Något som Piaget och Vygotskij har gemensamt i sina teorier kring lek och lärande, är att lärande uppstår genom den fysiska kontakten med omvärlden (Säljö, 2000:50,65). Piagets kognitiva tänkande gjorde att han fokuserade på människans intellekt och han menade att lärande och utveckling är frukten av människans mentala aktiviteter. Vygotskij å sin sida var behaviorist och menade att människans utveckling är historisk, kulturell och social. Deras gemensamma tanke är dock vikten av fysiska erfarenheter och förnimmelser – kunskap konstrueras av individen i den fysiska kontakten med omvärlden. De här fysiska erfarenheterna är intressanta att sätta i samband med lekterapin och den terapeutiska leken. När barnet får en fysisk upplevelse av något; att se och röra, och tar in det med alla sina sinnen, skapas värdefulla erfarenheter som kan hjälpa till att lugna och förbereda dem inför den nära förestående undersökningen eller behandlingen (Ek & Sjöberg, 2001). Barnens sätt att använda lekmaterial som en väg till förståelse och kunskap om sina upplevelser på sjukhus, är ett väldigt fysiskt tillvägagångssätt för att utveckla sitt lärande och sina insikter.
För Vygotskij var lek och fantasi synonymt och fantasin var en förutsättning för föreställnings- och inlevelseförmågan (Knutsdotter Olofsson, 1992:66). Det finns röster idag som menar att barns lek på dagens förskolor inte är prioriterad (Lindqvist, 2002) och att den på vissa håll har förlorat i värde i förhållande till mer ”skolinriktat lärande” (Pramling & Carlsson, 2003). Lekens oerhörda värde har dock bevisats gång efter annan, och ser man på arbetet som läggs ner på landets lekterapier får man en god inblick i hur helande och utvecklande den verkligen är. I arbetet med sjuka barn blir leken livsviktig, och i dagens prestationsinriktade verklighet är det enormt viktigt att inte tappa bort barnens lek. Den magiska leken. Den fantasieggande leken. Enligt Knutsdotter Olofsson (1992) finns det tre kriterier för att kunna hänge sig i lekens värld – tid, ostördhet och frihet från krav på prestation. Vi vuxna, oavsett yrkesroll, måste inse vikten av att låta barnen leka ostört med jämna mellanrum. På lekterapin kan man se detta i frizonstänkandet; även om vuxna hela tiden finns i barnens närhet så är de ostörda från resten av sjukhusupplevelsen – behandlingarna, undersökningarna. Kommer vårdpersonalen in på lekterapin så är det bara för att prata och umgås, på lika villkor.
Många av de tankar som beskrivits i avsnittet om lekteorier; både äldre och av idag, kan appliceras på just den terapeutiska leken som utgör en stor del av lekterapiernas verksamhet.
Först och främst menar Knutsdotter Olofsson (1992) att leken inte uppstår av sig själv, utan kräver vuxna som talar barnens språk; lekens språk. Detta skriver författaren i förhållande till förskolor, där barnen trots allt behöver vuxna som förstår vikten av lek, för att de (barnen) ska få bra möjligheter till att hänge sig i lekens värld. I förhållande till lekterapi kan man också se nödvändigheten av terapeuter som förstår att prioritera barnen; det är deras behov som kommer först. Tillsammans med barnen skapar terapeuterna en värld där trygghet och avkoppling råder, och där barnen märker att de blir både sedda och hörda. Detta är förutsättningarna för att lekterapeuterna ska kunna arbeta på ett tillfredsställande och positivt sätt med terapin och med barnen.
Pramling & Carlsson (2003:52) beskriver genom en studie gjord av Annica Löfdahl hur barns lek handlar om att hantera sina liv och ta ansvar för dessa. Detta kopplar jag till barnen på lekterapin och deras sätt att hantera sina upplevelser på sjukhuset genom lek, oavsett om den är avkopplande eller terapeutisk. I leken utforskar barnen vad de tidigare varit med om, de behandlar och processar sina erfarenheter vilket gör att de växer och lär sig. Deras behov av att iscensätta och bearbeta upplevelser gör att mycket av barns lek handlar om att bemästra känslor (Knutsdotter Olofsson, 1992:145). Barnen gör detta till stor del med hjälp av olika lekmaterial, som hjälper dem att ”leka ut” sina upplevelser och känslor på olika sätt. Den terapeutiska leken på lekterapin tar på ett väldigt konkret sätt tag i barnens känslor av otrygghet och rädsla, och gör sitt bästa för att stärka barnen. Juul och Jensen diskuterar olika former av interpersonella relationer och påpekar att fokus i dessa processer ligger på vad som händer mellan parterna. Deltagarnas individuella konstruktiva respektive destruktiva mönster manifesterar sig olika beroende på hur kvaliteten i processen ser ut. Författarna beskriver hur man i terapeutiska sammanhang delar in grupp- eller familjeprocesser i tre olika kvaliteter; symptomskapande, symptomvidmakthållande och symptomläkande (Juul & Jensen, 2003:111). Det är den sista kvaliteten, symptomläkande, som jag vill koppla till lekterapin. Den terapeutiska leken har som mål att läka de symptom barnen har när de kommer till lekterapin – Juul & Jensen beskriver kvaliteten som ”att ett förut etablerat destruktivt/självdestruktivt beteende upphör – både i den aktuella relationen och i övriga relationer personen ingår i” (Juul & Jensen, 2003:111). Först och främst handlar det för lekterapeuten om att skapa en trygg och positiv relation till det aktuella barnet, och dess föräldrar, så att kvaliteten i den interpersonella processen blir just positiv. I förlängningen strävar man inom den terapeutiska leken sedan efter att barnets destruktiva/självdestruktiva sidor ska gå tillbaka. Vid svårare bekymmer hos barnen slussas de dock vidare till exempelvis psykolog.
7.3 Lekterapeuten
Lekterapeutens roll är att värna om barnens integritet, att skapa en trygg omgivning under tiden de är på sjukhus. De stöder även föräldrar och syskon, vilket gör deras roll väldigt social och omfattande. Även om det är det sjuka barnet som är deras allra första prioritet så ser de även till att, i den utsträckning det är möjligt, se till syskonens och föräldrarnas behov av stöd och trygghet. Trots att de sätter det sjuka barnet först, är det som med andra pedagogiska yrken av största vikt att lekterapeuterna lyckas skapa ett positivt samspel med barnets föräldrar. Juul och Jensen beskriver den asymmetriska relationen, där en av parterna innehar större makt än den andra (Juul & Jensen, 2003:120). I fallet förälder – pedagog är det pedagogen (lekterapeuten) som representerar den professionella makten och författarna menar att det är detta som gör det extra viktigt för pedagogerna att förstå det ansvar de har för relationen; dess ton, stämning och atmosfär.
Lekterapeuternas kunskaper sträcker sig utöver den hos förskollärare och fritidspedagoger, då de även är utbildade specialpedagoger. Eftersom de arbetar i sjukhusmiljö behöver de även viss kunskap om deras rutiner och förhållningssätt, för att bli en integrerad del i sjukhusets verksamhet. Yrket är väldigt kvinnodominerat, men lyckosamt nog var en av mina informanter man vilket gjorde att jag fick hans åsikter i frågan. Han berättar att han känner sig väldigt uppskattad i rollen som manlig terapeut, just med tanke på hur många kvinnor det är som arbetar inom verksamheten.