Pedagogerna på de båda skolorna är överens om att skapandet av relationer är viktiga för acceptans. Likheten mellan pedagogerna på de båda skolorna är att alla anser att de har många elever som har dåligt självförtroende och enligt pedagogerna på skola 1 så har dessa barn en försämrad psykisk hälsa. Pedagogerna på skola 1 anser att valet av att kunna styra sin skolgång har positiv betydelse för självförtroendet och initiativförmågan. Likheten mellan pedagogerna gällande trygghet är att de anser att det kanske den viktigast grunden för en god psykisk hälsa, samt att tryggheten i hemmet är den grundläggande faktorn. Pedagogerna på skola 1 tycker att man nästan kan sätta likhetstecken mellan trygghet och psykisk hälsa.
Vid diskussion om ensamhet anser pedagogerna på båda skolor att det är viktigt med ett socialt liv. Pedagogerna på skola 1 anser att ensamhet kan vara ett symptom på psykisk ohälsa, men de är oense om ensamhet kan vara självvalt, där den ena pedagogen anser att ensamhet aldrig någonting man väljer, men den andra pedagogen tycker att alla människor inte har samma behov av sällskap. Pedagogerna på skola 2 anser att ensamhet har olika betydelse om är självvald eller inte. Pedagogerna på båda skolor anser att de kommande betygen kan vara en stressfaktor. Pedagogerna på skola 2 tror inte att barnen känner sig så stressade i skolarbetet. Pedagogerna på de båda skolorna tycker att vuxenstöd är viktigt medan pedagogerna på skola 1 betonar föräldrastödet som extra viktigt. Förhandsinformation om nya barn är en tillgång för att kunna tolka barns hälsa enligt pedagogerna på skola 2.
Det finns fler likheter än skillnader mellan pedagogerna på de olika skolorna. Likheten mellan pedagogerna gällande trygghet är att de anser att det kanske den viktigast grunden för en god psykisk hälsa, samt att tryggheten i hemmet är den grundläggande faktorn. Pedagogerna på båda skolorna anser att skolarbetet inte skapar någon märkbar stress, i alla fall inte innan man får betyg. De betonar också alla vikten av att vara där och vara så tillgänglig som möjligt. En skillnad mellan skola 1 och 2 är att pedagogerna på skola 2 anser att alla barnen känner sig accepterande medan pedagogerna på skola 1 arbetar aktivt för att öka acceptansen.
Flickor och pojkar
Det finns också områden där likheterna mellan flickorna på de olika skolorna och pojkarna på de olika skolorna är stora men där skillnaderna mellan könen är betydande. Området där detta är allra tydligast är när man talar om stress. Stressen hos flickorna på båda skolorna är påfallande större än hos pojkarna. Det är också flera pojkar som säger att de aldrig, eller nästan aldrig, är stressade. Detta förekommer inte bland flickorna. En annan skillnad är att flickorna känner sig stressade på fritiden också. Ett annat område där det finns skillnader mellan könen, även om den inte är lika påfallande, är när man pratar om trygghet. Flickorna upplever skolmiljön som mer otrygg än pojkarna gör, medan pojkarna verkar mer oroade av den otrygghet som finns i närmiljön. Ett område där man kan se tendenser till skillnader är i vuxenstöd. Flickorna är mer positiva till en nära kontakt med pedagogerna än pojkarna är.
Det är svårt att sammanfatta de skillnader som finns mellan flickornas och pojkarnas synsätt. Flickorna tar de krav de uppfattar att skolan har på dem på större allvar än pojkarna, oroas mer av otryggheten i skolan och önskar en närmare kontakt med de vuxna än pojkarna gör. Pojkarna oroas mer av vad som händer utanför skolan, stressas mindre av krav och förväntningar från skolan, har mindre tillit till pedagogerna och vill inte ha en alltför ”privat” kontakt med dem.
8. Diskussion
Vi inledde arbetet med att ställa åtta frågor.
1. Vad innebär psykisk ohälsa för barnen själv?
2. Vilka faktorer anser de försämra respektive förbättra den psykiska hälsan? 3. Anser barnen sig utsatta för dessa faktorer?
4. Upplever barnen det som om det finns vuxenhjälp för de problem och svårigheter de har? 5. Vad innebär psykisk ohälsa för pedagogerna?
