En selektiv eller inkluderande teater? - "Mången god föreställning hade där gifvits"

Kultureliten och kulturnovisen

Detta avsnitt ämnar undersöka de olika sociala grupperingar, kultureliten och kulturnovisen, för att upptäcka av vilka dessa bestod, vad de tyckte om varandra, samt hur de förde sig.

Enligt Löf fanns det med säkerhet en kulturelit etablerad i Kristinehamn redan under 1700-talet, med vilka inkluderade brukssocieteten, stadens borgerskap och gästande överhetspersoner samt affärsmän. Dessa skulle ha representerat det främsta kulturintresset i staden. Komedianten K. F.

Elkenberg skulle enligt Löf fått tillåtelse att giva teater vid Fastingen år 1758 efter att han påvisat sig vara borgare i Landskrona, samt efter en överenskommelse med landshövdingen i Örebro. Han fick spela teater under Fastingen men i gengäld även donera en dagsinkomst till de fattiga i

Kristinehamn.¹⁵¹ Detta påvisar att den utövande teaterpersonen även hen ingick i kultureliten, åtminstone under 1700-talets senare hälft. Löf påvisar flera namn vilka stod ansvariga för Assembléhusets byggnation, 1785–1807, och drivande av teaterverksamhet, där titlar såsom brukspatron, lagman, major och kammarherre förekommer. Dessa herrar såg till att

underhållningsnivån höll en hög standard, enligt Löf.¹⁵² Det framgår alltså att kultureliten

144 Svanberg, Johannes (1917–1918). [Elektronisk resurs] Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860–1910:

personalhistoriska anteckningar. s. 28.

145 Föreningsarkivet, Linus Brodin, Västra Ämtervik, Samlingar. Städer i Värmland och Dalsland. SE/FAS/FA_41–1/F P 2/59

146 Wermlands Tidning. 1838-03-21. Kungliga bibliotekets svenska dagstidningar.

147 Kristinehamns Bildarkiv. Rollista från teatern i Kristinehamn, måndagen den 31/1 1845. Från Fastingen. 17003 BAN 2255 12 - Teater

148 Kristinehamns Bildarkiv. Theater-affisch. 17003 BAN 534 14 - Affisch

149 Föreningsarkivet, Linus Brodin, Västra Ämtervik, Samlingar. Städer i Värmland och Dalsland. SE/FAS/FA_41–1/F P 2/59

150 Bilaga 2.

151 Löf, Axel Emanuel. Ernvik, Arvid (1959). Kristinehamns historia III. Krig och militära bördor – näringsliv – kulturliv. s. 214.

152 Löf, Axel Emanuel. Ernvik, Arvid (1959). s. 215.

27 uppgjordes av personer, framför allt män, av hög ekonomisk ställning samt högt kulturellt kapital under åtminstone den första delen av det långa 1800-talet. Dock finnes det intressant att kravet för teatersällskapen att få uppvisa sina talanger faller i en välgörenhetsaspekt; något som påvisar kulturelitens viljor att hjälpa andra sociala grupperingar.

I samband med 1842:s lagändring angående det kungliga teatermonopolet tilläts fler personer kliva in i teaterverksamheten, vilket också expanderar kultureliten. I en insändare från Chr-B den 29 mars 1851 framgår att inte alla fann detta som något positivt, sett till Fastingen att göra. Skribenten jämrar sig över marknadens utveckling och skriver;

