3. Tillvägagångssätt och empirisk studie
4.5 Traumatiska upplevelser
I detta kapitel kommer jag att mer djupgående gå in på de faser ett flyktingbarn ofta går igenom och hur läraren kan märka detta i barnets beteendemönster. Jag kommer även att beskriva vad det innebär för barnet och dess omgivning att barnet bär på traumatiska upplevelser.
Att ha barn som bär på svåra upplevelser är något man som lärare i en förberedelseklass kommer att få uppleva. Lena och Maria har haft barn som har haft svårt att koncentrera sig, varit utåtagerande, aggressiva, stökiga och har haft ont i huvudet eller i magen. Maria berättar att i den kommun hon arbetar får de barn och familjer som har varit utsatta för extrema övergrepp, som tortyr får hjälp redan från början när de kommer till Sverige. Det finns en specifik grupp som enbart arbetar med familjer med den här typen av problematik. Maria har inte haft barn som har haft stora svårigheter i skolan på grund av att de varit inåtvända, svåra att få kontakt med eller haft svårt att minnas det de lärt sig. Hon har däremot haft barn som varit utåtagerande genom att slåss mycket och vara aggressiva. Godani, (2004: 28) menar att när ett barn visar ilska och är aggressivt i skolan kan det vara ett tecken på att barnet själv blir slagen hemma eller har sett mycket våld. Barn som känner sig övergivna kan bli mycket svåra att ha att göra med då de blir upproriska. Det handlar om att barnet skyddar sig mot sin
längtan att komma nära vuxna för att inte riskera att bli övergiven. På de sätt barnet ger uttryck för sin stress, sorg och saknad gör de inte på ett beräknande eller medvetet sätt
Lena med sin nästan 30 år långa erfarenhet av arbete med flyktingbarn har mött både de inåtvända och tysta barnen men även de utåtagerande barnen och alla de nyanser som finns där emellan. Vid intervjutillfället får jag uppfattningen att Lena främst har mött de barn som är inåtvända och tysta. Det kan bero på att Lena arbetar med de äldre barnen, där
känslouttrycken tar en annan form än med de mindre barnen som inte har samma känslomässiga mognad.
Godani (2004: 26-27) menar att det ibland kan vara svårt att skilja på om barnet stressas av sina tidigare upplevelser av våld eller om de blir stressade av de främmande intryck som de får i den nya miljön. Det kan även handla om att minnen väcks i den nya miljön som gör att de blir stressade. Det behöver inte alltid handla om traumatiska händelser när ett barn drar sig
undan och blir svåra att få kontakt med. Det kan istället handla om vardagshändelser som har varit stressande och jobbiga för barnet. Men det är en varningssignal att barnet inte mår bra och behöver stöd och hjälp.
Att komma till ett nytt land innebär att man lämnar en tillvaro bakom sig för att försöka bygga upp en ny framtid. Angel (2004; 31) beskriver hur barnet ser på sin nya tillvaro i Sverige kan vara präglat av en sorg över det som barnet lämnat. Barn som kanske inte själv minns så mycket av sitt hemland blir ändå präglat av sin familjs sorgearbete. Barn som kommer som flyktingar till Sverige har fått lämna människor i sitt hemland som står dem nära vilket innebär att barnet förlorar den sociala tryggheten som exempelvis mor - och farföräldrar samt kusiner har varit för barnet. De större barnen och framförallt tonåringarna förlorar sin sociala identitet, vilken de byggt upp i sitt hemland, med sina kamrater och i skolan. Lena berättar under intervjun att tonåringarna som hon möter i klassen har det jobbigt. Hon menar att det är en svår tid att vara tonåring, eftersom man då ska finna sin identitet och allt vad det kan innebära. Men att det är ännu svårare för de barn som mitt uppe i denna process får fly från sitt hemland och från sitt sociala sammanhang.
”Tonåringarna är ju väldigt hemlösa och sköra (…) De kommer hit nu och ska hitta sin identitet” (Lena)
Godani (2004: 12-13) menar att barn upplever sin förvirring och emotionella kamp på olika sätt och att de därför upplever skolan och klassrummet på väldigt olika sätt. En del av barnen upplever skolan som en trygg plats. Andra som en miljö som skrämmer eller en miljö som provocerar till protest och vaksamhet. Det handlar om att det sker en sammanblandning med de människor och miljöer man möter och ens tidigare svåra upplevelser.
