I Backlunds avhandling (2007) framförs en beskrivning utifrån ett flertal tidigare
utredningar och rapporter som behandlar samverkan mellan elevvårdspersonal och lärare.
Det är en studie genomförd i Sverige. Syftet är att redogöra samt analysera elevvårdsarbetet resurser, praktik och organisering vid grundskolor för att förstå hur dessa förhåller sig till varandra samt till förhållanden i skolornas omgivning. För att få en god överblick på det som
undersöks består avhandlingen av två delstudier. Den ena delstudien är av kvantitativ ansats och den andra av fallstudier. Författaren finner problematik i samverkan mellan
elevvårdspersonal och skolans övriga personal. Avhandlingen redogörs för relationen mellan högstadiets lärare och elevvårdspersonal, att den adresserades av en ömsesidig skepticism samt okunskap om vad de olika arbetsrollerna har för funktion. Backlund (2007) beskriver professionen för skolkuratorer och psykologer som att de är några som man kallade in eller lämnade över till i enskilda ärenden. Det framkommer att elevvårdspersonalen ansåg sig själva som resurs till barnen i första hand, detta trots att man hade förväntningar på att de även ska vara en resurs till lärarna som var i behov av stöd. Dessa förväntningar på att de också ska vara en resurs till lärarna på skolan medför en risk. Backlund (2007) menar att lärarna på skolan uppsöker elevvårdspersonal och använder de i syfte att reducera på sin ångest. Skolkuratorer är omringade av andra yrkesverksamma personer av andra
utbildningar och kompetens på skolan, vilket gör att de är ensamma av sin profession.
Skolkuratorer upplevde att de har en låg status inom skolan i stora drag, detta likaså för övrig elevvårdspersonal. Till följd av den låga status som en skolkurator har i skolan, kunde andra professioner vara mer benägna att påverka skolkuratorers och den övriga elevvårdspersonals arbetsuppgifter och sätta agendan. Det medförde att skolkuratorer började anpassa sina arbetsuppgifter efter de omgivande förväntningarna hos de andra aktörerna i skolan. En ytterligare förväntan som lades på skolkuratorer var att de skulle fungera avlastande för lärarna, vilket skulle säkerställa att undervisningen skulle kunna fortsätta att flyta på utan att det skulle ske några störningar. Fallstudien visade på att lärarna hade önskemål av
skolkuratorer, där de bland annat skulle ta över elever med problem, kunna lösa deras problem och få dessa elever att komma till skolan och prestera bra.
I en vetenskaplig artikel skriven av Isaksson och Larsson (2017) beskrivs förhållandet mellan skolkuratorer och lärare i sitt arbete med elevers välmående i en svensk skola. Studien redogör att barns välmående har med åren uppmärksammats allt mer. Det förekommer mer bekymmer kring deras fysiska och psykiska välmående idag. En signal om att det är på detta vis är att lärarna har fått ett större ansvar för elevernas välmående. Lärarnas arbetsroll har blivit mer omfattande där det inte längre bara handlar om att undervisa elever. Det handlar således också om att vara där för elevernas välmående för att de inte ska riskera att försämras i sin hälsa. Ett annat skäl är att andra yrkesverksamma professioner anställs på skolor, såsom skolkuratorer, skolläkare, sjuksköterskor, psykologer och speciallärare. Syftet med dessa aktörer i skolan tillsammans med lärarna, är att genom ett internt samarbete ska det främja elevernas hälsa, men även lärande och utveckling. Detta görs genom att tillsammans aktivt ingripa mot mobbning för att förebygga ohälsa.
I Isaksson och Larssons (2017) studie har deras huvudsakliga metod varit en kvalitativ datainsamlingsmetod för att få en djupare förståelse på deltagarnas perspektiv.
