Den tidigare forskningen i Sverige
Detta avsnitt tar sitt största avstamp i Forser et al. som sin teaterhistoriska jämförelse. Dock även i Reimers och Hartnoll, vilka kommer att analyseras och ställas gentemot undersökningen allra först.
Det blir omedelbart tydligt i Reimers verk att den övergripande historiska forskningen har både likheter jämte vissa olikheter. De största olikheterna sker väl i den stora Stockholmscentreringen av forskningen, vilket gör det svårt att få en inblick i den så kallade ”lilla historien”. Det kungliga monopolet och dess upphävande speglas i undersökningen, då det kungliga tillståndet för
uppförande av en dedikerad teaterlokal behövdes för det gamla teaterhuset, men ej för det nya eller den tillfälliga Godtemplarsalen. I pjäsurval mellan Stockholm och Kristinehamn är likheterna evidenta, där namn som Heiberg, Blanche och Hedberg var stora även på landsorten.
2,5
Priser på teaterbiljetter i Kristinehamn 1830-1900, sett mot arbetstiden krävs att köpa dem.
Lägsta pris Högsta pris
35 Vaudevillegenren, eller komedin, var enorm även i Kristinehamn som den absolut största i staden.
Pjäsurvalet speglas även i Wermlänningarne som präglat hela Sveriges teatervärld under 1800-talet.
Till sist var bevisligen också det historiska dramat mycket populärt även i Kristinehamn. På ett område där Kristinehamn skiljer sig från huvudstaden är med frekvensen av August Strindbergs pjäser. Först 1903 går det att finna en annons för en av Strindbergs pjäser i Nkr-P, I Rom.191 Strindberg spelades till viss del i huvudstaden under 1800-talet, men främst på utländska scener, vilket också kan förklara varför han inte dyker upp i Kristinehamn förrän början av 1900-talet.192 Hartnoll menar att man skulle kunna tro att Frankrikes kreativitetsflora hade varit stor efter det att revolutionen gjorts sig av med det teatermonopol som skulle prägla Sverige till 1842 och Storbritannien till 1843, men så var inte fallet. Det var inte bara Sverige som upplevde en teater-torka under 1800-talets början. Dock bredde detta vägen för vaudeville genren som sedan dominerade i Kristinehamn, men även för operetten som även den förekom i staden.193 Eugéne Scribe var en författare som med sina historiska vådeviller kom att ha stort inflytande i Frankrike under det tidiga 1800-talet samt även få inflytande över den repertoar som florerade i
Kristinehamn.194
När man jämför den teaterhistoriska forskningen i Sverige med källmaterialet står det klart att det finns tydliga korrelationer mellan dessa. Till att börja med ser vi att Kristinehamn på samma vis som övriga småstäder i Sverige inkluderades i de kringfarande komedianternas turnéscheman. Det framgår även genom källmaterialet att Kristinehamn likt andra städer lät uppföra en permanent teaterbyggnad under första hälften av 1800-talet; mer precist under 1830-talet likt de mindre städerna. Detta teaterbygge, likt andra teaterhus innan upphävandet av det kungliga monopolet 1842, krävde ett Kronans tillkännagivande innan tomten kunde köpas.195 Kristinehamn följer även den teaterhistoriska trenden väldigt nära när det gäller marknader och teatersällskapens
dragningskraft till dessa. I artiklar framgår att det gamla 1800-talsteaterhuset inte var det mest optimala av spelplatser eller ett teater i den mer luxuösa sorten, vilket också framgår i den tidigare teaterforskningen, att beroende på var de kringresande teatersällskapen spelade föreställningar kunde också spelplatserna skifta i kvalité.196
Forser et al. visar på flera stora namn inom den svenska landsortsteatern som var viktiga för konstens utbreddhet. Johan Petter Roos är den första utav dessa som även undersökningen kartlagt haft verksamhet i Kristinehamn. Likt presentationen utav honom i Ny svensk teaterhistoria 2, bestod mycket av den äldre repertoaren såsom August Blanche och Johan Jolin, men även utav en internationell representation såsom när Roos gav Alexandre Dumas skådespel, Chevalier de Maison Rouge.197,198 Utöver Blanche och Jolin spelades även Frans Hedbergs pjäser flitigt i Kristinehamn med olika föreställningar mellan 1856-1896.199,200 Även den kände direktören Lars Erik Elfforss
