ATT VARA BARN ÄR INGEN LEK
EN KVALITATIV STUDIE OM OROSANMÄLAN I
FÖRSKOLA OCH FÖRSKOLEKLASS
JOSEFINE WRETMAN
STINA LINDSTRÖM
ATT VARA BARN ÄR INGEN LEK
EN KVALITATIV STUDIE OM OROSANMÄLAN I
FÖRSKOLA OCH FÖRSKOLEKLASS
JOSEFINE WRETMAN
STINA LINDSTRÖM
Wretman, J & Lindström, S. Att vara barn är ingen lek. En kvalitativ studie om orosanmälan i förskola och förskoleklass. Examensarbete i socialt arbete 15
högskolepoäng. Malmö Universitet: Fakulteten för hälsa och samhälle,
institutionen för socialt arbete, År 2019.
Denna studie har genomförts i syfte att undersöka om orosanmälan görs i
tillräckligt stor utsträckning samt vilka faktorer som kan påverka benägenheten att anmäla. Målgruppen för studien har varit yrkesverksamma inom förskola och förskoleklass. Vidare har studien även undersökt om det går att identifiera skillnader som kan påverka benägenheten att anmäla, inom olika kommuner. Studien har även undersökt om yrkesverksamma upplever några brister i samverkan med socialtjänsten som kan komma att påverka benägenheten att orosanmäla. Studien har genomförts med en kvalitativ metod baserad på̊ sex kvalitativa intervjuer med yrkesverksamma från tre storleksmässigt olika typer av kommuner, rangordnade från små̊, till medelstora, till stora. Resultatet har
analyserats genom en kombination av två teoretiska ramverk vid namn: stigma och samverkan. Genom att använda oss av ovanstående nämnda metod har vi utifrån informanterna kunnat identifiera följande teman: ett svårdefinierat begrepp, rädsla för att anmäla, samverkan och skillnader mellan kommuner.
Nyckelord: Anmälningsplikt, barn som far illa, förskola, förskoleklass, försummelse, orosanmälan, samverkan, socialtjänsten.
BEING A CHILD IS NO GAME
A QUALITATIVE STUDY OF THE DUTY TO
REPORT IN PRE-SCHOOLS.
JOSEFINE WRETMAN
STINA LINDSTRÖM
Wretman, J & Lindström, S. Being a child is no game. A qualitative study of the duty to report in pre-schools. Degree project in social work 15 högskolepoäng. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of social work, Year 2019.
This study sought to investigate the reasons why referrals to social services from preschools appear to be lower than one would expect. The study has also
attempted to gain an insight into the different processes practiced in the three municipalities examined in this study. More specifically this study has explored if the respondents experience difficulties with cooperation with local social services offices and if this contributes in some way to possible challenges regarding the making of referrals. With this in mind, the study carried out six interviews with pre-school teachers from three different municipalities. The results, examined via a combination of stigma and cooperation theories, highlight the following themes that reflect the experiences of the research participants: difficulty with definition, fear of making a referral, cooperation, and process within the municipalities. The results highlight the importance of cooperation between agencies and indicate the necessity for open communication between pre-schools and social services.
Keywords: child maltreatment, child neglect, duty to report, intercommunion, pre-school, notification of concern, nursery pre-school, social services.
Förord
Vi vill börja med att rikta ett stort tack till våra informanter som trots ytterst upptagna liv tagit sig tid för intervju och bidragit med sina egna erfarenheter och upplevelser. Utan er hade denna studie aldrig kunnat genomföras. Vi vill även rikta ett tack till vår handledare Michael Wallengren Lynch för hans flexibilitet och konstruktiva kritik, vilka bägge har underlättat utvecklingen av detta arbete. Slutligen vill vi även tacka varandra, och framförallt tacka att vår vänskap är tillräckligt stark att den överlevde detta också.
Tack!
Innehållsförteckning
1 INLEDNING OCH BAKGRUND ... 8
1.1 Barn som far illa ... 8
1.1.1 Konsekvenser av att barn far illa ... 8
1.2 Rättsligt skydd och stöd ... 9
1.3 Statistik ... 10
1.4 Kommuners hantering av orosanmälan ... 10
1.4.1 Komplexiteten ... 10
1.5 Samverkan med socialtjänsten ... 11
1.6 Problemformulering ... 11
1.7 Syfte ... 11
1.8 Frågeställningar ... 11
2 AKTUELLT KUNSKAPSLÄGE ... 12
2.1 Urvalet av det aktuella kunskapsläget ... 12
2.2 Barn som far illa och dess konsekvenser ... 13
2.2.2 Konsekvenserna av att barn far illa ... 13
2.3 Samverkan mellan förskola, skola och socialtjänst ... 13
2.3.1 Skillnader mellan kommuner ... 15
2.4 Anmälningsskyldighet och rädslan för att anmäla ... 15
3 TEORETISKT RAMVERK ... 16
3.1 Stigma ... 16
3.2 Samverkansteori ... 18
4 METOD ... 19
4.1 Hermeneutik och kvalitativ metod ... 19
4.2 Datainsamlingsmetod ... 20
4.2.1 Intervjuguide ... 20
4.2.2 Transkribering och kodning ... 20
4.3 Urval... 21
4.4 Tillvägagångssätt ... 22
4.4.1 Intervjuer ... 23
4.5 Trovärdighet och äkthet ... 24
4.6 Forskarrollen ... 26
4.7 Forskningsetiska överväganden ... 26
4.8 Arbetsfördelningen ... 27
5 RESULTAT OCH ANALYS ... 27
5.1 Ett svårdefinierat begrepp ... 28
5.2 Rädsla för att anmäla ... 29
5.2.1 Rädsla för relationen till föräldern ... 29
5.2.2 Rädsla för att göra fel ... 33
5.2.3 Rädsla kring normbrytande agerande... 34
5.4 Samverkan och skillnader mellan kommuner ... 36
6.1 Svar på frågeställningar ... 39
6.2 Diskussionens slutsats ... 41
6.3 Metoddiskussion ... 42
6.4 Förslag på framtida forskning... 43
REFERENSLISTA ... 44
1 INLEDNING OCH BAKGRUND
Sverige blev år 1979 det första land i världen att införa ett förbud mot barnaga. Detta genomfördes i syfte att skydda barn mot kroppslig bestraffning och kränkande behandling (prop. 1978/79:67). Trots att detta i år var fyrtio år sedan ökar fortfarande antalet barn som misshandlas varje år, enligt en rapport utförd av Unicef från 2018. Detta tros bero på att trots att barn i allmänhet fått ett ökat rättsligt skydd i och med flertalet lagförändringar, är brott mot barn fortfarande lågprioriterade och rutinerna bristande (Unicef, 2018).
1.1 Barn som far illa
Begreppet barn som far illa kommer från det engelska begreppet “child
maltreatment” vilket fungerar som ett övergripande begrepp och inkluderar såväl “child abuse” alltså fysiska, sexuella eller känslomässiga övergrepp samt “child neglect” vilket syftar till att beskriva försummelsen som även den kan vara fysisk,
känslomässig men även utbildningsmässig eller medicinsk (Lundén, 2010). Begreppet barn som far illa är väl vedertaget i Sverige och används för att beskriva både försummelse och övergrepp vilket även beskrivs i propositionen (2002/03:53) från regeringen.
På grund av begreppets breda betydelse och omfång har definitionen blivit lidande. På senare tid har begrepp som barnmisshandel och omsorgssvikt blivit mer vedertagna då dessa anses inkludera en större mängd av de barn som på olika sätt far illa. Begreppet omsorgssvikt syftar till att omsorgen från den vuxne gentemot barnet sviktar och att konsekvenserna tillfaller barnet (Hindberg, 2001). Fördelen med att använda sig av ordet omsorgssvikt grundas i att ordet tar avstånd från att barn som far illa alltid ska påvisa synliga skador och öppnar istället upp för barnets psykiska skador då omsorgssvikt kan leda till att barnets utveckling hämmas eller psykiska mående tar skada. Detta innebär att barnet inte
nödvändigtvis måste uppvisa en fysisk skada, även om det självklart inte utesluter det heller. Begreppet omsorgssvikt får också en annan typ av klang och tyngd när det gäller allvaret i själva begreppet, något formuleringen “barn som far illa” mottagit kritik för att inte göra. Att inte tilldela begreppet seriositeten som det innebär att låta ett barn fara illa skapar utrymme för en gråzon där det kan
diskuteras huruvida ett barn far illa eller inte, vilket inte är det huvudsakliga syftet med begreppet (Lundén, 2010).
