De mångkulturella inslagen hos oss är i dag vardagsmat. Vi möter dem i olika skepnader i massmedia, på arbets- platserna och i skolorna, i gatulivet och vänkretsen. Debatt, samtal och attityder rymmer ofta en salig bland- ning av välkomnande och tolerans eller avståndstagande och rädsla för det främmande som alltför skiljt från gamla seder och tänkesätt.
Den första påtagliga när- varon av icke-svenskar i Sve- rige upplevde vi först genom flyktingarna under och efter andra världskriget på 40- talet och genom arbetskraftsinvand- ringen under 50- och 60-talen. Senare följde invandring för familjekomplettering och spe- cialistinvandring. Under 70- talet blommade forskning och debatt om invandrings- och invandrarpolitik. Bl.a. hand- lade det om tre modeller för hur de nyanlända skulle inlem- mas i vårt samhälle. För det första påtvingad eller självvald segregation (åtskillnad). För det andra assimilation eller full- ständigt uppgivande av såväl språk som kultur. För det tred- je integration, där invandrarna uppmanas söka en balans mellan å ena sidan vårt lands språk och kultur och å den andra det egna ursprunget. Sverige valde integrations- vägen politiskt. Denna pluralistiska ideologi tyckte man sig se tillämpad i Canada, särskilt Québec, där mer än en kultur levde i ett befruktande samspel med varandra. Begreppet integration andas humanism, ömsesidig acceptans och demokrati. Det är lätt att ställa upp som ideal. Svårare har det visat sig vara att bli överens om en gemensam definition, att finna konkreta uttryck för densamma och att i praktiken göra det som gagnar inte-
U
grationen. Kanske ställer de flesta upp på att inföddas och invandrades skilda språk och kulturer skall bedö- mas ha lika värde, att kunskap och förståelse av varan- dras historia och särart är viktig och att den som kom- mit till Sverige både skall lära sig det nya landets språk och regler och få lov att odla sitt ursprung i språk och kultur. Ett led i integrationssträvan har varit att utmana alla kommuner att ta emot och ge plats åt invandrare. Syftet har väl varit att undvika invandrartäta ghetton och att stimulera till kontakter med svenskar och sven- skt samhällsliv.
Ändå finns känslan ofta hos båda parter om ett ”vi” och ett ”dom”. Och vissa områden i tätorterna blir allt- mer invandrartäta. Ofta målas mötet mellan vi och dom upp som problem. ”Skinnskallar” och invandrarungdo- mar bråkar. Skolbetygen är lägre bland barn i Rosengård än bland barn i villakvarteren. Invandrare uppvisar genomsnittligt högre brottslighet och mera utbredd arbetslöshet än infödda svenskar. Relationerna mellan oss och dom kan ofta beskrivas mera som krockar än som möten.
Har vi då ett Québec i Sverige och ett Sverige i Québec? Två språkliga och kulturella kategorier av människor? Svaret får bli både ja och nej.
Ja, därför att båda områdena rymmer människor av olika språk och ursprung. Ja, därför att den ena grup- pen upplever underläge och den andra övertag. Ja, där- för att man politiskt valt samma integrationsideologi med bl. a. stöd för utveckling av båda språken och skol- satsningar för att utveckla förståelse av det mångkul- turella. Ja, måste man väl också säga, därför att engelsk- och fransktalande där liksom ”ursvenskar” och hitflyt- tade här haft ömsesidigt ekonomiskt och kulturellt utbyte av varandra. Och sist ja, också därför att relationen mel- lan de båda grupperna både här och däröver har präglats av intressekonflikter.
Vad är det då som skiljer Québec från Sverige? Utan att göra anspråk på fullständighet kan jag peka på några omständigheter. Våra historiska bakgrunder är helt olika. Visserligen har båda områdenas territorier fast- ställts genom krig, men i Québec var det en minoritet
U
av engelsmän som lade under sig ett territorium med en majoritet av fransmän i ett område som Europa koloni- serat. I Sverige blev vi däremot tvungna att begränsa våra stormaktsanspråk. I Québec blev engelskan över- hetens språk. Här har det utvecklats till var mans rättmätiga ”egendom”. I Sverige har majoriteten den politiska och ekonomiska makten medan man i Québec ända in i senaste århundrade upplevt att den invaderade minoriteten har den. Där har majoriteten i politisk kamp lyckats ge franskan status som förstaspråk. Här har det varit en självklarhet att svenskan är förstaspråk. Där är arbetslösheten störst i den stora fransktalande delen men här drabbas minoriteten dvs de nya svenskarna.
