När jag kommer in på lekterapin ser jag en liten flicka på omkring ett år, som sitter med sin mamma och stilla leker med några klossar. Hon tittar upp och jag hälsar försiktigt. Efter en liten stund har det kommit fler barn till lekterapin, och de sysselsätter sig med väldigt olika saker. En pojke hoppar glatt på en studsmatta medan hans pappa följer honom med blicken. Jag och de två lekterapeuterna sitter och spelar några parti ”Skip-bo” med en tonårig tjej. (ur observationsanteckningar, 061117)
Leken på lekterapin behöver inte alltid vara inriktad på tydlig terapi, utan bara möjligheten att kunna komma dit är för barnen ofta mycket befriande. För en stund får de möjlighet att leka på vanligt sätt, som om de inte alls var på sjukhus och var sjuka. Barnen jag ser är inte där på remiss, alltså är de inte där för någon specifik svårighet eller rädsla som de behöver bearbeta. Leken på lekterapin kan lika ofta bara bestå av att få känna sig normal. Båda de lekterapier som jag besökt har dock en ”sjukhus-hörna” dit barnen kan söka sig om de känner att de vill eller behöver avreagera sig kring sina känslor kring sjukhus, vårdpersonal och behandlingar. Barn uttrycker sig lättare genom lek än verbalt, och att ”leka ut” erfarenheter och känslor är något av den bästa självhjälp de kan engagera sig i, menar Landreth (2002).
Bearbetningslekar, där går vi in mer aktivt, vi har en doktorshörna. Där finns det riktiga sprutor, utan nål givetvis, det finns plåster, det går åt mycket plåster, vi har droppställning, vi har (ohörbart) och är det då något barn som vi vet har upplevt nåt jobbigt med provtagning då försöker vi att locka in dem i hörnan där. Och är de trygga med oss då går det bra annars får man inbjuda föräldern i leken också. Så har vi doktorsrockar till barnen och det är oftast barnen väljer att vara doktor eller sjuksköterska och sen får vi vara patienter. Jag spelar ofta att jag ska vara jätterädd och så får barnet trösta mig… (intervju 061116)
Lindqvist (2002:17) beskriver barns intresse av att ha med vuxna som sina lekkamrater, till exempel vid tillfällen där de vuxna är med och gestaltar olika roller. På detta sätt upplever barnen att de samarbetar med de vuxna, istället för att vara ”underordnade” deras stränghet och disciplin. På lekterapin blir detta extra tydligt, då barnen lär sig att lokalerna och personalen är just en frizon, där de kan känna sig trygga och i någorlunda kontroll av sin situation. Denna kontroll är dock väldigt skör, och det behövs inte mycket för att bryta den. I en av mina intervjuer får jag berättat för mig hur lite som behövs för att störa i barnens lek:
…man får en jättebra kontakt och man kommer in i leken och just borta i hörnan där (doktorshörnan, min anm.), de små är ju glada för den. Och att man kan vara med dem där och de…går ju in i leken, och då glömmer de bort på nåt sätt att de är sjuka, och sen räcker det att det kommer in någon annan vuxen och sen vips så är man sjuk igen. Så leken har ju ett fantastiskt syfte på det sättet. (intervju 061117)
När barnet är på lekterapin finns terapeuten där som stöd. Landreth (2002) beskriver hur barnet kan ha svårt att verbalisera sina upplevelser och känslor, men att de tillsammans med en vuxen som bryr sig och som är inkännande, med hjälp av leksaker kan visa vad han eller hon känner. De visar det genom de leksaker och det material de väljer att leka med, vad de gör med sakerna och hur de berättar sina historier med hjälp av lekmaterialet (Landreth, 2002:17). Även Elizabeth Timberlake (2003) beskriver hur lekmaterial är barnets naturliga medium för att uttrycka sig själv, experimentera och lära sig. Leksakerna hjälper barnet att konfrontera och arbeta sig igenom svåra problem, utvecklingsfrågor, konflikter och livssituationer. De hjälper också till att sätta barnens problem i perspektiv. Att barn är på olika nivåer av medvetenhet kring sina problem avspeglar sig i deras val och användning av leksaker. Timberlake beskriver hur man inom den utvecklande lekterapin (”developmental play therapy”) ser på barnets utvecklingsprocess (Timberlake, 2003:25). Utvecklingen sker bland annat genom att barnet:
• Gör framsteg i utvecklingen och användandet av den ”terapeutiska alliansen” mellan barn och terapeut.
• Gör framsteg i sina val av lekobjekt, användandet av symboliska metaforer samt utveckling inom de olika stadierna av utvecklande lek – ensam, parallell, tillsammans, fantasi och tävlingsinriktad.
• Visar framsteg i sin mognadsnivå och mänskliga utveckling.
När barnets utveckling inom leken sätts i samband med hur lätt det är att bryta av leksituationen, som beskrevs i citatet ovan, är det lätt att förstå vikten av lekterapeuternas arbete med barnen. Terapeuterna ser situationerna där barnet behöver och kan utvecklas inom lekens ramar, och de prioriterar även barnens rätt till både den avkopplande och terapeutiska leken. Citatet ”Det man gör, gör man i ett syfte” (intervju 061117) visar också på vikten av att inte bli avbruten i leken av exempelvis annan vårdpersonal, som skulle vilja besöka lekterapin i syfte att undersöka barnet eller liknande. I min intervju med lekterapeut D, som arbetar som vikarie sedan augusti 2006, berättar han hur han försöker lära sig att hålla lekterapins gränser
mot övrig vårdpersonal. De är väl medvetna om att behandlingar och undersökningar inte får utföras på lekterapin, men att de någon gång ibland inte håller sig till reglerna.
Det händer ibland när vi kommer in, att det är konsultation och det första vi får höra är att ’ja nu gör vi nåt som vi inte får göra’. Då vet de om att de gör det, och de gör det fast vi inte är där. Det har hänt ett par gånger… […] Men skulle det då komma nån liten från dagvården eller nånting, och har precis varit med om nåt och kommer in där och ska leka, och där står det två till med vita rockar, och då…då blir det ju fel. (intervju 061117)
På lekterapin skiljer sig den avkopplande leken från den terapeutiska, genom möjligheten att bearbeta och leka sig igenom upplevelser och känslor i den senare sortens lek. Dock ställer en av lekterapeuterna frågan till mig; ”Men vad är terapeutisk lek? Tänk om all lek är terapeutisk!” (mail från lekterapeut A, 061201). Detta är en spännande fråga som diskuteras vidare senare i arbetet.
Slutsatsen i avsnittet om den terapeutiska leken, kan sammanfattas i hur viktig den är för de inlagda barnen, men även för deras föräldrar. Leken blir terapeutisk på två sätt; dels i de sammanhang där barn på remiss tillsammans med terapeuter och föräldrar leker och bearbetar sig igenom barnets svårigheter. Dels i de sammanhang där barn och föräldrar använder sig av lekterapin enbart för att koppla av och komma bort en aning från känslan av att vara på sjukhus.