I flera samtal med olika informanter uttrycks det en frustration över att utvecklingsarbetet inte leder till utveckling, det finns även en frustration över att arbetet tar tid och att det hela tiden kommer mycket nytt. Jag upplever att det har skapats en trend i förskolans värld att skapa nytt
66 till exempel byta ut ord (det heter inte samling, vi byter till möte; vi pratar inte om barnsyn utan människosyn; vi pratar om lärmiljöer istället för miljöer; vi är inte närvarande utan härvarande, listan kan göras lång). Skapar dessa ordbyten förvirring eller leder de till utveckling? Idag möts vi av en mängd influenser i förskolans värld som styr trenden väldigt mycket. Kanske lockar de till nytt tänkande som är positivt för förskolans utvecklingsarbete genom att förskollärare börjar problematisera och fundera kring vad olika begrep innebär eller så skapas enkla lösningar som leder till att utvecklingen stannar upp. Att vi inte använder orden ”närvarande” eller ”samling”20 längre leder troligtvis inte till utveckling. Det är inte orden som är problemet. Ett av mina minnen kring att vi finner snabba lösningar att ta oss an problem är just kring samlingen. Under en period var det stora diskussioner om samlingens vara eller icke-vara. Det började komma trender från olika pedagogiska inriktningar och influenser som pratade om att ha möten med barnen där man pratade om sitt projektarbete och man nedvärderade samlingen. Så vi tog bort samlingen. Vi började istället ha möten, stunder där vi reflekterade och arbetade med projekten tillsammans med barnen. Efter en tid
upptäckte vi att vissa saker vi tidigare gjort på samlingar gjorde vi inte alls längre. Till
exempel sång, rim och ramsor. Vi pratade aldrig om veckodagar, barnen hade inte samma koll på varandra, vem som var sjuk, ledig. Det ledde till att barnen inte ställde nyfikna frågor till varandra lika spontant längre. Om ett barn varit iväg på resa eller hemma för att de fått syskon och kom tillbaka till förskolan var inte kompisarna framme på samma sätt som tidigare och frågade hur resan varit, frågade om den nya familjemedlemmen. För vet man inte kan man inte ställa frågan. När vi gjort insikten började vi diskuterade vad som försvunnit, vad som var bra att det försvann och vad som borde finnas kvar. Vi tog tillbaka samlingen, men
genomförde den lite annorlunda än tidigare. Den goda intentionen att våra förändringar ska leda till utveckling blir inte alltid som vi tänkt oss. Den förväntade utvecklingen kan istället bli en tillbakagång.
En förskollärare berättar
Vi arbetar med läslyftet, det är bra, genom metodiken sker hela tiden ett utvecklingsarbete. Men när året har gått så väljer vi en ny modul, och när det arbetet startar är det som om allt vi lärt och utvecklat året innan försvinner. Det glöms bort. Då tänker jag att vi inte har fått kunskaper som är befästa, vad det beror på har jag tänkt mycket på. Kanske beror det på att
20 En traditionell samling i förskolan innebär att alla barn och pedagoger samlas, ofta på en matta på golvet. Innehållet kan variera: sång, sagor, rim ramsor, prata om dagen, årstider, introducera projekt, närvaro m.m.
67 vi har arbetat för kort tid med ett område, vi vill vidare, prova något nytt, lära oss något nytt så fort, men då har det väl inte skett utveckling på riktigt.
I en forskningsstudie som Skolverket presenterar, om just läslyftet, ser man läslyftmetoden, (som går ut på gemensam läsning och reflektion, eget prövande, gemensam uppföljning och individuella förberedelser till nästa moment) som en framgångsfaktor, däremot ser man även att kunskapen läslyftet bidrar med blir inte befäst. Effekterna av utvecklingsarbetet avtar redan efter ett och ett halvt år efter man avslutat arbetet. En av förklaringarna kan vara att projektet/utvecklingsarbetet drivs vid sidan av det ordinarie arbetet och det saknas planer för hur arbetet ska fortsätta (Skolverket, 2020, s. 109). Förskolläraren i exemplet ovan är frågande till om det sker utveckling när utvecklingen inte håller i sig. Med all ny information och inspiration vi får till oss, genom media, kollegor, litteratur kan det vara svårt att stanna upp. Kanske gräver vi vår egen grav när vi arbetar intensivt med att tänka, problematisera och utveckla vår utbildning.
