Intervjuerna med socialarbetarna gjordes förutom vid ett tillfälle under hösten 2012. Som jag skrivit ovan menade ett par socialsekreterare att det ibland gick lite fort när de unga placeras på huset, att den unge blev van vid huset och inte ville till något annat ställe. Det
kunde också handla om att man från socialtjänstens sida ville ha ett billigare alternativ än det som LH erbjöd. Detta var den enda egentliga kritiken mot LH. Socialsekreterarna var dock, liksom Kunskapscentrum, högst medvetna om att denna snabbhet också är en stor tillgång som innebär att LH gör det som andra aktörer inte klarar av att göra.
En socialsekreterare, Frida, som har ansvarat för flera placeringar på LH, menar att ärligheten och dia- logen varit det som fungerat allra bäst med huset. Hon berättar att de ringer så fort något avviker och att hon på så vis får kontinuerliga bevis för att de inte förskö- nar den egna verksamheten eller förnekar eventuella problem. Frida säger att en placering inleds med att de får ett uppdrag av henne gällande hur de ska jobba med klienten. Hon beskriver att diskussionen gällande uppdraget fungerat mycket bra och att de tillsammans diskuterat vad klienten/eleven behövde. Efter detta sker kontinuerliga återkopplingar och ofta är det en kontaktperson från LH som ringer. ”Jag behöver inte jaga personalen, för de kontaktar mig”. Hon hyser inga som helst misstankar, och det gör heller inte de övriga socialsekreterare jag pratat med, om att de skulle hålla på med något skumt. Frida säger också att hon besö- ker huset var sjätte vecka om hon har någon klient där och att hon då samtalar både med klienten och det team som finns runt denne på huset. Hon säger: ”Jag känner mig lugn när jag har placeringar där” och den meningen kan tolkas som att det inte är en självklar- het att känna sig lugn när man placerar unga. En annan socialsekreterare som också placerat på LH berättar att det när man placerar ofta kan handla om svåra beslut där man kan undra om man gjorde rätt. Att Frida och även andra som jag talat med har gjort flera placeringar där är en stark indikation på att de verkligen är nöjda, annars skulle de förmodligen inte placera där mer. Av det socialarbetarna berättar framgår det tydligt att planen för klienten görs av socialsekreteraren i sam- råd med klienten och i en matchning mot det LH kan erbjuda.
Ytterligare något som framgår i intervjun med Frida och andra socialsekreterare är det värdefulla i att LH kan ge killarna flera chanser. Det kan handla om att någon missköter sig i huset och skrivs ut, men att han får komma tillbaka efter en tid då han förklarat vad som hände och visar en större motivation att verkligen jobba med sig själv. Hon säger att killarna är ”experter på att straffa sig själva” och menar att de på LH har en förståelse för hur ”målgruppen” fungerar, och det hon syftar på tror jag är deras egna erfarenheter av att ett avslut från en kriminell bana inte görs i en handvänd- ning, utan snarare att det är att betrakta som en process som kan ta tid. Här tangerar hon det som en av de
andra socialsekreterarna tog upp, nämligen att LH är en orädd aktör, som kan ta emot unga som andra inte vill ta emot.
Även den socialrådgivare, anställd av Social resurs- förvaltning, som en gång i veckan arbetat på Styrsö, menar att det när det gäller vissa killar inte finns några egentliga placeringsalternativ. Han pekar på att man haft några placeringar med unga som har varit högt uppsatta i ”gängen” och som andra boenden eller insti- tutioner skulle haft svårt att nå och att motivera. Soci- alrådgivaren säger att några av de ”verkliga värsting- arna” har förändrats och att det är ”det man kan gå på” när det gäller att bedöma LH:s betydelse. Det är rimligt att se dessa killar som bevis på att LH behövs och kan lyckas.
I det socialarbetarna berättar framträder en bild av att organisationen verkligen behövs och att den i huvudsak fungerar bra.
Sammanfattande kommentarer
Ryktet är ett anonymt brev som kan skrivas utan risk. (Kapferer 1988: s.54)
LH fått stöd och hjälp från det etablerade samhället i form av Allmänna arvsfonden, Social resursförvalt- ning i Göteborgs stad, Kunskapscentrum (åtminstone initialt) och enskilda socialarbetare. Dock tycks det vara så att det också förekommer ryktesspridning om organisationen såsom osäker och alltför snabb när det gäller att ta in såväl elever som personal. Från polisiärt håll har det skapats rykten om personal, det har odlats en skepsis. Samtidigt är det viktigt att konstatera att det som kritiseras också är det som rosas, det som så tydligt uttrycks i Social resursförvaltnings rapportering. Arbetar man utifrån devisen snabbhet är det nog svårt att undvika misstag. Men samtidigt kan man fråga sig om ordet ”misstag” verkligen prickar rätt i samman- hanget. Som jag visade i kapitlet 3 har det hänt att man tagit in elever som varit högst ambivalenta och som kommit till huset inom loppet av tjugofyra timmar. I den meningen är de egentligen djupt involverade i det kriminella livet och man skulle kunna tänka sig att de vill till huset för att vila upp sig. Men denna kritik är ju inget som utmärker LH och dessutom kan det vara så att man på LH kan bidra till att skapa motivation för de som egentligen inte från början är så motiverade att ändra sina liv.
Som det inledande citatet säger kan rykten spridas som anonyma brev. Det som sägs i ryktet behöver inte bekräftas vetenskapligt, och den som sprider ett rykte träder sällan fram. Av det skälet är det svårt att försvara sig mot det. När något faktiskt sker, som när ett par ur
personalgruppen blev gripna, hotas organisationens varumärke och idé. Men det tycks som att förtroendet för LH, speciellt från Social resursförvaltning och de socialsekreterare som gjorde placeringar var starkt, åtminstone fram till hösten eller årsskiftet 2012/13.