3.3.1. Sekretesslagen
Sekretess innebär enligt Sekretesslagens (1980:100) 1: a kapitel § 1 ett förbud att röja uppgift, vare sig det sker muntligen eller genom att allmän handling lämnas ut eller då det sker på annat sätt. Sekretess innebär inte bara förbud att röja hemlig uppgift utan enligt 1: a kapitlet § 4 även förbud mot att utnyttja sådan uppgift utanför den verksamhet i vilken sekretess gäller för uppgiften. Förbud att röja uppgift gäller både gentemot enskild och gentemot annan myndighet. Förbudet kan till och med gälla inom samma myndighet, nämligen när två olika verksamhetsgrenar är att betrakta som självständiga i förhållande till varandra. (ibid).
Många av bestämmelserna inom sekretessområdet är till för att värna om integriteten och då i första hand för den enskilde medborgaren. Detta medför att en myndighet som har ett visst ansvarsområde inte får lämna ut uppgifter till en annan myndighet med ett annat ansvarsområde. I vissa fall har myndigheter rätt att ta del av uppgifter men detta får inte ske genom direktåtkomst, det vill säga genom modern teknik, utan uppgifterna måste rekvireras, något som tar tid. Den nuvarande sekretessregleringen tar sikte på en traditionell myndighetsstruktur och på informationsutbyte främst inom ramen för enskilda ärenden. (SOU, 1999:53).
En grundtanke med att sekretess ska gälla mellan myndigheter är att minimera risken för att känsliga uppgifter sprids till en alltför stor krets och att uppgifterna inte utan goda skäl skall kunna utnyttjas för andra ändamål än för de vilka de samlats in. Att det därmed inte är möjligt för myndigheterna att alltid bedriva sin verksamhet så effektivt som de önskar är en konsekvens som får accepteras. (Korsell, 2002). Att röja en uppgift som är pliktig att hemlighålla enligt lag eller annan författning kan enligt 20 e kapitlet § 3 i Brottsbalken dömas till böter eller fängelse ett år. Även den som av oaktsamhet begår brott mot tystnadsplikt kan dömas till böter. (Brottsbalken, 1962:700).
Sekretessbrytande regler
Myndigheter måste dock i vissa fall kunna utbyta information mellan varandra för att kunna utföra sina uppgifter. Därför finns det även sekretessbrytande regler vilka har utformats efter en avvägning av intressen mellan myndigheters behov av informationsutbyte och intresset som den aktuella sekretessbestämmelsen avser att skydda. I 14:e kapitlet i Sekretesslagen (1980:100) finns de sekretssbrytande regler som gäller mellan myndigheter. Kan en uppgift inte lämnas med stöd av en preciserad sekretessbrytande regel kan det även i vissa fall lämnas
lämnas till en annan myndighet om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas anses ha företräde framför det intresse som skall skyddas av Sekretesslagen. Uppgifter om misstanke om brott kan lämnas till polismyndighet, åklagarmyndighet eller annan myndighet som har att ingripa mot brottet utan att det kan hindras av sekretessen om brottet är belagt med fängelse och detta kan antas föranleda annan påföljd än böter. (Sekretesslagen, 1980:100).
På begäran av en myndighet ska en annan myndighet lämna uppgifter i den mån detta inte hindras av sekretess eller med hänsyn tagen till arbetets behöriga gång. Huvudregeln i förhållandet mellan myndigheter är således att information både får och i viss utsträckning ska utbytas. Samtidigt begränsas de faktiska möjligheterna till information genom regler i sekretesslagen. (SOU, 1999:53).
Sekretess och samverkan
Regelsystemen är uppbyggda med sikte på ett nära samarbete mellan polis och åklagare, medan det i princip saknas övergripande regler för samarbetet mellan dessa och andra aktörer när det gäller bekämpning av ekonomisk brottslighet. Inrättandet av EBM, skattebrottsenheter och regionala samverkansorgan har varit ett steg mot att överbrygga organisatoriska problem men dessa organisatoriska förändringar har dock inte föranlett några förändringar i sekretesslagen. De grundläggande strukturproblemen vad gäller sekretess och inforationsutbyte har således inte lösts. (SOU, 1999:53).