6. Vilka faktorer anser de försämra respektive förbättra barns psykiska hälsa? 7. Anser pedagogerna att barnen är utsatta för dessa faktorer?
8. Hur arbetar pedagogerna för att förbättra barnens psykiska hälsa?
Ur våra resultat vill vi försöka svara på frågorna och att jämföra våra svar med sådant som framkommit i litteraturen, samt att relatera dem till ett patogenetiskt och ett salutogent synsätt.
8.1 Psykisk ohälsa för barn och pedagoger
Det är svårt för barnen att beskriva psykisk ohälsa ofta använder de uttrycket ledsen synonymt med psykisk ohälsa. Andra beskrivningar är ”att man känner sig utanför” eller ”att man känner sig speciell – negativt sett” eller att ”det känns alltså så, som att ingen bryr sig eller gillar en”. Psykisk hälsa, eller att må bra på insidan, är ännu svårare att beskriva. En pojke gör ett försök att beskriva det rent fysiskt. ”Det skall kännas skönt på ryggen liksom.” Pedagogernas syn på psykisk ohälsa omfattar generellt större svårigheter och en djupare problematik och de diskuterar inte begreppet psykisk hälsa eller vad som förbättrar barnens psykiska hälsa i större utsträckning.
Vad är det då som gör att man mår bra, eller dåligt på insidan? Antonovsky (1991) använder uttrycken ”generella motståndsbrister” (GMB) för det som försämrar hälsan och ”generella motståndsresurser” (GMR) för det som bidrar till en förbättring av hälsan. Ett salutogent synsätt innebär att man ser både på det som är försämrande, men framför allt det som är förbättrande.
synsätt. Det är mycket tydligt att just de faktorer som barnen känner sig utsatta för, både i positiv och i negativ betydelse, är just de faktorer som de anser vara viktiga för den psykiska hälsan.
Den viktigaste orsaken till psykisk ohälsa enligt pedagogerna är otrygghet i hemmet bland annat beroende på för lite tid med föräldrarna. En annan aspekt är förändringar i samhället som skapar stress hos både barn och vuxna. Ytterligare en orsak till psykisk ohälsa enligt pedagogerna är mobbning. Tryggheten i hemmet är det som skapar psykisk hälsa men även ett socialt skyddsnät som kan bestå av goda relationer med barn och andra vuxna. De faktorer som pedagogerna anser att många barn blir utsatta för är otrygghet i hemmet och samhällets förändringar.
Pedagogerna har överlag en mer patogenetisk syn än vad barnen har. De fokuserar mer på motståndsbrister än på motståndsresurser. De är också mer benägna att se motståndsbrister i hemmet än vad barnen är. En faktor som att ha många syskon, bedömer pedagogerna ofta som en faktor som skapar oro och störande moment i hemmet och som gör att barnen får mindre tid med sina föräldrar. Barnen däremot, ser många syskon som ett stöd. Å andra sidan ser pedagogerna fler motståndsresurser i skolan än vad barnen gör.
8.2 Acceptans
Både pojkar och flickor på skola 1 upplever att de är accepterade som de personer de är, både av lärare och av andra elever. Barnen menar också att de kan driva igenom saker som är viktigt för dem. Pedagoger på skola 1 anser för att skapa acceptans behöver man ha en ömsesidig relation mellan elever – elever och pedagoger - elever. Pedagogerna på skola 1 tycker dock att det är svårt för barnen, eftersom man gärna vill passa in, så ändrar många av dem stil för att känna sig accepterade. De tycker samtidigt att det ingår att pröva olika stilar i barnens identitetssökande. Pedagogerna menar att man skall uppmuntra och vara positiv till barnens olika testande av stilar. Vi menar att överensstämmelsen mellan barn och pedagoger på skola 1 vad gäller acceptans är god och att skolan lyckats med att skapa en accepterande miljö.
har olika behov. De tycker även att det är viktigt att barnen känner sig sedda och betydelsefulla genom att man lyssnar och bryr sig om dem. Då ökar också känslan av acceptans. Trots detta menar flickorna på skola 2 att de inte känner sig accepterade och de anser också att brist på acceptans är en faktor som gör att man mår sämre. Bristande acceptans är alltså för flickorna på skola 2 en stressor som inte bara är en motståndsbrist, utan en motståndsbrist som riskerar att bli en kronisk stressor, eftersom den fortgår utan att åtgärdas. Antonovsky säger om kroniska stressorer att de är generaliserade och långvariga och att de utgör de avgörande faktorerna bakom ens KASAM-nivå (Antonovsky 1991, s. 52-53).