Karin Berglund, professor i entreprenörskap, myntade i ett samarbete vi hade ett begrepp, kreativ förstörelse. Hon menar att vi i förskolan ofta tar bort det vi arbetat med och utvecklat lite för snabbt. Många förskollärare är uppdaterade, är kreativa och har en stor vilja och engagemang. Detta kan leda till att det kan bli lätt att ta in allt nytt utan att riktigt tänka på vad vi tar bort. Nya förändringsprojekt implementeras, nya rön kommer, nya inneord, vi
reflekterar mycket, utmanar våra tankar, vrider och vänder på idéer och förändrar, men ibland behöver vi stanna upp och fundera på vad vi tar bort, för det vi arbetat med tidigare är också värdefullt. Utvecklingen går i stormsteg och det innebär inte bara något positivt (Berglund, 2019, s. 188–190). De kollegor och pedagoger jag mött genom åren, som inte har sett utvecklingen som något positivt kanske utifrån Berglunds tanke för något gott med sig. En klok kollega sa till mig vid ett tillfälle, då jag var som mest frustrerad över att inget hände, att vi inte fick igång några utvecklingsprocesser: – Erika, du behöver bromsklossar i din närhet, du söker dig till dem utan att veta om det. De får dig att stanna upp och tänka igenom en gång till. Inte för att du alltid måste ändra din åsikt, men för att bli mer säker på vad du vill. De orden följer mig, i många situationer. Jag är snabb i min tanke, jag vill så gärna förändra för att skapa den bästa utbildningen för barnen, men troligtvis behöver jag stanna upp mycket oftare. Jag behöver som Covey, Katz och Ain Dack nämnt fundera på orsakerna till problemet mer för att hitta den rätta lösningen. Idag kanske jag själv är en bromskloss. Genom mitt skrivande, essäer, magisteruppsats och nu masteruppsats har jag vidgat min blick, stannat upp och funderar allt oftare på vad som verkligen gör skillnad. Jag har även ökat min förståelse för
68 olikheter och lärt mig hantera dessa situationer med ett (allt oftare) lugn. Jag har ofta som mål att i de forum jag medverkar i ställa frågor som jag vill ska leda till eftertanke. Jag säger ofta att vi inte ska skynda fram, vi behöver stanna upp oftare både för vår egen skull men även för barnens. Med det menar jag inte att det inte ska ske någon förändring, utan förändring med eftertanke. Jag tror även det kan vara orsaken till att jag gillar systematiskt kvalitetsarbete. Där måste vi stanna upp och tänka till vad det är vi gör och hur det gör någon skillnad för barnen. En fråga som uppkommer i mitt skrivande är vad vi räknar som utveckling. Tänker vi stora förändringar eller räknas små saker?
En förskollärare berättar
Det är några veckor sedan vi sågs, min fokusgrupp och jag. – Hur har ni det? frågar jag.
Det finns en frustration i gruppen, finns så mycket som behöver förändras och utvecklas på deras förskolor. Pedagogers attityd och medvetenhet till uppdraget, professionen,
förhållningssättet till barnen, kunskapen om undervisning. Pedagogerna lägger orden i mun på varandra, mycket som vill lyftas. Jag stoppar samtalet och bestämmer att vi går laget runt, vad har hänt sen sist?
– Det har nog inte hänt så mycket, säger Linda. Hon stannar upp en stund och tänker. – Alla går förstås iväg till vår gemensamma reflektion och vi följer agendan, så vi pratar ganska mycket om våra processer med barnen. Sen har ju alla börjat vara med i samtalen. Och alla hade med sig en dokumentation förra veckan.