191 Nya Kristinehamns-Posten. 1903-02-27. Kungliga bibliotekets svenska dagstidningar.
192 Reimers, Gerd (1969). Liten Teaterhistoria. s. 105–109.
193 Hartnoll, Phyllis (1989). The theatre: a concise history. s. 165–171.
194 Hartnoll, Phyllis (1989). The theatre: a concise history. s. 182–183.
195 Föreningsarkivet, Linus Brodin, Västra Ämtervik, Samlingar. Städer i Värmland och Dalsland. SE/FAS/FA_41-1/F P 2/59
196 Forser, Tomas. Lagerroth, Ulla-Britta. Nordin Hennel, Ingeborg (2007). s. 99–121, s. 126–127 & s. 206–207.
197 Christinehamnsbladet. 1850-03-22. Kungliga bibliotekets svenska dagstidningar.
198 Christinehamnsbladet. 1850-04-09. Kungliga bibliotekets svenska dagstidningar.
199 Christinehamns Allehanda. 1856-03-26. Kungliga bibliotekets svenska dagstidningar.
200 Nya Kristinehamns-Posten. 1896-09-09. Kungliga bibliotekets svenska dagstidningar.
36 besökte Kristinehamn år 1856,201 men även hans hustru Thérése Elfforss gjorde genomresa med sitt sällskap år 1880. Thérése Elfforss föredrog att spela historiedramer, vilket tillika reflekteras i hennes annons i KrT, då Bröllopet på Ulfåsa tolkades av sällskapet.202 Dock ansågs Elfforss många historiedramer som utdaterade från det aktuella teatermodet, vilket såg sällskapet tvingas bryta trenden med hjälp av August Lindberg. Denna brytning blev en tolkning av Shakespeares, Hamlet, vilket sällskapet spelade i Kristinehamn under samma vistelse som även fick en mycket god recension.203 Ett undantag för Kristinehamn verkar vara för sällskapen ledda av Frans Ferdinand Novander respektive Car Gustaf Hessler. I undersökningens material går dessa ej att finna spår utav.204
Kristinehamn verkar också följt 1880-talets utveckling gällande den ekonomiska krisen inom teaterverksamheten. Det är kanske därför som Christinehamns Theaterhus-Bolag tvingades upplösa bolaget år 1883 samt varför Herr C. N. Hansson uppmanades hyra ut teaterbyggnaden till
Frälsningsarmén 1888?205,206 Kristinehamn utnyttjade också likt andra landsortsstäder under denna tid lokala föreningshus som teaterscener samt lät uppföra en ny teaterbyggnad under 1900-talets tidiga år. 1870-talets teatersällskap i ledning av Thérése Elfforss, Carl Otto Lindmark, Carl Johan Fröberg, Conrad Landegren, Gustaf Key och William Engelbrecht samt det Carlbergska sällskapet besökte även Kristinehamn vid olika tidpunkter. Teaterhistorien reflekteras också i hur de nya teatersällskapen utnyttjade järnvägar och inkluderade Kristinehamn i deras turnéscheman. Ett av dessa sällskap, som också omnämns av Forser et al. är Axel Collins sällskap, som besökte
Kristinehamn bland annat år 1896.207 Teatersällskapens mindre repertoarer framgår också tydligt i undersökningen, vilket korrelerar tydligt med övrig svensk landsortsteater under samma tid.208 Som omnämnt i den historiska översikten fick många landsortsstäder permanenta
teaterbyggnader mellan åren 1876–1914; där ingår även Kristinehamn med dess invigning år 1902.
Hur teaterbolaget var uppbyggt speglar i mångt och mycket Linköpings teater och dess initiativtagare. Dels grundades bolaget ur eget initiativ från några av stadens mest engagerade personer. Dock skiljer sig Kristinehamn kraftigt åt i det att landshövdingen inte satt med i styrelsen, samt att staden inte bidrog med några garantier såsom tomt eller aktier. Man använde sig heller inte utav arkitekten Axel Anderberg som lät uppföra ritningar till diverse teatrar under denna tid, utan bad i stället stadsingenjör Albin Andersson.209 Invigningen av teatern följde vissa tydliga trender för hur dessa brukade se ut. Eftersom invigningarna ansågs som högtidliga tillställningar satsade man högt på underhållningsvärdet och höjde oftast biljettpriserna. Normalpriset för en teaterbiljett var som tidigare påvisat cirka 2 kr, men för invigningen kostade sittplatserna så mycket som 3.50 kr och ståplatser i galleriet 1 kr.210 Dock uppger recensenten Yackanapes, som tidigare påvisat, att detta