Fastings=marknad synes i detta ögonblick befinna sig på kulminationspunkten, så pasz som den närwarande tiden mäktar bestå. Den är nu mera icke en karneval såsom förr, utan fastmera ett uttryck af affärslifwets werlingar och industrins sträfwanden [...] Fordom, d.w.s. för några decennier sedan, hittågade ortens Dignitärer och Proprietärer i koloszala familj=wagnar, fullproppade af ”Hennes Nåder”

fruar, fröknar och mamseller, de 2:ne senare klassarne ämnade till erposition å de briljanta balerne med fina 3 till 400 swettdrifwande subjekter. Uti släptåg följde lika koloszala matsäckskorgar, som, om de nu uppwisades för det wärda publikum, skulle lätteligen frambringa föreställningen om en utfart till Kalifornien eller werdls=erpositionen i London. Allt detta har förswunnit och lemnar rum för ett dåligt koteri=lif i varianta dimensioner, men så små, att man skulle tro dem tillagade af någon homöopathisk piller=swarfware. [---] Civilisationen hopkrymper individerne och slukar deras faszor; och tidens framrullande wagn söndergrusar i fin fart långt wigtigare ting, än gamla familjwagnar och

matsäckskorgar. [...] Ponera: att koleran slagit ner i Stockholm, i stället för Götheborg. Sannolikt hade i sådant fall Riksdagen flyttats till Christinehamn, hwarigenom Fastings=marknad skulle hafwa wunnit en outsäglig uppiggelse. Man hade då fått im lebensgrösse se riksdagsnotabiliteter af alla stånd och

opinioner, [...] och åhört deras ljufliga swada, flödande som Klarälfwen, då häggträdet slår nt [sic] fina blommor. [...] Man hade då äfwen kunnat in natura erfara huru wäl stånd trifwas tillsammans.¹⁵³

Förändringarna efter ståndssamhällets upplösning föll alltså inte alla inom kultureliten i smaken.

Insändarskribenten målar i stället upp en romantisk bild av ett Kristinehamn präglat av

ståndssamhället, med betydligt högre kulturellt kapital än vad som någonsin där verkar ha varit.

Något som levde kvar under en lång tid i annonseringen, åtminstone till år 1896, var de så kallade, Societetsspektaklen. Under 1800-talet bytte dessa namn till sällskapsspektakel. Dessa gick under början av 1800-talet helt ut på att amatörer lät framföra teater för societeten och andra slutna sällskap som hade råd eller status nog att besöka teatern. Under 1800-talet hade ordet amatör en betydelse som innebar högt kulturellt kapital och fick inte sin mer negativa konnotation förrän 1800-talets senare hälft. Under seklet öppnades sällskapsspektaklen upp för en bredare allmänhet, med berättigande att de nu skulle spelas med välgörande ändamål. Det var även viktigt att

amatörerna inte kritiserades på samma vis som de professionella skådespelarna som fick

penningarna i egen ficka; amatörerna var ansedda som högvärdiga. Det sociala kapital som dessa personer måste ha haft kan således bekräfta att dessa typer av teaterframföranden kan klassas tillhöra kultureliten.^154,155

Genom recensionerna kan vi få en inblick i vad publiken tyckte om föreställningarna. I en recension från året 1885 i KrT skriver författaren att publiken vid föreställningarna bestod till större delen av lantbor som också besökte Fastingsmarknaden. Författaren påpekar också att denna grupp av publiken verkade ha mycket roligt under föreställningen. Författaren fortsätter med att förklara

153 Christinehamnsbladet. 1851-03-29. Kungliga bibliotekets svenska dagstidningar.

154 Christinehamnsbladet. 1852-07-31. Kungliga bibliotekets svenska dagstidningar.

155 Forser, Tomas. Lagerroth, Ulla-Britta. Nordin Hennel, Ingeborg (2007). s. 297–300.

28 att den, ”teaterälskande publiken”, inte bör missa det Stieglerska sällskapets återkomst efter en snabb vistelse till Karlstad.¹⁵⁶ Ytterligare exempel på en uppdelning av publik sker i en recension i KrT från 1882, där skribenten att de hoppas att, ”(...) stadens och ortens teaterwänner skola

uppmuntra sällskapet på bästa sätt”, genom att besöka sällskapets framträdanden.¹⁵⁷