– Men då har det ju hänt massor, säger jag.
– Jo, det har det förstås, men vi har ändå inte kommit någon vart.
Det är lätt att inte se det lilla i det stora, eller det stora i det lilla. Exemplet ovan är en annan aspekt av att skynda långsamt. Utveckling tar tid, någonstans läste jag att ett utvecklingsarbete tar 5 år innan det vi utvecklar är en befäst kunskap. Vi sätter våra mål och utvecklingsarbete ofta i en årsplan. Även om antalet år kanske inte går att bestämma så visar ändå forskning på att utveckling tar tid, och tid och långa processer är en framgångsfaktor i ett utvecklings-arbete. Både för att utvecklingsarbetet ska komma igång i helheten och för att förståelsen för syftet ska utvecklas hos alla som deltar. När utvecklingsarbetet får ta tid skapas en upplevelse av att man inte ska leverera något utan utveckla något. Fäldt trycker på just detta, att det tar tid att lära om det nya, skapa nya förståelser, eftersom man behöver vrida och vända på begrepp, reflektera, pröva, få in det i vardagen, åter reflektera, inte en gång utan många gånger. Genom att låta utvecklingsarbetet ta tid kan man komma ifrån att det finns ett rätt
69 svar, det blir istället fokus på processen och det blir processen som leder till utveckling.
Tidsperspektivet blir en förutsättning för att utveckling ska kunna ske (Fäldt, 2017, s. 9, 41). Utvecklingsarbete i förskolan kan upplevas gå för fort fram, samtidigt gå för långsamt. Spännande motsättningar och jag hör att båda perspektiven kan finnas på samma arbetsplats, och upplevas av samma person, ännu mer spännande. Jag kan även uppleva en problematik i att vi ska arbeta mot, nya mål, nya visioner allt för ofta. Ibland tror jag att både jag och mina kollegor ändrar riktning, prövar nya vägar alldeles för ofta, kanske i onödan och för fort, istället för att vänta in resultaten. Samtidigt har jag känt frustrationen att inget händer, när kollegor vill göra som de alltid har gjort. När diskussioner inte leder framåt.
Några sista slutord
Jag har i slutet av varje kapitel gjort en sammanfattning, gå gärna tillbaka och läs. Nu tänker jag dra ihop alla trådar så gott det går. Fyra kapitel formades under skrivandets gång, kultur, administrationsarbete, tillit och praktisk kunskap. Fyra områden som har stor påverkan på ett utvecklingsarbete, de kan dessutom både hjälpa och stjälpa utvecklingsarbetet. Därav
utvecklings-arbetets dubbelsidighet. I allmänhet benämns utveckling som något positivt som sker, vilket min text visar på inte alltid stämmer. Utvecklingsarbete i förskolan är ett komplext arbete. En stor insikt jag fått genom mitt skrivande är att det nästan aldrig finns ett enkelt svar. Det finns alltid ett men, ett om, ett kanske. Vem som bestämmer vad som ska utvecklas är utifrån våra styrdokument tolkningsbart. Utvecklingsarbete i förskolan behöver utifrån min undersökning komma inifrån, från barnens behov av stöttning och handla om att jag behöver lära nytt, tänka nytt och förändra mitt arbete. Vi är alla en del av utvecklingsarbetet och kan inte gömma oss bakom varandra, var och en behöver se sin del i den utveckling som sker eller inte sker. Det räcker inte med att vi dokumenterar, gör utvärderingar eller samtalar för att få en samsyn, vilka är de vanligaste faktorerna jag upplever vi tar till och trycker på i ett utvecklingsarbete. Utveckling sker framför allt här och nu, kanske med hjälp av där och då. Det är i förskollärares handlande i vardagen vi vet om något utvecklas, det är i vardagen utveckling sker, inte på pappret. De ökade dokumentationskraven kan tyvärr leda till en osäkerhet hos förskollärare istället för att stötta deras utvecklingsarbete. Fokus blir på att försöka skriva rätt och visa upp istället för att dokumentera för att minnas, utmanas och förändra. Det krävs både teoretiska kunskaper och praktisk kunskap för att utveckling ska ske, och vi borde ta tillvara på varandras kunskaper i större utsträckning, bli mycket bättre på att lära av varandra. Att arbeta i arbetslag i förskolan kan vara problematiskt och svårt, men är även förskolans styrka, här spelar förskolans kultur in. Finns det en öppenhet och nyfikenhet