201 Christinehamns Allehanda. 1856-03-26. Kungliga bibliotekets svenska dagstidningar.
202 Kristinehamnstidningen. 1880-06-05. Kungliga bibliotekets svenska dagstidningar.
203 Kristinehamnstidningen. 1880-05-29. Kungliga bibliotekets svenska dagstidningar.
204 Forser, Tomas. Lagerroth, Ulla-Britta. Nordin Hennel, Ingeborg (2007). s. 203–217.
205 Föreningsarkivet, Linus Brodin, Västra Ämtervik, Samlingar. Städer i Värmland och Dalsland. SE/FAS/FA_41-1/F P 2/59
206 Nya Kristinehamns-Posten (1888). Ingen teater i Kristinehamn, 1888-05-19. Kungliga bibliotekets svenska dagstidningar.
207 Nya Kristinehamns-Posten. 1896-09-09. Kungliga bibliotekets svenska dagstidningar.
208 Forser, Tomas. Lagerroth, Ulla-Britta. Nordin Hennel, Ingeborg (2007). s. 277–281.
209 Nya Kristinehamns-Posten (1902). Kristinehamns nya teater. Kungliga bibliotekets svenska dagstidningar.
210 Nya Kristinehamns-Posten. 1902-10-03. Kungliga bibliotekets svenska dagstidningar.
37 kunde vara betydligt dyrare.211 Pjäsurvalet skiljer sig dock något från övriga städer. I stället för att spela en historisk pjäs av en svensk författare har styrelsen valt att inleda med en historik över själva byggnaden för att sedan visa ett lustspel, Ett litet troll, skriven av den svenske författaren Ernst Lundquist.212 Dock återfinnes essensen av sekelskiftets teaterinvigning även i Kristinehamn, med ett liknande program, festligheter och högtidligheter. Kristinehamns teaterstyrelse valde att programmet skulle framföras av amatörer i stället för att hyra in en professionell ensemble, vilket i regel skiljer sig från övriga Sverige.213
Forser et al. konstaterar att pjäsen Wermlänningarne var den absolut största publiksuccén under 1800-talet samt vare den pjäs som spelades mest i Sverige under denna tid. Författarna konstaterar även att pjäsen antagligen spelats på varje ort i Sverige där teater spelades överhuvudtaget. Detta går väl ihop med undersökningsresultatet. Wermlänningarne var även den mest populära pjäsen i Kristinehamn.214 Operetten var en av de största genrerna att påverka 1880-talets teaterverksamhet i Sverige, vilket den även gjorde i Kristinehamn. Åtminstone 11 olika operetter sattes upp vid ett antal tillfällen, där de kunde skildra i sin natur; ibland var de komiska, ibland dramatiska.
Offenbach är ett utav namnen som reflekterar Stockholms teaterliv och som uppkommer i repertoaren i staden. En av de operetter som sattes upp åtminstone vid två separata tillfällen var Karl Millöckers, Tiggarstudenten.215
Karlstad, likt Kristinehamn, besöktes också utav de kringresande teatersällskapen så tidigt som mitten av 1750-talet samt precis som Kristinehamn fick besök under marknadsperioden. Fram till 1828 hade Karlstad inget dedikerat teaterhus, vilket följer i linje med Kristinehamn som några år därefter lät uppföra det gamla teaterhuset. Påminnande om Kristinehamns teater var byggnaden inte i det mest luxuösa skick. Karlstad fick också år 1835 besök av skådespelaren Jean Högquist som författade invigningsprologen till Kristinehamns teaterhus samma år.216 August Blanche, Johan Jolin, Frans Hedberg och Eugéne Scribe var författare som förekom ofta i de bägge städerna. Även Wermlänningarne samt Andersson, Pettersson & Lundström var mycket populära pjäser i Karlstad där den förstnämnda hade sin urpremiär i staden så tidigt som 1846, med C. R. Bergström och J. F.