Recensenterna är individer inom kultureliten med stor erfarenhet av teatervärlden. De tar del av teatern, lever den och andas den, för att sedan också influera opinionen hos sina läsare. Detta kan sätta sällskapen mot recensenten ifall sällskapen ej håller sig på god fot med skribenten. Eller som i fallet med recensionen om sällskapet J. Roos i ChrB 1860-07-28, där samtliga i teatersällskapet prisas högt. Recensenten lägger betoning på de mer erfarna av sällskapets medlemmar, både

manliga och kvinnliga. Samtidigt pekas vissa i ensemblen ut som nybörjare eller bara vara goda för en specifik anledning som exempelvis en av sällskapets balettdansöser; dock trycker recensenten ändå att de är duktiga för deras rang. Recensenten pekar även på att publiken vid ett antal tillfällen givit applåder vid fel tillfällen och kritiserar den för att störa skådespelarna på scenen. En lämplig indelning samt fördelning av kulturelit och kulturnovis skulle vara att säga att J. Roos tillsammans med sina mer erfarna skådespelare som Herr Happe, Herr Nordberg eller Fru Roos samt

recensenten själva ingår i kultureliten då deras erfarenheter har fått tid att växa till sig, vilket också resulterar i ett högt kulturellt kapital. Nybörjarna pekas ut som just nybörjare med ett lågt kulturellt kapital; vilket i sig är en kategorisering med en mer negativ konnotation än en positiv sådan. Även publiken kritiseras till viss mån av kultureliten. Detta ställer alltså nybörjarna och till viss del publiken med en lägre status och i kategorin kulturnovis. Dock finns det stort utrymme för

åtminstone nybörjarna att fortsätta utveckla sina kunskaper samt att tilldelas mer kulturellt kapital allteftersom de fortsätter med kulturutövandet och recensionerna bringar ros.¹⁵⁸

Recensenterna giver aldrig en garanti på positiva recensioner, som författaren E. W. tydligt visat i sin krönika för KrT den 15 oktober 1885. E. W. börjar sin recension med att förarga sig över det Stieglerska sällskapets numera bristande ensemble och fortsätter rikta skarp kritik, om än på ett någorlunda humoristiskt vis, mot sällskapets tolkning av Rikard Gustafssons pjäs, Villovägar. Det hade inte varit helt fel att jämföra E. W:s recension med dagens ”diss spår”, med snudd på

personliga påhopp. Med andra ord är krönikans syfte både ett skojfriskt och brutalt sådant på samma gång. E. W. liknar bland annat huvudrollsinnehavarens yttre, som spelade karaktären Marit, med första Mosebokens sju fula kor, vilka uppenbarade sig i Faraos dröm inför hungersnöden.

Hennes medspelare undslipper ej heller hårda ord, då E. W. beskriver hennes sångröst som en, ”[...]

modern nervtortyr”, som den stackars publiken inte kunde slita sig från. Viktigt att nämna är också att E. W. verkar ha misogyna tendenser i sin bedömning, då han knappast kritiserar någon utav de manliga skådespelarna i närheten så brutalt som med de kvinnliga. Krönikan är ett exempel på hur kulturelitens balans kan skifta, då det Stieglerska sällskapet tidigare verkar haft gott rykte i

staden.¹⁵⁹

Inte bara KrT kritiserade det Stieglerska sällskapets föreställningar under deras sejour, utan även Nkr-P hoppade på tåget. Här givs en mycket mer konstruktiv och tam kritik än E. W. hade att delge i sin krönika. Recensenten kritiserar dock på samma vis den kvinnliga sångerskan, här refererad som, ”koketten”, med att hennes röst inte var bra nog för att tillfredsställa publiken. De misogyna

