4.2.1 Pedagogerna i den ”stora skolan”
Eva tror att barn med socioemotionella svårigheter har det kämpigt i vår skolmiljö, men för barn med inlärningssvårigheter utgör skolmiljön inga problem. Inger menar att skolmiljön är mycket svår att hantera för dessa barn. Klasserna är stora, skolgården är stor och stökig, matsalen likaså. “Detta stressar vanliga barn men stressar ännu mer ett barn med ett handikapp.” Per menar att utemiljön är mycket viktig. Där bör finnas många olika rum där barnen kan vistas. Detta för att undvika konflikter men även för att stimulera barnen med olika aktiviteter. Vidare påpekar Per att en bra skolmiljö skall vara varm, tillåtande, rolig och inbjuda till mycket skapande. Jonas tycker att skolmiljön innehåller mycket intryck, stress och buller. Tycker man det är stressigt och bullrigt under grundskolans tidigare år blir det tio gånger värre på högstadiet enligt Jonas. “Man kan inte bara se en vecka/månad framåt”. Man måste förbereda föräldrarna och barnet på vad som komma skall. Kanske hitta andra alternativ”. Jonas avslutar med att berätta att tre elever från hans första omgång inte klarade av miljön på högstadiet. Dessa tre elever var mycket skärpta men föll bort på grund av det sociala klimatet enligt Jonas.
4.2.2 Tolkning
Gemensamt för alla fyra pedagogerna är deras negativa inställning till den skolmiljö som finns på många skolor idag. En skolmiljö som är präglad av stora klasser, en stor öppen skolgård, och en stökig matsal. Den här miljön försämrar för barn i behov av särskilt stöd när det gäller möjligheterna att klara av den ”stora skolan”. Denna bild bekräftas av Bernt Gunnarsson (1995) där den fysiska miljön benämns som en faktor till att eleverna i hans undersökning inte klarade av den ”stora skolan”. Per är den ende av pedagogerna som uttalar sig om sin vision av hur en bra skolmiljö skulle kunna se ut. I hans vision är skolmiljön tillåtande, varm och inbjuder till skapande.
I Jonas citat hittar vi tanken om att arbeta långsiktigt med barn i behov av särskilt stöd. Att arbeta långsiktigt belyser även Bengt Persson (1998) då han ur ett relationellt perspektiv menar att man bör arbeta med långsiktiga lösningar som involverar alla lärare. Jonas väljer att involvera föräldrarna i sin långsiktiga planering vilket stöttas bland annat av Inga Andersson (1996), som menar att samarbete med föräldrarna är en förutsättning för att lyckas i arbetet med barn.
4.2.3 Pedagogerna från resursskolorna
Sune tycker att miljön är oerhört viktig. Han säger att våra barn mår bra för att den fysiska miljön här passar dem bra. Här kan barnen spela fotboll på gräsplan med riktiga nät. Sofie menar att den vanliga skolan inte skapar förutsättningar för de här barnen, och de slås ut mycket fortare. Vidare säger Sofie att miljön på resursskolan där hon arbetar saknar goda förebilder för barnen, vilket leder till att barnen inte får några sunda reaktioner på sitt beteende. Örjan tycker att i den ”stora skolan” är det för mycket stress och ett för högt tempo. “Hos oss tar det mycket längre tid med allt”. Enligt John klarar inte hans elever av en skolmiljö med 250 elever. Han tror att några av hans elever skulle klara sig bra i en liten grupp med välartade barn. De skulle anpassa sig till gruppen. Ett sådant sammanhang finns dock inte påpekar John. John utvecklar sitt resonemang ytterligare: ” Här saknas de positiva förebilderna av barn. Det får vi vuxna vara”.
4.2.4 Tolkning
Genom att ta del av Sunes tankar om skolmiljön förstår vi att miljön på den resursskola han arbetar på passar de här barnen bra. Något som vi inte reflekterat över tidigare var avsaknaden av positiva förebilder på resursskolorna. Två av pedagogerna verkade frustrerade över att det inte fanns några positiva förebilder att tillgå i och utanför klassrummet. Vi tror att det är oerhört viktigt att barn får finnas i tillåtande klimat där alla får lova att var precis som de är. Bengt Persson (2001) förstärker vår tanke då han menar att en viktig del av barns demokratiska fostran är att de får möjlighet att vara tillsammans och dra lärdom av varandras olikheter. Vi finner Johns tanke om att några av hans elever skulle kunna fungera bra i en liten grupp med välartade barn mycket intressant.
Dock är vi medvetna om detta får räknas som en utopi då det på grund av ekonomiska resurser ej är genomförbart.
Som blivande pedagoger vill vi att ta med oss Örjans kritik mot den ”stora skolans” stressiga miljö. Ibland kan vi få en känsla av att vi inte alltid är medvetna om vad vi stressar oss igenom. Då vi båda har erfarit hur stressade barn idag kan vara vill vi arbeta för ett lugnare och mer harmoniskt klimat i skolan. Bilden av en stressig skola bekräftas av Ellneby (1999) som menar att många barn i skolan (och förskolan) utsätts för kronisk stress. Skoldagen är fylld av händelser som barnet inte hinner komma in i förrän läraren avbryter. Skolans traditionella undervisningsform, med ämnesbyte efter 40 minuter, stressar barnen på så sätt att de upplever att de inte får avsluta de moment de påbörjat. Känslan av sammanhang är svår att upprätthålla och eleverna har svårt att förstå vad arbetet i skolan ska leda till, eleverna ser skolan som meningslös och tråkig. Antonovsky (1991) belyser just vikten av känslan av sammanhang (KASAM) i ett barns vardag.
4.2.5 Jämförelse mellan pedagogerna
Då vi jämför våra två grupper av pedagoger tycker vi oss se en överlag negativ inställning gentemot miljön i den ”stora skolan”. Här vill vi dock peka på att Per från den ”stora skolan” har en positiv bild av hur en bra skolmiljö kan se ut.
Det de båda grupperna pekar ut som negativt med skolmiljön på den ”stora skolan” är stora klasser, stökig matsal och för stor skolgård. Pedagoger från båda grupperna tog upp stress som en bidragande orsak till att barn i behov av särskilt stöd har svårt att hantera skolmiljön. Endast en av pedagogerna (Jonas från den ”stora skolan”) betonar att skolmiljön blir stökigare och bullrigare när barnen börjar högstadiet. Bilden av att en högstadieskola kan vara både stökig och bullrig känner vi igen från de beskrivningarna av skolan vi tagit del av genom Bernt Gunnarsons bok” En annorlunda skolverklighet”( 1995). Det som utmärker pedagogerna från resursskolorna är en oro för avsaknaden av positiva förebilder i barngruppen. Pedagogerna själva får agera förebilder vilket inte blir lika sunt som när det är barn med i bilden.
Denna oro verkar inte delas av pedagogerna från den ”stora skolan”. Detta kan vi känna en viss förståelse för då pedagogerna inte har någon insyn i arbetet på resursskolorna.