5.1 Litteraturdiskussion
Jag har gjort en litteraturgenomgång som omfattar författare inom neuropsykiatri, sociologi, familjeterapi, psykologi och specialpedagogik.
Genomgången av diagnoserna visar på den komplexa vardag många lärare möter. När man summerar antalet elever med en eller flera diagnoser hamnar vi på ca 25 procent. Det innebär att i en normalstor klass finns 5-6 elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar utöver de övriga funktionsnedsättningar som finns. Alla elever ska oavsett funktionsnedsättning eller inte, ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och för sin personliga utveckling. Det ska ges utifrån deras egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt, enligt skollagen.
Det kan vara svårt att avgöra vilka insatser som lärare ska ge då samma symptom kan bero på olika orsaker, t.ex. ADHD och traumatiserade barn. Oavsett om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar beror på biologiska- eller psykosociala orsaker är lösningen inte att skuldbelägga barnen eller föräldrarna. Lösningen måste vara att stödja och underlätta för barn och föräldrar så att dessa klarar av sin situation. Detta måste ske genom samordnade insatser och inte som idag genom insatser från många olika myndigheter utan samordning. Här är det också viktigt att barn och föräldrar kan vara delaktiga i hur stödet utformas. Förstår man inte sammanhanget och varför ett visst stöd ges minskar man motivationen att delta.
Jag anser att det framgår tydligt av litteraturen att barn med neuropsykiatriska funktionsned- sättningar inte är ett problem som enbart hör skolan till, utan är ett samhällsproblem. Barn som inte får adekvat stöd löper en ökad risk för att hamna i kriminalitet och missbruk. Min ingång är att det måste vara mera samhällsekonomiskt att arbeta förebyggande än att försöka reparera skadan i efterhand. Speciellt ADHD-problematiken bör ses i detta perspektiv.
49
5.2 Metoddiskussion
Litteraturgenomgången har jag kompletterat med en enkätundersökning bland personal inom skolan och socialtjänsten för att ta reda på vilka kunskaper man anser sig ha om barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Jag vill också undersöka om dessa barn anses få tillräckligt stöd samt om det finns möjligheter och vilja till samverkan eller samarbete över yrkesgränserna.
Att välja enkät som metod var det odiskutabelt enklaste sättet att nå en större population på kort tid. Nackdelen är att jag skrev enkäten och skickade ut den i ett tidigt skede. Jag har i efterhand upptäckt att den inte ger tydliga svar på allt jag vill veta. Med facit i hand borde jag ha haft ett antal kontrollfrågor på kunskapen om diagnoserna. Jag saknar också några följdfrågor om samarbetet, förövrigt anser jag att enkäten ger många användbara svar.
Dessutom gör det stora bortfallet, främst från skolans sida, resultatet osäkert. Om jag antar att Bryman och Bell54 har rätt när de skriver, att de som inte har svarat på enkäten oftast har en avvikande åsikt, kan det förklara varför resultatet inte motsvarar min erfarenhet. De som har valt att inte svara skulle i så fall vara de som inte har några kunskaper om barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller som Juul och Jensen55 skriver de som inte skiljer mellan orsakerna till elevernas problem. Eftersom det inte går att få svar på varför vissa inte har svarat på enkäten kan jag inte med säkerhet påstå att det sättet får jag konstatera att undersökningen innehåller en viss osäkerhet.
5.3 Resultatdiskussion
Jag kommer nedan att svara på mina forskningsfrågor och diskutera resultaten av enkäten i relation till den tidigare forskningen. Mina frågor är markerade i fetstil.
54
Bryman s. 148ff, samt Bell s. 152f
55
50
Anser lärare och socialtjänstens personal att kompetensen om dessa barn finns inom skola och socialtjänst?