156 Kristinehamnstidningen. 1885-04-23. Kungliga bibliotekets svenska dagstidningar.

157 Kristinehamnstidningen. 1882-05-03. Kungliga bibliotekets svenska dagstidningar.

158 Christinehamns Allehanda. 1860-07-28. Kungliga bibliotekets svenska dagstidningar.

159 Kristinehamnstidningen. 1885-10-15. Kungliga bibliotekets svenska dagstidningar.

29 tendenser som återfinns i E. W. förekommer inte överhuvudtaget här, då den största kritiken riktas mot rollinnehavaren av karaktären tapetseraren. Här anmärks på rolltolkningen som en alltför frånsträvande vision från originalmanuset. Recensenten finner tolkningen som overklig och onaturlig, alldeles för långt från hur en verklig person skulle tett sig. Dock riktas inte enbart kritik mot sällskapet, utan även ros för deras tolkningar av pjäserna, Han lånar sin hustru och barn, samt Drilléns operett.¹⁶⁰

Det är förstås så att recensenter inte alltid är eniga. I KrT den 10 mars 1887 ger en kritisk recensent dåligt omdöme till det besökande sällskapet i ledning av Conrad Landegren, medan recensenten i Nkr-P sex dagar senare menar att detta inte alls är fallet. KrT skriver att

föreställningarna var dåligt besökta samt anklagar publiken som väl tyckte om föreställningen för,

”okritiska”. Vidare skriver recensenten i KrT att de själva ogillade både föreställningarna och huvudrollsinnehavaren samt avslutar med, ”Vare detta nog sagdt”.¹⁶¹ Nkr-P menar i stället att teatern haft fulla hus vid båda föreställningstillfällen; en direkt motsägelse gentemot KrT. Vidare kritiserar de även KrT:s recensent direkt genom att skriva, ”En hyperkritisk recensent i Kr. T.

beskyller publiken att vara >>okritisk>>. Men det hjelper icke. Man synes börja mista smaken för oraklet.”¹⁶² Publiken läggs i fokus hos både KrT likväl Nkr-P, där ena parten kategoriserar dem som kulturnovis och den andre som kulturelit. Nkr-P går så långt att anklaga KrT:s recensent för att ha en utdaterad eller rentav dålig smak i kulturen.

Trots ekonomisk frihet var det inte alla i kultureliten som uppskattade vistelsen i Kristinehamn, särdeles inte under Fastingen. Skådespelaren Carl Henrik Atterling uttrycker flera gånger sitt missnöje över att ha en specifik grupp av kristinehamnarna som publik under fastingen. Oftast var anledningen alkoholen, som gjorde publiken till en odräglig sådan;

Det gick muntert till på teatern sådana qvällar, skall jag säga, isynnerhet då sällskap af lägre ordning der uppträdde, med hvilka marknadernas plågoris, herrar profryttare, och andra oförsynta individer ansågo sig saklöst drifva hur mycket ofog som helst. [...] Stundom nöjde man sig i salongen icke med ordkastning, utan bombarderade också – om det skulle vara väl – de uppträdande med karameller, äpplen, apelsiner och konfektbitar, eller – i vidrigt fall – med apelsinskal och kärnhus, smörgåsar och andra hånfulla projektiler, som för tillfället kunde öfverkommas.¹⁶³

Dessa ”profryttare” eller marknadsmän som Atterling refererar till betedde sig enligt honom extremt oanständigt och i mångt och mycket besudlade kulturupplevelsen. Frågan uppstår då om dessa besökare, som själva inte är kulturutövare, får överhanden i dessa situationer. Har skådespelarens prestige sjunkit? Vad man kan fastställa är åtminstone att denna typ av publik förmodligen saknade den etikett som en skådespelare föredrog, vilket placerar dem i kulturnovisen.

