Skolkultur och uppfostran

De barn som Maria och Lena möter i förberedelseklasserna är vana vid andra typer av skolor och lärare. Där läraren ofta har en auktoritär ledarstil. Detta påverkar Maria och Lenas roll som lärare, eftersom barnen förväntar sig att läraren och skolan ska vara på ett sätt som inte stämmer överens med den svenska skolan och den lärarroll som är gällande här.

Att barnen har en annan skolbakgrund är något som Maria berättar om och vad det kan innebära för undervisningen. Många av barnen som Maria har mött under sina år som lärare i förberedelseklass har varit vana vid en mer auktoritär uppfostran och bemötande både i hemmet och i skolan. Maria berättar att hon har haft många samtal med modersmålsläraren i arabiska hur skolan i Irak kan se ut. Den bild som modersmålsläraren har gett av skolan är hon väldigt skeptisk till, då barnen få sitta 40-50 barn i en stor sal och enbart skriva av text.

”Ja, upp till fjärde klass sa modersmålsläraren i arabiska (…) så skriver man ingenting själv utan kopierar bara av. Och så kräver vi att de ska skriva egna meningar och tänka (…) det är helt emot var de har lärt sig” (Maria)

Då barnen är vana vid att skriva av text händer det att de skriver av de frågor som Maria skriver på tavlan istället för att besvara dem. Att ha kunskap om barnens olika skolbakgrund anser Maria vara av stor vikt eftersom det ger förklaring och ökar förståelsen till varför barnen gör på ett visst sätt i undervisningen. Det gör även att man förstår varför barnen kan ha

svårigheter att tänka själva och vara reflekterande, eftersom de krav de har haft i sin egen skola har sett helt annorlunda ut.

Angel (2004) beskriver hur barn i en förberedelseklass kan vara vana vid flera olika typer av skolkulturer och ha väldigt skilda upplevelser av skolan i sitt hemland. De barn som kommer till den svenska skolan kan ha erfarenheter av allt ifrån privatägda internat och klosterskolor till kommunala skolor med 40-50 elever i varje klass och byskolor där barnen undervisades under ett träd (a.a: 230-40). Att barnen har olika skolbakgrund kan påverka lärarens

förhållningssätt. Barnen kan vara vana att få stryk i skolan, när de ansetts ha gjort fel. När de inte fått stryk, har det istället handlat om ett tydligt straff för att visa barnet vad gränsen går (Ljunggren, 1994: 21-22). Detta har Maria märkt i sin undervisning. Hon berättar att barnen går över gränsen gång efter gång, trots att de vet vad som gäller. Det hjälper inte att Maria visar tydligt att hon blir arg. Detta uppfattar Maria som om barnen väntar på att hon ska slå dem.

”

De barn som har svårt att veta vad gränserna går lär sig oftast det efterhand, men till en början kan det vara svårt. Att barnen har svårt att uppfatta när Maria säger ifrån och sätter gränser kan ha att göra med den kulturella kompetens som Ladberg (2007:113) skriver om. Den handlar bland annat om att vårt kroppsspråk ser olika ut i olika kulturer. Det kroppsspråk vi i Sverige har, är ganska återhållsamt om man jämför med andra kulturer. Det hörs inte speciellt tydligt när vi är arga och syns inte alltid heller. Anledning till att barnen inte uppfattar att Maria är arg kan vara för att hon inte visar det tillräckligt tydligt. Men det kan enligt Maria även bero kulturella skillnader i barnuppfostran.

Av de båda lärarna är det främst Maria, som har upplevt hur olika uppfostringsstilar inverkar på hennes läraruppdrag. Eftersom Maria arbetar i förberedelseklassen år 1-3, ingår det i större omfattning i hennes arbete att uppfostra barnen, än vad det gör för Lena i år 6-9. Maria uttrycker att det kan kännas jättejobbigt att ringa till barnets föräldrar när det inte fungerar i skolan, för att hon misstänker att barnet får stryk hemma.

”Vi vet att när de kommer hem så blir deras föräldrar jättearga på dem och läxar upp dem hemma” (Maria)

Maria berättar att hon flera gånger under de år som hon har arbetat i förberedelseklass har anmält föräldrar som har slagit sina barn. Dessa familjer utreds och får hjälp att komma tillrätta med sina problem. Ofta handlar det inte om att föräldrarna misshandlar sina barn utan det handlar om att ge barnen en örfil i uppfostringssyfte, som Maria uttrycker det. Maria berättar att det gått bra för de allra flesta familjer som hon har anmält, då det finns stöttning och hjälp att tillgå i den stad där Maria är verksam som lärare.