1.1.1 Konsekvenser av att barn far illa
Socialstyrelsen har i sin publikation “Barn som far illa eller riskerar att fara illa” beskrivit andra konsekvenser för att såväl synliggöra allvaret i påverkan samt för att tydliggöra för yrkesverksamma så de enklare kan upptäcka barn i riskzonen. Detta för att förenkla arbetet med att tidigt upptäcka barn som far illa eller är i riskzonen för att fara illa då tidsaspekten kan komma ha stor inverkan på själva konsekvensen. De nämner bland annat tillväxthämning och passivitet hos spädbarn, beteendeförändringar, dålig hygien, nedstämdhet och ångest hos förskolebarn samt inlärningssvårigheter och problematik gällande
vänskapsrelationer hos skolbarn. Dessa symptom inkluderar inte de fysiska skador som barn kan uppvisa vilket kan inkluderas i samtliga ålderskategorier
Även enligt ett utvecklingspsykologiskt perspektiv kan konsekvenserna för barn som far illa, eller har blivit utsatta för omsorgssvikt, enligt forskning vara
förödande på flera sätt. Enligt ett utvecklingspsykologiskt perspektiv skapar barn inre mentala scheman utefter egna erfarenheter. Omsorgen från föräldrar under barnets uppväxt är avgörande då det är utifrån detta samspel med dess omgivning som de mentala scheman skapas och utvecklas och därigenom barnet självt. Om ett barn får den omsorg som barn kräver skapas en trygg anknytning vilket minskar risken för svårigheter senare i livet även om det självfallet inte kan ses som en regel. Men om barnet istället blir utsatt för omsorgssvikt ökar risken enormt för framtida psykosocial problematik. Detta är heller inte något som kan ses som absolut. Alla barn som upplevt omsorgssvikt under sin uppväxt får inte psykosociala problem men den enormt ökade risken för just det är något som, enligt forskarna inte kan bortses ifrån (Lundén, 2010).
1.2 Rättsligt skydd och stöd
År 1990 ratificerade Sverige Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter, Barnkonventionen. Genom att ratificera konventionen blev Sverige juridiskt bundna till att följa den. Då den är juridiskt bindande men ännu inte inkorporerats i svensk lag, har istället redan verksamma lagar utformats och anpassats utifrån Barnkonventionens bestämmelser (Swärd, 2016).
Både Barnkonventionen och lagen om förbud mot barnaga visar på att Sverige som land varit i framkant gällande initiativ till lagförändring och därmed även i praktiken rent rättsligt ökar skyddet för barn. Utifrån ovanstående kan det konstateras att svensk lagstiftning syftar till att främja ett starkt skydd för barn. Detta påvisas i såväl Socialtjänstlagen (2001:453) med bland annat 14:1 § om anmälningsskyldighet, som i antiagalagstiftningen och ratificeringen av Barnkonventionen. Dessa bestämmelser strävar efter att i fall där barn far illa, alltid främja ett reagerande samt agerande utifrån barnets bästa, oavsett situation. Det yttersta ansvaret för barn som far illa ligger på socialtjänsten, men ett kanske än större ansvar ligger hos de verksamheter samt de professionella som
kontinuerligt har kontakt med barn och dess familjer (Hindberg, 2006). Vid samtliga fall om eventuella misstankar kring att ett barn far illa är
yrkesverksamma inom verksamheter som på något sätt har kontakt med barnen, skyldiga att anmäla detta till socialtjänsten. En utebliven anmälan vid misstankar om ett barn far illa innebär att den professionella begår tjänstefel och döms för detta i enlighet med 20 kap 1 § Brottsbalken (1962:700).
Både skolan och förskolan blir en viktig arena i syfte att uppmärksamma och fånga upp de barn som befinner sig i utsatthet (Skolverket, 2018). Då förskolan i många fall kontinuerligt följer barn under en längre period ökar möjligheterna för en närmre kontakt samt en större insyn i barnens liv, vilket blir av stor vikt i avseende att upptäcka huruvida barnet far illa i sin hemmiljö (Killén, 1999). Enligt Socialtjänstlagen 14:1 § har varje individ på något sätt yrkesverksam inom området barn en skyldighet att genast anmäla vid misstanke om barn som far illa. Trots att det, som tidigare nämnts, finns bättre förutsättningar för förskolepersonal att uppmärksamma utsatthet hos barn, visar statistik från Socialstyrelsens rapport att orosanmälningar från förskolan är underrepresenterade. Det görs alltså fler orosanmälningar från exempelvis polis, i förhållande till antalet anmälningar som görs från förskola (Socialstyrelsen, 2012).
Trots att Sverige bevisligen konstant ökat det rättsliga skyddet för barn, ett skydd som i framtiden i och med ett lagstadgande av Barnkonventionen kommer
förstärkas ytterligare (Socialstyrelsen, 2012), uppmärksammas varje år flera fall i media som visar på betydande stora brister. Det rapporteras om att lagar och regler, som till exempel anmälningsplikten, inte efterföljs varpå konsekvenserna blir förödande. I Aftonbladet har Ebba von Essen (2006) i en artikel tagit upp fallet Bobby, där en tioårig pojke misshandlades till döds i hemmet, ett exempel som enligt BRIS borde ha anmälts av pojkens skola långt innan. Ytterligare ett exempel är fallet Yara vilket tas upp av SVT Nyheter där Johanna Eklundh (2015)
framhåller hur en åttaårig flicka misshandlades till döds i hemmet och där rektorn till följd av detta utreddes på grund av just utebliven orosanmälan. Det
utredningen visade var att rektorn följt de rutiner som funnits att tillgå, men att rutinerna varit bristfälliga.
1.3 Statistik
Samtidigt visar statistik från Brottsförebyggande rådet, att antal anmälda misshandelsbrott mot barn ökar med undantag från 2017 då anmälningarna minskade. Sammantaget har antalet anmälda misshandelsbrott mot barn i åldrarna 0 - 6 år ökat med 109% sedan år 2008. Detta trots att misshandelsbrott mot små barn, det vill säga i ålder 0 - 6 år, egentligen är en målgrupp omöjlig att föra statistik över på grund av att de flesta fallen hamnar under kategorin mörkertal då de oftast inte anmäls. Även antalet uppklarade misshandelsbrott mot barn i åldrarna 0 - 6 år har minskat (Brottsförebyggande rådet, 2019).
Exakt hur många barn som far illa finns det ingen egentlig statistik på. Detta delvis på grund av det stora mörkertalet som befaras existera men även på grund av definitionssvårigheterna gällande begreppet “barn som far illa” samt de stora skillnaderna vad gäller rutiner och statistiksystem mellan Sveriges kommuner. Skillnader kommunerna emellan får enligt rapporten från Socialstyrelsen avgörande konsekvenser för antalet anmälningar som görs (Socialstyrelsen, 2012).
1.4 Kommuners hantering av orosanmälan
Sveriges 290 kommuner verkar under friheten att själva utforma det arbete, med tillhörande bestämmelser, kopplat till barns skydd och den sociala praktiken på det sätt de själva anser bäst. Det här bidrar i vissa fall till enorma skillnader i vart kommunen valt att fokusera. Cocozza beskriver att kommunerna ofta väljer att gå två olika vägar när det gäller socialt arbete med barns skyddssystem. Antingen finns det en typ av specialisering och reglering inom kommunen eller så läggs detta område under den mer generella socialtjänsten (Cocozza, 2013). En
gemensam nämnare mellan kommuner i Sverige synliggörs i rapporteringen om en drastisk ökning gällande antalet orosanmälningar, något som talar för att
anmälningsplikten tas på det allvar som den ska göras.
1.4.1 Komplexiteten
Det tenderar dock finnas en djupare komplexitet i bakgrunden till varför denna ökning av antalet orosanmälningar uppstått. Utifrån en undersökning genomförd av Sveriges Television framhävs ett flertal eventuella bakomliggande faktorer. Dels har rutiner och medvetenheten kring såväl begreppet barn som far illa samt dess konsekvenser ökat. Samtidigt har mediadrevet och dess enorma kritik mot ärenden som fallit mellan stolarna skapat en ytterligare press på yrkesverksamma att faktiskt anmäla. Även faktorer som en ökad försämring i den psykosociala
hälsan samt den ökade arbetslösheten bland unga identifieras av Sveriges Television som vanliga bakomliggande orsaker till att antalet orosanmälningar ökat (Eidenskog, 2015). Denna undersökning påvisar svårigheten kring att finna en ensidig förklaring till varför antalet orosanmälningar har ökat, vilket kan komma att bidra till komplexiteten som undersökningen beskriver.