När teaterfonden och senare den nya teaterbyggnaden kommer på tal påvisas den starka drivkraften hos de kulturintresserade i staden. Som presenterat i undersökningen grundades en förening för ändamålet att uppföra en teaterfond under vintern 1893, som skulle finansieras utav intäkter från sällskapsspektakel. Föreningen bestod vid grundandet av Emma Löthner, Hedvig Jern, Doktorinna Bjerkén, Doktor Axel Bjerkén, K. A. Cervin och Lars Jern. Ändamålet nåddes år 1897 då teaterfonden invigdes via en basar, vilket sedan fick ett nytt slutmål i en hel teaterbyggnad. Hela

160 Nya Kristinehamns-Posten. 1885-10-17. Kungliga bibliotekets svenska dagstidningar.

161 Kristinehamnstidningen. 1887-03-10. Kungliga bibliotekets svenska dagstidningar.

162 Nya Kristinehamns-Posten. 1887-03-16. Kungliga bibliotekets svenska dagstidningar.

163 Forser, Tomas. Lagerroth, Ulla-Britta. Nordin Hennel, Ingeborg (2007). Ny svensk teaterhistoria 2: 1800-talets teater. s. 124.

30 101 personer tecknade totalt 213 aktier som gav det nystartade företaget, Kristinehamns Teater-Aktiebolag den 30 oktober 1899, en rejäl skjuts. Denna nya konstellation bestod utav J. W. Thålin som senare ersattes av brukspatron A. J. Juhlin, C. Otterdahl, kamrer L. M. Carlsson, Gustaf Nygren samt Lars Jern. Något år senare, 1901, fick Kristinehamns Teater-Aktiebolag ytterligare en skjuts i form av 36 tecknade aktier utav teaterfondens tidigare styrelsemedlemmar, samt en donation på 10.000 kr vardera från bankdirektör E. Nilsson och A. J. Juhlin. Det poängteras i artikeln att, ”På andra ställen där sådana företag som detta etablerats ha samhällena merendels lemnat understöd antingen pekuniärt eller i form af fri tomtplats. Här har samhället ej bidragit med någotdera.”¹⁶⁴ Det är alltså aktietecknarna tillsammans med respektive 11 styrelserepresentanter som utgjort det sociala fält som skulle se Kristinehamn få en helt ny teaterbyggnad 1902.¹⁶⁵

Invigningen för den nya teatern var dock högst exklusiv; den annonserades som ett

sällskapsspektakel och priserna höjdes markant från vanliga 2 kr till 3,50 kr.¹⁶⁶ En mycket belåten recensent under pseudonym, Yackanapes, målar upp folkvimlet som mycket förträffligt;

Kungsgatan vimlar af folk. Damer, väl insvepta i sina souperkappor, herrar med skjortbröst som glänsa skinande hvita i mörkret, eleganta ekipager från när och fjärran, alla ha samma mål – teatern. [---] Ty det var en distinguerad och elegant publik, sådan som en première-publik bör vara, i fäststämning och i högtidsskrud.¹⁶⁷

Intressant också är att Yackanapes uppger betalat 8 kr, hela 499 kr i dagens valuta,¹⁶⁸ för sin parkettplats, vilket är mer än dubbelt så mycket som annonsen uppger. Dessa personer hade uppenbarligen en god inkomst. Det säger också något om valet för ett sällskapsspektakel vid invigningen; den var gjord av kultureliten för kultureliten.¹⁶⁹

Inkludering eller exkludering sett till biljettpriser

I vissa fall uppger de gamla teaterannonserna priser och andra detaljer på deras biljettförsäljning, vilket i denna del kommer granskas utefter diverse kvalitéer. Den tidigast bevarade affischen med prisuppgifter som var tillgänglig är från 1838; en uppsättning av pjäsen, Gustaf Eriksson Wasa, i det gamla teaterhuset. Detta betyder att kunna urskilja om en förändring av biljettpriser över tid innan 1838 ej är möjligt för denna undersökning. Därför lägger undersökningen fokus på 1838 och gör inhopp i varje decennium fram till och med 1900-talets början. Biljettpriserna för Gustaf Eriksson Wasa är uppdelade utefter placering i teatersalen; parkett 40 Sk Bco, premiär 32 Sk Bco och under läktaren 24 Sk Bco, vilket indikerar på en tillgänglighetsaspekt beträffande vilken typ av publik, i ekonomiska termer, som föreställningen riktar sig mot. Den dyraste biljetten för 40 Sk Bco motsvarar dagens 101.3 kr, vilket verkar befinna sig inom ett rimligt pris för de flesta att kunna ta del utav; Dock, enligt Rodneys och Söderbergs löneindex och förvandlare motsvarar 40 Sk Bco en betalning för lika lång arbetstid som 3877 kr gör för en manlig industriarbetare eller hantverkare

