Nedan följer en beskrivning av vad som framkommit kring hur samverkan fungerar. På verksamhetsnivå beskrivs samverkansrelationerna mellan olika parter.
3.5.1 Övergripande samverkan Gemensam nämnd
Gemensamma nämnden för hjälpmedelsfrågor och andra samverkansfrågor har att initiera och följa upp strategiska, länsövergripande utvecklings- och samverkansfrågor inom häl-so- och sjukvårdsområdet. Den har även ett ansvar att följa upp det lokala arbetet utifrån samverkansavtalets intentioner, vilket också har gjorts.
Till nämnden ska frågor lyftas som inte har kunnat hanteras på andra nivåer mellan hu-vudmännen. Hittills har ingen fråga lyfts av denna orsak.
Tjänstemannanivå
Knuten till Gemensamma nämnden för hjälpmedelsfrågor och andra samverkansfrågor finns en tjänstemannaberedning, som under år 2007 utvärderade det länsövergripande samverkansavtalet kring barn och unga med psykiskt funktionshinder.
Inom samarbetsavtalets ram finns lokala samverkansgrupper ute i länet med representanter för båda huvudmännen. För närvarande saknar norra länsdelen lokal samverkansgrupp.
3.5.2 Skolan – BUP
De pedagogiska nämnderna i Västerås stad har initierat ett nätverk som består av repre-sentanter från alla aktörer som ingår i denna granskning. Nätverket har pågått i ett drygt år, men har ännu inte resulterat i något konkret men är ett första steg till samverkan på strategisk nivå.
Samverkan mellan skolor och Barn- och ungdomspsykiatri fungerar tämligen väl i Väs-terås stad, enligt intervjuerna. Barn- och ungdomspsykiatri har kontaktpersoner utsedda som arbetar mot olika delar av kommunen. Den bristande tillgängligheten märks i skol-verksamheten, men några specifika samverkansproblem har inte framkommit.
I Hallstahammar har kontakten med Barn- och ungdomspsykiatri försämrats, enligt de intervjuade. De tidigare regelbundna träffarna har upphört. Skolan/elevhälsan saknar till stor del återkoppling från barn- och ungdomspsykiatrin när en elev har hänvisats vidare.
I Surahammar har vissa skolor regelbundna möten med bland andra Barn- och ungdoms-psykiatri och IFO. Strukturen är dock lös och ser olika ut beroende på vilken skola som är inblandad. Skolan efterfrågar ett ökat samarbete med Barn- och ungdomspsykiatrin. Kon-takten mellan vissa skolor och Barn- och ungdomspsykiatrin sker uteslutande i individ-ärenden. Själva nätverksarbetet kring respektive elev anses dock ha förbättrats de senaste åren.
I Fagersta lyfter de intervjuade från skolan framför allt långa väntetider till och bristande resurser inom barnpsykiatrin. När väl insatsen ges anses den bra, men under väntetiden saknas stödet från Barn- och ungdomspsykiatrin. Någon strukturerad samverkan sker inte.
Barn- och ungdomspsykiatrin å sin sida pekar på krympande resurser inom kommunen – ingen egen skolpsykolog och nedläggning av fritidsgårdar.
Skolan beskriver inte någon strukturerad samverkan. Det gör däremot Barn- och domspsykiatrin. Den samverkan som beskrivs finns mellan elevhälsa, Barn- och ung-domspsykiatri och IFO.
För hela länet menar Barn- och ungdomspsykiatrin att det ofta behövs ett bättre underlag från skolorna för att kunna bedöma om behov av Barn- och ungdomspsykiatrins resurser behövs eller ej.
3.5.3 IFO – Barn- och ungdomspsykiatri
Barn- och ungdomspsykiatrin beskriver samverkan som generellt sett god i enskilda ären-den. Samarbetet med socialtjänsternas myndighetsutövning anses dock behöva förbättras.
Det finns, enligt Barn- och ungdomspsykiatrin ett organiserat samarbete med socialtjäns-terna i Västerås, Hallstahammar och Surahammar och ett upparbetat samarbetsklimat.