1.5 Samverkan med socialtjänsten
Samtidigt som statistiken visar att fler anmälningar görs, har även en kritik gentemot samverkan mellan socialtjänsten och skolan/förskolan uppstått. Denna kritik syftar ofta till att kommunikationen, speciellt gällande återkoppling till de som anmält, är otillräcklig och i vissa fall inte genomförs alls eller åtminstone inte i den utsträckning som skolans parter kräver. Varför socialtjänsten inte informerar eller på annat sätt återkopplar till den som anmält beror bland annat på de hårda sekretessbestämmelserna som återfinns i Offentlighet - och sekretesslagen (OSL 2009:400). Dock kan en annan förklaring till varför återkopplingen inte sker helt enkelt bero på att socialtjänsten inte är tvungna att ge återkoppling till exempelvis förskola eller skola, inte ens vid beslut som är offentliga. Då en återkoppling inte är tvingande för socialtjänsten kan det medföra att den nedprioriteras i relation till andra, mer nödvändiga arbetsuppgifter (Olsson, 2011).
1.6 Problemformulering
Om möjligheterna att identifiera barn som far illa är så pass stora för
förskolepersonal samt att det inte finns krav på bevisning, varför genomförs det inte fler orosanmälningar? Trots rapportering om ett ökat antal orosanmälningar blir fall som Bobby och Yara exempel på att orosanmälningar fortfarande inte görs i tillräcklig utsträckning. Detta är ett ytterst allvarligt problem då uteblivna
anmälningar kan verka förödande för barn som far illa, vilket gett upphov till studien. Uppenbarligen finns det brister som gör att orosanmälningar uteblir varpå studiens syfte blir att undersöka varför orosanmälan inte verkar göras i tillräckligt stor utsträckning samt vad detta eventuellt kan bero på. Den empiri som insamlats till studien kommer att anta teoretisk utgångspunkt i stigma och samverkan för att utifrån dessa två teoretiska begrepp undersöka vad som eventuellt kan komma att påverka benägenheten att genomföra en orosanmälan.
1.7 Syfte
Syftet med denna studie är att undersöka om orosanmälningar görs i tillräckligt stor utsträckning. Syftet är också att undersöka om det går att urskilja
bakomliggande faktorer till varför orosanmälan i vissa fall uteblir.
1.8 Frågeställningar
Upplever yrkesverksamma inom förskola samt förskoleklass en rädsla
kring att göra en orosanmälan?
Upplever yrkesverksamma några brister i samverkan med socialtjänsten
som kan påverka benägenheten att anmäla?
Går det att identifiera skillnader mellan kommuners rutiner och
tillvägagångssätt gällande orosanmälan som kan påverka benägenheten att anmäla?
Denna studie undersöker yrkesverksamma inom förskola och förskoleklass där målgruppen är 0 - 6 år. Hösten 2018 genomgick förskola och förskoleklass en
förändring vilket resulterade i att förskoleklassen inkluderades i grundskola och därmed även i den allmänna skolplikten i Sverige (Skolverket, 2019). Vi har dock, trots att förskoleklassen idag inkluderas i skolplikten, valt att utgå från både förskola samt förskoleklass då denna förändring fortfarande bedöms vara så pass ny. En inkludering av hela grundskolan hade blivit för övergripande i förhållande till studiens omfattning.
2
AKTUELLT KUNSKAPSLÄGE
I följande kapitel redogörs det för forskning kring det aktuella kunskapsläget gällande konsekvenserna av barn som far illa, samverkan mellan förskolan och skolans institutioner, skillnader kommunerna sinsemellan gällande orosanmälan samt anmälningsplikten och den rädsla som kan uppstå vid en orosanmälan. Inom dessa områden har olika orsaker kring vad som kan påverka benägenheten att anmäla identifierats. Vi har valt att benämna kapitlet som aktuellt kunskapsläge då det utgår från en kombination av såväl rapporter som forskningsstudier.
2.1 Urvalet av det aktuella kunskapsläget
Insamlingen av den tidigare forskningen på ämnet samt underlag till det aktuella kunskapsläget gjordes via Google Scholar vilket är en sökmotor presenterad av söktjänstföretaget Google. Via denna tjänst kan en söka efter såväl vetenskapliga publikationer som tidskrifter. Insamlingen av underlaget har även inhämtats via Malmö universitetsbiblioteks egna sökmotor Libsearch samt LIBRIS vilken är en nationell söktjänst för forskningsbibliotek och högskolor samt universitet i Sverige. Sökorden som använts är både på svenska och engelska och har bestått av: child maltreatment*, barn som far illa*, child abuse*, co-operation social services* and pre-schools*, konsekvenserna barn som far illa*, consequences child maltreatment*.
Under arbetets gång och litteratursökningens arbete reviderades sökningarna fortlöpande genom omformulering och tillägg av begrepp i form av sökord. Detta gjordes främst i syfte att bearbeta artiklar samt utöka antalet artiklar med relevant innehåll för studien. Även referenslistorna i de studierna som uppkommit via en eftersökning med hjälp av sökorden och varit av intresse samt relevans för syftet med studien har gåtts igenom. Detta för att öka möjligheterna att hitta studier som är av relevans men av någon anledning inte uppkommit med hjälp av sökorden. Såväl svenska som internationella studier har varit en prioritet vid eftersökningen av artiklar till denna studie. Detta då internationella studier bidrar till en bredare förståelse för studien samtidigt som svenska nationella studier är av relevans för syftet med denna studie. Utgångsläget gällande orosanmälan grundas i
anmälningsplikten vilken finns reglerad i svensk lagstiftning. Detta medför en ökad relevans för studier gjorda i Sverige, vilket delvis var av högt intresse. Målgruppen för sökningarna har främst bestått av förskollärare samt individer som arbetar i förskolan och förskoleklass. Då en i Sverige kan vara yrkesverksam inom både förskola och förskoleklass utan att vara utbildad förskollärare har utbildningen hos de som undersökts i de artiklar och skrifter som använts i denna studie inte varit av relevans. Istället har relevansen förflyttats och fokuserats på att individerna ska vara verksamma inom den kontext som eftersökts.
2.2 Barn som far illa och dess konsekvenser
I Svensson, Andershed och Jansons studie “A Survey of Swedish Teachers’
Concerns for Preschool Children at Risk of Maltreatment” understryks den
signifikanta betydelse som yrkesverksamma inom förskolan och förskoleklass har för att barn som far illa redan vid tidig ålder ska identifieras. Betydelsen betonas vidare av den majoritet av barn i Sverige som faktiskt är inskrivna på såväl förskola samt förskoleklass, vilket 2015 uppgick till 85%, varpå dessa barn därmed har en kontinuerlig kontakt med yrkesverksamma. Vidare beskrivs även den dagliga kontakten som den största bakomliggande faktorn genom vilken yrkesverksamma faktiskt upptäcker att ett barn far illa (Svensson, Andershed & Janson, 2015).
En orsak till uteblivna orosanmälningar kan även vara bristen på kunskap hos yrkesverksamma inom skolan vilket identifieras i studien “Why are professionals
failing to initiate mandated reports of child maltreatment, and are there any empirically based training programs to assist professionals in the reporting process?”. Där beskrivs de bristande kunskaperna kring identifieringen av barn
som far illa som en grundläggande faktor till varför det rapporteras om ett högt antal uteblivna anmälningar. Bristande adekvat kunskap kring framförallt tecken och symptom för barn som far illa, samt vad begreppet barn som far illa
inkluderar, ger en konsekvens av bristande antal anmälningar. Det beskrivs också hur en rädsla för att göra fel skapas ur de diffusa definitionerna av barn som far illa. Detta på grund av avsaknaden av konkret bevisning till följd
definitionssvårigheterna (Alvarez et al., 2004).
2.2.2 Konsekvenserna av att barn far illa
Barn som utsätts för olika typer av misshandel, såväl fysisk som psykisk samt försummelse kan få konsekvenser senare i livet. I en australiensisk studie påvisas även sambandet mellan barn som far illa i ung ålder och en lägre livskvalité när de växer upp. Detta oberoende av om misshandeln utspelas som fysisk eller psykisk, då alla resultat visade på liknande konsekvenser för barnen (Alemu Abajobir et al., 2017).
I en studie gjord vid Karlstads universitet påvisade resultatet att barn som far illa och blir utsatta av multipla risker under sin uppväxt, samt att dessa risker inte är engångsföreteelser utan sker vid upprepade tillfällen, löper en högre risk att få en försämrad livskvalité. Detta på grund av risken för såväl för dödlighet som för sjukdomar i övrigt ökat i dessa fall. Den försämrade livskvalitén gav även upphov till exempelvis drog- och alkoholmissbruk, fetma, utvecklande av ett kriminellt beteende samt ett icke-normativt sexuellt beteende. Trots att det finns avsevärt mindre forskning och uppmärksamhet vad det gäller försummelse menar
forskarna till denna studie att konsekvenserna av försummelse bör ses på med lika stort allvar som fysisk och psykisk misshandel (Gilbert et.al., 2008).