I en undersökning angående myndigheters erfarenheter av och synpunkter på sekretessen vid bekämpning av ekobrott, visade det sig att många av de myndigheterna anser att sekretessreglerna är hindrade för ett effektivt myndighetssamarbete. Samtidigt framhåller andra att sekretessen inte ställer till med några särskilda problem vid ett samarbete mellan myndigheter eftersom de sekretessbrytande reglerna ger det utrymme som behövs för ett effektivt samarbete. (SOU, 1999:53).
I SOU (1999:53) framhålls att myndigheternas möjligheter att åstadkomma ett berikande informationsflöde styrs av sekretessen. Därför kan sekretessbestämmelserna i viss mån verka hämmande för effektiviteten och motverka tanken bakom den myndighetssamverkan som ska effektivisera bekämpningen av ekonomisk brottslighet. Ett annat problem är den bristande överstämmelsen mellan å ena sidan sekretesslagens regler som gäller mellan myndigheter och å andra sidan myndigheternas skyldigheter att samverka med varandra för att bekämpa den ekonomiska brottsligheten. Det handlar även om att sekretessreglerna i alltför hög grad begränsar informationsutbytet mellan myndigheter. (Korsell, 2003).
3.3.2. Informationsbehov
Utvecklingen av den ekonomiska brottsligheten under senare år torde motivera till nya synsätt för att bekämpa den ekonomiska brottsligheten. Om även hänsyn tas till de svårigheter som finns att komma tillrätta med den ekonomiska brottsligheten genom sedvanlig organisation, ställs då frågan om detta inte förutsätter ett förnyat sätt att se på frågan om sekretess mellan och inom olika myndigheter. Ett hinder som framhålls av flera myndigheter är svårigheten att utbyta information på underrättelsestadiet där det finns skäl att anta att det förekommer brottslig verksamhet, eller att det har förekommit men där det inte finns så pass konkreta misstankar att det föreligger rättsliga förutsättningar för att kunna inleda en förundersökning. (SOU, 1999:53).
För- och nackdelar med ett fritt informationsflöde
Bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten skulle utifrån ett renodlat effektivitetsperspektiv ha bäst förutsättningar om ett i princip fritt informationsflöde skulle kunna äga rum, utan att hindras av sekretess mellan myndigheter och organ. Ett fungerande samarbete mellan framförallt KFM, SKV, polis och åklagare, med ett fritt flöde av alla typer av uppgifter skulle vara till fördel för att förebygga ekobrott och på lång sikt leda till minskning av antalet ekobrott samt förenkling av arbetet med brottsutredning och lagföring. (SOU, 1999:53).
För maximal effekt skulle det dock behövas fritt informationsutbyte mellan fler berörda myndigheter och aktörer. Detta skulle leda till att myndigheter, med hjälp av gemensamma kunskaper, skulle ha en möjlighet att bygga upp en effektiv kunskapsbas när det gäller ekonomisk brottslighet. Det skulle även förbättra förmågan för de egna myndigheterna att snabbt kunna ingripa mot brott som upptäcks. Därmed skulle förutsättningarna för att upptäcka dold brottslighet sannolikt öka. Samtidigt fastslås i betänkandet att sekretessreglerna inte hindrar de flesta former för samverkan (SOU, 2007:8).
Nackdelen med ett fritt informationsflöde är dock att det skulle leda till en total kontroll över medborgarna. Det blir omöjligt att kontrollera hur den information som lämnats från en myndighet till en annan används av den andra myndigheten. Detta gör det svårt att förhindra eventuell att missvisande eller ofullständiga uppgifter feltolkas gång efter gång. (Korsell, 2002). Det kan även vara så att den som lämnar information kanske skulle göra det motvilligt eller lämna ofullständiga uppgifter om denne inte kan utgå från att känsliga uppgifter som lämnat till en viss myndighet för en viss verksamhet kanske används för en helt annan verksamhet. Slutligen måste hänsyn även tas till den enskildes integritet. (SOU, 1999:53).
Informationell ekonomi
Under 1990-talets sista decennier uppstod en ny ekonomi som Castells (1996) benämner som informationell, global och nätverkande ekonomi. Den nya ekonomin är informationell därför att produktiviteten och konkurrenskraften hos denna ekonomis enheter i grunden är beroende av deras förmåga att generera, behandla och effektivt tillämpa kunskapsbaserad information. (ibid). Även Strid (1999) skriver att det i dagens samhälle blir allt viktigare med information. Problemet består inte i att öka informationsutbudet utan att utforma informationen så att den verkligen uppmärksammas av mottagaren och kan användas av denne. Inom organisationer av olika slag har informationsflödet ökat och strukturerats på olika sätt. Huvudsyftet med kommunikationen inom en organisation är vanligen att öka och förbättra produktionen. (ibid.).