Är då gränserna mellan vi och dom tydligare i t. ex. Malmöregionen än i Montreal? Jag tror det av flera skäl. Signaturen ”En från Skanör” skriver 11 januari 2002 i SDS: ”Jag har...aldrig pratat med....en person från en annan kultur....” Vi som är i majoritet har både den poli- tiska och ekonomiska makten. Minoritetskulturen i Malmö är inte en kultur eller ett språk. Det kan vara 100 i ett bostadsområde och 25 i ett klassrum. I Québec hand- lar det om det engelska eller det franska huvudsakligen. I Malmö kommer de invandrade från flera olika konti- nenter ofta med helt annorlunda klimat- och levnads- förhållanden än våra. Engelsmän och fransmän kom från samma kontinent och de har nu konfronterats med varan- dra inom samma geografiska område i ett par hundra år. Olika religion och olika uppfattningar om jämställdhet mellan kvinnor och män brukar ofta vara upphov till konflikter. I Québec har ju utövarna för två tydligt definierade religioner lärt sig leva sida vid sida. Här är religionstillhörigheten hos de inflyttade skiftande. Kanske verkar det förvirrande på oss. Ofta kommer uttryck för skilda uppfattningar om jämställdhet fram och det tror jag legitimerar mångas inställning om invandrarkultur som något avvikande. Vi nordbor kanske rentav känner ”svenskheten” tydligare nu än för 50 år sedan när vi fysiskt och mentalt konfronteras med det annorlunda. Kanske har symbolhandlingar i sådant som midsommar- och luciafirande, mammas köttbullar, den röda stugan eller ”Den blomstertid...” blivit ännu viktigare för oss.
U
Och hos de som i likhet med ”En i Skanör” aldrig kom- mer i kontakt med människor från andra kulturer annat än på semesterresor till sydliga länder frodas rasismen.
Då förtränger vi att vi alltid haft och fortfarande har olika kulturella uttryck också i det ”ursvenska”. Det som är goda seder och bruk i storstaden, i akademiker- staden eller på landsbygden skiljer sig. Den välutbildade och välbeställda medelklassen har sina barnuppfost- ringsmönster, sin uppfattning om lag och ordning eller det politiska systemet. Kultur är alltså något mycket sammansatt. Utöver det nämnda rymmer begreppet också t. ex. rådande ekonomiska system, utbildningssys- tem och sociala anordningar. Konst, teater, litteratur, musik och sport är inslag i kulturbegreppet. Allt detta sammantaget är vi inte benägna att se. Lättare är det att urskilja ett vi och ett dom i en svensk och en invand- rarkultur, ett svenskt beteende och ett invandrarbe- teende, ett välkänt och ett främmande. Och de som inte kan vinna inträde på lika villkor med oss förstärker sin isolering genom att starkare hävda sin religion, sina seder och bruk. Det blir lättare att välja en renodlad svensk eller en renodlad ursprungsidentitet, inte minst för barn och unga. Det blir lättare konfrontation än integration. Och det blir svårare att utveckla en med det svenska och det ursprungliga sammansmält gemensam identitet, ur vilken stolthet och självförtroende får näring från båda inslagen.
Sammanfattningsvis kan man kanske säga att Québec hanterar sitt språkliga och kulturella dilemma väl så bra som många andra. Separatiströrelsen där slåss med ”rena” medel, med ord och argument. På demokratisk väg söker de en annan lösning på det dilemma som upp- stod för ett par hundra år sen. Bägge sidor är tydliga i sin identitet men lever ändå sida vid sida. Turisten märker inte så mycket av den historiskt betingade olikheten. Det är bara de tvåspråkiga skyltarna, tidningarna och män- niskorna som skvallrar. Irland, Balkan och Israel är exempel på andra historiskt betingade konflikter som befolkningen och dess ledare har hanterat på helt annat och känt sätt. Så kanske är det så att vi är många nationer och regimer som bör se den pluralistiska ideologin i
U
Québec som en förebild, även om förutsättningarna på många håll kan te sig mindre gynnsamma än i det natursköna och fridsamma Québec. Nyckelord i processen för alla berörda parter här liksom på andra håll bör vara möte, dialog, attityd, tolerans och lika- berättigande.