Gällande hur yrkesverksamma inom förskolan och förskoleklass upplever just orosanmälan kan det utifrån resultatet konstateras att samtliga informanter, om än i olika utsträckning, upplever att det finns en rädsla för att orosanmäla. De rädslor som identifierats är exempelvis rädslor för försämrad föräldrakontakt, direkta hot samt i rädslan för att göra fel i processen. Det kan diskuteras hur stor påverkan dessa rädslor har när det kommer till att genomföra en anmälan. En skulle å ena sidan kunna tänka att dessa rädslor inte kan eller bör ha någon inverkan på huruvida en anmälan ska göras. En kan å andra sidan tänka sig att dessa rädslor eventuellt skulle kunna påverka benägenheten att genomföra en orosanmälan med anledning av den stigmatisering samt de risker som tillkommer i samband med en anmälan.
Även den upplevda rädslan för att försämra föräldrarelationen är ytterst påtaglig utifrån vad våra informanter uppger vilket delvis bottnar i upplevelsen av
upplevelsen av ett förstärkt stigma kring socialtjänsten och orosanmälan
eventuellt skulle kunna bidra ytterligare till den upplevda rädslan för att göra en orosanmälan, det vill säga ju starkare stigma desto svårare kan det eventuellt kännas att anmäla. Informanterna beskriver hur de tvekat inför att göra en orosanmälan och att detta ofta berott på en rädsla av att felaktigt anklaga någon. Detta tyder på att de rädslor och risker en orosanmälan medför således eventuellt skulle kunna påverka benägenheten att faktiskt anmäla. Grunden till många av de identifierade rädslorna verkar utifrån den insamlade empirin bottna i stigmat som ligger kring socialtjänst, orosanmälan och framför allt kring att kritisera individers föräldraroll - något som tenderar vara otroligt känsloladdat och komplext.
Resultatet påvisar att samverkan, samt den generella inställningen till
socialtjänsten utifrån vad informanterna uppgett, uppfattas vara mer fungerande i mindre kommuner. Det kan diskuteras huruvida den positiva upplevelse våra informanter, i de små kommunerna, inger av samverkan med socialtjänsten och föräldrar grundas i att deras relation är närmare varandra, till skillnad från de större kommunerna. En individ boende i en kommun med 10 000 - 12 0000 invånare löper troligtvis en större risk eller chans att den person de kommer i kontakt med på till exempel socialtjänsten är någon de har en relation till och därmed på något plan känner, alternativt känner till. I en större kommun har du en större möjlighet att skapa en anonymitet i förhållande till såväl föräldrar som individer verksamma inom socialtjänsten, något du kan komma att gå miste om i en mindre kommun. Det kan givetvis diskuteras huruvida det här är positivt eller negativt, men utifrån resultatet kan det tänkas att ett mindre samhälle möjliggör en öppnare kontakt alternativt relation med socialtjänsten, vilket kan underlätta i en eventuell process kring en orosanmälan. I resultatet kan det utgöras att en
eventuellt närmare relation till föräldrarna både kan leda till något positivt som något negativt för den yrkesverksamma. Detta då det å ena sidan kan anses vara positivt då det möjliggör en öppnare relation vilket skapar utrymme för förståelse och samarbete vid processen kring orosanmälan. Å andra sidan uppger vissa av våra informanter att en god relation till föräldrarna ibland kan ses som hämmande vid processen av orosanmälan då en inte vill förstöra relationen eller anmäla någon de faktiskt känner.
Dock går det, utifrån empirin, att identifiera en upplevd brist i samverkan, nämligen sekretessen, något samtliga informanter diskuterat kring. En del informanter antydde utifrån tidigare diskuterade citat att bristen på återkoppling uppfattas vara ett hinder och att det är frustrerande att inte få veta vad som händer efter en genomförd orosanmälan. Gällande samverkan finns det dock även
exempel på god praxis kring samverkan som exempelvis den gemensamma informationsträffen Charlie beskrev samt flexibiliteten i hanteringen av orosanmälan som Mio påtalar.
En intressant aspekt är att informanterna som verkar inom mindre kommuner ställer sig mer positiva i sin inställning till samverkan med socialtjänsten. I de små kommunerna får begrepp som flexibilitet stort genomslag. Det kan diskuteras huruvida den flexibiliteten skapar en större individuell säkerhet gällande
orosanmälan då det är de två informanterna som verkar inom de små kommunerna som även svarat minst osäkert på frågan kring tveksamheter inför genomförandet av en eventuell orosanmälan. Dock måste det även understrykas att vi inte de facto kan veta om informanternas egna arbetslivserfarenheter kan ha gett upphov till den individuella säkerhet kring orosanmälan de gör anspråk på. Det kan
diskuteras huruvida det å ena sidan kan bero på faktorer som arbetslivserfarenhet och livserfarenhet eller å andra sidan kan grundas i skillnader gällande storleken
på kommunen.Det kan dock anses anmärkningsvärt att båda informanterna har
liknande upplevelser av samverkan, trots deras stora skillnad i antal år som yrkesverksam. I samband med detta blir det således intressant att såväl Mio som Jamie upplever samverkan som välfungerande samt att de uppger sig att aldrig ha tvekat inför att göra en orosanmälan. Det skulle således kunna finnas ett samband utifrån detta, nämligen att en välfungerande samverkan även främjar
benägenheten att anmäla. Detta är dock enbart ett spekulativt resonemang då studiens omfattning inte kan fastställa huruvida sambandet är reellt eller inte, men oavsett är det en ytterst intressant tanke värd att studera vidare.
Det är även intressant hur samtliga informanter har olika definitioner kring begreppet “barn som far illa”. Det skulle rimligtvis kunna demonstrera att begreppet och dess betydelse grundas i subjektiva tolkningar, vilket med andra ord innebär att definitionen i sig är subjektiv varpå svaren varierar beroende på vem en frågar. Det kan diskuteras om detta skulle kunna vara en förklaring till komplexiteten kring varför begreppet, som tidigare nämnt i kapitel 1 samt 2, såväl nationellt som globalt inte har en enhetlig definition. I samband med detta kan en även resonera kring att om olika aktörer erhåller olika definitioner av begreppet, hur ska en då kunna identifiera barn som far illa? För att dra det ytterligare ett steg kan en utifrån ovanstående och den insamlade empirin tänka sig att socialtjänsten erhåller en annan definition av begreppet i förhållande till våra informanter. Detta skulle således troligtvis kunna verka missgynnande för samverkan mellan
förskola/skola och socialtjänsten kring orosanmälningar med anledning av svårigheten att just enas kring när och hur ett barn far illa. Även här kan olika organisatoriska strukturer komma att spela in och påverka benägenheten att anmäla. En skulle även kunna se avsaknaden av en enhetlig definition som en förklaring till varför det stora mörkertalet gällande barn som far illa fortfarande existerar, trots en lång nationell historia av ökat skydd för barn och trots att rapporter och yrkesverksamma själva uppger en upplevelse av att antalet orosanmälningar faktiskt ökar.