3.3.3. Informationsteknik
Andersson och Larsson (2006) skriver att ny informationsteknologi betyder att företag lättare kan få information om sin verksamhet och dess yttre förutsättningar. Därför kan företaget också lättare styra och samordna interna och externa aktiviteter. Även Strid (1999) påpekar att den datorbaserade informationstekniken har förändrat mycket, både inom organisationer och samhälle och skapat såväl lösningar som problem. Internet har fått en allt större betydelse för kommunikationen. Den nya informationstekniken har medfört att allt fler företag använder sig av Internet, intranät eller extranät för att framför allt skapa snabbare informationsvägar. (ibid.).
Fördelar
Den nya informationsteknologin gör det möjligt att skapa ett oändligt antal förbindelser mellan skilda områden liksom mellan verksamheters olika element och agenter. Det uppstår en nätverksorganiserad ekonomi med långtgående inre beroenden som bättre lyckas tillämpa sina framsteg inom teknik, kunskap och företagsorganisation. Detta blir en god cirkel som borde leda till ökad produktivitet och effektivitet, förutsatt att passande organisatoriska förändringar sker. (Castells, 1996). Även Strid (1999) anser att tekniken har tillhandahållit stora möjligheter och Lindvall (2001) framhåller informationstekniken har skapat möjligheter för företag att enklare, billigare och säkrare hantera viktig information.
Nackdelar
Nackdelarna med IT kan till exempel vara informationsöverflöd och problem med vem som ska bestämma vad som får läggas in i systemen, det vill säga ansvarighet. (Strid, 1999). Tillgången till ny informationsteknik ofta innebär ett överflöd av information. Om denna rikliga tillgång till information inte hanteras på rätt sätt finns det en risk att det leder till bristande uppmärksamhet på det som är viktigt för företaget. (Lindvall, 2001) Utvecklingen inom informationsteknologin skapat genomgripande nya förutsättningar för kommunikation mellan människor samtidigt som systemens sårbarhet ökar, liksom riskerna för ingrepp i den enskilds personliga integritet. Parallellt med den affärsmässiga diskussionen måste man också föra en etisk diskussion. De elektroniska nätverken förutsätter att varje aktör tar sitt ansvar för att vidmakthålla förtroendet för marknaden och skydda dess aktörer. (Samuelsson, 2004)
3.3.4. Informationens betydelse för samverkan
Stenberg (2000) anser att en av drivkrafterna bakom ett ökat samarbete skulle kunna vara informationsteknikens framväxt och genomslag som givit organiserandet nya möjligheter. Digitaliseringen förändrar i grunden inte det funktionalistiska sättet att tänka och organisera, utan snarare gör det mer subtilt och abstrakt. Organisationerna uppfattar IT som nya möjligheter att organisera och provar dessa, men det är ett område med en omfattande positiv mytbildning. (ibid).
Både samhällsbyggandet och organiserandet i största allmänhet blir mer abstrakt, bland annat med hjälp av IT, och att reaktionerna på det är att vilja närma sig varandra. Organiserande som präglas av hög förändringstakt och stort mått av osäkerhet väljer hellre att kommunicera ansikte mot ansikte med hjälp av den betydligt rikare kommunikation som då sker via interaktion. IT kan därmed aldrig bli annat än en hjälparena för kommunikation i samverkan. (Stenberg, 2000).
Informationsteknologin är en anledning till att imaginära organisationer väntas få ökad betydelse. Informationsteknologin ger möjlighet att rumsligt separera olika funktioner samtidigt som informationsutbyte kan ske i realtid. Samordning behöver inte ske genom organisatoriska relationer utan klaras med direktuppkopplingar till olika enheters datorsystem. Informationsteknologin ger goda förutsättningar att leda och koordinera verksamheter och aktiviteter såväl inom som mellan organisationer när dessa ligger på olika geografiska platser. (Samuelsson, 2004).
Om aktörer vid samverkan befinner sig geografiskt långt ifrån varandra och inte möts spontant kan detta i viss mån medvetet kompenseras i gemensamma utbildningar, informationsdagar och liknande. Ingen annan arena kan ersätta det personliga mötet när det gäller att skapa föreställningar om förtroende och relationer. (Stenberg, 2000).