164 Nya Kristinehamns-Posten (1902). Kristinehamns nya teater. Kungliga bibliotekets svenska dagstidningar.

165 Nya Kristinehamns-Posten (1902). Kristinehamns nya teater. Kungliga bibliotekets svenska dagstidningar.

166 Nya Kristinehamns-Posten. 1902-10-03. Kungliga bibliotekets svenska dagstidningar.

167 Nya Kristinehamns-Posten (1902). Teaterinvigningen i Kristinehamn den 11 Oktober 1902. Kungliga bibliotekets svenska dagstidningar.

168 Edvinsson, Rodney & Söderberg, Johan (2011). [Elektronisk resurs] A Consumer Price Index for Sweden 1290–

2008, Review of Income and Wealth, vol. 57 (2). s. 270–292.

169 Nya Kristinehamns-Posten (1902). Teaterinvigningen i Kristinehamn den 11 Oktober 1902. Kungliga bibliotekets svenska dagstidningar.

31 idag.¹⁷⁰ Förutsatt att denna arbetstid går i enlighet med SCB:s statistik för en genomsnittlig timlön för den privata sektorn på 177.18 kr i timmen,¹⁷¹ skulle det ta ca- två-tre arbetsdagar att tjäna ihop nog med medel för en parkettplats.¹⁷² Den överkomligaste platsen, under läktaren för 24 Sk Bco, motsvarar dagens 67.82 kr och 2326 kr arbetstid;¹⁷³ ca. en och en halv arbetsdag. Beroende på hur teaterbesökarens inkomster såg ut var en utgift på 24 Sk Bco för en teaterbiljett en stor summa för gemene man.¹⁷⁴

Till år 1845, när teatern satte upp sorgespelet, Hagbarth och Signe, har priserna knappast ändrats överhuvudtaget; parkettplatserna kostar fortfarande 40 Sk Bco. Vad som skiljer sig åt är att en biljett till premiären numera kostar 40 Sk Bco och parterreplatserna, eller övre parkett, blivit tilldelad priset 32 Sk Bco. Dock har biljetterna för läktarplatser blivit dyrare från 24 till 32 Sk Bco.

Priserna jämfört med dagens valuta skiljer sig inte märkbart åt genom endast dessa sju år, dock intressant är att priserna blivit något dyrare än tidigare, vilket naturligtvis kan göra en märkbar skillnad för de lägre klasserna.¹⁷⁵

