Sven skickade mig under några veckor kontinuerliga rapporter om olika förbättringar som hade vidtagits. Det kunde handla om allt från införskaffande av bred- band eller att man hade fått mer ordning och bättre ekonomi till att CGA-möten kommit igång och att man hade medarbetarsamtal. Jag bedömer det som att Sven utförde ett högst engagerat arbete som verkli- gen behövdes. Att varje elev nu blev tilldelade varsin kontaktperson ur personalen tyder på att kontaktman-
naskapet inte fungerade innan, vilket det borde ha gjort enligt LH:s arbetssätt. Även eleverna berättar, när jag åter träffar dem, att situationen har förbättrats på olika punkter:
Philip: Det var fyra veckor sedan som jag var ute vid huset, ungefär fyra veckor och hur tänker du, har det förbättrats något?
Robin: Faktiskt ja. Det håller på att förbättras. Vi har försökt fixa tv-kanalerna, vi har några som inte funkar men de håller på att jobba på det och man vet att de håller på att jobba på det. Jag har Sven här som gör sitt bästa, vi har Klas som är ny ordförande och det rullar på. Så som sagt, som jag sa att om man biter i det lite så kanske det blir bättre och bättre. Och det håller på att bli bättre. Det är inte bra men det håller på att bli bra.
Robin berättar att han några veckor tidigare hotade med att lämna huset om de inte fixade värmen, ”antingen värme eller så sticker jag”, men att det nu genom de regelbundna måndagsmöten de har upplever att eleverna får större inflytande. Han säger också att han har nya kontaktpersoner som är ett stöd när han ska söka jobb inför sommaren. Robin säger vad han tycker om Sven:
Robin: Sven han är dunder. Philip: Han är dunder?
Robin: Jaaaa! Så fort man behöver något så ”jaaavisst!” han kollar upp det direkt och fixar. Som sagt, när vi behövde persienner, värme och ja… extra saker av något så fixade han direkt. Och det gillar jag honom för och han är jättesnäll också faktiskt.
Philip: Mm
Robin: Han brinner för det. Det känns så. För han fixar det direkt, han är snäll, aa… Han gör inte saker svårt och frågar, han gör inte det svårt. Det är det jag tycker om honom och han är jättesnäll. Philip: Ah, för de fick in pengarna i handkassa? Robin: Ja precis. Direkt när han kom in i bilden så märkte jag… Så fort Klas tog ordförande och han kom in i bilden då började saker komma igång märkte man direkt. Då tänkte man ”Ah visst, äntligen händer det något, äntligen så händer saker”.
Robin är glad i rösten när han beskriver Sven och även den person som tagit över som ordförande i KRIS. Det är ingen tvekan om att han känner hopp och detta hopp kan ses som motivationshöjande. Han tolkar det som att Sven är högst engagerad och att det verkligen händer något. Även den andre eleven, Emil, beskriver Sven i positiva ordalag: ”man känner att det rör lite på sig och jag tror det är Sven som gör mycket faktiskt. Man känner det.”
Jag har pratat med Sven flera gånger och vet att hans filosofi är att man själv ska göra något för att få igång andra, och det verkar ju fungera. Med den filo- sofin som grund skapade Sven en relation till killarna som byggde på något annat än kriminell bakgrund. Genom Svens engagemang tror jag att de båda elev- erna upplevde sig som värda något och också värda att lyssna på och att även detta kan ses som motivations- höjande. Sven förlade största delen av sin arbetstid på huset och inte på kontoret i Uppsala och genom detta visade han förmodligen att han var där för killarna. Kanske man kan se det som att Sven kunde visa kil- larna något annat genom sin egen bakgrund, att männ- iskor är mer lika varandra att man kan tro, och att det är den ömsesidiga respekten för varandras mänsklighet som betyder mest. Emil berättade för mig att han strun- tade i om personalen var kriminell eller inte för det var hur man möttes som betydde något.
