Skälighetsbedömningen av verksamhetsutövarens ansvar

Vid skälighetsbedömningen av verksamhetsutövarens ansvar är tidsaspekten, det vill säga hur lång tid som har gått sedan föroreningen uppkom, av betydelse. Här ska särskilt beaktas om föroreningarna skett så långt tillbaka i tiden som före den 1 juli 1969.130 _{Skälen för jämkning blir mindre ju närmare i tiden föroreningen har}

ägt rum.131 _{Pågår verksamheten fortfarande bör skälen för att jämka ansvaret vara}

mindre även om den del av verksamheten som har bidragit till föroreningen har avslutats.

Enligt 10 kap. 4 § miljöbalken ska vidare beaktas vilken skyldighet den ansvarige hade att förhindra framtida skadeverkningar. Om verksamheten inte har bedrivits på ett vid den tiden accepterat sätt i enlighet med dåtidens kunskap och bransch- praxis eller i strid med givna villkor bör det normalt påverka skälighetsbedömning- en.132 _{Frågan har behandlats i ett rättsfall}133 _{från miljödomstol. Vid den här be-}

dömningen bör även hänsyn tas till att en verksamhetsutövare inte har uppfyllt sitt egenkontrollansvar.134 _{Att en verksamhetsutövare som omfattas av kravet på egen-}

kontroll inte kan uppvisa fullgod dokumentation över fördelningen av det organisa- toriska ansvaret, den fortlöpande kontrollen av utrustning m.m. för drift och kon- troll samt undersökningar och bedömningar med avseende på risker med verksam- heten ur miljö- och hälsosynpunkt, bör påverka skälighetsbedömningen. Krav på dokumentation bör dock endast kunna ställas för verksamheter från och med den 1 januari 1999, då förordningen (1998:901) om verksamhetsutövares egenkontroll trädde i kraft.

130 _{Prop. 1997/98:45 Del 1 s. 605.}

131 _{Bengtsson m.fl., Miljöbalken En kommentar Del I s. 10:18 (supplement 7, juli 2008).} 132 _{Jmf Bengtsson m.fl., Miljöbalken En kommentar Del I s. 10:18 (supplement 7, juli 2008).} 133 _{Växjö tingsrätt, miljödomstolens dom 2008-07-04 i mål nr M 92-08 (Lidhult).}

134 _{26 kap. 19 § miljöbalken och förordningen (1998:901) om verksamhetsutövares egenkontroll.}

10 kap. 4 § miljöbalken (lydelse före 2007-08-01)

Efterbehandlingsansvaret innebär att den ansvarige i skälig omfattning skall utföra eller bekosta de efterbehandlingsåtgärder som på grund av föroreningar behövs för att förebygga, hindra eller motverka att skada eller olägenhet uppstår för människors hälsa eller miljön. När ansvarets omfattning skall bestämmas skall det beaktas hur lång tid som har förflutit sedan föroreningarna ägt rum, vilken skyldighet den ansvarige hade att förhindra framtida skadeverkningar och omständigheterna i övrigt. Om en verksamhetsutövare visar att han bidragit till föroreningen endast i begränsad mån, skall även detta beaktas vid bedömningen av ansvarets omfattning.

Om en verksamhetsutövare visar att denne har bidragit till föroreningen endast i begränsad mån, ska även detta beaktas.135 _{Kan verksamhetsutövaren visa att en del}

av föroreningen endast beror på åtgärder av andra verksamhetsutövare, bör det normalt inte vara skäligt att ålägga honom ett efterbehandlingsansvar för den delen av föroreningen.

Vidare bör tillsynsmyndigheten kunna ta hänsyn till att det finns flera ansvariga och möjligheten till återkrav mellan de solidariskt ansvariga.136 _{Möjligen kan viss}

hänsyn också tas till adressatens person och ekonomi,137 _{åtminstone om kraven}

ställs på en fysisk person.

Som huvudregel bör det inte anses skäligt att en verksamhetsutövare åläggs att svara för utrednings- och efterbehandlingskostnader som är en följd av ny markan- vändning. Om exempelvis ett tidigare industriområde ska användas för bostäder kan det därför vara motiverat att vid skälighetsbedömningen utgå från kostnaden för att området ska lämpa sig för markanvändning motsvarande mindre känslig markanvändning vilket är det krav som normalt skulle ställas om området fortfa- rande hade varit industrimark.

Utfallet av skälighetsavvägningen bör också bli beroende av vilka slags åtgärder som krävs.138 _{I fråga om utredningar och mindre åtgärder är skälen för att jämka}

ansvaret inte lika starka som för kostsamma efterbehandlingsåtgärder. Här ska den särskilda bevisbörderegeln enligt 2 kap. 1 § miljöbalken särskilt beaktas (se avsnitt 3.4.8), men även skyldigheten att fortlöpande planera och kontrollera verksamheten för att motverka olägenhet för människans hälsa eller miljön enligt egenkontrollan- svaret.Att i någon större omfattning jämka ansvaret för utredningar bör därför inte komma i fråga annat än i undantagsfall. Miljööverdomstolen har dock i ett rätts- fall139 _{angående ett utredningsföreläggande funnit det vanskligt att bedöma om det}

är skäligt att ålägga verksamhetsutövaren att utföra en riskbedömning innan resul- tatet från utredningen var klart. Beslut angående riskbedömningen borde därför ha meddelats först sedan analyserna var klara. Ett senare rättsfall140 _{från Miljööver-}

domstolen gällde ett föreläggande om utredning av föroreningssituationen och spridningsförutsättningarna samt en platsspecifik riskbedömning baserad på resul- tatet av utredningarna. Här ansåg Miljööverdomstolen att föreläggandet var skäligt.

135 _{Prop. 1997/98:45 Del 2 s. 121.}

136 _{10 kap. 6 § andra stycket miljöbalken. Se Bengtsson m.fl., Miljöbalken En kommentar Del I s. 10:23}

(supplement 9, juli 2010) och 25 (supplement 7, juli 2008) samt Bengtsson Miljörätt och civilrätt s. 47 i Miljörätten i förändring - en antologi, Rättsfondens skriftserie 36.

137 _{Darpö i Naturvårdsverkets rapport 5242 Om ansvar för miljöskulder i mark och vatten s. 34.} 138 _{Darpö i Naturvårdsverkets rapport 5242 Om ansvar för miljöskulder i mark och vatten s. 34.} 139 _{Miljööverdomstolens dom 2006-06-29 i mål nr M 816-05 (Kvicksilver i Umedeltat) (MÖD 2006:36).} 140 _{Miljööverdomstolens dom 2008-06-18 i mål nr M 2599-07 (Ebbamåla) (MÖD 2008:11).}

Slutligen ska även omständigheterna i övrigt beaktas. Förarbetena till miljöbalken innehåller inte några anvisningar om vilka omständigheter som det kan vara fråga om. Åtgärder i form av efterbehandling och annat som har vidtagits i samband med att verksamheten helt eller delvis har avslutats bör vara en sådan omständighet. Den samlade skälighetsbedömningen kan alltefter omständigheterna leda till fullt, jämkat eller inget ansvar,141 _{på samma sätt som vid tillämpningen av rimlighetsav-}

vägningen enligt 2 kap. 7 § miljöbalken.