Sjuksköterskerelaterade faktorer som påverkade det vårdande mötet

Det framkom att ett bra bemötande var en viktig förutsättning för att en god vårdrelation skulle skapas och att patienterna fick ett likvärdigt bemötande. Bäärnhielm, Reichenberg, Gabrielson och Fossum (2020) studie stärker att ett gott bemötandet har betydelse då det kan leda till ett förtroende mellan sjuksköterskan och patienten men även mellan sjuksköterskan och anhöriga. Studien (ibid.) visade även att ett gott bemötande kan leda till en ökad självkänsla och självförtroende för patienten. Resultatet visade att bemötandet anpassades till enskild patient och att det kunde påverkas av personbundna faktorer hos sjuksköterskorna. Resultatet indikerar att sjuksköterskorna strävade efter ett gott bemötande men var medvetna om att vissa situationer inte alltid blev som de tänkt sig. Förmågan att anpassa sitt bemötande kan inom vårdetiken beskrivas som en form av kameleontism och det anses vara en viktig förmåga att besitta inom sjuksköterskeyrket (Andershed, Ternestedt & Håkansson, 2013). Resultatet upplevdes peka på att sjuksköterskorna hade en god självinsikt vilket kan anses vara en egenskap som bidrar till ett bättre bemötande. Ett bra bemötande kan få positiva effekter och potentiellt leda till ett minskat lidande för patienten då en god vårdrelation skapas (Dahlberg & Segesten, 2010).

I resultatet nämns det att bemötandet och vården kunde variera beroende på sjukvårdspersonalens attityd. Vilket författarna anser är fel då vården ska vara likvärdig oavsett vem det är som är i tjänst vilket patienterna även har rätt till enligt hälso- och sjukvårdslagen (SFS 2017:30). Ett sämre bemötande kan orsaka ett lidande hos patienten. Enligt svenska sjuksköterskeföreningens värdegrund (2016) ska sjuksköterskan arbeta för att lindra lidande. Samuelsson, Sunbring, Winell och Asberg (1997) studie visade att negativa attityder hos sjuksköterskor i den

somatiska sjukvården grundade sig i okunskap och osäkerhet. Studien (ibid.) visade även att sjuksköterskor inom psykiatrin hade en mer positiv attityd mot patienter som gjort ett suicidförsök vilket motsäger den aktuella studiens resultat. Skillnaden tror författarna kan bero på förutfattade meningar eller olika uppfattningar om attityder beroende på var man arbetar. Resultatet hade förmodligen varit annorlunda om intervjuer istället gjorts på sjuksköterskor inom psykiatrin.

Resultatet förespråkade en rak och öppen kommunikation både verbalt och kroppsligt. Russell-Broaddus (2004) studie bekräftar detta då studien visar att patienter som gjort ett suicidförsök vill bli bemötta med respekt, vänlighet och att sjukvårdspersonalen ska prata med dem. Vikten av att våga fråga, ha tid att lyssna, ha ett neutralt bemötande och att kommunikationen är rak styrker även Mehlum och Holseth (2009). Russell-Broaddus (2004) studie visade att det var viktigt att

sjuksköterskorna pratade med patienterna som gjort ett suicidförsök då de fick negativa känslor när sjuksköterskorna undvek dem och inte ville prata om ämnet. Resultatet i aktuell studie visade att flertalet sjuksköterskor ibland inte ställde frågor som berörde ämnet på grund av tidsbrist, okunskap eller en rädsla för att inte kunna hanterar svaret de fick. Detta tolkades av författarna som negativt för patienten men samtidigt förståeligt, relaterat till den rådande kunskapsbristen och de

förutsättningar som framkom i resultatet. I Valentes (2007) studie beskrevs det att sjuksköterskorna oftast inte tänkte på att informera patienten, vilket i aktuell studies resultat ansågs vara viktigt. Målet med att få patienten delaktig i sin vård är för att öka mottagligheten för vården och för att kunna förmedla hopp om framtiden till

patienten. Att patienten är delaktig i sin vård har visat sig vara viktigt för att patienten ska uppnå välbefinnande snabbare och det kan vara förebyggande för andra livskriser senare i livet (Boudreaux et al., 2016; Singh, Dey & Sahay, 2019). Efstathiou´s et al. (2018) studie tog upp att det finns mätinstrument för att mäta patientens hopp då hopp är en viktig känsla för patienten att uppnå för att undvika ytterligare suicidförsök. Detta stärks av Pompilis et al. (2011) och Russell-Broaddus (2004) studier där det framkom att patienter som vårdades på akutmottagningen på grund av ett suicidförsök fortfarande hade suicidtankar och inte upplevde något hopp. Detta ledde till att de ansågs vara högriskpatienter för att utföra en ny suicidal handling. Därför ansågs det var viktigt att få en snabb bedömning av psykiatrin redan på akutmottagningen (ibid.). I den aktuella studien framkom det att

