Skolledaren vi har intervjuat jobbar på en liten gymnasieskola med 125 elever, i en liten kommun. På skolan finns Handelsprogrammet, Barn- och fritidsprogrammet, Samhällspro- grammet och Individuella programmet.
Skolledaren som vi har intervjuat anser generellt att elever på de yrkesförberedande pro- grammen blir mer engagerade i sina uppgifter
Ja, det tycker jag och det har jag alltid tyckt, även då jag har jobbat på andra gymnasieskolor. För dom som det passar bäst, alltså de som tycker det är roligast att jobba med ämnesintegrering är de som inte klarar av att jobba på det ”gamla” sättet, alltså vanlig katederundervisning, det är speciellt de som går på yrkesförberedande program.
Sedan klarar de på de mer studieinriktade programmen det lika bra och får bättre betyg men för de här andra ’passar’ det mycket bättre.
Han menar att de blir duktigare eftersom det är lättare för dem att förstå vad de ska göra och de tycker att det är roligt.
Man behöver nästan aldrig heller sätta IG på elever som får jobba på det här sättet. Sedan man infört mer ämnesintegrerade arbetssätt på skolan har man noterat en generell höjning av bety- gen hos främst de elever som går på Handelsprogrammet och Barn- och fritidsprogrammet medan de som går på Samhällprogrammet ligger på samma nivå som tidigare.
På den aktuella skolan jobbar man ganska mycket med projekt och teman och skolledaren är ganska drivande i den här frågan.
Man kan med anledning av detta tänka sig att lärarna skulle uppfatta det som tvång men han menar att det alltid finns mer eller mindre engagerade lärare som han beskriver:
Vi har ju ett gäng lärare som verkligen vill jobba på det här sättet, sen har vi ett gäng som hänger på och sedan har vi några som bara är med, dom ser hela tiden svårigheter med hur dom ska hin- na med sina kurser när dom är med i det här.
De positiva signaler som han uppfattar från lärarna är att de upplever sig känna ökad trivsel och att de får samarbeta mer men också att det är roligare att jobba för att eleverna blir mer engagerade och motiverade. De ser också att eleverna lär sig att se helheten mycket bättre och att det är lättare att diskutera med dem för de ser saker och ting från olika perspektiv. Dom lär sig reflektera.
Det som kan upplevas negativt från elevernas sida är att de själva måste jobba så mycket till skillnad från vanliga lektioner då de bara sitter och väntar. Här måste de ju själva vara aktiva. Han anser att de egentligen har för många kurser samtidigt men om man då jobbar i projekt och teman så underlättar det eftersom de jobbar med samma sak hela tiden oavsett vilket ämne som står på schemat.
Han kan heller inte se att schemat skulle utgöra något hinder för den här typen av arbetssätt eftersom det är projektet/temat som styr, inte schemat. Han tror inte heller att det krävs mer tid för lärarna, snarare tvärt om. Själva strukturplaneringen gör man ju tillsammans med dem som ska vara med i projektet då man bestämmer vad som ska ingå och vad som måste finnas med. Sedan är det ju eleverna själva som ska göra sin planering i grupperna utifrån de förut- sättningar som lärarna har gett dem. Samtidigt ser han också att det ofta är här som många lärare får problem:
Det är ju här man måste ha en viss logistik det här tänkandet att den veckan är det si och så många timmar för den här kursen och man måste räkna ut hur många timmar det handlar om un- der de veckor projektet skall pågå. Har man inte det tänket så kan det bli svårt.
Det är många lärare som har jättesvårt för det, dom har nästan så där att deras tänk består av att vad gör jag nästa vecka. Därför har vi gjort så nu att alla läggerin hela kursplaneringenför hela terminen på nätet. Så alla planerar sina kurser per termin. Det här är ju mycket lättare men jag säger inte att alla ser det så.
På den här skolan har man gemensam konferenstid varje fredag eftermiddag som är ”öron- märkt” för att lärarna ska ha möjlighet att diskutera, planera och utveckla samverkan. Man har ytterligare en konferenstid under veckan då man hanterar andra ärenden. Om inte den här ti- den räcker till så får väl de lärare som inte har möjlighet att träffas under den arbetsplatsför- lagda tiden istället träffas en kväll och planera eftersom förtroendetiden egentligen är till för sådant och då får man ta sig motsvarande tid på ”fritiden” vid ett annat tillfälle eftersom lärar- nas arbetstid ska täcka in detta. Man använder också en del av studiedagarna till planering och diskussioner.