70 inför varandras kunskaper och arbete? Att ha ett tillåtande klimat är en framgångsfaktor. Jag läser igenom min uppsats, som snart ska lämnas in. Jag börjar bli lite rädd för mig själv, vad har hänt med mig och vad har jag egentligen kommit fram till? Skriver jag verkligen att det systematiska kvalitetsarbetet inte är det viktigaste i förskolans utbildning? Jag som alltid har varit den som brunnit för det skriftliga. Jag har gjort en enorm resa genom mitt skrivande, ändrat tankar och förhållningssätt. Jag har i min yrkesroll som utvecklingsledare påverkats av mitt skrivande. Nu när jag möter pedagoger och ska stötta dem i deras systematiska
kvalitetsarbete kan jag ofta fråga om det de skriver kommer göra skillnad för barnen. Vad behöver dokumenteras så att barnen får bättre förutsättningar för att lära och utvecklas? Utveckling handlar om att tänka om, tänka nytt, våga utmanas och utvecklas här och nu och för framtiden men framför allt om att handla på nya sätt och utveckla vår yrkesprofession. Det finns många delar jag vill fortsätta undersöka. Varje kapitel i denna essä skulle ha kunnat bli en helt egen essä, jag skulle gärna stanna upp mer vid varje kapitel, men det får bli en framtidsdröm. Till sist skickar jag med 7 punkter som sammanfattar min essä.
❖ Utvecklingsarbete på förskolan är komplext. Det finns ingen enkel väg och absolut inga snabba lösningar. Vill man utveckla något måste det få ta tid, bli en process som vi alla gör tillsammans och enskilt. Det går inte att tidsbestämma när arbetet ska vara klart. ❖ Att skapa samsyn kan vara en viktig del i ett utvecklingsarbete, men är inte lösningen. ❖ Olika former av reflektion kan leda till att vi skapar en samsyn som påverkar förskolans
kultur och därmed leder till utveckling, ett förändrat fokus i förskolans praktik.
❖ För att utveckling ska ske behövs nya inputs och ny kunskap i det som vi ska utveckla. Sen behöver vi pröva oss fram, lyckas och misslyckas. Reflektera med kollegor för att få nya perspektiv, pröva våra nya tankar i praktiken, för att sedan utvärdera om det vi gjort lett till den utveckling vi önskat.
❖ Det är inte dokumentationen som leder till utveckling, men den kan hjälpa oss att stanna upp, uppmärksamma vad som egentligen sker och få oss att skynda långsamt.
❖ Det kan vara bra att tänka olika för att utveckling ska ske, vi kan behöva utmana våra tankar för att förändra vårt handlande. Att bryta vanor kan leda till utveckling.
❖ Utveckling sker i nuet, i vårt handlande och det behövs både teoretiska kunskaper och praktiska kunskaper. Dessa kunskaper behöver växelverka med varandra.
71
Käll- och litteraturförteckning
Litteratur
Alnervik, Karin (2013). Men så kan man ju också tänka! Pedagogisk dokumentation som förändringsverktyg i förskolan. Högskolan i Jönköping.
Alnervik, Karin & Alnervik, Per (2017). Pedagogiskt ledarskap och kollegialt lärande i förskolan. Stockholm: Liber.
Alsterdal, Lotte (2014). ”Essäskrivning som utforskningsmetod”. I: Burman, Anders (red.) Konst och lärande. Essäer om estetiska lärprocesser. Stockholm: Södertörns högskola. Alvesson, Mats & Spicer, Andre (2019). Dumhetsparadoxen. Andra pocketupplagan. Stockholm: Fri tanke förlag.