psykiatribedömningen ej genomförs på akutmottagningen utan i ett senare skede. Författarna till studien hittar ingen forskning som skulle tyda på att det var positivt för patienten att inte få en snabb psykiatrisk bedömning. I resultatet framstår det därför som att aktuell evidens inte följs i verksamheterna vilket författarna tycker borde ses över. Samtidigt har författarna en viss förståelse för att akutsjukvården inte är uppbyggd för psykiatrisk vård men de tycker ändå att aktuell evidens ska eftersträvas. Aktuell studie visar även att sjuksköterskorna kan känna en rädsla för att patienten utför en ny suicidal handling och denna känsla kan därför anses som befogad enligt aktuell evidens (ibid.). Sjuksköterskorna i Mérelles et al. (2018) studie visade sig även ha samma rädsla för att patienten skulle utföra ett nytt suicidförsök vid utskrivning vilket stärker studiens resultat ytterligare.

Resultatet visade att känslor av otillräcklighet, maktlöshet och frustration kunde uppkomma hos sjuksköterskorna. Rothes, Henriques, Leal och Lemos (2014) studie bekräftar aktuell studies resultat och tar upp att dessa känslor inte är ovanliga och att det är vanligt att sjuksköterskorna ifrågasätter sin kunskap när de inte anser att de kan tillgodose patientens behov. Otillräcklighet och osäkerhet kan påverka patientens vård omedvetet då det kan spegla sig i hur sjuksköterskan uttrycker sig verbalt och kroppsligt (Tzeng, Yang, Tzeng, Ma & Chen, 2010). I de Oliveira Santos et al. (2017) studie framkom det att sjuksköterskor inom den somatiska akutsjukvården upplevde blandade känslor då de inte kände sig bekväma eller förberedda för att ge patienten psykiatrisk vård vilket liknar vad aktuell studies resultat visade. Long och Reid (1996) studie tog upp att trots de negativa och svåra känslorna som kunde uppkomma i vården av dessa patienter så övervägde de positiva känslorna. Resultatet i den aktuella studien visade mest negativa känslor men det tolkades inte som sjuksköterskorna upplevde att patientkategorin var för påfrestande att arbeta med.

Rusli, Edimansyah och Naing (2008) skriver om vikten av att inte sjuksköterskorna tar arbetet med sig hem efter arbetspasset då det är en stor riskfaktor för att senare bli utbränd. Resultatet visade att sjuksköterskorna oftast inte tyckte det var ett problem och de nämnde att de trodde mycket var på grund av arbetskläderna. Arbetskläderna såg de som ett skydd mot att de tog händelser personliga och då tog med sig det hem. Goffman (2004) skriver att arbetskläderna står för sjuksköterskans arbetsroll och att det då kan bli som ett rollspel för sjuksköterskan och att det är det som gör att arbetskläderna ses som ett skydd då det inte är de personligen som är i situationen utan det är rollen de spelar.

8.2.3 Patientrelaterade faktorer som påverkade det vårdande mötet

Studiens resultat visade att yngre patienter ofta upplevdes som tröttsamma och energikrävande medan äldre patienter upplevdes mer sorgsna. Detta kan troligen antas bero på att patienterna befann sig i olika stadier i livet. Betz et al. (2016) studie visade att yngre personer gjorde suicidförsök oftare än äldre personer vilket även styrker resultatet i aktuell studie. El Majzoub´s et al. (2018) studie stärker också studiens resultat då de visar att majoriteten av suicidförsöken utförs av yngre patienter som använder sig av läkemedelsöverdoser men de tar även upp att det oftast utförs av kvinnor vilket inte framkom i den aktuella studiens resultat. Författarna utesluter dock inte att så kan vara fallet i den aktuella studien men tror att det inte framgick då intervjufrågorna inte tog upp det. Fernández, Holguin, Murillo, Alonso och Ruiz-Valdepeñas (2012) studie visade också att

läkemedelsöverdoser hos yngre kvinnor var vanligast men studien tog även upp att män oftast valde brutalare suicidmetoder som oftare resulterade i ett fullbordat suicid. Detta styrker även Ajdacic-Gross et al. (2008) studie och Sveriges egen statistik från Folkhälsomyndigheten (2019).

