Resultatet påvisade samt bekräftade delvis tidigare kunskaper kring att rutiner och hanteringen av orosanmälan i viss grad tenderar att se olika ut beroende på
kommun. Den största skillnaden utifrån intervjuerna verkar vara att de små kommunerna har en mer flexibel hantering av orosanmälan, samt att samverkan uppfattas fungera bättre. Informant Jamie har arbetat både inom stora samt små kommuner och i samtal kring samverkan samt rutiner uttrycker hen följande gällande hens tid som yrkesverksam inom en stor kommun:
“I X uppfattade jag att det var en väldigt byråkratisk koloss som man skulle navigera runt i…(...) att det är väldigt mycket så, ah men till exempel så eh policys och dokument för hög frånvaro då ska vi göra detta och så ska det liksom,
så ska det gå väldigt lång tid...alltså det tar väldigt lång tid innan det händer någonting, så...och man ska inte göra en orosanmälan innan man har gjort alla
dessa saker…”
Jamie beskriver således orosanmälan som tidskrävande samt att hen uppfattade det vara en än mer lång process inom större kommuner. Citatet exemplifierar den negativa aspekten med en utdragen samverkansprocess och skulle även kunna vara ett resultat av brister i samverkan. I detta fall blir tidsaspekten ytterst problematisk då det är viktigt att hantera en orosanmälan skyndsamt. En för utdragen samverkansprocess kan få allvarliga konsekvenser då risken finns att barnet far illa.
Jamie beskriver sedan hur hen upplever processen inom den lilla kommunen hen arbetar i nu:
“Medan där jag arbetar nu så är det, mycket mer direkt så...att skolsköterskan ser det, i systemet, det plingar in nu är det hög frånvaro. Så kallar de in föräldern, och sen så tar de tillbaka det och säger hur gick det här, det gick si och så, och
sen så kan man göra en orosanmälan…”
Majoriteten av informanterna uppger att beslutet kring orosanmälningar alltid måste undertecknas samt godkännas av rektor alternativt förskolechef. Detta har till stor del upplevts vara ett hinder vilket citatet från informant Charlie bekräftar:
“Ja då när jag skulle göra orosanmälan så upplevde jag att det var ett hinder…”
En ytterligare skillnad som identifierats gällande just rektorn/förskolechefens enväldiga beslutsfattande är att flertal av informanterna som verkar inom större kommuner nämner tidsbristen som en aspekt. Informant Charlie beskriver följande:
“Att ...ja...kanske att de inte har, det låter hemskt, men att de inte har tid...till det. (...)
De har så mycket andra uppgifter och, fulla med andra bestyr så att eh de kanske känner att de lågprioriterar det för de har inte tid med det.”
Charlie berättar dock vidare om en informationsträff hen nyligen varit på:
“Jag var faktiskt på en ehm, föreläsning heter det väl inte, informationsträff som socialtjänsten hade nyligen (...) Eh på eh stadshuset, där vi var inbjudna, som jobbar i ‘kommunen’, inom förskola och skola. Så jag fick fräschat upp minnet
lite.”
Charlie uppfattade informationsträffen som något positivt och den genomfördes på initiativ från socialtjänsten inom kommunen. En sådan här gemensam
föreläsning för samtliga yrkesverksamma inom förskolan exemplifierar vad Lindberg (2009) menar vara en förutsättning för en välfungerande samverkan. Att samla kommunens förskolepersonal bidrar till ett kunskapsspridande samt ger en möjlighet för att klargöra gemensamma mål, vilket gynnar samverkan.
Något som utmärker sig ytterligare är att informanterna som är verksamma inom mindre kommuner uppfattas ha en mer direkt samt flexibel process gällande orosanmälan och samverkan med socialtjänsten. Jamie som nu är verksam inom en mindre kommun beskriver, som nämnt i tidigare citat, hur processen i en mindre kommun upplevs vara mer direkt.
Mio beskriver genom följande citat hur processen kan se olika ut beroende på situation:
“(...) och sen har vi haft möte ibland det beror lite på chefen, har vi haft möte med EHT, med föräldrar då var inte soc eller familjecentralen med den gången. Nu har vi haft möte med både socialen, BVC, förskolekonsulenten...Alltså det är lite
olika, vi har haft jättestormöte också.”
Mio och Jamie uppfattas även vara de informanter som ställer sig mest positiva till samverkan med socialtjänsten. Även här beskrivs en flexibilitet då
socialtjänsten vid tillfällen kommit ut till förskolan för samtal kring orosanmälan och dess process. Jamie beskriver nedan sina tankar kring samverkan:
“Jag tycker att den har varit bra. Jag tycker man har agerat väldigt kraftfullt där det har behövts...ehm. (...) Det har funkat jättebra, de har verkligen lyssnat och
man har tagit sig tid och man har kommit ut till exempel då om det är omhändertagande av ett barn till exempel att man ehm...varit väldigt proaktiv och
varit där och berättat till föräldrarna att det här har hänt och nu kommer det här hända och så det har varit jättebra. Och jag har upplevt i de ärenden där jag
själv haft nånting med socialtjänsten att göra att jag har kunnat ringa…”
Ovanstående citat tyder på att samverkan verkar fungera bättre i mindre
kommuner, om en ska se utifrån den empiri som inhämtats genom denna studie. Självklart kan detta skilja sig mellan olika små kommuner och det är något denna studie inte haft möjlighet att undersöka med hänsyn till studiens omfång samt tidsaspekten. Jamie beskriver kontakten med socialtjänsten som välfungerande och upplever att hen kunnat vända sig dit vid eventuella oklarheter. Citatet från Mio beskriver det Danermark (2003) exemplifierar som syftet med samverkan inom människobehandlande organisationer och socialt arbete, nämligen att främja
ett helhetsperspektiv i strävan mot individens, i detta fallet barnets bästa. Citatet påvisar även den flexibilitet som utifrån resultatet uppfattas vara framträdande inom mindre kommuner. Mio beskriver att mötena kring orosanmälningar och barn som far illa är flexibla och ter sig olika beroende på såväl barn som situation. Genom att således inkludera olika aktörer som exempelvis socialtjänst och BVC i olika samverkansmöten främjas, enligt Danermark (2003), ett helhetsperspektiv och därigenom även möjligheterna för att nå bästa möjliga lösning för det berörda barnet.