Datainsamlingsmetoden bestod av 23 intervjuer, där 12 skolkuratorer och 11 lärare var
involverade. Detta genomfördes med ett strategiskt urval av lärare och skolkuratorer. Studien gjordes inom olika socioekonomiska områden i Sverige. Studien lyfter upp vikten om
samverkan mellan skolkuratorer och lärare. Det är viktigt att båda professionerna arbetar aktivt med varandra vid akuta kriser och vidtar åtgärder för att lösa konflikter som sker mellan elever för att deras psykiska hälsa inte ska påverkas negativt. Det framkommer i
studien att lärarna som intervjuades ansåg att skolkuratorerna hade en viktig roll för
elevernas välmående på skolan. En lärare uttryckte sig att en elevs liv är mycket mer än bara de ämnen som undervisas. Lärarna upplevde sig själva inneha en auktoritär position genom att de sätter betyg och därför kanske inte är den första som eleverna vänder sig till för att vilja prata om sina besvär. Som en följd av detta ansåg lärarna att skolkuratorer har en viktig del i skolan där de kan vara till stöd för de elever som vill få råd eller prata med någon. Det
framkommer dessutom att lärarna uppfattade skolkuratorerna som den profession att vända sig till när en elev är i behov av emotionellt stöd, detta så att lärarna kan lägga sitt fulla fokus på sin undervisning ostört.
Vidare nämner Isaksson och Larsson (2017) att lärarna kom till skolkuratorerna när problem uppstod i elevens välmående som var relaterat till familjen, det som skedde utanför skolans område eller det som skedde i elevens omgivning. Dock uppsökte inte lärarna skolkuratorer när problem skedde i klassrummet som berörde lärandet och undervisningen, i stället vände sig lärarna till sina lärarkollegor eller rektorn. Anledningen till det var att de flesta lärarna inte ansåg att det ligger inom skolkuratorns jurisdiktion och att de upplevde att de kunde hantera problem som sker i klassrummet med sina kollegor, i stället för att vända sig till skolkuratorn för råd och hjälp. Studiens resultat visar dessutom på att det finns skillnader i hur skolkuratorer och lärarna kommunicerar med varandra när det gäller elevernas
välmående.
För att få ytterligare kunskap om hur samverkan ser ut, används en fallstudie av Lindblad och Backlund (2017). Den behandlar elevhälsans arbete i en mellanstor kommun i mellersta Sverige. I fallstudien görs en redogörelse för förutsättningar, möjligheter och dilemman i elevhälsan, mer specifikt när det kommer till det hälsofrämjande och förebyggande arbete. I fallstudien har datainsamlingsmetoden utgått ifrån fem fokusgruppsintervjuer med sju skolkuratorer, tre skolpsykologer, sex skolsköterskor, tre specialpedagoger samt sex rektorer.
De olika professionerna intervjuades var för sig om hur de såg på deras sätt att arbeta med det hälsofrämjande och förebyggande arbetet. Det framkom i fallstudien att olika
yrkesgrupper hävdade att det fanns ett behov av och en brist på själva samverkan kring det förebyggande och hälsofrämjande arbetet. Med detta uttryckte de att det fanns ett behov av att arbeta tillsammans i större utsträckning med problem som elever har, till exempel arbeta mer med aspekter relaterade till skolfrånvaro och skolmiljö. De brister som framkom av deltagarna under fallstudien gällande samverkan var att skolkuratorer inte blev inbjudna till möten som handlade om mobbning eller skolfrånvaro. Från skolkuratorernas sida uttrycktes en önskan och ett behov av att samarbeta med lärarna gällande gruppinriktade insatser. Det framkom således av fallstudien att ledningen i skolan samt elevhälsan inte samarbetade kring förebyggande och hälsofrämjande arbetsinsatser, och att det därför fanns ett behov och en önskan av en mer strukturerad samverkan med lärarna. En samverkan mellan elevhälsan och andra aktörer i skolan som lärare är viktigt och centralt för elevernas trygghet och psykiska hälsa.