Då förskolornas och skolornas pedagoger förhoppningsvis är lika införstådda som lekterapeuterna i hur viktig leken är för barnens utveckling och lärande, så går meningarna till viss del isär när det gäller hur skolorna skulle kunna ha hjälp av lekterapin. I detta arbete får jag endast lekterapeuternas svar på den frågan, men de rör sig ändock åt lite olika håll. Någon menar att det är skilda verksamheter och att kontakt endast borde ske om det är något specifikt skolan skulle behöva hjälp med. Detta för att terapeuten i fråga anser att skolpedagogerna säkert klarar sig utmärkt som det är, med den kunskap de besitter. En annan lekterapeut har liknande åsikter, men menar trots det att skolorna och lekterapin kanske skulle
kunna ha ett positivt utbyte av varandra, just med tanke på lekterapeuternas kunskaper och erfarenheter i fråga om både små och stora krissituationer.
7.5 Slutsatser
Lekterapi är en mycket värdefull del av behandlingen av barn inlagda på sjukhus. Samspelet mellan främst lekterapeuten och barnet, men även mellan lekterapeuten och barnets föräldrar och syskon, blir en viktig del i barnets sammanlagda upplevelse av sjukhusmiljön. Den öppna lekterapiverksamheten, där barnet kan ägna sig åt avkopplande lek, blir ett tillfälle att fokusera på något utöver ”det sjuka” och orsakerna till att barnet är på sjukhuset. Den terapeutiska leken, som är ett sätt att leka sig igenom upplevelser och bekymmer relaterat till sjukhusvistelsen, blir ett viktigt sätt för både barn och föräldrar att dels förbereda sig för undersökningar eller behandlingar, dels bearbeta det de varit igenom. Detta visar hur viktig leken är för barns utveckling och lärande när de befinner sig i en utsatt situation. Lekterapeutens kunskaper och yrkesroll är oerhört viktig i detta arbete, då de som pedagoger fokuserar på det friska hos barnet, men även står för frizonstänkandet, som gör det lättare för barnen att slappna av och känna sig trygga. Sett ur skolans perspektiv skulle ett samarbete med lekterapin kunna vara till nytta i bland annat större eller mindre krissituationer. Som det är nu finns ett visst samarbete i form av möjligheten till studiebesök för klasser som har en kamrat som är inlagd på sjukhus.
8. Diskussion
Arbetet med det här examensarbetet har jag funnit väldigt intressant och motiverande. Under hela min tid på Lärarutbildningen har jag haft lekterapi i bakhuvudet, då jag av rent intresse kom i kontakt med verksamheten för ca två och ett halvt år sedan. Därför har det varit extra roligt att avsluta min utbildning med att skriva den här uppsatsen om just lekterapi. Det har varit en möjlighet för mig att rent personligen fördjupa mig i ämnet och även att ge en bild av verksamheten för andra pedagoger som inte har någon erfarenhet av det pedagogiska arbetet på sjukhus.
Arbetsprocessen har fungerat bra och relativt smidigt, förmodligen beroende på att jag i andra studier skrivit uppsatser vilket gjort att jag lärt mig om mitt eget sätt att skriva och arbeta. Detta har förmodligen varit en av orsakerna till att jag inte upplevt det här uppsatsskrivandet som för stressigt. Givetvis kan man alltid skriva vidare på ett sådant här arbete, det kan alltid utökas och bli bättre, men jag upplever ändå att tidigare erfarenheter av skrivande har hjälpt mig i den här processen.
Man lär sig alltid nya saker och man får alltid nya erfarenheter när man skriver större arbeten. När jag ser tillbaka på hösten och det arbete jag lagt ner på den här uppsatsen, så är det vissa saker jag skulle gjort annorlunda idag. Jag hade lagt ner mer arbete på att undersöka möjligheterna till, och genomföra, fler observationer. Den observation jag gjorde nu hjälpte mig mycket men var ändå bara ett skrapande på ytan. Det är den främsta förändringen jag hade gjort.
