Samverkan/samarbete

Jag har i kapitel 2 redovisat forskarna är eniga i frågan om att elevernas problem inte enbart är ett skolproblem. Eleverna med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar behöver samma struktur och tydlighet även på fritiden.

Som jag tog upp i Inledningen arbetar jag i en kommun med förhållandevis många familjer med sociala problem, vilket gör det svårt för skolan att ge eleverna det stöd de behöver. I en del fall vägrar föräldrarna att samarbeta. Det enda skolan kan göra är att anmäla till socialtjänsten att skolan är orolig för eleven. Det gäller så klart inte alla elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, men en stor del av de med ADHD.

Vi ifrån skolans sida upplever allt som oftast att ingenting händer. Därför undrar jag, anser då de tillfrågade att samverkan och samarbete skulle kunna leda till en större förståelse och bättre stöd för barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar? Vill man samarbeta?

Här är det positiva gensvaret övertygande (fig. 19) 96 procent av de svarande ifrån skolan och ifrån socialtjänsten 84% är positiva till detta. Här tillkommer att 10 procent som avstod med motiveringen att de ville veta om samarbetet var på lika villkor och att samarbetspartnerna hade kunskap. Jag har tidigare konstaterat att kunskaperna är blandade men likvärdiga. Det

45

skulle betyda att mellan 94 respektive och 96 procent anser att ett samarbete skulle kunna bidra till en positiv utveckling för barnen med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Fig.19

Då kommer vi till frågan om vem man kan samarbeta med (fig. 20). Jag har gett förslag på lämpliga samverkans/samarbetspartners, men det har funnits ett öppet alternativ, ”Annan”. Med omsorgen (OF) menas den verksamhet, som för målgruppen, omfattar Stöd enligt Lagen om Stöd och service. Där OF kan komma in är om barnet behöver hjälp med att klara sin vardag, som t.ex. kontaktperson, följe till och från skola, avlastning och korttidsvistelse på ett boende. Den övriga socialtjänsten (SF) går in och stödjer om problemen beror på bristande föräldraförmåga.

Statistiken för skolan kan vara missvisande då det alternativet inte fanns med för dem som deltog ifrån skolan. Jag förutsätter att man är beredd att samarbeta inom skolan då det framstår som ett tydligt skall enligt Läroplanen.

Det första alternativet är Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Från socialtjänstens sida är uppslutningen 100 procentig och 94 procent från skolan anser man BUP som en lämplig samarbetspartner. Att man ifrån socialtjänsten anser detta kan jag förstå, då en diagnos kan vara avgörande vilken personkrets man tillhör och då vilka rättigheter den enskilda har. För skolans del borde det ha mindre betydelse då elever i behov av stöd ska ha det oavsett diagnos eller ej. Det sistnämnda kan bero på den osäkerhet som finns i floran av funktionsnedsättningar och hur de olika påverkar varandra. Det kan också bero på att det är lättare att motivera sina äskade om tilläggsanslag om barnet har en registrerad diagnos.

Att samverka med Skolverket verkar för de flesta inte vara något alternativ. Endast 9 respektive 23 procent tror på skolverket som samverkanspartner. Den högre siffran kommer

46

ifrån skolan. Detta kan bero på att man anser att Skolverket har tolkningsföreträde av skollagen, vilket är en vanlig uppfattning.

Fig.20

Omsorgsförvaltningen (OF) som är en del av socialtjänsten har också fått en 100 procentig uppslutning från de egna men inte ifrån skolans sida där de får 57 procent. Detta kan bero på att skolan inte vet vad skillnaden mellan OF och övrig socialtjänst är. Jag tror att siffran hade varit högre om de olika förvaltningarna hade större kännedom om varandras verksamhet. Socialförvaltningen (SF) anser 94 procent av samtliga tillfrågade att man bör samarbeta med. Vilket, i sig, inte är överraskande då det är skolans naturliga väg in i familjestödet.

Fritidsförvaltningen (FF) ses inte som en naturlig samarbetspartner. 59 procent från socialtjänsten kan tänka sig ett samarbete men endast 25 procent från skolan. Fritidsverksamheten är en stor och viktig del av det svenska samhället, därför anser jag att FF måste vara med i ett samarbete. De kan hjälpa till med anpassade fritidssysslor, förmedla kontakt med idrottsklubbar och andra ideella föreningar som behöver stöd och kunskap för att kunna ta emot dessa barn.

Skolan anser 76 procent av de tillfrågade inom socialtjänsten att man ska samarbeta med. En siffra som förundrar. Ingen annan än möjligtvis föräldrarna träffar barnen en så lång tid under skolåret än skolpersonalen. De är bland de som bäst känner dessa barn och har insikt om hur de fungerar. Jag kan inte hitta någon annan förklaring till detta än att samarbetet, historiskt, inte har fungerat. Skolan och socialtjänsten är för mig självklara samarbetspartners då de tillsammans kan skapa en näst intill fullständig bild av hur barnet och familjen fungerar. Under rubriken Annan finner man förslag på övriga samverkans/samarbetspartners jag inte

47

har tänkt på. Det är socialstyrelsen, barnhabiliteringen, diagnosföreningar, ungdomsmot- tagningen och BVC.

Av dessa finner jag de flesta intressanta, dock anser jag att socialstyrelsen precis som skolverket sitter för långt ifrån verksamheten och endast kan tillföra något i form av rådgivning. Att man samverkar med barnhabiliteringen, BVC och ungdomsmottagningen verkar lika självklart som BUP då dessa förhoppningsvis har stor erfarenhet av barnets utveckling eller hur man hjälpa dem att utvecklas. Diagnosföreningarna borde enligt min uppfattning vara självskrivna vid fortbildning.