2.3 Samverkan mellan förskola, skola och socialtjänst
Barn och deras familjer utgör en stor del av en den grupp av människor som i dagens samhälle brukar olika typer av service och tjänster från bland annat offentlig sektor. Detta inkluderar såväl skola och sjukvård som andra delar av det sociala skyddsnätet. I familjer där barn riskerar att fara illa eller i familjer där missbruksproblematik eller psykisk ohälsa är närvarande tenderar behovet av service och tjänster att te sig komplext. Detta främst på grund av ett behov av tjänster från olika delar av skyddsnätet samtidigt. Detta kräver i sin tur en god
samverkan mellan skyddsnätet och de olika sektorerna för att kunna upprätthålla såväl barnets som föräldrarnas behov av stöd och skydd (Kanste, Halme & Perälä, 2013).
Trots den uppenbara nödvändigheten av samverkan mellan olika delar av
välfärdssamhället, inte minst i de västerländska industriländerna och trots ett ökat samarbete visar det fortfarande på stora brister i systemet. De brister som finns får därefter en negativ påverkan på de som har störst behov av att bruka tjänsterna, det vill säga de komplexa familjerna med mångsidigt behov av service och tjänster. Resultatet av detta blir således att de individer som stödet och skyddet i form av tjänster existerar för får en minskad åtkomst till den hjälp de har rätt till. I “Functionality of cooperation between health, welfare and education sectors
serving children and families” beskrivs de komplexa faktorer som kan komma att
ha en signifikant inverkan på huruvida samverkan och samarbetet ses som positivt eller negativt. Där nämns bland annat en oförståelse för de olika rollerna,
otillräcklig kunskap gällande de tjänster de olika sektorerna bidrar med samt kommunikationsproblematik som tre karaktäristiska faktorer. Alla dessa faktorer bidrar med ytterligare komplexitet för samverkan och samarbete mellan olika myndigheter och sektorer. De faktorer som har en tydlig strukturell grund kan ofta härledas till administrativa skiljaktigheter, lagar samt ekonomiska olikheter
(Kanste, Halme & Perälä, 2013).
Birgitta Svensson har i sin doktorsavhandling, “Barn som riskerar att fara illa i
sin hemmiljö Utmaningar i ett förebyggande perspektiv”, bland annat berört
ämnet gällande förskolans relation till socialtjänsten i förhållande till
anmälningsplikten. Studien syftar till att öka och främja kunskapen kring barn som far illa i sin hemmiljö, samt urskilja utmaningar i ett förebyggande
perspektiv. Avhandlingen genomfördes utifrån fyra delstudier, varav den tredje utgick från en enkätstudie gjord med yrkesverksam förskolepersonal rörande barn i åldern 1 - 5 år. Resultatet visade att förskolepersonalen, i de flesta fall gällande misstankar om ett barn for illa, uppgav sig säkra kring att dessa oftast stämde. De upplevde dock en osäkerhet kring föräldrakontakten samt avsaknaden av stöd från både socialtjänst och psykolog.
Resultatet påvisade att förskolepersonalen misstänkte att två procent av barnen for illa i hemmet. Trots detta gjordes bara en anmälan till socialtjänsten i en tredjedel av fallen. Den främsta anledningen till att så få anmälningar gjordes kunde förklaras med att förskolan i 67% av fallen ansåg sig ha tillräckligt med resurser för att själva hantera problematiken. Andra vanliga anledningar till en utebliven anmälan var att förskolepersonalen inte ansåg sig ha tilltro till socialtjänsten samt ett upplevt obehag inför reaktioner från föräldrar vid eventuella anmälningar. Gällande kontakten med föräldrarna uppgav förskolepersonalen att relationen till barnets föräldrar tenderade att försämras vid anmälningar. De upplevde även att relationen till fäder ofta försämrades i större utsträckning i jämförelse med relationen till barnens mödrar. Relationen till barnen tenderade dock vara fortsatt bra, i vissa fall bättre än den varit tidigare, innan anmälan gjorts.
En av Svenssons slutsatser med avhandlingen syftar till att belysa det faktum att barnens behov av stöd riskerar att försummas på grund av yrkesverksammas misstro till verksamheter som exempelvis socialtjänst, samt bristen på tilltro kring relationen mellan barnets föräldrar och yrkesverksamma (Svensson, 2013).
2.3.1 Skillnader mellan kommuner
Socialstyrelsens rapport från 2012 gällande anmälningar till socialtjänsten om barn och unga, som nämnts i kapitel 1, visar även att polisen är den yrkesgrupp störst benägen att anmäla och inte skola/förskola trots att dessa verksamheter ofta har en mer intensiv kontakt med barn. Den belyser även, som tidigare nämnt, de kommunala samt regionala skillnader som finns kommuner emellan gällande anmälningar om barn som far illa. Enligt rapporten visade resultatet på stora skillnader i antalet inkomna anmälningar till respektive kommuns socialtjänst. Vidare visar analysen i rapporten att antalet anmälningar var lägre inom småskaliga kommuner samt inom storstadsområdena i förhållande till övriga kommuner. Vad detta beror på är dock svårt att fastslå då Socialstyrelsen betonar den problematik som ligger i att jämföra statistiken kring kommunerna med varandra. Problemet ligger delvis i att kommunernas statistiksystem varierar i så stor utsträckning, samt skillnader kring yrkesverksammas rutiner rörande
anmälningsplikten. En annan faktor som bidrar till att statistiken kring
kommunerna är svår att jämföra är komplikationen kring begreppet “barn som far illa” då definitionen inte är entydig, vilket kan medföra problem kring
anmälningsprocessen (Socialstyrelsen, 2012).
2.4 Anmälningsskyldighet och rädslan för att anmäla
I svensk lag finns en plikt och skyldighet att anmäla misstanke om brott mot barn för människor som på något sätt arbetar med barn. Förskollärare och skolpersonal är av allra högsta grad inkluderade i denna skyldighet vilken uppkommit i ett försök att ge barn ett ytterligare ökat skydd. Yrkesgrupper som inkluderas finns nämnda i socialtjänstlagens paragraf om anmälningsplikt 14:1 § SoL.
1 § Följande myndigheter och yrkesverksamma är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om eller misstänker att ett
barn far illa:
1. myndigheter vars verksamhet berör barn och unga, (...)
(...) Myndigheter, befattningshavare och yrkesverksamma som anges i första stycket är skyldiga att lämna socialnämnden alla uppgifter som kan vara av
betydelse för utredning av ett barns behov av stöd och skydd. (...)
I Sverige är fler än 80.000 personer, med en stor majoritet kvinnor, anställda inom förskolan. I studien “Suspected Child Maltreatment: Preschool Staff in a Conflict
of Loyalty“ diskuterar Svensson och Janson begreppet conflicts of loyalty, när de
beskriver den komplexitet som uppstår hos yrkesverksamma i förskola och skola vid misstanken om att barn far illa i hemmet. Vidare beskriver de dessa konflikter som delade då det delvis handlar om den yrkesverksammas egna erfarenheter och därmed självförtroende samt minskade eller ökade oroskänslor vid en anmälan. I en undersökning som presenteras i studien visar att 67 % av de undersökta yrkesverksamma kände obehag som primär känsla när en orosanmälan skulle genomföras. Svensson och Janson menar, som vidare nämns i Svenssons (2013) senare studie “Barn som riskerar att fara illa i sin hemmiljö - utmaningar i ett
förebyggande perspektiv”, också att bristen på stöd, både gällande genomförandet
som psykologiskt och mentalt stöd från Socialtjänsten, som en grundläggande faktor till den uppkomna konflikten. Konflikterna handlar även om de
Oron för en eventuellt negativ reaktion från föräldrarna samt deras upplevelse om att de resurser som finns att tillgå inom den egna förskolan var goda nog, gav upphov till en utväg att slippa kontakta föräldrarna och därmed undvika en eventuellt negativ reaktion från dem (Svensson & Janson, 2013).
Svensson och Janson menar även att denna konflikt är viktig att förstå då den väcker viktiga frågor om yrkesverksammas prioriteringar vid orosanmälan. Även om sägningen hålla ryggen fri, inte är något nytt, inte ens när den ställs mot barn som faktiskt far illa, blir det fortfarande en relevant reflektion då två gruppers rättigheter, den vuxne och barnets, ställs mot varandra och skapar en komplex situation för samtliga inblandade (Svensson & Janson, 2008).
3 TEORETISKT RAMVERK
I detta kapitel följer en presentation av de teoretiska ramverk vi valt att utgå från vid resultatredovisningen och i analysen av vår insamlade empiri. Inledningsvis beskrivs Goffmans teori kring stigma samt hur stigma blir av relevans i
förhållande till orosanmälan och varför en sådan kan verka just stigmatiserande. Därefter följer en presentation av samverkan som teori samt begrepp vilken kommer vara ytterligare ett teoretiskt verktyg som kommer användas i syfte att förstå samt analysera det empiriska materialet.