Appelgren, Alva (2018). Motiverad. Stockholm: Natur & Kultur.
Aristoteles (2015). ”Bok VI ur Nikomachiska etiken”. I: Hjertström Lappalainen, Jonna (red.) Klassiska texter om praktisk kunskap. Huddinge: Södertörn Studies in Practical Knowledge. Arvastson, Gösta & Ehn, Billy (2009). Etnografiska observationer. Lund: Studentlitteratur. Ball, Stephen J (2006). Education policy and social class. The selected works of Stephen J. Ball. London: Routledge.
Barsotti, Anna., Dahlberg, Gunilla., Göthson, Harold & Jonstoij, Tove (2015). Hundra sätt att förundras. Stockholm: Liber.
Berglund, Karin (2019). ”Upptäcktsresande i förskolans värld, ett forskningssamarbete i hoppfullhetens tecken”. I: Wallin, Erika., Stämneryd, Linda., Sterner, Maria., Thor, Pernilla., Eriksson, Jenny., Karlén, Lisa., Westerlund, Maria & Svedberg, Susanne. Entreprenöriellt förhållningssätt i förskolan. Stockholm: Liber.
Bornemark, Jonna (2018). Det omätbaras renässans. Stockholm: Volante. Bornemark, Jonna (2020). Horisonten finns alltid kvar. Stockholm: Volante. Bringselius, Louise (2020). Vägar till en god kultur. Helsingborg: Komlitt.
Covey, Stephen R (2019). De 7 goda vanorna. Fjärde upplagan. Stockholm: Lava förlag. Dahlbeck, Per (2016). ”Kvalitet – inget entydigt begrepp”. I: Jensen, Ruth & Kranmo, Astrid Lill. Att utforska praktiken i förskolan. Lund: Studentlitteratur.
Dahlberg, Gunilla., Moss, Peter & Pence, Alan (2014). Från kvalitet till meningsskapande. Tredje upplagan. Stockholm: Liber.
72 Dreyfus, Hubert L & Dreyfus Stuart E (2015). ”Fem steg från nybörjare till expert”. I:
Hjertström Lappalainen, Jonna (red.) Klassiska texter om praktisk kunskap. Huddinge: Södertörn Studies in Practical Knowledge.
Eidevald, Christian (2017). Hallå, hur gör man? Andra upplagan. Stockholm: Liber. Elfström, Ingela (2013). Uppföljning och utvärdering för förändring – pedagogisk dokumentation som grund för kontinuerlig verksamhetsutveckling och systematiskt kvalitetsarbete i förskolan. Stockholm: Stockholms universitet.
Elfström Pettersson, Katarina (2017). Production and products of preschool documentation – Entanglements of children, things and templates. Linköping: Linköpings universitet.
Eriksson, Anita (2014). ”Förskollärarens förtydligade ansvar – en balansgång mellan ett demokratiskt förhållningssätt och att utöva yrkeskunskap”. Tidskrift för Nordisk
Barnehageforskning/Nordic early childhood education research journal, 7(7), s. 1–17, publicerad 25 april 2014.
Folkman, Sara (2017). Distans, disciplin och dogmer – om ett villkorat lyssnande i förskolan, en studie av lyssnandet i en Reggio Emiliainspirerad pedagogik. Stockholm: Stockholms universitet.
Forsell, Anders & Ivarsson Westerberg, Anders (2014). Administrationssamhället. Lund: Studentlitteratur.
Fowelin, Peter (2017). Från motstånd till möjlighet. Andra upplagan. Stockholm: Lärarförlaget.
Fäldt, Inger (2017). ”Små barns lärande – effekter i verksamheten”. I: Slutrapport från FoU-programmet Små barns lärande. Upptäck små barns lärande. Ett utvecklat kunnande i förskolan. Ifous rapportserie 2017:2 Stockholm.
Göthson, Harald (2020). Där läroplanen tar slut tar praktiken vid. Modern barndom OM. Reggio Emilia Institutet.
