En ambulans kommer in på Akutmottagningen med en svårt medtagen tvåårig flicka. Hon sitter i sin mammas famn på britsen. Över hennes ansikte har ambulanspersonalen satt en syrgasmask. Flickan är blek, andas häftigt och är både febrig och kallsvettig. Hon tittar inte upp när mamman pratar med henne. Runt de små fingrarna, som vilar i mammans hand, kan
man ana en svagt blåaktig ton; på ena pekfingret sitter en mätare, som på skärmen intill visar att syresättningen är mycket låg. Ambulanspersonalen har satt bedövningsplåster på flickans handryggar och fötter för att för- bereda för nålar. Runt britsen har det samlats vårdpersonal i gulfärgade västar med svart text på ryggen. Där finns en Akutläkare, två Akutsjuk-sköterska, en Intensivvårdsläkare, en IntensivvårdssjukAkutsjuk-sköterska, en Barn- narkosläkare. Alla har nåtts av information om flickans svåra tillstånd via ett telefonlarm. Ovanpå västarna bär de genomskinliga plastförkläden och på händerna lila engångshandskar. Strax påbörjas en samordnad, systematisk undersökning där positiva och negativa fynd uttalas rakt ut i luften så att alla omedelbart får del av den. De utesluter snabbt att flickan skulle ha satt något i halsen eller ha en allvarlig hjärtsjukdom. Arbetshypotesen är att hon har drabbats av en svår infektion, troligen blodförgiftning – sepsis. Inom några minuter från att ambulansen kom till akutmot- tagningen har vårdpersonalen gjort en gemensam utvärdering av flickans till-stånd. Läkarna bedömer att hon omedelbart behöver en kraftfull antibiotika- behandling och någon form av andningshjälp. Britsen rullas omgående till Barnintensivvårdsavdelningen där flickans tillstånd fortsätter att försämras med sjunkande medvetande, högre puls, lägre blodtryck och syresättning.
Inom en timme har läkarna sövt henne akut, kopplat hennes andning till respirator och satt nålar i en av pulsådrorna och i ett av halskärlen för att ge vätska och höga doser av läkemedel som hjälper till med blodcirkulationen.
De har samtidigt tagit blod- och luftvägsodlingar och satt in en mycket bred antibiotikabehandling.
Någon timme senare har flickan fått ytterligare ett stort antal läkemedel – kortison, adrenalin, hjärtstärkande, luftrörsvidgande, vätskedrivande och cellmembransstabiliserande. Den lilla flickan ligger högst upp i mitten av den stora specialanpassade intensivvårdssängen. Ett myller av kablar och slangar är kopplade till hennes bleka, nakna kropp. Hennes mamma står ibland vid fotändan, ibland utanför intensivvårdssalen för att inte vara i vägen, och betraktar med växande oro det som sker. Pappan och flickans femårige storebror befinner sig i avdelningens anhörigrum. Genom per-siennerna ser mamman med tårar längs kinderna hur vårdinsatserna runt dottern eskalerar. För de ansvariga läkarna står det snart klart att konven-tionell intensivvård inte kommer att räcka för att rädda flickans liv. Hennes livsuppehållande kroppsfunktioner visar inga tecken på att svara på behand lingen. Ett par olika röntgenundersökningar görs, men ger inte mer infor-mation om den bakomliggande orsaken till insjuknandet.
Fyra timmar efter att ambulansen kom in till sjukhuset har narkos- läkare och den jourhavande barnhjärtkirurgen lagt in ytterligare ett slang-
system i flickans halskärl och kopplat henne till en hjärtlungmaskin. Intensiv- vårdsavdelningen har nu i princip nått gränsen för vad som är medicinskt möjligt att göra. Det som nu återstår är tid. Tid för de insatta åtgärderna att ha effekt. Tid för kroppen att återhämta sig. Tid för vårdpersonalen att reflektera över om det trots allt finns något ytterligare att tillföra, justera eller som man eventuellt har förbisett.
Ett knappt dygn senare är situationen oförändrad. Vid minsta avbrott i behandlingen, vid exempelvis sprutbyten, försök till dosförändringar av läkemedel, ändrade inställningar av hjärtlungmaskinen, så reagerar flickans kropp omedelbart negativt. Under eftermiddagen samlas ett antal intensiv- vårdsläkare, barnläkare, infektionsläkare och hjärtlungmaskinsspecialister för att samråda. Deras samlade bedömning är att behandlingen måste fortsätta och att det slutligen, trots allt, bör vända.
Flickans mamma och pappa befinner sig i ett intilliggande anhörigrum medan storebrodern har hämtats av sin mormor. Föräldrarna har fått veta att allt tyder på att flickan har drabbats av en svår blodförgiftning, att det ännu är för tidigt att veta vilken bakomliggande bakterie det är och att behandlingen behöver tid att verka innan det vänder. De har fått veta att dottern är i ett kritiskt skede, men att hon får den bästa vård som modern sjukvård kan erbjuda. De har blivit försäkrade att dottern är i de tryggaste av händer.
Framåt kvällen ser läkarna tecken på att flickan har fått en allvarlig hjärnblödning. Blodets levringsförmåga tycks helt satt ur spel, pupillerna har vidgats och hon har börjat få våldsamma krampanfall. Hjärtlung- maskinen fungerar i detta skede allt sämre vilket gör att blodtrycket sjunker till nivåer som knappt är förenliga med liv samtidigt som även hjärtrytmen övergår till ett oregelbundet flimmer. Trots att flickan får läkemedel mot kramper och blödningar, fortsätter krampanfallen att avlösa varandra i en strid ström. I detta kritiska skede är det omöjligt att förflytta henne till röntgenavdelningen för ytterligare undersökningar.
Den jourhavande intensivvårdsläkaren ringer in ett par andra jour- havande kollegor. Tillsammans gör de bedömningen att det tyvärr är utsiktslöst att fortsätta behandlingen. Föräldrarna informeras om den nya bedömningen, och vägrar till en början att ta in beskedet. De frågar vem som är ytterst ansvarig och säger att måste finnas något ytterligare att göra.
Dryga timmen senare sitter de inne hos sin dotter. De håller hennes och varandras händer när intensivvårdsläkaren stänger av hjärtlungmaskinen.
Alla livstecken hos flickan upphör omedelbart och inom loppet av två minuter har hon konstaterats död. Läkarna planerar för obduktion, där den preliminära dödsorsaken är blodförgiftning – sepsis. Föräldrarna får tid
att ta avsked av flickan innan de tas omhand av sjukhusets kristeam.
Morgonen därpå ringer bakterielaboratoriet upp den ansvariga intensiv- vårdsläkaren och meddelar att det i båda av de tagna blododlingarna växer ESBL-CARBA; en bakteriesort där det i dagsläget saknas en verksam anti-biotika. Genom ett automatiserat anmälningssystem rapporteras fyndet av den resistenta bakterien i flickans blod direkt till Folkhälsomyndigheten i enlighet med Smittskyddslagen.