3.1 Stigma
Begreppet stigma uppkom som term under grekernas tidsepok och användes som ett fysiskt och konkret tecken för att påvisa ovanligheten eller det normbrytande i en individs moraliska status. Tecken förkroppsligades således på individer som betecknades som till exempel brottslingar, slavar eller pestsmittade. Termen har sedan dess förändrats och utvecklats genom de tidsepoker som kommit och i nutiden har termen ingen direkt definition eller ens några beskrivna strukturella förutsättningar. Begreppet används dock på ungefär samma sätt som under de forna grekernas tid om än utan förkroppsligandet (Goffman, 2014).
Goffman skiljer på begreppen misskrediterad och misskreditabel där den förstnämnda är reell där synliga attribut är avgörande och den sistnämnda
potentiell i den bemärkelsen att individerna till viss del kan, om de vill, dölja sina normbrytande egenskaper då de inte är fysiskt synliga, men fortfarande
upptäckbara. De misskreditabla individerna kan alltså dölja ett attribut som annars, om det vore synligt eller känt, skulle verka stigmatiserande. På så sätt medvetandegörs inte attributet varpå individen heller inte blir stigmatiserad. I detta fall skulle det exempelvis kunna innebära att en eventuell orosanmälan kan verka stigmatiserande för en vårdnadshavare som tidigare inte varit stigmatiserad. Om vårdnadshavaren själv inte varit medveten om att hen exempelvis begått något fel i sin föräldraroll, medvetandegör orosanmälan detta varpå
vårdnadshavaren stigmatiseras.
Goffman menar även att stigma kan delas upp i tre underkategorier; kroppsliga missbildningar, fläckar på den personliga karaktären och tribala stigman. Även om alla tre begreppen syftar till att beskriva olika delar av stigma som term har de
alla samma grundläggande gemensamma förklaring. En person som blir
stigmatiserad besitter en egenskap eller ett drag som inte kan bortses och som ses som normbrytande i den grupp där stigmatiseringen uppkommer. Detta även om individen inte ses som normbrytande (Goffman, 2014). Kroppsliga missbildningar syftar till fysiskt synliga normbrytande drag. Medan tribala stigman, till exempel ras och religion, överförs via generationer och kan påverka och drabba hela familjer. Benämningen fläckar på den personliga karaktären är utifrån Goffmans tolkning bred och inkluderar bland annat viljesvaghet, arbetslöshet,
homosexualitet, radikalt politiskt uppträdande och fängelsevistelser (Goffman, 2014). Det är således den sistnämnda underkategorin som blir relevant i analysen av det empiriska materialet. Detta då stigmatiseringen kring orosanmälan handlar om just fläckar på den personliga karaktären i form av en, i någon mening, anklagelse mot vårdnadshavare och dess personliga karaktär som förälder. I alla samhällen uppkommer kategorier för att mänskligheten, genom dessa verktyg, ska förstå verkligheten. Människor ställer omedvetna krav på varandra utifrån de kategoriseringar som görs. Dessa krav görs omedvetet för att acceptera individen inom den existerande kategorin. Det är först när en individ inte uppnår de krav vi omedvetet ställt på hen som stigmat uppstår och vi medvetandegörs om kraven som ställts på individen (Goffman, 2014). I detta fall kan det innebära att yrkesverksamma inom förskolan/förskoleklass omedvetet ställer krav på barns vårdnadshavare utifrån de kategoriseringar som görs kring vad som är en “bra förälder”. När vårdnadshavaren sedan inte uppnår kraven kring föräldraskapet uppstår stigmat och kraven kring att vara en bra förälder medvetandegörs, vilket förtydligas samt förstärks ytterligare genom en orosanmälan.
De egenskaper som stigmatiseras, gör enbart det i den kontext där egenskapen blir normbrytande. Bara för att en egenskap skapar ett stigma i en kontext innebär detta inte att stigmat kommer att skapas i en annan kontext. Huruvida en person har egenskaper som uppfattas önskvärda eller inte önskvärda kan enbart ses utifrån den kontext personen verkar inom. Detta innebär att stigma är ett
relationellt och enbart kan förstås i relation till något annat. Genom att skilja på det normala och de normbrytande, det stigmatiserande, skapar människan en skillnad och reducerar, genom stigmatiseringen, en individs uppenbarelse för att förtydliga hens underlägsenhet (Goffman, 2014). Denna distinktion som skapas mellan de normala och de stigmatiserade ger den förstnämnda en svårighet i hur hen ska bete sig i förhållande till den sistnämnda, där orimliga krav kan
uppkomma och eller en överdriven sensitivitet gentemot de stigmatiserade. Distinktionen ger även den stigmatiserade en känsla av att alltid vara bedömd och utsatt av den grupp som ses som de normala. Alla dessa faktorer spelar in och påvisar den obalans som uppkommer och som i sin tur påverkar och försvårar förhållandet mellan den normala och den stigmatiserade (Goffman 2014). I detta fall handlar det till stor del om en distinktion kring att en “bra” vårdnadshavare blir det normala, kontra en “dålig” vårdnadshavare vilken blir stigmatiserad. I denna studie används begreppet stigma i syfte att förklara varför
yrkesverksamma inom förskola samt förskoleklass väljer att agera alternativt icke agera på ett specifikt sätt gällande orosanmälan. En orosanmälan till socialtjänsten innebär i viss mening en anklagelse samt en kritik mot vårdnadshavarens roll som förälder. Anklagelsen, i form av orosanmälan, blir en form av stämpel som
innebär att vårdnadshavaren inte har kapacitet att ta hand om barnet, vilket kan verka stigmatiserande för de vårdnadshavare som berörs av anmälan. Det kan
även skapa en, som tidigare nämnt, distinktion - i detta fall mellan den yrkesverksamma kontra vårdnadshavaren där den yrkesverksamma blir det normala och vårdnadshavarens föräldraförmåga det stigmatiserade.
3.2 Samverkansteori
Samverkan som begrepp innebär att flera aktörer, organisationer och/eller
individer med andra regelverk och skilda positioner arbetar tillsammans utifrån ett gemensamt syfte mot ett gemensamt mål. Anledningen till att aktörer väljer att samverka med varandra grundas i att målet är enklare att nå genom att
tillsammans bidra med olika kunskapsområden (Lindberg, 2009). I detta fall kan det exempelvis handla om samverkan mellan förskola/förskoleklass och
socialtjänst, men även samverkan mellan exempelvis elevhälsoteam och den yrkesverksamma. Oavsett har samtliga aktörer gemensamma mål i form av att bland annat hantera orosanmälningar och kanske det viktigaste; att tillsammans arbeta mot vad som är bäst för barnet.
Danermark (2000) menar att samverkan framförallt handlar om ett typ av
förändringsarbete som sträcker sig över ett längre tidsspektrum. Danemark (2000) uppmärksammar tre olika begrepp som anses vara grundläggande byggstenar för att upprätthålla samverkan. Dessa tre begrepp är regelverk, kunskap och
organisation.
Danermark (2007) menar att en välfungerande samverkan gynnas av förtydliganden kring regelverk och rutiner för respektive organisation. Då
organisationer ofta ter sig olika blir det extra viktigt att samtliga är medvetna om vilka regler och bestämmelser som finns i syfte att kunna genomföra ett
förändringsarbete. En gemensam kunskap kring vad som gäller för respektive organisation kan således gynna samverkan då samtliga parter är medvetna om vad som kan och får göras av de som är inblandade. En otydlighet kring detta kan bidra till att samverkan i värsta fall uteblir då organisationerna inte är medvetna om rådande regelverk och rutiner vilket innebär en stor risk, i synnerhet när det handlar om barn som far, eller riskerar att fara illa (Danermark, 2007).
Vidare menar Danermark (2000) att det även går att urskilja negativa aspekter av samverkan. Resultatet av en samverkansprocess kan vara svår att urskilja vid starten av själva processen, och en samverkansprocess kan även ta tid vilket också det ger stöd åt de negativa rösterna kring samverkan. Just tidsaspekten blir av stor vikt i just detta fall då en orosanmälan behöver hanteras skyndsamt varpå en tidskrävande samverkansprocess kan verka förödande för det berörda barnet i fråga. Dessutom kan såväl praktiska faktorer som fysiska möten och diverse oklarheter gällande arbetsfördelning även de ge negativa aspekter på processen kring samverkan. Det går inte heller att bortse från den maktaspekt som kan komma att synliggöras när olika aktörer ska samverka. Dessa maktaspekter kan te sig olika och grundas i faktorer som kön, position eller utbildning (Danermark, 2000).