Hettne, Björn (2008). Vad är utveckling? Stockholm: SNS förlag.
Håkansson, Jan & Sundberg, Daniel (2016). Utmärkt skolutveckling. Stockholm: Natur & Kultur.
Insulander, Eva och Svärdemo Åberg, Eva (2014). ”Vilken kunskap erkänns i det systematiska kvalitetsarbetet? Om oförenliga tankestilar i dagens förskola.” Tidskrift för Nordisk Barnehageforskning/ Nordic early childhood education research journal, 7(12), s. 1– 18, publicerad 1 juli 2014.
Jensen, Ruth & Kranmo, Astrid Lill (2016). Att utforska praktiken i förskolan. Lund: Studentlitteratur.
73 Johansson, Eva (2011). Möten för lärande: pedagogisk verksamhet för de yngsta barnen i förskolan. Andra upplagan. Stockholm: Skolverket.
Katz, Steven & Ain Dack, Lisa (2017). Professionsutveckling och kollegialt lärande. Stockholm: Natur & Kultur.
Kroksmark, Thomas (red.) (2015). Förskola på vetenskaplig grund. Lund: Studentlitteratur.
Langelotz Lill (2017). Kollegialt lärande i praktiken. Kompetensutveckling eller kollektiv korrigering. Stockholm: Natur & Kultur.
Larsson, Per & Löwstedt, Jan (2020). Strategier och förändringsmyter. Lund: Studentlitteratur.
Lind, Ulla (2010). Blickens ordning – Bildspråk och estetiska lärprocesser som kulturform och kunskapsform. Doktorsavhandling i didaktik. Stockholm: Stockholms universitet. Lindgren, Anne-Li (2017). Etik, integritet och dokumentation i förskolan. Malmö: Gleerups. Lindgren, Anne-Li & Söderlind, Ingrid (2019). Förskolans historia – förskolepolitik, barn och barndom. Malmö: Gleerups.
Lindgren, Lena (2014). Nya utvärderingsmonstret. Andra upplagan. Lund: Studentlitteratur. Lindroth, Frida (2018). Pedagogisk dokumentation – en pseudoverksamhet? Lärares arbete med dokumentation i relation till barns delaktighet. Växjö: Linnéuniversitetet.
Löfdahl Hultman, Annica & Folke-Fichtelius, Maria (2014). Förskolans nya kostym: Omsorg i termer av lärande och kunskap. KAPET, 2014, Vol.10(1), s. 1–14.
Löfgren, Håkan (2015). ”Learning in preschool: teachers talk about their work with
documentation in Swedish preschools”. Journal of Early Childhood Research, 15(2)/2017, s. 130–143.
McGuirk, James (2016). ”Phenomenological Considerations of Habit: Reason, Knowing and Self-Presence in Habitual Action”. Phenomenology and mind, (6), s. 112–121, publicerad 26 november 2016.
Mouffe, Chantal (2005). On the Political. London: Routledge.
Nilfyr, Katarina (2018). Dokumentationssyndromet, En interaktionistisk och socialkritisk studie av förskolans dokumentations- och bedömningspraktik. Växjö: Linnéuniversitetet. Regeringskansliet, utbildningsdepartementet (2015). Förskolan i politiken – om intentioner och beslut bakom den svenska förskolans framväxt. Stockholm: Utbildningsdepartementet. Rönnerman, Karin (1998). Utvecklingsarbete – en grund för lärares lärande. Lund: Studentlitteratur.
74 Schwarz, Eva (2019). ”Den ständiga nybörjaren”. I: Gunnarsson, Martin (red.) Att utforska praktisk kunskap, undersökande, prövande och avtäckande metoder. Huddinge: Södertörn Studies in Practical Knowledge.
Schwarz, Eva & Cederberg, Carl (2013). Reflektionstid – Om närvaro och distans i förskolan. Förskoletidningen nr 6/2013.
Schwarz Eva & Hjertström Lappalainen, Jonna (2020). ”Collective Phronesis? An