4.5.1 Flyktingbarnets anpassning till en ny tillvaro
Lena berättar att hon kan märka hur ett barn som varit glad och positiv till den nya tillvaron i Sverige, plötsligt bli inåtvänd eller frånvarnande.
”Till att börja med är livet ganska roligt i Sverige (…) Därför att du äntligen har familjen samlats kanske och du börjar ett nytt liv det är spännande och det är nytt och allting är bra (…) Men efter ett tag så kommer saknaden också (…) Och minnena hinner ikapp dig” (Lena)
Innan barnet har funnit sig tillrätta i det nya landet och skolan har Rodell (1995: 52-54) delat upp flyktingbarnets utveckling i tre faser. I den första fasen ingår det som Lena beskriver i citatet ovan, att livet i Sverige känns som något nytt och spännande. Men denna första fas kan även innebära att flyktingbarnen befinner sig i ett chocktillstånd, då resan från hemlandet hände väldigt plötsligt och dramatiskt. Dessa barn kan vara deprimerade, nedstämda, har ofta ont i exempelvis magen eller huvudet. Lena som arbetar med de äldre barnen i år 6-9
beskriver att hon har mött många barn under sina år som lärare som mår dåligt och hur detta kan yttra sig i deras beteende. Detta stämmer väl överens med det som Rodell (1995: 52-54) beskriver.
”De har svårt för att fokusera på en uppgift och ord försvinner och minnet, alltså idag kan du men imorgon minns du inte (…) Att dom har ont i magen (…) I huvudet och sånt det är
vanligt (…) Eller helt enkelt ledsna också finns det” (Lena)
Nästa fas brukar innebära för de barn som har tyckt att det mesta varit roligt, att de nu inser att detta är något bestående. Barnet märker sina begränsningar i sin svenska, att det är svårt att bli förstådd och missuppfattningar lätt uppstå med kamrater. Den förut glada och nyfikne eleven kan skifta till en sorgsen och ledsen elev. Det barn som är på väg ut ur sitt chocktillstånd brukar bli arg, då förlamningen släpper och barnet börjar reagera, detta är något positivt. Men detta kan innebära att barnen exempelvis börjar använda svordomar på alla möjliga språk som de använder urskillningslöst. Vilket utlöser starka reaktioner från omgivningen, men för det mesta avtar detta beteende då barnet börjar må bättre (Rodell, 1995: 54-55). En del barn blir barnsligare i denna andra fas vilket kan innebära att de vill ha hjälp med saker som de förut har klarat av själva, som att exempelvis dra upp dragkedjan i jackan. När detta börjar upphöra har barnet kommit till den sista fasen. Vilket innebär att barnet kan kommunicera mer
nyanserat med sina kamrater, förstå skillnaden mellan allvar och skoj, har förmåga att överse med småsaker och klarar på så sätt bättre av att hantera och inte hamna i konflikter i samma utsträckning. Om barnet inte skulle komma vidare i dessa utvecklingsfaser kan man få hjälp av skolpsykolog med råd och handledning (a.a: 53-54).
Lena beskriver hur barn efter att de varit i förberedelseklassen ett tag börjar berätta vad de har varit med om innan de kom till Sverige. Det kan vara något i undervisningen som gör att barnet helt plötsligt minns någonting. Lena berättar om ett exempel på där barnet helt plötsligt
börjat berätta mitt under en lektion. När barnet berättar får all undervisning avstanna och Lena och de andra barnen lyssnar på vad barnet har att berätta. Ofta har barnet inte tillräckigt med språkkunskaper för att berätta och det är inte alltid som Lena och resten av klassen förstår inte allt som barnet berättar. Men Lena poängterar att det inte spelar någon roll, utan det viktiga är att barnet tillåts att berätta färdigt. Lena menar att detta oftast sker när barnet varit i Sverige ungefär i tre månader.