Danermark (2003) poängterar även att samverkan gällande organisationer och aktörer vars målgrupp är människor utför en annan typ av samverkan då den människobehandlande aspekten sätter en viss prägel på samverkansprocessen. När det gäller samverkan mellan organisationer av människobehandlande yrken, till exempel mellan skola och socialtjänst, kan en typ av konkurrens uppstå vilket inte uppstår när det kommer till icke-människobehandlande yrken. Konkurrensen tar
fäste i processen kring problemhantering där förståelsen, definitionen och
hanteringen av problemet organisationerna emellan är grunden till den uppstående konkurrensen (Danermark, 2003). För att sätta detta i relation till studien kan denna konkurrens exempelvis uppstå i skiljaktigheter organisationer emellan. Då samverkan sker mellan olika organisationer kan det således även finnas olika rutiner för exempelvis hanteringen av orosanmälan. Ett ytterligare exempel kan handla om att organisationerna i sig har olika definitioner av barn som far illa eller att organisationskulturen ser annorlunda ut. Kort sagt ser ofta organisationer ut på olika sätt vilket i sin tur kan bidra till en konkurrens samt svårigheter kring att erhålla en välfungerande samverkan med varandra i fall där barn far illa. En av de bakomliggande orsakerna till varför samverkan aktualiserats inom människobehandlande organisationer är att en utifrån samverkan mellan dessa organisationer kan se individer genom ett holistiskt helhetsperspektiv. Ett helhetsperspektiv som i sin tur främjar möjligheterna till att finna de bästa lösningarna för den berörda individen. Om detta tankesätt appliceras på de aktuella organisationerna och yrkena i denna studie kan ett exempel vara just när yrkesverksamma från exempelvis socialtjänsten, skolan och barnavårdscentralen samverkar i syfte att såväl identifiera som möjliggöra och anpassa den bästa lösningen för ett barn som far illa, eller riskerar att fara illa. Genom dessa aktörers kompetens utformas exempelvis en såväl social som medicinsk syn på situationen vilket bidrar med samt gynnar ett helhetsperspektiv kring det berörda barnet (Danermark, 2003). Samverkan blir således relevant i förhållande till studien då syftet delvis är att undersöka huruvida brister i samverkan kan ha någon betydelse gällande benägenheten att göra en orosanmälan.
4 METOD
Nedan följer en presentation av vilken metodologisk ansats studien utgått ifrån samt en redogörelse för urval och tillvägagångssätt. Vid beskrivningen av tillvägagångssättet vid intervjuerna redogörs det även för de sex informanter empirin inhämtas från. Detta genom en kortare beskrivning av var och en. Slutligen redogörs för och diskuteras även studiens trovärdighet samt forskarrollens betydelse i förhållande till forskningsetiska aspekter och överväganden som kan behöva belysas i studien.
4.1 Hermeneutik och kvalitativ metod
Valet av metod har utgångspunkt i de hermeneutiska principerna då studien syftar till att nå en förståelse för våra informanter. Det är viktigt att betona det faktum att förståelsen för våra informanter baseras på den förförståelse som existerat före studiens start. Genom att medvetandegöra förförståelsen av det objekt som ska undersökas, och därefter även vara öppna för möjligheten att faktiskt inte få detta bekräftat, kan en genom dialogen med våra informanter nå ny kunskap kring förståelsen för studieobjektet (Birkler, 2008). En hermeneutisk utgångspunkt innebär inte enbart en beskrivning av vad våra informanter berättar, utan även att materialet som transkriberas sedan kommer att tolkas och förstås som text
(Ödman, 2007). Hermeneutiken använder därmed för att tolka och förstå det våra informanter berättade för att därefter med stöd av teori skapa ytterligare förståelse och förklaring till vad informanterna uppgav.
Då studien syftade till att fånga yrkesverksammas upplevelser kring eventuella brister som kan påverka benägenheten att anmäla blev en kvalitativ metod att föredra för att på bästa möjliga sätt få svar på våra frågeställningar. Denna forskningsstrategi lade således fokus vid informanternas upplevelser och vad de faktiskt sade, snarare än kvantiteten (Bryman, 2018).
4.2 Datainsamlingsmetod
Studien utgick från sex stycken semistrukturerade intervjuer samt från en
intervjuguide (se bilaga 5). I intervjuguiden har formulerades olika teman i syfte att få svar på studiens frågeställningar. Dessa teman konkretiserades sedan ner till ett antal frågor som ställts till informanten. Denna typ av datainsamlingsmetod var fördelaktig i förhållande till studiens syfte då en del områden berördes för att få fram ett resultat som på ett relevant och adekvat sätt stod i relation till
forskningsfrågorna. Det är dock viktigt att i samband med detta belysa att det alltid finns en risk för att tappa informantens perspektiv, men en semistrukturerad
intervju möjliggör samtidigt en mer flexibel intervjuprocess där både studiens frågor kan bli besvarade samtidigt som informantens perspektiv lyfts fram (Aspers, 2011).
4.2.1 Intervjuguide
Den intervjuguide som gjordes utgick från fem olika teman. De teman som valdes ut var bakgrund, arbete, barn som far illa, orosanmälan samt samverkan med socialtjänsten. Syftet med valet av dessa teman var således att nå en bredd på informanternas svar, detta för att möjliggöra ett mer nyanserat resultat där flera olika områden kunde beröras. Valet av en tematiserad intervju möjliggjorde en genomgående struktur och intervjun upplevdes mer sammanhängande.
De flesta frågor i intervjuguiden inleddes med “hur” snarare än exempelvis “varför”, vilket var ett medvetet val då dessa typer av frågor tenderar att skapa en större öppenhet hos informanten. Att inleda frågor med ett varför kan ha motsatt effekt och istället framstå som en begäran, varpå informanten kan få upplevelsen av att befinna sig i underläge och därigenom istället påtvingas en försvarsposition, något som i största möjliga utsträckning bör undvikas (Becker, 2008).
4.2.2 Transkribering och kodning
Intervjuerna som genomfördes spelades efter förfrågan och tillåtelse från informanterna in. Att spela in intervjuer gjordes främst i syfte för att i efterhand kunna gå tillbaka och därigenom erhålla en korrekt uppfattning om den
information som informanten gav vid intervjutillfället. Bryman beskriver
inspelning av intervjuer som en stor hjälp till att mottaga information både kring
vad informanten säger men även hur informanten säger det, något som ligger i
forskarens intresse vid såväl analys som resultat. En negativ aspekt, som bör tas i beaktning vid inspelning av intervjuer ligger främst i informantens reaktion på att bli inspelad. Informantens självmedvetenhet, samt att det kan finnas en oro för att informationen sparas, kan komma att påverka informanten negativt (Bryman, 2018). Denna aspekt är något författarna tog i beaktning vid intervjutillfällena och upplevelsen var att det inte påverkade informanterna vid intervjutillfällena. Det kan dock omöjligt fastställas hur informanterna hade varit eller vad de hade sagt
om intervjun inte spelats in eller om detta hade påverkat den information som delgivits under intervjuerna.
Efter att intervjuerna genomförts transkriberades samtliga intervjuer för att genom detta förenkla efterarbetet gällande kodning och tematisering. I denna studie har transkriberingarna inkluderat såväl lexikaliska som icke-lexikaliska yttranden. Genom att inbegripa lexikaliska och icke-lexikaliska yttranden påvisades en annan typ av interaktion och dynamik mellan informanten och personen som intervjuar. Intervjuerna blev därmed, genom transkriberingen, en produkt av interaktionen. Denna dynamik och produkt ledde i sin tur till att informantens berättelse simplifieras till förmån för den senare analysen (Riesmann, 1997).
Efter transkriberingen granskades det empiriska materialet och återkommande teman i intervjuerna identifierades. Kodning av det transkriberade materialet genomfördes sedan utefter marginalmetoden. Denna metod genomfördes i form av att materialet färglades utefter den specifika koden, eller i dessa fall de teman som identifierats. Detta gav oss som författare en bredare översikt och gjorde materialet mer gripbart (Aspers, 2011).
De teman som identifierades vid genomgång av det transkriberade materialet mynnade ut i de rubriker som kapitel 5 är uppstrukturerat efter. Med hjälp av marginalmetoden färglades den inkomna empirin efter transkribering av materialet. Teman, vilka ansetts vara aktuella för syfte och frågeställningar, färglades i olika färger där varje tema fått en egen färg i syfte att skapa en struktur i materialet. Samma färger användes därefter vid tematiseringen av samtliga informanters transkriberade material för att upprätthålla strukturen.
Tematiseringen resulterade i tre huvudteman med vissa underteman (se bilaga 6).