Här anser vi att skolan inte lyckats se vad som är ett problem för barnen och därför inte heller kan åtgärda det.
Barnet kan ha annan information om sig självt och sin situation än de vuxna har. I stället för att bara utgå från sina egna antaganden om barnet, bör man också låta barnet självt komma till tals (Drugli 2003, s. 46).
8.3 Självförtroende
Självförtroende definierat som ”stark tilltro till den egna förmågan” (Nationalencyklopedin 2006- 10-30), eller att ”våga vara sig själv” och ”våga tro på sig själv” (pojkarna skola 1), är något som både pojkar och flickor på skola 1 anser att de har. Pedagogernas tankar om självförtroende rör dock mest skolarbetet, att man kan och vågar styra sin egen utbildning. Varken barn eller pedagoger ser en särskilt stark koppling mellan dåligt självförtroende och psykisk ohälsa. Pedagogerna på skola 1 menar att en dålig psykisk hälsa ger ett dåligt självförtroende. På liknande sätt menar Antonovsky att en person med stark KASAM, har en tro på sin självförmåga (Antonovsky 1991, s. 224).
Pedagogerna på skola 2 anser att det är viss skillnad i självförtroende, självkänsla och självsäkerhet. De upplever att många av deras barn är alldeles för självsäkra och att de har väldigt höga ambitioner. Detta anser vi kan vara brist på självförtroende gällande skolarbetet. Det kan tyda på att man inte vill visa att man ”inte kan” vissa saker utan man har en övertro på sig själv, och försöker dölja det med att var självsäker. Man vill hävda sig. Men det kan även vara så att
pojkar och flickor på skola 2 menar dock att de har en stark tilltro till dem själva och till vem de är. Skillnaderna även på denna skola är att barnen mer pratar om att våga tro på sig själv, medan pedagogerna kopplar självförtroendet till skolsituationen.
I undersökningen ”Min hälsoprofil” visade resultaten att flickorna i undersökningen upplevde mindre mening och sammanhang i tillvaron samt hade sämre självkänsla än pojkarna (Skolverket 2002). I vår undersökning har vi inte kunnat se de skillnaderna, men det finns en risk att den känsla av bristande acceptans som visades i 8.2 kan leda till sådana skillnader i framtiden.
8.4 Trygghet
Som framkommit under avsnitt 6.4 talar pedagogerna i första hand om tryggheten kopplat till hemmet och att de största bristerna i trygghet finns där, något som barnen inte alls instämmer i. Barnen anger i stället bostadsområdet och skolan som de största otrygghetsområdena.
Våra studier (…) visar att en trygg näromgivning inte är alla förunnade. (…)Vart tredje barn som bor i allmännyttan, däribland många med utrikesfödda föräldrar, upplever otrygghet i närområdet (SOU 2001:55, s. 180).
Pedagogerna på skola 1 anser att tryggheten på deras skola är stor på grund av att de rör sig mycket omkring barnen och på så sätt kan öka tryggheten. När de i övrigt talar om otrygghet, är det mobbning de talar om. De menar att detta i stort sett inte existerar på skolan, utan att den otrygghet som finns bland barnen, finns hos de elever som blivit mobbade på skolor de tidigare gått på och där de fortfarande, fastän de kommit till en annan skola, inte mår bra. Pedagogerna på skola 2 upplever att barnen är aggressiva både fysiskt och verbalt, de ser dock en skillnad på pojkar och flickor där pojkarna är mer fysiska än flickorna. Aggressionerna uppstår ofta vid vissa stökiga situationer som exempelvis i köbildning.