Smitt som direktörer. 19 år senare besökte direktörerna Kristinehamn för att även då uppföra pjäsen.217 Utöver C. R. Bergström och J. F. Smitt kom Johan Petter Roos ofta till både Karlstad och Kristinehamn; men namnen slutar inte där. Weselius, Lars Erik Elfforss och Thérése Elfforss, Lundgrenska sällskapet, C. J. Fröberg, Gustaf Key, Engelbrechtska sällskapet och Axel Collin är stora namn som även de förekommer under en rad olika tillfällen även i Kristinehamn. De resande teatersällskapen inkluderade ibland både Kristinehamn och Karlstad i sina tunréer, som med exemplen C. J. Fröberg som först besökte Karlstad i oktober 1871 och sedan Kristinehamn i december samma år, samt Thérése Elfforss som besökte Karlstad och Kristinehamn under samma sejour år 1880.218,219 Likheterna mellan städerna är slående när det gäller uppförande av en ny
211 Nya Kristinehamns-Posten (1902). Teaterinvigningen i Kristinehamn den 11 Oktober 1902. Kungliga bibliotekets svenska dagstidningar.
212 Nya Kristinehamns-Posten (1902). Kristinehamns nya teater. Kungliga bibliotekets svenska dagstidningar.
213 Forser, Tomas. Lagerroth, Ulla-Britta. Nordin Hennel, Ingeborg (2007). s. 291–300.
214 Forser, Tomas. Lagerroth, Ulla-Britta. Nordin Hennel, Ingeborg (2007). s. 190–192.
215 Forser, Tomas. Lagerroth, Ulla-Britta. Nordin Hennel, Ingeborg (2007). s. 281–283.
216 Föreningsarkivet, Linus Brodin, Västra Ämtervik, Samlingar. Städer i Värmland och Dalsland. SE/FAS/FA_41-1/F P 2/59
217 Christinehamns Allehanda. 1863-03-27. Kungliga bibliotekets svenska dagstidningar.
218 Christinehamns Allehanda. 1871-12-08. Kungliga bibliotekets svenska dagstidningar.
219 Kristinehamnstidningen. 1880-06-05. Kungliga bibliotekets svenska dagstidningar.
38 teaterbyggnad, då den gamla teaterföreningen upplösts för att sedan formas på nytt av Karlstads borgerskap. Dock skiljer sig åren något; Karlstads teaterförening upplöses 1868 och får sedan ny teaterbyggnad 1893, medan liknande företeelser ägde rum på 1890-talet respektive början av 1900-talet i Kristinehamn. Även på sätten städernas teaterföreningar valde att samla medel stämmer överens; först en teaterbyggnadsfond via inkomster från sällskapsspektakel, för att sedan starta aktiebolag som fick betydelsefulla donatorer eller personligheter, om än på en mycket större skala.220 Likheter betraktat är det inte fel att påstå att Karlstad är som Kristinehamns storasyster i sin teaterhistoria; företeelserna i Karlstad efterliknas i mångt och mycket på samma vis även i Kristinehamn.
Pjäser och dess moraliska syfte
Detta avsnitt ämnar jämföra pjäsurval och recensioner från undersökningen med István Molnárs forskning i hans verk, ”Det gör godt att skåda”: Bildning, moral och underhållning i dramatik och offentlig debatt under teatersäsongen 1868–69 i Stockholm. Direkt viktigt att nämna är att Molnárs undersökning innefattar Stockholm endast under åren 1868–1869, vilket är ett betydligt snävare årsspann sett till undersökningen. Ändock speglar sig Molnárs forskning i undersökningsresultatet.
Något som uppenbarar sig direkt i Molnárs undersökningsresultat är likheterna mellan valen av pjäsgenrer i både Stockholm och Kristinehamn. Båda städerna har ett tungt fokus på komedin som genre, där den är helt klart dominerande. Molnár har till skillnad från mig valt att skriva ut varje variation på komiska genrer, såsom lustspel, komedi och vådevill, men visar ändå på att komedin är den mest spelade typen av teater. Kombinerar man de komiska genrerna även i Molnárs resultat visar det på att 187 av de 265 pjäser som tagits med i undersökningen är av komisk art.221
Molnár visar på att teaterrecensenter under denna tid kunde hamna i två olika fack gällande hur de ansåg konsten skulle vara. Å ena sidan fanns de dem som ville se konsten som allvarlig, nästintill högfärdig, och benämns av Molnár som, ”smakdomare”. Å andra sidan fanns de recensenter som antog en mer vardaglig hållning och blev publikens samt allmänhetens representanter av kritiken.