4.3 Urval
Val av informanter till studien utgick inledningsvis från ett målstyrt urval, vilket innebär att informanterna valts på ett icke-sannolikhetsbaserat urval utan har istället valts på ett strategiskt sätt. Det målstyrda urvalet innebär som Bryman beskriver att vi som författare valt informanter utifrån målet med studien och det som efterforskas i den, i detta fallet yrkesverksamma individer inom förskolan. Det målstyrda urvalet kombinerades sedan med ett tillgänglighetsurval då det via vår privata bekantskapskrets framkom information om tillgängliga informanter som ansågs högst relevanta i förhållande till studiens syfte (Bryman, 2018). Tre av våra informanter har vi, som nämnt, fått kontakt med genom vår privata bekantskapskrets. Två av dessa informanter har någon av oss kommit i kontakt med tidigare. Detta är något som har tagits med i beaktningen då eventuell tidigare kontakt med informanten kunde påverka intervjuprocessen. Därför har den av oss som på något sätt tidigare varit i kontakt med informanten inte fått anta den ledande rollen i intervjun i syfte att undvika eventuellt partiska svar. En av våra informanter arbetade på en förskola där en av oss tidigare varit verksam. Trots tidigare yrkesmässig kontakt upplevdes detta inte ha påverkat intervjun då vi även här aktivt valt att den andre, som inte tidigare varit i kontakt med informanten, antog rollen som ledande under intervjun. Upplevelsen av intervjuerna var att tidigare bekantskap inte verkat vara ett hinder, utan snarare en tillgång då dessa informanter uppfattats bekväma samt avslappnade under intervjuprocessen.
Studiens urval kan även ses som ett icke-sekvientellt urval vilket enligt Bryman innebär att urvalet ses som fast och oföränderligt under processens gång.
Kriterierna för urvalet i denna studie var även fastställt innan studiens start, det vill säga att samtliga informanter ska vara yrkesverksamma inom det specifika
området förskolan alternativt förskoleklass, något som Bryman beskriver som ett a
priori-urval. Såväl kriterier som urvalet i sig ses därmed som fasta i denna studie
(Bryman, 2018).
Den information som framgår i Socialstyrelsen rapport från 2012 angående kommunernas skilda rutiner gällande hantering av orosanmälan har vi som författare tagit i beaktning gällande urvalsprocessen (Socialstyrelsen, 2012). Skillnader mellan kommunernas hantering är inte studiens främsta fokusområde men kan trots detta ses som en intressant vinkling vid inhämtning av information från informanterna vilket gett upphov till en, som nämnt i kapitel 1, frågeställning kring just detta. Detta resulterade i valet att intervjua individer från kommuner av olika storlek för att undersöka huruvida skillnaderna som framställs i
Socialstyrelsens rapport går att identifiera och således om de i sådana fall är av relevans eller inte för syftet i denna studie.
4.4 Tillvägagångssätt
Inledningsvis skrevs ett inlägg i en lokal Facebookgrupp där det kort redogjordes för studiens syfte, samt att relevanta informanter gärna fick ha ett par års
erfarenhet kring ämnet. Inlägget delgav även information kring informanternas anonymitet och eventuella intressenter ombads därför att kontakta oss genom ett privat meddelande, detta med hänsyn till Dataskyddsförordningen (GDPR). Vi blev därefter kontaktade via E-mail av två personer som ansåg sig vara
intresserade av att delta varpå de fick läsa igenom informationsbrevet och därefter tackade ja till att delta. Därefter raderades även inlägget på Facebook i syfte att största möjliga utsträckning bevara anonymiteten. I fallen med resterande fyra informanter etablerades kontakt med via e-mail med en intresseförfrågan samt bifogat informationsbrev. Samtliga fyra informanter valde att tacka ja till att delta i studien.
Därefter var utgångspunkten för oss författare att vara så flexibla som möjligt i relation till våra informanter, i den mån studiens omfattning tillåtit oss. Det har därför medfört att våra informanter själva har fått bestämma både plats och tidpunkt för intervjuerna i syfte att respektive informant ska få möjligheten att själv välja en bekväm miljö att bli intervjuad i.
Som tidigare nämnts framgår det i Socialstyrelsens rapport från 2012 att rutiner för hanteringen av orosanmälan ofta skiljer sig beroende på vart i landet en befinner sig, varpå vi valt att intervjua informanter från olika kommuner. Det här har resulterat i att tre av intervjuerna genomförts via videosamtal då det inom ramen för studiens omfattning, och på grund av avståndet, inte varit möjligt att fysiskt möta informanterna. Fördelen med detta är att informanten i en ännu större utsträckning kunnat välja platsen för intervjun då hen inte heller behövt ta hänsyn till att författarna ska infinna sig på en specifik plats. En negativ aspekt av att inte fysiskt möta informanten uppkommer ur den uteblivna fysiska interaktion som sker vid ett sådant möte. Denna negativa aspekt ansågs dock mer obetydlig i förhållande till de positiva aspekterna, som ovan nämnts, gällande den aktuella studien. Andra negativa aspekter, vilka varit irrelevanta för den aktuella studien, gällande videosamtal som intervjuform grundas i eventuella tekniska svårigheter
som dålig uppkoppling eller bristande ljudupptagning. Dessa aspekter har dock inte varit märkbara då inget av detta upplevts vid något av intervjutillfällena. Telefonintervjuer undveks medvetet, med anledning av att direkta intervjuer samt intervjuer via videosamtal gav möjlighet att se informanternas kroppsspråk och reaktioner på frågorna som ställs. Även gester samt informanternas ansiktsmimik kan enligt Bryman bli viktiga att fånga upp i syfte att identifiera eventuella känslor. Intervjuerna är kvalitativa vilket dessutom medför att de behövde vara relativt långa för att få möjlighet att fånga informantens upplevelser. Detta är ännu en anledning till varför det aktivt undvikits att hålla intervjuer via enbart telefon (Bryman 2018:583).
I syfte att bevara samt respektera informanternas anonymitet tilldelades de fingerade könsneutrala namn. Detta då informanternas kön inte är av relevans i förhållande till studiens syfte samt att författarna värnade om anonymiteten i så stor utsträckning som möjligt. Fingerade namn är ett sätt att humanisera våra informanter, snarare än att datorisera dem med exempelvis siffror. Nedan följer en mer ingående beskrivning av hur intervjuerna med informanterna genomfördes.
4.4.1 Intervjuer
Under studien genomfördes sex intervjuer med yrkesverksamma inom förskolan samt förskoleklass. I syfte att få svar på frågeställningen kring eventuella
skillnader mellan kommuners tillvägagångssätt rörande orosanmälan är informanterna verksamma inom kommuner av olika storlek belägna i södra Sverige. Två av informanterna var verksamma inom en liten kommun om cirka 10 000 - 12 000 invånare, två inom en medelstor kommun om 140 000 - 160 000 invånare och slutligen verkade två av informanterna inom en stor kommun om 300 000 - 900 000 invånare. Tre av intervjuerna genomfördes via videosamtal med anledning av avståndet till den kommun de verkar inom. Samtliga intervjuer, både fysiskt direkta samt de via videosamtal, genomfördes i en lugn miljö för att
undvika eventuella störningsmoment. Inledningsvis inhämtades samtycke till ljudupptagning samt delgivning av information kring anonymitet och
konfidentialitet innan intervjuerna påbörjades. Intervjutiden varierade mellan cirka 20 - 45 minuter.
Under samtliga intervjuer valde vi, som tidigare nämnt, medvetet att dela upp rollerna mellan att leda under intervjuprocessen och att övervaka och observera. Detta delvis med anledning av att informanten, som Becker beskriver, eventuellt kunde uppleva befinna sig i minoritet då hen är i numerärt underläge i förhållande till oss som intervjuare. Intervjuer av detta slag tenderar att skapa en maktobalans i förhållandet mellan informant och intervjuperson, en obalans som aktivt försökt neutraliseras i största möjliga utsträckning. Vi erhöll en uppfattning om att detta främjade en för informanten bekvämare samt tryggare intervjuprocess. En ytterligare fördel med att vara två vid intervjutillfället är att den mindre aktiva parten tillgavs möjligheten för eventuella anteckningar vilket kunde medföra att mer relevant information samt fler tankar kunde inhämtas då en fokuserar på att enbart lyssna. Det ger även personen som antecknade möjlighet att ställa
eventuella följdfrågor som annars riskerar att bli utebli (Becker 2008).
Informanterna kommer att benämnas efter könsneutrala namn då informantens kön inte är av relevans för denna studie. Det som är av relevans är variablerna som presenteras i figuren nedan vilka inkluderar ålder, år som yrkesverksam, storleken
på den kommunen som informanten i dagsläget är verksam inom samt vad deras grundläggande utbildning är.
Informanternas grundläggande utbildning benämns i syfte att medvetandegöra att vissa skillnader i informanternas tillvägagångssätt eller erfarenheter kan ha sitt ursprung i den utbildning de i grunden har. Det bör dock påpekas att vi som författare valt att inte grunda vårt urval utifrån grundläggande utbildning då en i Sverige kan vara yrkesverksam inom förskolan och förskoleklass med olika typer av utbildning. Vi som författare har därför valt att bortse från den variabeln vid urvalet men vill medvetandegöra att eventuella skillnader kan uppkomma ur den aspekten, det är dock inget vi som författare ansett vara av vikt i förhållande till studiens syfte.