Trots att pedagogerna ger en så olika bild av trygghet, skiljer sig inte barnens upplevelser åt lika mycket. Både pojkar och flickor på skola 1 känner en stor otrygghet i närområdet, där mycket
bostadsområdet och på skolan där risken att utsättas för oprovocerat våld är överhängande. Även på skola 2 känner sig pojkarna mer trygga i skolan och oroas mer av våldet i närområdet, medan flickorna anger skolan som den otryggaste platsen.
Även Robertsson (2005) har kommit fram till att de flesta eleverna uppfattar den psykiska skolmiljön som otrygg, där 70 av 96 elever uppger att de vid enstaka tillfällen blivit slagna och så många som 20 av 96 elever anger att de blir slagna i skolan några gånger i veckan, eller dagligen.
Otrygghet är alltså en stor riskfaktor för barnen i vår undersökning. Otrygghet ser alla elever också som en faktor som försämrar hälsan. Att inte våga eller få gå ut efter skolan, att inte veta om det ska hända något på ”gården” eller att vistas på områden i skolan och på skolgården där (för) många barn och för lite personal finns, skapar en otrygghet och en oro för barnen. Dessutom upplever vi att de vuxna runt barnen inte pratar med barnen tillräckligt mycket om det. Denna stressor riskerar alltså att försämra barnens psykiska hälsa och minska deras känsla av hanterbarhet, eftersom de utsätts för en stressor utan att få stöd att klara av den. En del barn menade dock att de hade hittat strategier för att komma undan känslan av otrygghet. Dessa strategier bör ses som en motståndsresurs, som minskar risken för psykisk ohälsa, men eftersom en hel del otrygghet och oro kvarstår, kan inte denna motståndsresurs kompensera för hela situationen.
Att Wahlberg (2005) kommer fram till att trygghet är grundläggande för psykisk hälsa är kanske föga förvånande, men när just tryggheten är det område där de barn vi intervjuat upplever de största bristerna, blir resultaten mer skrämmande.
8.5 Ensamhet
Det som är allra viktigast för barnen är att de inte känner sig ensamma. Men det är inte ensamheten i sig som är det farligaste, utan det faktum att om man är ensam har man inte något stöd, någon hjälp mot allt det som är svårt i tillvaron. Ensamhet, eller rättare sagt, det faktum att barnen inte känner sig ensamma är den tydligaste motståndsresursen, utifrån barnens berättelser.
barngrupperna säger också uttalat att kompisarna och det stöd de får av dem, är en av de viktigaste sakerna för att de ska må bra. Hemma är det föräldrar och syskon, i vissa fall också släktingar som står för detta stöd. Barnens syn är därför mer salutogen än patogenetisk eftersom det viktigaste för dem är att ha tillgång till den för dem största motståndsresursen, stöd från vänner och familj.
Barns och ungdomars hälsa påverkas framför allt av relationerna i sina familjer, familjernas livsvillkor och levnadsvanor men också av relationer till jämnåriga. Barn behöver ha förmåga att etablera vänskap, behålla vänner och lösa konflikter. I det arbetet har skolor en betydelsefull roll (Skolverket 2002, s. 6).
Pedagogerna däremot diskuterar ensamhet snarast som en motståndsbrist, i vilken mån barnen inte har tillräckliga kontakter. Pedagogerna upplever att många av barnen får för lite tid med sina föräldrar, vilket åtminstone de barn vi talat med, inte instämmer i. Pedagogerna på skola 2 diskuterar också betydelsen av att medverka i olika aktiviteter utanför skolan som en viktig faktor för att undvika ensamhet, medan pedagogerna på skola 1 pratar om vikten av relationer som främjar och motverkar ensamhet. Pedagogerna och barnen diskuterar alltså delvis olika saker när de diskuterar ensamhet. Även om pedagogerna ser kompisarna som viktiga, uppfattar de inte helt hur viktiga de är som motståndsresurs, som stöd för barnen för att kunna möta de svårigheter de upplever i skolan. Pedagogerna ser kompisarna i större utsträckning som sällskap.
Barn lever mer åtskilda från de vuxnas värld. (…) Som en följd av för lite umgänge med föräldrarna och för få andra vuxenkontakter, får många barn i dag sina normer, attityder och värderingar från massmedia och från kamratgrupper. Föräldrar och andra vuxna har många gånger lite insyn i, och få kunskaper om, ungdomskulturen (Olsson & Olsson 2002, s. 159).