Däremot trycker Molnár på att dessa ej förekom i sin yttersta form, utan recensenterna hade ofta tendenser från båda håll, med en ställning som var övertygande.222 Detta reflekteras även i recensionerna i Kristinehamn. Två exempel som diskuterades i avsnittet kring kultureliten och kulturnovisen visar på hur en recensent i KrT ställer sig mycket kritiskt till det Stieglerska
sällskapets tolkning av Villovägar med en mycket hård retorik, medan recensenten i Nkr-P inte ger i närheten lika hård kritik och även har en mer allmänmänsklig ställning till sällskapets sejour som helhet. Ett kanske ännu mer tydligare exempel är från 1887 då Conrad Landegren besökte staden och KrT direkt ger sig på publiken genom att kalla dem för, ”okritiska”, medan Nkr-P i stället håller sig på publikens sida genom att ge sig på KrT recensentens åsikter.
Som diskuterat i de teoretiska ingångarna i undersökningens inledningskapitel visar Molnár på att pressen tryckte på att teatern skulle ha en god moral samt förmedla sedliga budskap.
Samhällsnormerna för tiden skulle alltså genomsyra teaterns syfte för att anses vara anständiga att visas upp, men författaren måste även göra detta utan att verka predikande. Molnár skriver, ”Det är bra om författaren undviker att ”moralisera i ord i stället för i handling””,223 en föregångare till
220 Ljung, Ragnar (1978). Teaterliv i Karlstad. s. 15–109
221 Molnár, István (1991). s. 25.
222 Molnár, István (1991). s. 77–81.
223 Molnár, István (1991). s. 85.
39 dagens, ”show, don’t tell”. Med andra ord skulle pjäserna visa på ett gott moraliskt syfte men utan att detta budskap trycktes ned i publikens halsar för att tillfredsställa recensenterna. Utöver detta skulle också detta göras på ett naturligt eller realistiskt vis. För övernaturliga element i
karaktärsdrag eller handling ansågs olämpliga för scenen. Sagotema och mirakel kunde dock fortfarande förekomma, men dessa var tvungna att te sig som trovärdiga. Handlingen skulle också följa en tydlig röd tråd utan ett hemlighålla alltför mycket om karaktärerna fram till slutet.224 Denna typ av värdering av teatern förekommer i Kristinehamnspressen under ett antal tillfällen genom undersökningsmaterialet. I recensionen i Nkr-P om Stieglerska sällskapet från 1885 beskrivs pjäsen, Villovägar, som, ”en pjes af godt moraliskt syfte”.225 Även den realistiska aspekten av recensenternas kritiska kompass kommer till uttryck i recensionen, då recensenten kommenterar rollen som tapetseraren på följande vis:
Återgifvaren af tapetserarens rol i denna pjes lyckades onekligen allra minst. Det torde vara tvifvel underkastadt om en karl af hvilken samhällsställning som helst sjåpar sig på detta motbjudande sätt som nu förekom, men alldeles otroligt är det att en tapetserare gör så (kanske ein Schneider). Tapetseraren är af författaren framstäld såsom en redbar, sjelfständig och kraftig arbetare, med ett ord, såsom en verklig man. På scenen framstäldes han denna gång med sjåpande, gester, minspel, bålrullningar, som totalt förstörde intresset genom sin onatur.226
De övriga föreställningar som sällskapet gav omnämns inte något om god moral eller pjäsens syften, endast att själva föreställningarna var goda.227
Molnár har identifierat recensionernas genomsnittliga form utefter tre inslag. Oftast innehåller en teaterrecension en värdering av skådespelarnas prestationer, något om pjäsens handling samt några ord om hur publiken reagerade samt hur den var uppbyggd.228 I en recension i Nkr-P den 12 februari 1896 ger en recensent goda ord mot direktören Axel Collin som med sitt teatersällskap givit lustspelet, En fiffig spekulation, i Godtemplarsalen. Molnárs tre recensionsinslag förekommer vid olika tillfällen, men även en värdering utifrån pjäsens budskap. Recensenten skriver,
Stycket är som många sina gelikar, med sina många möjliga och, ifall man reflekterade, omöjliga upptåg och befängdheter som allt befängdare trassla sig, en den allra lättaste anrättning. Man vet inte hvad man fått eller om man fått något alls, då serveringen är slutad, men man har skrattat – skrattat hejdlöst.229
Denna typ av recension går rakt i linje med Molnárs forskning och är ett ypperligt exempel på de många föreställningar med komiska inslag som dominerade teaterunderhållningen i stället för den moraliskt bildande som politikerna eller de estetiskt bildade hellre gav proper kritik.