Samarbetet är dock intensivast i Västerås, som även har ett betydligt större utbud av resur-ser att erbjuda barn och ungdomar än de mindre kommunerna. Vi har fått få signaler från kommunerna om att själva samverkan brister, däremot Barn- och ungdomspsykiatrins till-gänglighet. Och flera av de intervjuade menar att ”ribban” hela tiden höjs för att få del av psykiatrins resurser.
Flera projekt finns där samverkan sker mellan socialtjänst och barn- och ungdomspsykiat-rin kungdomspsykiat-ring specifika problemområden.
I Fagersta finns sedan 2006 arbetsgrupper mellan Barn- och ungdomspsykiatri, IFO och Elevhälsan både för högstadiet och för låg- och mellanstadiet. Grupperna diskuterar i för-sta hand policy och samverkan i praktiken, inte enskilda ärenden.
Barn- och ungdomspsykiatriska mottagningen i Fagersta pekar även på värdet av de pro-fessionella nätverk som finns. Dessa har inneburit att ärenden har hamnat mer rätt och att gränsdragningen mellan de olika aktörerna fungerar allt bättre.
Barn- och ungdomspsykiatrin i hela länet kallar till vårdplanering när till exempel social-tjänsten eller habiliteringen är inblandade i ett ärende. Det varierar inom länet i vilken om-fattning den särskilda blanketten för vårdplanering används.
3.5.4 IFO – Skolor
Generellt i länet är att när skolor gör bedömningar att IFO:s resurser bör kopplas in eller att en anmälan görs får de ofta bristfällig återkoppling från IFO. I granskningen fram-kommer en relativt samstämmig kritik mot att skolan ofta inte vet om ärendet mottagits eller om åtgärder vidtagits utifrån anmälan. Det finns även kritik beträffande kvaliteten i de utredningar som görs av IFO. Det händer också att barn med stora behov av särskilt stöd kommer till en skola utan att exempelvis Skolgemensamt stöd i Västerås fått någon information. Det har hänt att 5-6 månader gått innan det kommit till deras kännedom.
Omvänt händer också att barn flyttas på initiativ från IFO utan att information når Skol-gemensamt stöd. Problemet har dryftats i ett forum där verksamhetschefer från IFO
till-sammans med chefen för familjecentralerna träffar Skolgemensamt stöd eller skolan och planer finns på att utforma riktlinjer för en gemensam process.
Både Surahammar, Fagersta och Hallstahammar vittnar om att elevhälsoarbetet ser olika ut på olika skolor, vilket innebär att hur samverkan ser ut och vilka resurser som den enskilde eleven får del av kan se olika ut beroende på vilken skola eleven går på.
Fagersta har mellan tiden 2005 till 2007 drivit projektet BUS - Barn- och ungdomssam-verkan i Fagersta. Syftet har bland annat varit att nå en samsyn i kommunen, att samordna nätverk och att utveckla metoder och stöd för barn och unga och deras föräldrar.
Ett arbete på ledningsnivå pågår i Västerås stad för att ansluta sig till den princip som ini-tierats av myndigheten för skolutveckling och Socialstyrelsen – BBIC (Barnens bästa i centrum). Denna procedur, till vilken man kan bli licensierad, är tänkt att kvalitetssäkra både anmälningsförfarandet vid skolorna och utredningsförfarandet vid IFO. Hallstaham-mars kommun använder redan denna metod för kvalitetssäkring.
3.5.5 Habilitering och Barn- och ungdomspsykiatri
Någon strukturerad övergripande samverkan finns inte mellan Handikappcentrum och Barn- och ungdomspsykiatrin. Samverkan sker löpande i enskilda ärenden, framför allt kontakter vad gäller barn och ungdomar med en neuropsykiatrisk problematik. Professio-nella nätverk finns. De omfattar även de kommunala verksamheterna och anses mycket värdefulla. I nätverken sker kompetensöverföring och diskussion kring gränsdragningar, men avser enbart enskilda befattningshavare.
Uppdelningen mellan barn- och ungdomspsykiatri och barnhabilitering uppfattas inte som självklar. Handikappcentrum uppfattar sig sakna tillräcklig barnpsykiatrisk kompetens och barn- och ungdomspsykiatri känner sig osäkra inför funktionshindret. Båda aktörerna me-nar att samverkan behöver förbättras för att en relevant handläggning ska kunna ske.
