Självbestämmandets diskurs

5.2.1 Diskursen genom Macnathens analyssteg

I kontrast till gemenskapens diskurs står den individuella personen och

självbestämmandets diskurs. Att själv få bestämma är ett andra sätt jag identifierat som det talas på om hållbar utveckling i böckerna (analyssteg 1). Huvudkaraktärerna i

böckerna tar ofta egna initiativ som antingen uppmuntras av vänner och/eller familj eller får mothugg. I diskursen argumenteras det (analyssteg 2) för att själv få bestämma över

sitt eget liv, trots att man kanske är liten. I denna diskurs diskuterar jag främst några av

böckerna inom kategorin social hållbarhet. Här går karaktärerna ofta emot rådande normer. Ett första exempel på detta hittas i bok 14 där huvudpersonen Pella kan sägas bryta mot önskvärda beteenden när hon tar sin systers husdjur utan att fråga. I boken får vi ta del av två olika sidor – både systerns perspektiv och Pellas perspektiv. Det är inte klart uttalat att Pella gör fel när hon tar systerns vandrande pinne men det märks att hon mår dåligt över det när övriga familjemedlemmar hjälper till att leta. Vi får genom texten veta att ”Pellas mage är en hård sten” och på natten tänker hon på sin syster och kan inte sova. På bilden då Pella inte kan sova kan man se hur hon håller för öronen och har rynkade ögonbryn. Det verkar som att hon vet om att hon handlat fel och har dåligt samvete. Storasystern kan ses gråtandes när pinnen är borta medan hon dansar och skrattar på slutet när den kommit tillbaka. Hon får aldrig veta att det var Pella som tog den och boken konstaterar att ”nu är allting glömt”. Även Luna i bok 12 gör något som egentligen inte är bra eller ”rätt”, när hon spelar fotboll på gatan. Detta gör hon trots att hennes mamma sagt att hon inte får. Luna går här emot sin mammas vilja och agerar på egen hand, hon bestämmer själv vad hon vill göra. Likaså kan Ester i bok 11 sägas gå emot goda värden då hon alltid blir arg för minsta lilla och vi får höra både hennes och hennes väns sätt att tolka saker.

Ett annat exempel är bok 13 som utgår från huvudpersonen Emblas perspektiv men även synliggör vad mamman och systern tycker. Embla vill först inte leka med sin lillasyster trots att mamman säger att alla får vara med. ”Vi är en familj, säger mamman.

34

Anna finns i vår familj. Alla får vara med”. Men Embla svarar: ”jag leker inte familj(…)Jag leker rymdforskare”. Emblas syn på världen skiljer sig här från hennes mammas. Hon är helt uppe i sin lek, men när Embla senare själv får bestämma ryms däremot systern i leken. Jag tolkar det som om Embla egentligen visst kan tänka sig sällskap men att ska vara på hennes villkor. Här blir självbestämmandets diskurs tydlig.

Ytterligare ett exempel på argument för diskursen kan ses i bok 10 där vi både får Viktors och hans pappas syn på Viktors val av tröja. Också här bestämmer barnet själv och går emot vad föräldern tycker. Pappan får ge sig i sitt argument att sonen kommer att bli retad för tröjan. I samtliga böcker löser sig allting på slutet, huvudpersonerna får sin vilja igenom utan några negativa konsekvenser.

Gunnarsson, Camilla (2016)

Den sociala verkligheten (analyssteg 3) som skapas av att få bestämma själv blir här att barn har rätt till sina egna åsikter och att bestämma vad de vill göra. De behöver inte alltid följa vad de vuxna säger. Sammanfattningsvis kan vi se att det i diskursen

exkluderas att föräldrarna bestämmer allting över barnen, medan det inkluderas att dessa har rätt till att välja saker själva (analyssteg 4).

5.2.2 Undervisningstradition och ansvarsfördelning

undervisningstraditionen. Den pluralistiska undervisningstraditionen blir tydlig när flera olika aspekter och synsätt hos karaktärerna tas upp. Diskursen kan sägas vara

normbrytande då flera karaktärer går emot önskade värden, såsom att inte stjäla eller göra tvärtemot vad ens förälder säger. Ingen av böckerna konstituerar huvudpersonernas

35

agerande som fel utan det är något som läsaren själv får fundera på och komma fram till. Precis som i gemenskapens diskurs blir gränsen mellan rätt och fel flytande. Frågor som kan diskuteras är om det är fel att vilja leka ensam eller att visa känslor som ilska.

Den normativa undervisningstraditionen blir också synlig i självbestämmandets diskurs inom den ekologiska dimensionen. Här bestämmer barnen själva att ta tag i

miljöproblem. Julia i bok 3 bestämmer sig för att klättra upp i ett träd för att försöka stoppa planerna på att hugga ner träden i hennes skog och Mino i bok 4 tar själv initiativet till att rädda en val som svalt en massa skräp. Normen som här kommer till uttryck är att det är viktigt att stoppa skogsskövling och rädda djur – vilket dessa barn ger uttryck för.

Ansvar i självbestämmandets diskurs ges barnen själva. De tar sina egna beslut och går ibland emot vad vuxenvärlden tycker eller vad som kan sägas vara goda värden. De får då ansvaret att ställa saker till rätta igen genom att ändra sitt agerande. Barnen ges även ansvar att kunna påverka sin omgivning till att åstadkomma förändring – Julia i bok 3 påverkar exempelvis statsministern till att ta beslutet att bygga järnväg istället för motorväg. Barnen ges alltså ett stort ansvar men har även en stor möjlighet att kunna påverka.