Däremot ser han som hinder, lärare som inte vill, med ursäkt att de inte skulle nå kursmålen och att de inte hinner med boken de jobbar med.
Inte heller ser han någon skillnad mellan olika lärarkategorier i skolan då alla lärare har sam- ma förutsättningar och lika många tjänstgöringstimmar.
Hos oss skiljer man inte så mycket på det, alla lärare har samma förutsättningar där alla jobbar lika många timmar så vi pratar inte så mycket om vem som har kärnämne eller karaktärsämne, vi pratar bara om att man har olika kurser. På de flesta skolor har ju annars yrkeslärare fler timmar än vad kärnämneslärarna har. På så sätt skapar ju skolan själv dessa skillnader. Teoretiska karak- tärsämnen är ju inte annorlunda än kärnämnen så varför skulle de vara mindre värda
Däremot tror han inte att karaktärsämneslärare som jobbar på ett mer praktiskt program alltid är lika positiva till ämnesintegrerande arbetssätt då de oftast har sin bakgrund i arbetslivet och sällan har gått den ”akademiska” vägen för att bli lärare. Men å andra sidan, ser inte alltid kärnämneslärare att man kan lära sig något av att jobba praktiskt, för dem innebär ”att lära sig något” detsamma som att läsa in fakta på teoretisk väg. Han ser två ingångar till ”tänket” att lära sig där han jämför teoretikern å ena sidan som faktamässigt kan allt om hur en bil funge- rar men han kan inte sätta ihop den, å andra sidan har vi praktikern som också vet hur en bil fungerar och han kan sätta ihop den men han kan inte i ord formulera det teoretiska som ligger bakom, han bara vet att ”om jag gör si så blir det så”.
Därför menar skolledaren att det är så viktigt att eleverna ska få lära sig att skriva i skolan för då lär de sig att strukturera, att formulera och att uttrycka sig.
På frågan om vad pedagogiskt ledarskap innebär svarar han:
Skulle jag anställa någon så skulle jag vilja ha någon som är utbildad i pedagogik och som har lite nytänkande. Han skulle vara drivande, driva projekt och vara handledande mot lärare. Se till att det händer och vara stöttande mot lärarna.
Eller som en lärare säger att han tycker att det bästa med den här skolan är friheten som gör att han tycker att han utvecklas som lärare. Friheten består i att jag sätter ramarna sen har lärarna väldigt mycket frihet, bara dom kan argumentera för det dom gör. Som pedagogisk ledare kan jag ju inte gå ut och säga att nu ska alla göra så här eftersom vi alla är olika, precis som elever har olika lärstilar så har ju vi också det. Däremot så måste ju eleverna få jobba så. Lärare måste få nya idéer och testa och då måste jag ju ge dom frihet att göra det. Det tycker jag är pedago- giskt ledarskap.
För att man ska kunna genomföra den här typen av arbetssätt så måste det finnas drivande lärare, och på frågan om vad han skulle göra om han jobbade på en skola där det inte fanns några sådana, svarar han;
Jag skulle gå ut och fråga om det inte är någon som kan tänka sig att börja med det här och ge den personen förutsättningar att göra det. Genom utbildning, låta den personen åka och besöka
andra skolor där man jobbar så här. Och så får man ge dem tid för det några timmar i veckan. Jag har det också med i lönekriterierna.
Skolledaren ombeds också att definiera begreppen infärgning, ämnessamverkan och ämnesin- tegrering:
Infärgning är när man anpassar innehållet till programmålen för respektive program, medan in- tegrering är när man jobbar i tema där det inte spelar någon roll vad kursen heter utan man job- bar med temat som utgångspunkt. Samverkan är ju om du läser t.ex. om alkohol och narkotika och man läser det vid samma tidpunkt, men i olika kurser för att få fler infallsvinklar. Det är kanske det enklaste.
Till sist berättar han också att flera före detta elever har kommit tillbaka och berättat att de efteråt har förstått hur bra det här arbetssättet faktiskt var även om de inte alltid såg det under gymnasietiden.
Även elever som inte hade så bra betyg från gymnasiet har förstått nyttan med det då de har fortsatt sina studier. De har ju lärt sig att jobba med tema och projekt, det vet vad det innebär att ha seminarier, de har lärt sig att samarbeta och jobba i grupp, och de har lärt sig att sam- manställa rapporter.