Lärarna har som sagt skattat sina kunskaper om ADHD och Aspergers syndrom högt, men övriga diagnoser i fallande skala. Siffrorna är nästan identiska inom socialtjänsten, med den skillnaden att det ser marginellt bättre ut avseende Tourettes syndrom, trotssyndrom och överlappande diagnoser. Jag hade förväntat mig större skillnader i kunskapsnivån mellan skola och socialtjänst samt att fortbildningen hade varit bättre hos socialtjänsten.
Fortbildning uppfattar jag som en budgetregulator eftersom en mycket stor andel av de tillfrågade inte har fått någon nämnvärd fortbildning i ämnet. Trots detta anser en majoritet av lärarna att barnen får stöd. Dock är det oroväckande att mer än var tionde uppger att inget stöd ges alls.
Ett förslag som borde vara självklart, är en kommuninventering av kompetensen. Ett samarbete över förvaltningsgränserna där man delar med sig av sin specialkunskap.
Hur ser de båda personalkategorierna på samverkan?
Enkäten visar att det finns ett stort stöd, bland de tillfrågade, för samverkan/samarbete över förvaltningsgränserna. Med tanke på Kärfve och Socialstyrelsens utredning om barn som utsätts för en olämplig hemmamiljö hade jag hoppats att siffran för att samarbeta med socialförvaltningen var högre.
Numera är det inskrivet i lagtexterna att olika myndigheter ska samverka när barn far illa eller befaras fara illa. Detta är det svårt att invända emot, men räcker det? Med den lagstiftning som finns idag ska samverkan ske på socialnämndens initiativ, men vad händer med barnen i behov av stöd om socialnämnden inte tar något initiativ? De bestämmer dessutom när sekretessen kan lyftas, om man inte har ett medgivande från vårdnadshavarna. Jag tror inte det går att få till ett fungerande samarbete om det ska fungera på en parts villkor.
I Storbritannien har man tydligen lyckats att samla all lagstiftning som rör barn i en och samma lag. Jag tror att man hade löst många av de problem, som jag ser i Sverige, genom att också här ha en samlad lag som rör barn, Barnlagen. Men innan vi kommer så långt är det viktigaste att vi inleder ett samarbete inom kommunerna.
Ett samarbete likt ”Working Together” där alla instanser som berör barn hade jobbat med att hitta övergripande strategier hur man ska arbeta med barn och familjer i behov av stöd vore
51
viktigt. Kommittén mot barnmisshandel ger förslag på en svensk modell56 för samverkan/ samarbete. Jag tror att en sådan skulle eliminera många av de problem och den frustrationen som många upplever idag. För att få till stånd en användbar modell i Sverige måste man se till att skola, inklusive förskolan, och socialtjänsten fritt kan använda sig av andra yrkesgruppers kompetens. Detta är en jämkning mellan med vad Juul och Jensen och Kommittén förordar57.
Vilka kan komplettera den pedagogiska professionen och hur?
Både Kommittén och respondenterna av enkäten har kommit fram till liknande slutsatser om vem som bör samverka/samarbeta. På den övergripande nivån bör de kommunala förvaltningarna samverka med hälso- och sjukvården, Kommittén föreslår vidare polisen som en naturlig samverkanspartner.
På det lokala planet är det i första hand kommunens olika förvaltningar som bör samverka/ samarbeta. Man ser också att kyrkan och frivilligorganisationer kan bidra med kunskap. Respondenterna föreslår diagnosföreningarna som samverkanspartners. Jag ser de sistnämnda som en stor resurs, inte minst i fortbildningssyfte.
Det är också viktigt att den politiska organisationen tar sitt ansvar genom att sätta upp tydliga mål för detta och ser till att resurserna finns där de behövs. Detta för att ge medborgarna en bättre service till lägre kostnad, genom ett bättre resursutnyttjande58, stället för att diskutera vem som har kostnadsansvaret för insatserna. Jag anser att med ett sådant stöd för samverkan/samarbete bör man sätta igång direkt med att skapa samarbetsformerna, med förhoppning om att min uppsats kan bidra till detta. Alla barn som vi lyckas med är en vinst för individen, familjen och samhället.