Barnen å andra sidan, menar att den tid de får med vuxna, företrädesvis föräldrarna, inte är för liten. Att kompisarna tar en stor del av den stödfunktion, som pedagogerna menar borde ligga hos föräldrarna, är för dem både rätt och naturligt. Det som händer i skolan, anser de, ligger i första hand inte inom föräldrarnas ansvarsområde. Här har barn och pedagoger alltså inte samma uppfattning, pedagogerna menar att barnen får för lite föräldratid, medan barnen, menar att de inte i den utsträckningen behöver föräldrarnas stöd i det som rör skolan, eftersom de har sina kompisar som fyller den funktionen. Att det är olika sätt att tänka är helt klart, vem som har rätt
8.6 Stress
Nationalencyklopedins definition av stress är ”ansträngande omständigheter som framkallar påfrestningar både fysiskt och psykiskt”. Trots att både barnens och pedagogernas beskrivningar passar in på denna definition är det helt olika ”ansträngande omständigheter” de talar om. Pedagogerna talar om stressen som samhället skapat. Pedagogerna på skola 1 anser att stressen i vårt samhälle har ökat med ökade valmöjligheter och kontaktmöjligheter. Barnen kan genom mobiler och Internet vara nåbara hela tiden, detta gör att barnen känner stress. De anser också att eftersom barnen på denna skola har valmöjlighet att välja om de vill fortsätta med högre skolårs innehåll kan konsekvensen bli att ambitiösa barn kan uppleva stress. Ökade krav på utseende, märkeskläder och statussymboler är också en ytterligare faktor för stress hos barn och ungdomar. Pedagogerna på skola 2 anser att vissa av barnen kan känna ökad stress av kraven men att detta inte gäller flertalet. De tror att föräldrarnas krav på sina barn samt vissa situationer som är stökiga och oroliga i skolmiljön kan öka stressen.
Det som känns stressande för barnen däremot, i den mån de upplever stress (flera av pojkarna kände sig aldrig, eller nästan aldrig stressade) är antingen saker som framkallar tidsbrist, eller krav och förväntningar på skolarbetet, som de tycker är svåra att leva upp till. Detta överensstämmer med Åkerströms (2005) resultat, där hon slår fast att majoriteten av eleverna upplever stress i skolan, framförallt i situationer som innebär prestation.
En del barn, nästan uteslutande flickor, uppger också stress som en faktor som försämrar den psykiska hälsan. De flesta barnen upplever dock att det finns tillfällen då de inte alls känner sig stressade, på fritiden med kompisarna. En av flickorna angav dock att hon aldrig hade tid att träffa sina vänner utanför skolan. Stressen fungerar alltså om den får fortgå utan stöd, som en motståndsbrist, vilket kan minska barnens känsla av hanterbarhet. Kompisarna och den tiden de har tillsammans blir då den motståndsresurs som eventuellt kan kompensera för den stress de upplever annars. För den flicka som anger att hon inte har något stöd mot stressen, blir alltså risken större för en svagare känsla av hanterbarhet.
Flickornas stress hänger ofta ihop med prestationskrav. De är väl medvetna om vad som förväntas av dem och tanken på att de inte ska klara av det skapar stress hos alla flickorna.
”misslyckande” redan är konstaterat, när man missat lektioner, eller fått en IG-varning. Flickorna däremot verkar tampas med detta dagligen. De studier som undersökt stress hos barn har ofta kommit fram till liknande slutsatser. Flickorna har mer spänningsbesvär kopplade till skolsituationen, säger den enkätundersökning som genomförs av skolhälsovården i Stockholm (Skolverket 2002).
Även här ser man alltså stora skillnader i vad pedagoger och barn framhåller som den största orsaken till problem. Trots att samhälleliga förändringar säkert genererar stress som inte barnen kan upptäcka just för att de vuxit upp i detta samhälle och alltså inte kan se förändringar som skett över tid, får man inte bortse från den stress som skolan genererar. Det finns också mycket forskning som visar att just skolsituationen känns stressande för eleverna och SOU drar från sin undersökning slutsatsen att ”skolan är den främsta faktorn för stress” (SOU 2006:77).
Åkerström (2005) undersökning visade att elever och pedagoger hade överensstämmande