Vilken bild har barnen av sig själva, hur upplever barnen att dom själva är? För att få svar på dessa frågor knöt jag an till en av de två observationerna jag utförde i klassrummet under
78 Trost & Levin, s. 39 79 Ibid. 59f
lektionstimmen livskunskap. Under den andra observationen diskuterade läraren och barnen vad beteenden kan vara. Barnen fick, med lärarens hjälp, skriva på tavla olika slags beteenden en människa kan ha. Efter detta fick barnen i sin egen livskunskapsbok beskriva sig själv med tre olika beteenden. Sedan skulle barnen med tre beteenden beskriva en kamrat. Genom
observationen kunde jag se att beskriva sig själv tog betydligt längre tid för barnen än när de skulle beskriva sin kamrat. Utifrån mina intervjuer med de 11 barnen fick jag samma resultat som jag såg under observationen. Detta citat visar hur de flesta av barnen svarade när det skulle förklara sig själv med tre olika beteenden.
Anna: Om du skulle förklara för mig hur du är med tre stycken egenskaper, beteenden hur
skulle du förklara dig själv då? (20 sek tystnad, min anm.)
Henrik: jag vet inte (tyst 25 sek, min anm.)
Anna: om du fick säga tre stycken beteenden, vilka skulle det vara då? Henrik: busig
Anna: du är busig? Henrik: ja, hjälper
Anna: du hjälper, ja hjälpsam. Och en till Henrik: öm jag är snäll
(Gruppintervju 060215)
Henrik behövde tid för att reflektera över hur han skulle kunna beskriva sig själv, och efter eftertanke förklara Henrik för mig att han är en person som är busig av sig, är hjälpsam och samt att han är en snäll kille. De föreföll relativt svårt för barnen att förklara sig själv med tre
beteenden, även när de först fick förklara sin kompis för att sedan förklara sig själv. Dock som citatet visar lyckades barnen beskriva hur de uppfattar sig själva efter viss betänketid och lite hjälp från intervjuarens sida. Det var även i mina intervjuer lättare för barnen att beskriva en kamrat, den tiden barnen behövde för att reflektera hur de skulle beskriva sin kamrat var betydligt kortare än den tid som behövdes för att beskriva sig själv. Detta kan bero på att det är för barnen lättare att tillskriva sina kamrater beteenden eftersom de själva är på utsidan och ser hur kamraten är, mot för när de ska beskriva sig själv måste de tänka hur de upplever sig själva inombords. Denna
övning att beskriva hur de uppfattar sig själv anser jag kan bidra till att barnen reflekterar över den stora frågan: vem är jag? Vilket kan leda till frågor som: vem vill jag vara?
Slutdiskussion
Skolan har tillsammans med familjen en fostrande uppgift och är tillsammans de viktigaste komponenterna i en individs socialisation. Under de första åren i skolan är läraren en del av den primärgrupp en individ har under barndomen. Eftersom primärgruppen enligt Cooley anses i stor utsträckning medverka till skapandet av den sociala omgivningen där de huvudsakliga
uppfattningarna vad gäller känslor både skapas och upprätthålls.81 Således är även läraren och
skolan en viktig komponent i detta. Richard Jenkins poängterar att de tidiga identiteterna som etableras under barndomen är mindre flexibla och därmed är svårare att ändra,82 eftersom dessa
skapas genom vårdnadshavarna vilka barnet är känslomässigt bunden till.83 Detta gör att det en
individ får lära sig under den tidiga barndomen med största sannolikhet kommer att stanna kvar hos dem när de växer upp. Berger & Luckmann menar att det krävs stora omdaningar på det personliga planet hos en individ om identiteter som etableras under barndomen ska ändras.84
Och det kan därför anses viktigt att genom primärgrupperna och de signifikanta andra skapa trygga individer från första början när de socialiseras in i samhället, där skolan under den första skoltiden tillhör individens primärgrupp.
Övningen att kunna beskriva sig själv visar att barnen kan reflektera över stora frågor som: vem är jag? Vilket visar att en egen självkänsla hos barnen har börjat etableras. Genom hela livet ställs människan inför denna fråga och att barnen redan vid åtta års ålder kan reflektera och svara på denna subjektiva fråga visar även att barnen uppvisar en del av en självidentitet. Barnen visar även att de besitter kunskap om känslor, vad en känsla är, hur en känsla upplevs, hur en känsla kan uttrycka sig och hur de kan se på andra vad de känner. Jag anser att barnen i mina intervjuer visar att de kan känna igen olika känslor hos sig själv och att de således även kan applicera dessa känslor på andra i sin omgivning. Som jag har förstått det är detta kunskap som barnen menar att de inhämtat från livskunskapen och det visar att barnen även använder denna kunskap i
praktiken. Med utgångspunkt från mina tolkningar av vad mina informanter säger om
Livskunskapen anser jag att livskunskap är ett ämne som fungerar bra i denna åldersgrupp. Jag
81 Trost & Levin, s. 78 82 Richard Jenkins, s. 62 83 Trost & Levin, s. 78 84 Berger & Luckmann, s. 167
tror att de som går på högstadiet när det för första gången möter ämnet kanske har svårare att ta till sig den information som ges eftersom de inte är vana att tala om känslor på samma sätt om de hade haft livskunskap redan som små. Om ämnet ska ha önskad effekt tror jag det är nödvändigt att etablera detta ämne redan i tidig ålder så att barnen tidigt lär sig tala om känslor. Detta är även viktigt eftersom det en individ lär sig under barndomen får större förankring i ens identitet.
Utifrån vad mina informanter säger, de tolkningar jag har gjort av det samt de resultat jag har kommit fram till genom min analys anser jag att ämnet livskunskap medverkar till en närmare kontakt med det egna känslolivet, vilket i sin tur medför en ökad självkänsla och självidentitet. Eftersom barnen som tidigare nämnts kan berätta hur de själva upplever att olika känslor känns, varför det upplever en speciell känsla, hur olika känslor ser ut och att de visar en kunskap om att kunna kommunicera icke-verbalt visar detta att de är medvetna om att ett eget känsloliv existerar. Barnen visar även genom att de kommer ihåg och kan återberätta om en situation där de
upplevde en specifik känsla, hur de kände och varför de kände på det viset, att de börjar utveckla en självkänsla och en självidentitet eftersom de genom sina berättelser reflekterar över de egna självberättelserna. I och med att barnen är medvetna om att både de själva och andra i deras omgivning besitter känslor har de alltså utvecklat ett jag. Och som Cooley menar att det omedelbara och avgörande tecknet att jag är, är självkänslan.85
Slutligen anser jag att livskunskap borde vara ett ämne som alla grundskoleelever skulle vara till gagn av och inte som idag enbart vara koncentrerat till skolor i bostadsområden som benämns som problemområden. Utifrån mina tolkningar av mina informanters utsagor har jag funnit att livskunskapen, i tidig ålder, kan medverka till att ett skapande av trygga individer. Och huvudsyftet med ämnet är som sagt att skapa trygga individer och trygga individer kan senare skapa ett tryggare samhälle.