikbanan är att den ska användas till att träna musklerna, höger och vänster och balansen. De tycker att den är rolig och många tycker om studsmattan, balansgången och rockringarna. Eleverna vill gärna gå motorikbanan oftare, och detta får de göra när hela blommans planering är färdig. De har också möjlighet att gå på de stationer som alltid finns framme, såsom balansgången, strecken på golvet och prickarna. På rasterna har eleverna dessutom tillgång till bollar och rockringar som de använder sig av.
Pedagogerna är mycket entusiastiska om att träna elevernas motorik. De menar att framförallt lateraliteten är viktig att främja, något som Holle också skriver om. Detta gör pedagogen i klass 2 medvetet genom att ha övningar som ”gör si och gör så”. Eleverna får också blunda och peka på det håll pedagogen ber dem att peka åt. Pedagogerna tycker att övningar där man korsar mittlinjen är viktiga att träna och detta vill de ha mer av. Pedagogerna tycker att alla elever har nytta av att träna sin motorik. De är positiva allihop och kan rekommendera andra skolor att följa deras arbetssätt. Jag har sett mycket intressant i min undersökning som jag utan svårighet kan koppla till tidigare forskning. Jag blev överraskad av att skolan hade många åsikter som överensstämde med Holles teorier om motorisk utveckling och jag såg även många paralleller när jag läste det Ericsson (2005) kommit fram till.
Hur kan vi pedagoger vara säkra på att eleven har automatiserat sin motorik i en viss övning? Jag utgår från Holles (1987) och Ericssons (2005) teorier om när barnet är moget för nya utmaningar. Många gånger är det barnet självt som sätter sig i nya situationer och kan klara av en del utan att ha tränat på detta tidigare. Jag tänker på balansgången i min undersökning, där de flesta elever tycker den kan vara svår att gå på, men samtidigt väldigt rolig. Ska de enligt vad Ericsson anser inte träna på denna balansgång, då de ibland misslyckas och trillar av. Eleverna har i min observation inte visat sig bli ledsna, utan hoppar upp på den igen och provar på nytt. Nästa gång kan det gå mycket bättre.
Att den fysiska miljön ute/inne har stor betydelse för barns motoriska utveckling överraskade mig mer. När jag närmare studerat vad detta innebär kan jag se mycket som man kanske inte tänker på annars. Jag har reflekterat över att barn som är i en pulkabacke eller på en kulle
någonstans, ofta lägger sig ner och rullar utför. Detta har jag inte tidigare kunnat koppla ihop med deras motoriska utveckling. Forskare har kommit fram till att barn skaffar sig själv den kunskap och erfarenhet som de behöver för att utvecklas. Ericsson (2005) menar att barnen tränar av sig självt på de motoriska rörelser som de behöver träna på, så att de så småningom blir säkra på de rörelserna. Jag har även funderat på det interaktionistiska perspektivet där individen påverkas och formas av de förutsättningar de har i sin närmiljö. Eleverna ser att naturen kan bjuda på många tillfällen att balansera och träna sin motorik. Jag kan också bekräfta att jag sett i min undersökning att det finns elever som har behov av att röra på sig. I klassen fanns elever som satt och skruvade på sig på sina stolar, sträckte på sig och verkade oroliga i kroppen. Trots det var de uppmärksamma och hängde med i undervisningen. Eva sa vid intervjun att det beror lite på situationen om de kan få sitta och skruva på sig, men för det mesta går det bra och det fungerar för alla. Här vill jag knyta an till hur ett avbrott i lektionen eller mellan lektionerna med hjälp av motorikbanan ger alla elever en god förutsättning för lärande, men framförallt de elever som behöver röra på sig emellanåt. Utifrån mitt syfte anser jag att jag har kunnat ge nya idéer, infallsvinklar och arbetssätt när det gäller motorisk träning.