I Chr-B år 1852 finns en annons kring teaterföreställning och dans-soaré i teaterhuset listad, där vi också får en inblick i biljettpriserna. Aftonen är uppdelad utefter konstformerna, dans respektive teater. Teatern bjuder på tre olika komedier, varav två är enaktare. Placeringar som erbjuds är numrerad plats för 32 Sk Bco, premiärplats 24 Sk Bco och till skillnad från tidigare erbjuds explicit barn och tjänstefolk här ett rabatterat pris på 12 Sk Bco.¹⁷⁶ Den kostsammaste biljetten för denna föreställning är alltså ca. 80 kr i dagens valuta och motsvarar arbetstid för en lön på 2900 kr; ca. två arbetsdagar.¹⁷⁷ Tjänstefolk betalar dagens 29.85 kr och behöver enligt Edvinssons och Söderbergs kalkylator endast arbeta mellan 6–8 timmar för att tjäna ihop nog med medel för en biljett.¹⁷⁸ Dock hänvisar kalkylen till industriarbetare och hantlangare; därför behövs en förståelse för tjänstefolkets löner innan något om teaterns tillgänglighet för dem kan konstateras. Följande uppgifter angående pigors och drängars löner är hämtade från Daniel Johnssons hemsida, anforskning.wordpress.com, vilket i sin tur hämtat informationen från författaren Lars O. Lagerqvists bok, Vad kostade det? År 1885 tjänade pigorna 84 kr i kontant per år, vilket motsvararar år 1852, 48.6 Rdr Bco.¹⁷⁹ Enligt Edvinsson och Söderberg ökade den årliga inflationen med 0.43 procent i genomsnitt per år och löneindexet i genomsnitt med 2.74 procent per år mellan åren 1852 och år 1885;¹⁸⁰ genom en beräkning av dessa framgår det att en lön på 48.6 Rdr Bco år 1885 motsvarar en lön på 17.3 Rdr Bco år 1852, eller 830.4 Sk Bco per år samt 69.2 Sk Bco per månad. Pigan tjänar alltså ca. 2.3 Sk Bco om dagen, vilket betyder att pigan tjänat ihop en teaterbiljett först efter lite över fem

170 Edvinsson, Rodney & Söderberg, Johan (2011). [Elektronisk resurs] A Consumer Price Index for Sweden 1290–

2008, Review of Income and Wealth, vol. 57 (2). s. 270–292.

171 Statistiska centralbyrån SCB (2021). [Elektronisk resurs] Genomsnittlig timlön för arbetare inom privat sektor.

172 3877 kr dividerat med 177,18 timmar blir ≈ 21,8 timmar. Detta sedan dividerat med den genomsnittliga åttatimmars arbetsdagen för att få fram samma resultat.

173 Edvinsson, Rodney & Söderberg, Johan (2011). [Elektronisk resurs] A Consumer Price Index for Sweden 1290–

2008, Review of Income and Wealth, vol. 57 (2). s. 270–292.

174 Föreningsarkivet, Linus Brodin, Västra Ämtervik, Samlingar. Städer i Värmland och Dalsland. SE/FAS/FA_41-1/F P 2/59

175 Kristinehamns bildarkiv. Theater-affisch. 17003 BAN 534 20 – Affisch.

176 Christinehamnsbladet. 1852-08-07. Kungliga bibliotekets svenska dagstidningar.

177 Edvinsson, Rodney & Söderberg, Johan (2011). [Elektronisk resurs] A Consumer Price Index for Sweden 1290–

2008, Review of Income and Wealth, vol. 57 (2). s. 270–292.

178 Ibid.

179 Johnsson, Daniel (2017). [Elektronisk resurs] Att tjäna som piga och dräng.

180 Edvinsson, Rodney & Söderberg, Johan (2011). [Elektronisk resurs] A Consumer Price Index for Sweden 1290–

2008, Review of Income and Wealth, vol. 57 (2). s. 270–292.

32 arbetsdagar. 69.2 Sk Bco motsvarar 172.1 kr år 2021, vilket betyder att teaterbiljetten kostar pigan 29.85 kr av hennes månadslön.12 Sk Bco är således fortfarande en massiv utgift för ett tjänstehjon.

Om pigan ville spara pengar för framtida större investeringar hade en teatervisit troligtvis inte varit en alltför frekvent företeelse. Om publiken också ville besöka dans-soarén efter föreställningen krävdes ytterligare betalning; 24 Sk Bco för herrar och 16 Sk Bco för damer. Att spendera 28 utav de 69 skillingar pigorna fick per månad på en av dessa kvällar var alltså inte något de behärskade

In document "Mången god föreställning hade där gifvits" (Page 30-38)