Ytterligare ett exempel där alla dessa komponenter inkluderas samt där recensenten tenderar att falla i kategorin som smakdomare är kritiken av det Sjögrenska sällskapet i KrT den 20 maj 1886.
Recensenten inleder sin recension genom att uttrycka sin tacksamhet över det att sällskapet valt två pjäser som var estetiskt gedigna, Profpilen och Vildanden. Men recensenten beklagar sig samtidigt över att just dessa två föreställningar var de minst besökta av Kristinehamnspubliken under hela sällskapets sejour, ”Men egendomligt nog voro dessa begge föreställningar (...) minst besökta,
224 Molnár, István (1991). s. 84–88.
225 Nya Kristinehamns-Posten. 1885-10-17. Kungliga bibliotekets svenska dagstidningar.
226 Nya Kristinehamns-Posten. 1885-10-17. Kungliga bibliotekets svenska dagstidningar.
227 Nya Kristinehamns-Posten. 1885-10-17. Kungliga bibliotekets svenska dagstidningar.
228 Molnár, István (1991). s. 88.
229 Nya Kristinehamns-Posten. 1896-02-12. Kungliga bibliotekets svenska dagstidningar.
40 hvilket ej vittnar så särdeles fördelaktigt om vår teaterpubliks smak.” Gällande
skådespelarprestationer omnämns några av dem som utmärkta; en av dessa, en gråtscen av fröken Sommar i Vildanden, imponerade så pass mycket på recensenten att hen kände sig uppmanad att beskriva skådespelet som, ”(...) preglad af äkta konstnärsskap”. Recensionen visar på den
diskrepans som finns mellan publikens och smakdomarnas tycke, där publiken ser teatern mer som en domän för skrattretande lustspel och komedier än en konstnärlig njutning.230
När Thérése Elfforss visade Shakespeares, Hamlet, för kristinehamnarna år 1880 fick de enligt en recension i KrT, ”Hamletsfeber”. Recensenten ger huvudrollsinnehavaren August Lindberg mycket goda ord och påpekar att han vuxit till sig i rollen sedan sin premiär i Stockholm. Intressant för denna recension är att författaren tydligt ger sitt omdöme utifrån ett publikperspektiv snarare än en smakdomare. I stället refererar recensenten till två sådana personer, Professor C. E. Nyblom och docenten Karl Warburg. Dessa är enligt recensenten några av, ”(...) wårt lands djupsinnigaste domare på det estetiska området”, samt att de, ”(...) erkänt Lindbergs Hamletstolkning wara ett genialiskt mästerstycke.” Recensenten förlitar sig på andra medlemmar inom kultureliten som redan givit sitt tycke kring pjäs och tolkning, vilket är ett något annorlunda vis att uttrycka sitt eget
omdöme. Även fast recensenten uttryckligen inte omnämner moralen i pjäsen, använder hen ändock sig utav den allmänna opinionen för sin kritik.231
I en recension i Nkr-P från den 30 oktober 1903 diskuteras samtliga av Molnárs tre faktorer, skådespelare, publik samt pjäshandling. Intressant är även att moralbegreppet fortlever, då
recensenten omnämner att pjäsen, Lifvet på landet, som sällskapet framfört har en god moral samt tillägger, ”(...) hvilket tyvärr ej kan sägas om alla [pjäser, M.A.]”. Recensenten nämner dock inte något om familje- eller kärleksmotiven.232
Familje- och kärleksmotiven som Molnár visat bevis för i Stockholms-pressens recensioner förekommer inte överhuvudtaget i de recensioner som undersökts. Att utrycka vad moralen bör
Familje- och kärleksmotiven som Molnár visat bevis för i Stockholms-pressens recensioner förekommer inte överhuvudtaget i de recensioner som undersökts. Att utrycka vad moralen bör