Barnhabilitering och barnpsykiatri finns i olika divisioner inom landstinget, dock med se-dan nyligen gemensam chef. Detta menar de intervjuade kan komma att underlätta sam-verkan.
3.5.6 Iakttagelser
Forum för samverkan återfinns på övergripande nivå genom Gemensamma nämnden för hjälpmedelsfrågor och andra samverkansfrågor och de samverkansgrupper som finns i lä-net. Undantag är norra länsdelen vad gäller samverkansgrupper. De intervjuade menar dock att relativt få konkreta åtgärder har mynnat från dessa forum.
Beroendet av personlig kännedom är påtagligt för den samverkan som sker. Samverkan styrs av personkännedom och egna upparbetade nätverk, vilket gör det hela sårbart vid förändringar i personalstyrkan. Merparten av de intervjuade efterfrågar en ökad formalise-rad samverkan. Ett konkret sätt att minska personberoendet är att utforma fler processbe-skrivningar och därigenom standardisera samverkan vilket har skett i en relativt begränsad omfattning.
Fler komplicerade ärenden och problem för Barn- och ungdomspsykiatrin och Handi-kappscentrum att klara sitt åtagande på specialistnivå, innebär att fler ”enklare” fall hän-skjuts till kommunernas verksamheter. Både barn- och ungdomspsykiatrin och barnhabili-teringen inom landstinget verkar för att tydliggöra sina uppdrag gentemot andra vårdnivå-er.
Vakanser inom elevhälsan kan innebära en ökad efterfrågan på insatser från både Barn-och ungdomspsykiatri Barn-och IFO. Situationen med vakanser eller resursbrist beskrivs både från elevhälsan i Surahammar och Fagersta.
Identifierade strukturella hinder för samverkan:
- Gränsdragningsproblem mellan aktörerna finns på strategisk nivå och förstärks av de olika aktörernas accentuerade krav på budgetkontroll. Konsekvensen blir att olika enhe-ter är noga med att dra gränser för det egna uppdraget på bekostnad av ett helhetstänkan-de. Möjligen kan den planerade men uteblivna ”MiniMaria-mottagningen” i Västerås sä-gas vara ett uttryck för att var och en måste bevaka sin budget på bekostnad av ett hel-hetstänkande. Enligt intervjuerna föll idén på att en sjukskötersketjänst inte kunde finan-sieras av de inblandade.
- Gemensamma nämnden för hjälpmedelsfrågor och andra samverkansfrågors ansvarsom-råde innefattar inte skolfrågor. Skolan är tillsammans med barnavårdscentralerna den viktigaste aktören att upptäcka tidig ohälsa.
- Olika geografiska upptagningsområden. Surahammars kommun ska vända sig till Fager-sta för stöd från Handikappcentrum, men till Västerås för stöd från Barn- och ungdoms-psykiatri. I Västerås har Barn- och ungdomspsykiatrin försökt att anpassa sin områdesin-delning till kommunen. Detta har varit möjligt vad gäller IFO men inte vad gäller skolan.
Detta ställer krav på mer organisering för att åstadkomma samverkan.
- Uppföljningar av värdet av samverkan är mycket begränsad. Risken är att varje aktör ser till egna värden, snarare än till helheten (individ- och samhällsvärden).
- Olika bedömningar om finansiering mellan huvudmännen har stört samverkan, frågan är lyft till chefsnivå.
Identifierade psykologiska och kulturella hinder för samverkan:
Granskningen har inte funnit några betydande kulturella hinder för samverkan d.v.s. de olika professionernas sätt att tänka kring arbetet kan inte anses vara ett hinder för att byg-ga en framgångsrik samverkan. Inte heller har vi funnit tecken på att det föreligger några psykologiska hinder i form av motsättningar eller revirstrider på personnivå. De revirdis-kussioner som förekommit exempelvis mellan habiliteringen och skolan betraktar vi som en naturlig professionell diskussion som kan förväntas landa i en princip.