Då det inte är mycket svensk forskning gjord inom lekterapi finns det säkerligen stora möjligheter att dyka ner i verksamheten och göra större undersökningar. Under detta arbetes gång har det dykt upp nya frågeställningar och idéer till undersökningsområden, vilket gör att min nyfikenhet på ämnet fortsätter. Det hade varit oerhört intressant att få barnens perspektiv i förhållande till lekterapi, och det var också min första tanke när jag började brainstorma angående min problemformulering till den här uppsatsen. Jag ville ha barnen i fokus rent konkret och praktiskt, men jag kom trots det fram till att jag inte kände mig redo att intervjua sjuka barn på sjukhus. Det hade förmodligen också gjort att arbetet tagit mycket längre tid, då det hade involverat många fler människor än det gjorde med mina slutliga frågeställningar. En annan intressant ingång till lekterapi är att, nu när jag har terapeuternas tankar och åsikter, ta
in skolornas pedagoger och formulera frågeställningar där båda verksamheterna är representerade. I det fallet skulle utgångspunkten kunna vara lek, och skola och lekterapi ställs i förhållande till varandra och i förhållande till leken. Detta arbete jag skrivit nu, känns som en bra början för mig rent personligen, för att eventuellt kunna gå vidare i framtiden och göra nya undersökningar.
Avslutningsvis diskuterar jag några frågor som kommit upp under arbetets gång, och som blir intressanta att fundera på och diskutera vidare, oavsett sammanhang:
När jag fick kompletterande svar till mina intervjuer, i form av mail, avslutade en av lekterapeuterna mailet med att ställa frågan – ”Vad är terapeutisk lek? Tänk om all lek är terapeutisk!” Ja, tänk om den är det. Varför göra en åtskillnad mellan avkopplande lek och terapeutisk lek? I detta arbete är det jag själv som har skapat de benämningarna, men detta är på grund av att den skillnaden trots allt förekommer på lekterapin, oavsett om den är uttalad eller ej. Gränserna kan dock tyckas lite luddiga. Barnen kan vara på lekterapin enbart i avkopplande syfte, men de kan även vara där för att få hjälp med ett specifikt bekymmer; en rädsla eller liknande. I de fall terapeuterna hjälper barnen i förberedande syfte inför en undersökning eller behandling, eller arbetar för att öka barnets känsla av trygghet, kan frågan ställas vad som är terapeutiskt och vad som inte är det. Att arbeta för barnets trygghet kan ses som terapeutiskt i den bemärkelse att man genom exempelvis besök med samtal eller kortspel, försöker påverka barnet till att slappna av i sjukhusmiljön. Återigen; ”allt man gör, gör man i ett syfte” (intervju, 061117), oavsett om det är uttalat terapeutiskt eller ej. När lekterapeuterna jobbar med förberedande arbete inför undersökningar eller behandlingar kan det ses som mer typiskt terapeutiskt med tanke på det material som används; handdockor, fotopärmar, video och liknande.
I intervjuerna, både uttalat och ”mellan raderna”, kunde jag läsa in ett begrepp – ”barntänk”. Har man ett barntänk eller inte? Vilka har det och vilka har det inte? En av mina informanter beskrev hur en del vårdpersonal tyvärr inte har just barntänket, och att det kunde leda till att barnet blev skrämd vilket i sin tur kunde leda till en remiss till lekterapin. Med detta som bakgrund blir förlängningen att det är lekterapin som har barntänket. Det är där de arbetar med barnet som människa och person, inte med hans eller hennes sjukdom. På lekterapin sätter de barnets bästa främst. Vad innebär då ”barnets bästa”? Jo, att vid alla beslut som rör barnet så ska det barnets bästa komma i första hand - men det kanske inte alltid är så lätt att veta vad det är. Asmervik, Ogden och Rygvold beskriver i Barn med behov av särskilt stöd
(1999) att det ibland blir de vuxnas och de professionellas uppgift att tolka barnens existens och därmed avgöra vad som ”är bäst” för dem. När det gäller funktionshindrade barn, som författarna fokuserar på i boken, kan det ansvaret bli extra tungt, och de menar då att det viktigaste kriteriet är barnens lycka eller välgång (Asmervik, Ogden & Rygvold, 1999:11). Kopplat till barn på sjukhus ligger ofta tunga beslut på de vuxnas axlar, men ett mindre beslut kan ändå vara att gå med barnet till lekterapin för att få en stunds avkoppling. Terapeuternas förberedelsearbete med barnen kan även det säkert ses som det bästa för barnet i och med att omgivningarna och de vuxna omkring barnet är där för att skapa trygghet och lugn. ”Barnets bästa” är ett begrepp som även förekommer i ett flertal dokument kring barns rättigheter och säkerhet, bland annat FN’s barnkonvention från 1989.