Jag och Sven hade också ett samtal där vi diskute- rade vad som fungerar bra och mindre bra. Sven reflek- terar över hur det fungerade fyra veckor tidigare och indikerar att de håller på att få ordning på läget nu:
Nu har det ju gått upp för mig att det fanns ju ingen verksamhet där uppe egentligen för att vara krass. Det var… Men nu är signalerna tydliga och jag tror att de flesta, det håller på att landa hos alla och en del har landat färdigt alltså att det inte finns någon ursäkt och ingen återvändo utan programmet ska köras i sin helhet och det ska vara morgonrutiner, kvällsrutiner, helgrutiner. Allting ska följas och vi hade så sent som igår en diskussion på ett personalmöte där de ifrågasatte för att det inte funkade förut och då sa jag att vi kan blicka bakåt men då gör vi det på ett annat möte för nu ska vi blicka framåt.
Hans analys av hur situationen varit stämmer överens med den jag presenterat i förra avsnittet. Han betonar att ”programmet” ska köras och att man nu ska ”blicka framåt”. Sven har under den fyraveckorsperiod som han varit anställd som problemlösare upptäckt att det också funnits stora personalproblem. Han genomförde
ett individuellt samtal med en ur personalen tidigare under den dag vi samtalade och säger: ”Och jag bör- jade med ett redan idag med XX för att han har ju inte alls förstått. Han har blivit mer inkastad där uppe och kände sig lite utanför gemenskapen.” Med uttrycket ”inkastad” får man bilden av en organisation som inte fungerar, att ingen egentligen ansvarar för att nya i personalen ska trivas och bli inskolade i tänkande och arbetssätt. Han berättar att man nu har regelbundna personalmöten där man tar anteckningar och att man varje måndag har möten där eleverna deltar för att uttrycka sina tankar om hur det fungerar. Under fyra- veckorsperioden upptäckte Sven att det egentligen är meningen att personalen ska gå vidareutbildningar, men att detta arbete fullständigt stannat av. För att råda bot på det skulle personalen nu åka till Göteborg för att få utbildning av LH där. Här är det tydligt hur Göte- borg sitter inne med de mer kunskapsmässiga delarna av programmet.
Vi pratar också om ledarskap. För om det inte finns ett starkt och tydligt ledarskap finns risken att organisa- tionen krackelerar, att problemen fortsätter att komma. Han berättar att det är en person, Johan, med gedigen erfarenhet av organiserad brottslighet och med ledar- egenskaper som skulle passa. Jag gör en intervju med Johan som sa upp sig från KRIS Livsstilshus under tidig höst 2012. Han berättar retrospektivt att det fanns många skäl till att han inte tog på sig uppdraget som verksamhetsledare. Ett är att han bor långt ifrån Fross- arbo och att ett större engagemang skulle påverka hans familjesituation, med fru och barn. Han säger också att det fanns de i den lokala styrelsen i Uppsala som inte ville ha honom som verksamhetsledare. Johan anger också att det hade gått så långt att man kunde skämmas för att representera KRIS. Med det menar han inte bara att ekonomin var så misskött och att man hade kon- sumerat utan tanke på organisationens soliditet, utan också att personer inom KRIS visat bristande solidari- tet och medkänsla mot en ledare som fått återfall och att det förekommit mycket baktaleri. Johan var också kritisk mot den toppstyrning som han menar äger rum inom KRIS.
Jag frågar Johan om vissa saker som Sven berättat, till exempel om huruvida personalen åkte på de vida- reutbildningar i Göteborg som planerats. Han säger att det bara var två ur personalen som åkte på sin ledighet. Det enda man fick i ersättning var bensinpengar. Även här spelar alltså den ekonomiska situationen in och skapar problem när det gäller att implementera pro- grammet. Johan berättar att han och några till verkligen försökte att jobba med programmet, men att det samti- digt saknades en verksamhetsansvarig på huset, vilket innebar att det inte blev någon stabilitet i arbetet.
Den bild Johan tecknar av de sista månaderna då huset existerar är dels bilden av kamp hos vissa, dels en bild av en verksamhet som befinner sig på fallrepet, där personal säger upp sig och där eleverna känner av situationen och upplever frustration. En av dem som sa upp sig var en av de få som verkligen kunde program- innehållet. Innan Johan sa upp sig hade han talat med KRIS-föreningens ordförande som sa åt Johan att säga upp sig inom kort och ta ut all semester han hade kvar. Skälet var att det kanske annars inte skulle finnas några pengar. Det indikerar att ordföranden hade på känn att föreningens situation var så dålig och sårbar att den eventuellt skulle upphöra att existera.