” Så man kan säga att de som kommer som flyktingar ungefär efter tre månader så kan plötsligt en pojke när vi till exempel sitter och pratar (…) om kläder eller nått sånt,
pyjamas…så här (gör en kraftig inandning) jag minns vi stod i pyjamas soldaterna kom vi fick gå ut på gården i pyjamas, de stod där med gevär (berättar med väldig inlevelse)(…) de får alltså associationer av ett ord. (…) Så de får berätta på och då får allt annat avstanna och så får de prata” (Lena)
Barnen kan känna sig rotlösa i sin nya tillvaro i Sverige. Det är därför bra att prata om barnets hemland i klassrummet. Läraren kan visa på kartan var landet ligger och vilken väg familjen åkte när de flydde till Sverige (Rodell, 2004: 54). Detta är något som Maria som arbetar i förberedelseklassen år 1-3 anser vara viktigt och något hon uppmärksammar i sin
undervisning. Maria menar att många av barnen inte alltid minns så mycket av sitt hemland och inte alltid vet vart de är födda. Det kan bero på att barnens föräldrar inte vill prata så mycket om deras hemland för att de nu vill försöka glömma och gå vidare med sitt nya liv, som jag tidigare har berört i detta kapitel.
”Många vet ju bara att de kommer från Irak, ja, men var i Irak?(…) det är ju viktigt (betonar) att de vet var de kommer ifrån, för många har varit på flykt i många år i Syrien (…) De har liksom (betonar) ingen aning om var de är födda (…)” (Maria)
4.5.2 Att stötta barn som bär på svåra upplevelser
Lena berättar under intervjun att hon kan stötta barnen genom att finnas där för barnen i deras vardag. Hon lyssnar gärna om det är något av barnen som behöver prata. Lena ger intrycket att vara en lyhörd lärare som uppmärksammar om hennes elever inte mår bra. Under de dagar som jag observerar Lena berättar hon att en av flickorna har börjat strunta i att göra sina läxor
och verkar också frånvarande ibland under lektionerna. Flickan har inte varit så länge i förberedelseklassen, men Lena anser att hon klarar av att göra de läxor och uppgifter som Lena ger henne. Anledningen till att hon inte gör sina läxor kan därför bero på andra orsaker, så Lena kommer att som hon uttrycker det ”hålla extra koll på henne”. Om Lena märker att något av barnen i klassen mår dåligt försöker hon att prata med det berörda barnet. Hon försöker även att visa att hon tycker om barnet.
”Jag finns ju till här för att ge en trygghet i vardagen va och jag kan sitta och prata med dom på raster och jag kan visa de att jag tycker om dem (…) Men när det gäller djupare psykiska problem så måste ju jag kontakta skolsköterskan eller skolpsykolog (…) Som får hjälpa till som professionella (…) För där räcker ju inte jag till (…) Det ända jag kan göra att försöka göra det så bra så tryggt och trevligt som möjligt i klassen” (Lena)
Lena menar att man i en förberedelseklass kommer sina elever väldigt nära och blir
betydelsefull för dem på ett helt annat sätt än vad Lena har upplevt i en vanlig klass. Enligt Godani (2004: 46) kan skolan fungera som en paus för barnet då läraren och kamraterna kan ge barnet avkoppling från sorg och smärta som barnet bär på. Lena berättar hur hon får ett nära förhållande till sina elever och att varje barn i klassen betyder mycket för henne. Lena berättar under intervjun att i förberedelseklassen är man inte bara lärare, man är så mycket annat också.
”Du får vara mer än lärare (…) Du får vara både mamma ibland och mormor är jag ju nu snart liksom (…) och kompis och socialarbetare och psykolog, du får vara så mycket på en gång. Och de kommer en så otroligt nära va det blir som ens barn nästan (…) Det blir ett väldigt nära förhållande ” (Lena)
På Marias skola vill de att barnen ska vara i fritidsverksamheten efter skolan. Anledningen till det är att barnet ska få en paus från sin hemmiljö. Maria anser att detta är viktigt eftersom många barn har föräldrar som mår dåligt.
”Vi har haft en hel del föräldrar som mår jätte dåligt (…) och barnen fixar ju att ta sig själv till skolan, sen ligger väl de hemma och mår dåligt (…) Därför föreslår vi att så många som möjligt av de här barnen går på fritids, att de får vara där till klockan tre om dagarna (…) Så
att de har chans att få slippa liksom för det är ju jobbigt för dem också (…) När de kommer hem och föräldrarna mår dåligt” (Maria)
Almquist (1993: 53) anser att fritidshemmet kan vara en miljö där barnet erbjuds stöttning i sin vardag därför att föräldrarna kan ha svårt att stötta sina barn, då de själva kan lida av psykiska svårigheter på grund av sina egna upplevelser. För ofta är det så att hela familjen varit med om traumatiska händelser.