Lena beskriver hur viktigt det är att föräldrarna får hjälp med på vilket sätt de ska uppfostra sina barn och ändå behålla rollen som en tydlig och gränssättande vuxen. Detta handlar främst om papporna, som Lena känner starkt för. Hon berättar under intervjun att papporna ofta förlorar en stor del av sin identitet, då de inte längre har kvar rollen som familjeförsörjare.

”(…) de behöver hjälp papporna som jag ser det att lära sig bra svenska och komma in i de svenska traditionerna av barnuppfostran (…) för vi har haft barn här som har varit jätte jobbiga därför att de säger till pappa att du får inte slå mig längre och pappa vet inte vad han ska göra (…) Barnen flippar ut totalt va och vi ser ju att det går åt skogen för barnen också”

(Lena)

Lena berättar under intervjun att det är mycket som familjerna har förlorat och att det ställer höga krav på både föräldrar och barn att försöka bygga upp en ny tillvaro. Många familjer mår dåligt menar Lena. Anledningarna till detta kan vara många. Det kan handla om svåra

upplevelser som de har varit med om i sitt hemland eller under flykten. Hur föräldrarna mår påverkar deras sätt att uppfostra sina barn. Angel (2004; 53) menar att när en förälder mår dåligt har den inte har den ork som krävs alla gånger. Detta kan yttra sig på olika sätt, exempelvis genom att ha svårigheter att sätta gränser för sitt barn. Om föräldern lider av psykiska symtom efter upplevelser av krig kan det detta bli mycket svårt. Det kan innebära att föräldern kan ha det svårt med aggressiva impulser, vilket innebär att gränssättningen kan bli aggressiv och skrämma barnet. Det vanligaste i dessa fall är att man inte sätter några gränser alls för sitt barn för att man är rädd att släppa fram en ilska som kan vara svår att kontrollera. Maria utrycker under intervjun att hon förstår att föräldrar har mycket som är nytt att förhålla sig till i sin nya tillvaro och att de inte alla gånger har den ork som behövs. Många föräldrar

mår väldigt dåligt säger Maria och anpassar sig inte alls lika snabbt som barnen till det nya livet i Sverige.

”De har kommit till ett nytt land, de mår inte bra och det är jobbigt och barnen blir mer och mer försvenskade. Föräldrarna fixar det inte (…) Då tar man till (stryk)” (Maria)

Att barnet är ledsen och längtar tillbaka till hemlandet kan också innebära att man skämmer bort barnet genom att exempelvis köpa leksaker för att barnet ska glömma allt det som det har behövt uppleva. Föräldrarna känner skuldkänslor och tycker synd om sitt barn för allt de har utsatt barnet för (Angel, 2004: 33).

Enligt Rodell (1995: 53) kan barn som kommer från mer auktoritära samhällen kan bli bråkiga och stökiga då de inte ännu har lärt sig de normer och regler som finns i den svenska skolan. Detta är något som Maria haft problem med i sin klass. Särskilt med en pojke som hade svårt att möta det demokratiska och individorienterade förhållningssätt, som Maria praktiserar i klassrummet.

”Vi har ju en här som vi hade jättemycket problem med i början men som har förstått att vi faktiskt tycker om honom (…) Men vi tycker inte om det han gör. (…) Vi har förklarat för honom att vi tycker jätte mycket om honom men vi tycker inte om när du gör dumma saker” (Maria) Det finns en stor skillnad i hur Lena och Maria uppfattar hur kulturella skillnader i

barnuppfostran inverkar på deras undervisning och på det sätt de bemöter barnen. Det kan som jag förut nämnde vara barnens ålder som påverkar att deras upplevelser ser så olika ut.

Under mina observationer i Lenas klass uppfattar jag barnen som mogna för sin ålder för att många av dem verkar äldre än vad de egentligen är. Lena berättar att i hennes klass är de flesta av eleverna motiverade, engagerade och mogna för sin ålder. När vi under

intervjutillfället diskuterar varför det är på detta sätt, menar Lena att det handlar bland annat om att barnen får ta mycket ansvar för småsyskon. Men även att barnen på grund av sina upplevelser har gjort att de fått bli ”stora” för fort.