För att i största möjliga mån bibehålla anonymiteten hos informanterna har kommunerna delats upp i underkategorier; stor kommun, medelstor kommun och liten kommun. En stor kommun syftar till en kommun med ett invånarantal på mellan 300 000 – 900 000, med en medelstor kommun syftar antalet invånare istället till 140 000 – 160 0000, och med en liten kommun är invånarantalet mellan 10 000 – 12 0000.
Intervju nr/namn
Ålder Kommunstorlek Grundläggande utbildning År som yrkesverksam inom förskola/förskoleklass 1, Dani 25 år Medelstor kommun Förskollärare Cirka 2,5 år
2, Mio 56 år Liten kommun Barnskötare Cirka 30 år
3, Sam 48 år Medelstor
kommun
Grundskollärare Cirka 30 år
4, Jamie 27 år Liten kommun Grundskollärare Cirka 3 år
5, Vally 27 år Stor kommun Förskollärare Cirka 2,5 år
6, Charlie 47 år Stor kommun Förskollärare Cirka 20 år
4.5 Trovärdighet och äkthet
Validitet och reliabilitet är två begrepp som ofta nämns och diskuteras vid genomförandet av kvantitativa studier på grund av begreppens stora relevans i förhållande till bland annat forskningsstudier som syftar till mätning av något slag. Dessa begrepp blev därmed inte fullt så relevanta vid kvalitativa studier, likt den aktuella, även om vissa forskare menar på att begreppen ändå kan fungera på grund av dess liknande innebörd. Istället har forskarna Guba & Lincoln i (Bryman, 2011) utvecklat nya begrepp, trovärdighet och äkthet, vilka har en liknande
mening till de som används vid kvantitativa metoder men som är bättre anpassade till en kvalitativ forskning. Begreppet trovärdighet skulle i sin tur delas upp i fyra
underkategorier: tillförlitlighet, överförbarhet, pålitlighet och en möjlighet att styrka och konfirmera. Tillförlitlighet syftar därmed till att studien utförts i enlighet med aktuella regler och ramverk samt att det resultat som uppkommer rapporteras på ett riktigt sätt till aktuella personer. Överförbarhet syftar till att se huruvida samt i vilken utsträckning resultatet kan överföras till en annan
kontextuell miljö. Begreppet pålitlighet menar att en redogör för alla steg i den process forskningen inneburit, för att resultatet ska kunna litas på. Slutligen beskriver Guba och Lincoln begreppet styrka och konfirmera vilket innebär att det ska vara uppenbart att forskaren till studien inte medvetet ska ha låtit personliga värderingar och teoretiska inriktning ta plats i den utsträckning att utförande och resultat ska ha påverkats (Bryman, 2011).
I den aktuella studien kunde tillförlitligheten aktualiseras i och med att studien genomförts innanför aktuella regler och ramverk gällande såväl etiska aspekter som generella och lokala regler vid Malmö Universitet. Samtliga informanter har även, innan genomförandet av intervjuerna via ett informationsbrev (se bilaga 1), informerats om att studien kommer att publiceras på MUEP, Malmö University Electronic Publishing.
Studien kan ses som överförbar i den utsträckning att alla våra informanter var yrkesverksamma inom en liknande typ av organisation och därmed arbetade med samma typ av målgrupp samt utförde liknande arbetsuppgifter.
Dock har kommuner av varierande storlek undersökts, där två informanter från varje storlekskategori intervjuats. Utifrån det som undersökt har såväl likheter som skillnader identifierats, vilket varit av relevans för den aktuella studien. Vi är dock medvetna om att detta inte är ett resultat som med säkerhet skulle kunna appliceras på alla kommuner av liknande storlek, vilket komplexifierar överförbarheten. Överförbarheten av studien har dock inte heller varit en ambition från vår sida då vi anser att studiens omfattning nästintill omöjliggjort detta.
Forskningens process har redogjorts för i såväl kapitel 4 metod som i bilagor 1, 2 samt 3 vilket innebär att kraven för en studies pålitlighet uppfyllts. Slutligen kan studien såväl styrkas som konfirmeras i och med att de båda författarnas
personliga värderingar inte medvetet fått ta plats och därmed inte styrt resultatet i någon utsträckning.
Gupa och Lincoln har även formulerat begreppet äkthet vilket motsvarar validitet för forskning med en kvantitativ utgångspunkt. Även detta begrepp delas upp i underkategorier vilka är (1) rättvis bild, (2) ontologisk autenticitet, (3) pedagogisk autencitet, (4) katalytisk autencitet och (5) taktisk autencitet. Samtliga begrepp behandlar autenticiteten, det vill säga äktheten i studien. Begreppen syftar till att avgöra i hur stor utsträckning som de medverkande i studien fått en ökad
förståelse för sin omgivning, hur individer i denna omgivning uppfattar
omgivningen, om studien har gett upphov till en ökad möjlighet till förändring av den situation som de medverkande verkar inom samt om undersökningen har hjälpt de medverkande i den mening att de kan ingripa och ta till de medlen som krävs för att få bättre möjligheter (Bryman, 2011). Begreppen som används i syfte att upprätthålla äktheten av studien kan delvis appliceras på den studie som genomförts då samtliga av våra informanter utifrån egna upplevelser och uppfattningar berättat om den omgivning samt om det system vilket de verkade inom. Genom att berätta om deras personliga erfarenheter kan en tänka sig att de
per automatik medvetandegjort sin omgivning samt den förändringsprocess som faktiskt existerade. Denna självmedvetenhet kan även leda till att en
förändringsprocess skapades vilket i sin tur innebar att studien de facto hjälpte de medverkande att finna verktygen som krävs för att förändra och få bättre
möjligheter.
4.6 Forskarrollen
Det var av stor vikt för oss som författare att under intervjuernas gång, trots användandet av en intervjuguide, inte försöka leda samtalet med informanten åt något håll. Detta då syftet är att undersöka informantens egna erfarenheter. Samtalen blev dock oundvikligen delvis styrda då vi som författare hade en agenda samt ett antal frågeställningar att undersöka. Det blev således därför även viktigt att vara medveten om den tidigare nämnda maktobalansen som kan uppstå mellan informant och intervjuare. Obalansen är i princip oundviklig men genom att vara medveten och reflektera kring dess existens kan en försöka skapa en trygg intervjumiljö. Detta eftersträvade vi då våra informanter själva fått välja plats och tidpunkt för intervjun i syfte att delge informanten mer makt i relation till oss som intervjuare.
Utifrån tidigare forskning gick vi som författare enligt Aspers in med en förförståelse för det studien syftar till att undersöka. Detta innebar att vi som intervjuare tolkade våra informanters svar utifrån egna förkunskaper. Det var därför av stor vikt att vara medveten om att resultaten av intervjuerna i viss mening kommer att tolkas utifrån vår livsvärld. Det blev därför svårt att helt exkludera en subjektiv tolkning då vi ur det empiriska materialet aktivt valt ut vad som enligt oss var relevanta fragment i förhållande till syftet med studien (Aspers, 2011). Genom att medvetandegöra det här samt ha det i åtanke under studiens gång gav det oss dock en möjlighet att genomgående reflektera kring det i samband med analysen samt diskussionen av resultatet.
4.7 Forskningsetiska överväganden
Vetenskapsrådet beskriver forskningsetik som ett brett område utan en enkel definition även om ordet själv beskriver tillämpningsområdet, forskning och etik. Samspelet mellan huvudbegreppen forskning och etik är i fokus, gällande såväl forskaren själv som den forskning hen utför (Vetenskapsrådet, 2017).
Vid beskrivandet och tillämpningen av forskningsetik eftersträvas fyra
grundläggande och övergripande principer: informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. Informationskravet syftar till att deltagare i studien ska vara medvetna och informerade om studiens syfte. De ska även vara medvetna om deras roll i studien samt att deltagandet är frivilligt och att de när som helst kan avbryta sitt deltagande. Samtyckeskravet innebär att deltagare i studien själva bestämmer över sin medverkan. Självbestämmandet inkluderar även hur länge informanterna deltar samt att de inte får några följder av ett
eventuellt avbrytande av sitt deltagande i studien. Om en informant är under 15 år ska även samtycke ges från vårdnadshavaren, något som inte var aktuellt i denna studie. Konfidentialitetskravet syftar till att bibehålla anonymiteten hos
informanterna och samtidigt försäkra dem om att insamlat material inte kommer nå ut till obehöriga för den aktuella studien. Det innebär att största möjliga konfidentialitet alltid eftersträvas. Den fjärde grundläggande principen benämns som nyttjandekravet och syftar till att informationen som inhämtas enbart används