Vidare svarar Mio även annorlunda på frågan kring tveksamheter angående att faktiskt göra en orosanmälan där Mio som enda informant uppger att hen inte tvekat på att göra en orosanmälan när hen haft misstanke om att ett barn far illa där Mio svarar följande:
“Nä, det tycker jag inte. Nä nä, det tvekar jag inte för måste jag säga. Sen finns det säkert dom som gör det, det ska jag inte säga men jag tänker att det ska man göra, det står ju i min anställning. Asså vi, ja så är det ju vi ha ju en skyldighet
och det informerar vi ju alla föräldrar om när barnen börjar hos oss (...).”
Detta citat visar tydligt på Mios tankebanor gällande orosanmälan, att tveksamheter kring att genomföra en anmälan inte får existera i hens
yrkesmässiga persona. Det påvisar också hur hen är medveten om att andra kan tveka, vilket kan visa komplexiteten i hanteringen av orosanmälan. Detta då yrkesverksamma uppenbarligen kan ställa sig olika till hanteringen trots att de verkar under samma lagar.
Det är omöjligt att veta varför Mio som enda informant uppger sig vara så säker gällande orosanmälningar då det enbart leder till spekulationer kring en rad olika faktorer. Dock bör det nämnas att Mio förutom att ha längst yrkesmässig
erfarenhet av de informanter som intervjuats till denna studie även arbetat på samma arbetsplats under samtliga av sina yrkesverksamma år samt att denna arbetsplats är inom ramarna för en av författarna kallad liten kommun. Detta innebär att Mio kan antas vara väl införstådd i rutiner och regler för kommun såväl som för arbetsplatsen vilket Danermark (2007) uppger vara grundläggande måste inför att samverkan ska vara välfungerande organisationer sinsemellan. Samtliga informanter, oavsett kommun, upplever dock att samverkan med
socialtjänsten delvis fungerar men att sekretessen samt bristen på återkoppling kan vara problematisk, vilket följande citat från Dani (citat 1) och Sam (citat 2)
beskriver.
“Det är jättesvårt för mig att säga för egent...alltså grejen är att vi får inte veta någonting för vi har ingen rätt att få veta någonting (...). Näe det är ju egentligen,
samverkan sker ju egentligen enkelsidig väg skulle jag säga och det är ju när vi kontaktar socialen…”
och
“Vi får aldrig nån feedback från, från soc för det är ju liksom olika ehm...sekretessnivåer som gör att vi får, vi vet ju aldrig vi bara kan anmäla och
sen har vi ingen aning i princip...så...så det är därför man ska anmäla igen och igen och igen (...).
Sekretessen upplevs således ofta vara problematisk då förskolepersonalen inte får någon återkoppling gällande huruvida en utredning inletts eller inte. Dani
uttrycker sig exempelvis genom att poängtera att samverkan enligt hen endast sker enkelsidigt, vilket till stor del verkar bero på just sekretessen. En förutsättning för god samverkan är att berörda organisationer inger ett likvärdigt förtroende för varandra, varpå citaten påvisar att så inte är fallet. Ovanstående exemplifierar således en del i samverkan mellan förskola/förskoleklass och socialtjänst som blir problematisk. Att organisationernas strukturer ser olika ut samt att de har olika riktlinjer att förhålla sig till verkar i detta fall missgynna samverkan. Många av informanterna menar dessutom att de inte har rätt att veta något, vilket till viss del inte stämmer då socialtjänsten delvis får återkoppla. Danermark (2007) beskriver vikten av att ha kunskap om den andra organisationen som en förutsättning för god samverkan. I detta fall har informanterna inte fått fullständig kunskap kring vad som får återkopplas och inte, varpå samverkan till viss del uteblir och missgynnas.
6 DISKUSSION
Redan inledningsvis, med stöd i vår förförståelse kring orosanmälan, har en
komplexitet kunnat identifieras. Det är med utgångspunkt i denna komplexitet som studiens syfte och frågeställningar utformats. Studiens syfte har varit att undersöka om orosanmälan görs i tillräckligt stor utsträckning samt undersöka om det går att urskilja bakomliggande faktorer till varför orosanmälan i vissa fall uteblir. Fokus har legat på yrkesverksamma inom förskolan/förskoleklass och frågeställningar har sedan utformats för att konkretisera syftet. Nedan följer en diskussion utifrån resultatet varpå även reflektioner som studien gett upphov till inkluderas. Detta kapitel inkluderar även en metoddiskussion för att tydliggöra den roll den valda metoden haft på resultatet. Kapitlet avslutas med förslag på framtida forskning och en reflektion kring studiens innebörd för socialt arbete och får vår framtida
yrkesroll.