Fry, Abrahamse, Kay och Elliott (2019) studie visar att det är vanligt att äldre utför suicidförsök och att detta är en grupp som sjuksköterskor behöver mer utbildning om för att kunna arbeta förebyggande. Detta stärker även Sorells (2020) studie då studien visar att äldre är utsatta individer och sjukvårdspersonal som kommer i kontakt med dem behöver vara mer utbildade för att kunna identifiera riskpatienter och kunna sätta in adekvat vård. Studiens resultat visade att sjuksköterskorna upplevde det svårt att motivera en äldre patient till fortsatt liv då de redan hade levt ett långt liv. Vilket tyder på att mer kunskap om detta kan behövas för att

sjuksköterskorna skulle känna sig mer bekväma i ämnet. I resultatet framgick det även att det var lättare att acceptera att en äldre patient valt att utföra ett

suicidförsök jämfört med en yngre och en tolkning är att det kan ha påverkat sjuksköterskans attityd omedvetet. Sjuksköterskorna beskrev de äldre som sorgsna vilket författarna tror är på grund av att de äldre oftast lider av ensamhet.

Schwartz-Lifshitz et al. (2012) visar att riskfaktorer för nya suicidförsök görs är tidigare försök, ung ålder, personlighetsstörningar och missbruk. Resultatet i den aktuella studien visade att de flesta återkommande patienterna var yngre och hade därav minst två av riskfaktorerna för att ett nytt suicidförsök skulle ske. I resultatet framgick det även att sjuksköterskorna upplevde att patienterna inte fick den vård de behövde och att det ofta var därför de återkom. Författarna anser att det är tråkigt om vården inte sätter in tillräckligt med resurser på denna typ av

patienter. Samtidigt finns en medvetenhet om att det kan vara en komplex

patientgrupp att vårda. Dessa återkommande patienter beskrevs i resultatet ofta som påfrestande och flera sjuksköterskor uttryckte att de blev trötta på dem. Författarna ser en fara med detta och anser att det är viktigt att dessa patienter tas på allvar och fångas upp av vården.

Patienter som var utåtagerande beskrevs i resultatet som de mest krävande patienterna och att sjuksköterskorna kunde bli rädda när hotfulla situationer uppkom. Kondo, Vilella, Borba, Paes och Maftum´s (2011) studie visade att sjuksköterskor som upplevt hotfulla och våldsamma situationer ville ha utbildning i hur de skulle hantera det. Detta då sjuksköterskorna själva ansåg att de inte hade kompetens inom området och inte kände att de kunde försvara sig. Binil, Sudhaker,

Hegde och Jose´s (2019) studie visade att träning i anger managment och violence prevention påverkade sjuksköterskor i akutsjukvård positivt då de fick en bättre självkänsla och kände sig säkrare i att arbeta inom akutsjukvården. Författarna anser att det är viktigt att sjuksköterskor ska kunna känna sig trygg på sin arbetsplats och att mer utbildning om hot och våldsituationer därav är viktigt.

8.2.4 Kompetensutvecklingen var avgörande

Resultatet visade att erfarenhet inom området var avgörande för hur

sjuksköterskorna upplevde det var att vårda patienterna. Erfarenheterna som redovisades i resultatet var inte endast positiva utan erfarenhet kunde även leda till att sjuksköterskorna blev avtrubbade, oengagerade och tappade tron för

sjukvårdssystemet. Detta kan även antas ha påverkats av sjuksköterskornas

personlighet och inställning. I resultatet framgick det att många sjuksköterskor efter ett tag tappat förtroendet för psykiatrin och detta lyser troligen igenom till patienten. Inom akutsjukvården upplever författarna att man sällan får reda på när det går bra för en patient utan mer noterar de patienter som är återkommande. Att förmedla hopp när sjuksköterskan själv upplever samarbetet och vården av dessa patienter som bristfällig tror författarna är svårt. Mer uppföljning av de patienter som det går bra för kan därför antas vara en viktig del för att bättre motivera sjuksköterskorna. Resultatet visade att majoriteten av sjuksköterskorna efterfrågade mer utbildning och var positivt inställda till att lära sig mer om ämnet. Resultatet pekade på en kunskapsbrist och att det därför behövs mer utbildning om psykisk ohälsa i den somatiska akutsjukvården. Samuelsson, Sunbring, Winell och Asberg (1997) studie bekräftar detta och visar att sjuksköterskor inom den somatiska sjukvården har en okunskap om patienter som utfört ett suicidförsök men att de flesta sjuksköterskorna vill ha mer information om ämnet för att kunna utvecklas. De skriver även vidare att kunskap och förståelse krävs för att sjuksköterskorna skulle kunna ge patienten professionell vård. I studien skriven av Valente (2007) hade sjuksköterskorna svårt att knyta an och vårda patienten terapeutiskt på grund av osäkerhet och okunskap vilket även till viss del kan kopplas till den aktuella studiens resultat.En vilja till att utvecklasser författarna som en viktig förutsättning och ett första steg till en förändring, något som det i resultatet framgick att det fanns.