Både i litteratur och under mina intervjuer märkte jag en tendens att som lekterapeut inte alltid bli tagen på allvar. Även om utvecklingen tycks positiv och inte särskilt problematisk när det kommer till annan vårdpersonal, så anar jag trots det ett behov av hävdelserätt. Jag får uppfattningen att en del av mina informanter ibland behöver hävda sig mot uppfattningar av sorten ”barnpassning”, ”lekterapeut – det är väl bara att leka med barnen” och liknande. I intervjuerna framkommer att det under åren har diskuterats kring ett eventuellt namnbyte men att inga riktigt bra förslag har framkommit. En av mina informanter menar dock att det känns lite löjligt att presentera sig som lekterapeut för en tonårig kille. Efter en utförligare presentation med bland annat löftet om att man inte är någon lektant, så tycks ofta isen dock vara bruten.
Allra sist vill jag säga att det har varit fantastiskt roligt att skriva det här examensarbetet, och jag har lärt mig väldigt mycket nytt, samt fördjupat mina kunskaper, dels om lekterapi och dels om barn och deras lek. Det har varit mycket intressant.
Referenser
Asmervik S, Ogden T, Rygvold A-L (red.) (1999): Barn med behov av särskilt stöd. (Tredje uppl.) Studentlitteratur, Lund
Barnens Räddnings Ark. FN’s Barnkonvention. Tillgänglig 2006-12-13. http://www.barnensraddningsark.com/fn-barnkonvention-hela.shtml
Cattanach, Ann (2003): Introduction to play therpay. Brunner-Routledge, East Sussex
Ek, Kristina & Sjöberg, Maria (2001): Lekterapi på sjukhus: förberedelsearbete med barn och
ungdomar inför undersökningar och/eller behandlingar: en enkätundersökning inom
dagvärden. Västerås : Lekterapin, Barn och ungdomskliniken, Centrallasarettet ; Eskilstuna :
Lekterapin, Barn- och ungdomskliniken, Mälarsjukhuset
Ek, Kristina & Sjöberg, Maria (2002): Lekterapi på sjukhus: metod och kvalitetsutveckling av
lekterapiarbete på dagsjukvårdsavdelning. Västerås : Lekterapin, Barn och ungdomskliniken,
Centrallasarettet ; Eskilstuna : Lekterapin, Barn- och ungdomskliniken, Mälarsjukhuset
Fredin-Karlsson, Annette (2000): Lekterapi på sjukhus – vad är det? Examensarbete specialpedagogiska institutionen, Lärarutbildningen, Malmö Högskola, Malmö
Juul, Jesper & Jensen, Helle (2003): Relationskompetens i pedagogernas värld. Runa förlag, Stockholm
Knutsdotter Olofsson, Birgitta (1992): I lekens värld. Liber, Stockholm
Landreth, Garry (2002): Play therapy: The Art of the Relationship (2nd ed.), Brunner- Routledge, East Sussex
Lindqvist, Gunilla (2002): Lek i skolan. Studentlitteratur, Lund
Pramling Samuelsson, Ingrid & Asplund Carlsson, Maj (2003): Det lekande lärande barnet –
i en utvecklingspedagogisk teori. Liber, Stockholm
Repstad, Pål (1999): Närhet och distans – kvalitativa metoder i samhällsvetenskap. Studentlitteratur, Lund
Skolverket, Skollagen. Tillgänglig 2006-12-13.
http://www.skolverket.se/sb/d/777;jsessionid=F6DFD3B9654E7B213CC0F71EFFEAFF06 Sveriges Lekterapeuter. Tillgänglig 2006-11-15. http://www.sverigeslekterapeuter.se
Säljö, Roger (2000): Lärande i praktiken – ett sociokulturellt perspektiv. Prisma, Stockholm
Timberlake, Elizabeth M & Cutler, Marika Moore (2001): Developmental Play Therapy in
Clinical Social Work. Allyn and Bacon, London
Utvecklingen av lekterapi i Sverige (2006), sammanställt av Caroline Tellhammar, Umeå
Intervju genomförd 061109 Intervju genomförd 061116 Intervju genomförd 061117 Observation genomförd 061117
Bilaga