”Samla all kunskap om barns hälsa – tvärs över vetenskapsområden och yrkes- kompetenser – och vi kan nå hur långt som helst”
Lennart Köhler, professor i socialpediatrik59
56 SOU 2001:72 s. 144ff
57 Juul och Jensen s. 252f
58
SOU 2001:72 s. 160
59
52
5.4 Pedagogiska implikationer
Jag anser, med stöd i den tidigare forskningen jag har redovisat att det tydligt framgår att sammansättningen i klassrummen är av så komplex karaktär att skolan inte klarar av att ensam hantera alla dessa olika funktionsnedsättningar. Lärarna har skattat sina kunskaper om de mest vanligt förekommande diagnoserna högt, vilket innebär att när vi kommer till överlappande diagnoser är kunskapen lägre. D.v.s. när funktionsnedsättningens svårhetsgrad ökar minskar kunskapen. Den tidigare forskningen visar också på vikten av en sammanhållen dag med samma struktur och organisation, skolan kan inte ge detta på icke skoltid som situationen är idag.
Ett samarbete över yrkes- och förvaltningsgränsarna innebär stora förändringar för den enskilda läraren. Av tradition har man varit ensam i sitt klassrum och tillsammans med sina elever lagt upp undervisningen. Man har själv, i stor utsträckning, kunnat bestämma vilken pedagogik man ansåg lämpligast och i bästa fall har skolan kunnat komplettera med adekvata stödåtgärdar.
När man får till ett samarbete, som jag har redovisat ovan, innebär detta ett öppnare klassrum där personer utan pedagogisk utbildning är välkomna att delta i det dagliga arbetet. Dessa skall kunna delta på planeringstid, diskutera olika strategier och hjälpa till med att bygga upp nya strukturer och sätt att organisera lärarens arbete. Läraren skall likaledes kunna delta i övriga förvaltningars arbete genom att tillföra den kunskap och erfarenhet som skolan besitter.
Det kan initialt medföra ett merarbete innan de nya rutinerna har satt sig, men på sikt tror jag att det skapar en större arbetsro. Jag anser också att arbetsbelastningen kommer att minska om ett samarbete minskar antalet incidenter i klassrummet där det går fel. Tydliga rutiner och struktur som gäller, för eleverna med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, oavsett var de befinner sig skapar trygghet och lugn hos den enskilda eleven.
Detta bör på lite längre sikt att leda till bättre utveckling och måluppfyllelse. Eleven kommer att vara den stora vinnaren.
53
5.5 Vidare forskningsfrågor
Har Children’s act och Working Together haft någon positiv betydelse för barn med neuro- psykiatriska funktionsnedsättningar?
Hur många barn som utsatts för – eller har bevittnat våld i hemmet har fått en ADHD diagnos?
Undersöka resultatet hos barn och familjer som har fått hjälp med hela sin vardag genom ett samarbete i förhållande till de som inte har fått ett samordnat stöd?
54
Referenser
Litteratur
Andershed, Henrik och Andershed Anna-Karin (2011) ”Normbrytande beteende i barndomen”, Gothia Förlag AB
Bell, Judith (2011) ”Introduktion till forskningsmetodik”, Studentlitteratur Bryman, Alan (2012) ”Samhällsvetenskapliga metoder”, Liber
Danielsson, Lennart och Liljeroth, Ingrid (2005) ”Vägval och växande”, Liber, Gillberg, Christopher (2005) ”Ett barn i varje klass”, Cura Förlag och Utbildning AB Juul, Jesper och Jensen, Helle (2003) ”Relationskompetens i pedagogernas värld”, Runa förlag,
Kutscher, Martin L. (2010) ”Barn med överlappande diagnoser”, Natur & Kultur Kärfve, Eva (2000) ”Hjärnspöken”, Brutus Östlings Bokförlag Symposion AB,