Största delen av kunskapen sjuksköterskorna hade fick de genom erfarenheten av att möta patienter som utför ett suicidförsök. Detta anser författarna talar för att många patienter därför trots utbildningsbrist fick en god vård. De anser att det, precis som det framgick i resultatet, även är personliga egenskaper som spelar in samt att allt inte går att lära ut genom utbildning. Resultatet visar att det finns en

förbättringspotential i vårdandet av dessa patienter och att mer utbildning i psykisk ohälsa behövs. Det anses vara viktigt att lyfta ämnet för att öka den etiska

medvetenheten bland sjuksköterskor. Det är viktigt att reflektera över hur etiken påverkas av erfarenheter inom vården. (Sandman & Kjellström, 2018). Barnfiel, Cross och McCauley (2018) studie visar att erfarenhet bland sjuksköterskor är positivt för patienter som utfört ett suicidförsök men att den behöver kombineras med formell utbildning och möjlighet för sjuksköterskorna att reflektera över deras arbete.

I resultatet ansåg vissa att sjuksköterskans ålder och erfarenhet kunde påverka attityden. Författarna tror att negativa attityder många gånger kan bottna i en

okunskap och att utbildning även här kan ha en positiv effekt och ge

sjuksköterskorna ett nytt perspektiv. Kishi et al. (2014) studie visade att efter en dags workshops om förebyggande vård för suicidala patienter ändrades

sjuksköterskornas attityd till att vårda patienter som gjort ett suicidförsök positivt. Vilket författarna tolkar som hoppfullt då det tyder på att det inte krävs långa ingående utbildningar för att kunna påverka vården. Att lära från en mer erfaren kollega är ofta utvecklande men författarna ser även en risk i att få kunskap genom andra arbetskollegor då kunskapen som förs vidare måste vara korrekt. Då denna risk finns anser författarna att det är viktigt att kombinera erfarenhet med

utbildning.

Resultatet visade att sjuksköterskor med längre erfarenhet hade lättare att hantera sina känslor och kanske var de därför ett bättre känslomässigt stöd för sina arbetskollegor. Samuelsson, Åsberg och Gustavsson (1997) studie visar att erfarenhet inom ämnet påverkar sjuksköterskans vård positivt och att erfarna sjuksköterskor hade lättare att hantera sina känslor. Resultatet visade däremot inga skillnader mellan grundutbildade och specialistutbildade sjuksköterskor. Doyle et al. (2007), Ouzouni och Nakakis (2013) och Sun et al. (2007) studier visade, till

skillnad mot den aktuella studien, att specialistutbildade sjuksköterskor hade en bättre attityd och påverkade patientens välbefinnande positivt.

9 Slutsats

Studien visar att sjuksköterskor inom den somatiska akutsjukvården ofta upplevde en bristande kompetens för patienter som gjort ett suicidförsök vilket kunde väcka blandade känslor. Det vårdande mötet kan förbättras för dessa patienter och ett behov av ett bättre samarbete mellan de olika vårdinstanserna finns. Den somatiska akutsjukvården borde bli bättre på att vårda patienten i sin helhet och inte endast det somatiska vilket kräver förändringar i verksamheten. Avsaknaden av utbildning inom ämnet leder till att sjuksköterskorna upplever vårdandet begränsande och utmanande. Då psykisk ohälsa är ett växande problem och sjuksköterskorna träffar dessa patienter dagligen finns det behov av att sjuksköterskorna ska få den

utbildning som krävs för att de ska känna sig bekväma att vårda dessa patienter. Kompetent sjukvårdspersonal kan leda till förebyggande arbete vilket kan leda till minskad psykisk ohälsa och få positiva konsekvenser i hela samhället. Utöver det förebyggande arbetet kan även en ökad kompetens leda till ett bättre välbefinnande hos både patient och sjuksköterska.