Programproduktionen har varit en spännande och lärorik process. Kanske kom processen mer att handla om produktionstekniska problem och –lösningar, än pedagogiska problem, som jag trodde i början av arbetet.
Att det produktionstekniska tar stor plats i ett sådant här projekt är nog ofrånkomligt, det har synts tydligt i rapporten, men den pedagogiska grundtanken med de olika tillvägagångssätten (sid. 10-12) har alltjämt varit grunden i arbetet. De har genomsyrat hela processen och varit närvarande i varje steg. Ibland mer synligt – och ibland mindre.
Innan jag påbörjade processen så trodde jag att de pedagogiska tillvägagångssätten skulle kunna utgöra hinder i produktionen men så blev inte alls utfallet, utan det var som sagt snarare i det produktionstekniska som svårigheter dök upp. Men trots allt, så är ju att övervinna dem också en del av processen med att framställa ett programformat.
Vad gäller subjektivitet så bedrevs denna studie, som jag nämnde i början, på ett reflexivt sätt. Billy Ehn och Barbro Klein skriver i Från erfarenheter till text, Om kulturvetenskaplig reflexivitet (1994, s. 80): ”Vad vi föreslår är däremot att etnologen som en naturlig del av undersökningen analyserar såväl kunskapsprocessen som sig själv i mötet med Andra.”
I citatet här ovan åsyftas etnologer, men kan förstås också appliceras på ett annat ämnesområde, såsom medie- och kommunikationsvetenskap till exempel. Reflektioner har varit en stor del av det här arbetet, och även jag själv har varit en del av ”materialet”
i forskningen, så det kan vara på plats att nämna något om mina grundförutsättningar.
Min bakgrund inom ämnet är främst de 2,5-åriga studierna jag hittills har fullgjort inom programområdet Radioproduktion i nya medier vid Luleå Tekniska Universitet. Studien bedrevs i min vanliga arbetsmiljö, något som förmodligen ökade reflexiviteten
ytterligare (Ehn & Klein 1994). ”Å andra sidan kan det vara så att antropologerna
hemma slappnar av. Genom sina förkunskaper behöver de inte stoppas av språkliga eller andra kulturella hinder”. (Ehn & Klein 1994, s.75)
Lägg därtill att jag sedan tidigare kände till arbetsredskapen och den tekniska utrustningen.
Arbetsbelastning och tidsåtgång har varit ett återkommande tema i rapporten. Vid ett flertal tillfällen så har jag upplevt det som att tiden inte har räckt till för att göra en fulländad produktion, och det har tidvis känts frustrerande.
Delvis kan det ha att göra med mina egna högt ställda egna krav på slutproduktens kvalité och starka drivkraft i producerandet, som kanske inte alltid överrensstämmer med forskningens ”trial-and-error”-process.
Men mycket tror jag att också beror på att det tar mycket kraft och tid att arbeta in ett programformat och att just en uppstartsfas, som den här studien återspeglar, är ett tidskrävande stadium. När konceptet väl är inarbetat och fastlagt så torde nog arbetet flyta på lättare.
Att hitta lämpliga personer som kan medverka i programmet är ett exempel på uppstartsfasens motstånd. Om det skall vara en person som skall återkomma i programserien så krävs det att det är en person som både passar in i kontexten, har lämpliga kunskaper eller dylikt för sammanhanget samt har tid och lust att medverka.
Det är inte helt lätt att få alla dessa parametrar att stämma, har jag fått erfara.
Men när man väl har hittat denna person, så har man gjort många vinster, både i tid och i programkvalité. Att ha återkommande personer i programmet skapar identifikation för lyssnarna – när de slår på radion så känner igen rösterna och vet därmed vilket program de lyssnar på. De medverkande personerna blir en del av plattformen ”Djurradion” och kan kanske skapa förtroende – och i bästa fall en känsla av samhörighet hos lyssnaren.
Vad gäller tidsaspekten så består vinsten till största del, av att inte till varje nytt
program behöva leta efter en passande person. Inte heller gång på gång introducera vad programmet är för något, vad tanken med det är, vilka man vänder sig till, vem man själv som radioproducent är och vad man vill, och så vidare.
Allt ovanstående gäller självfallet bara om det är en person som just kan återkomma i programserien. Exempel på sådana personer i den här produktionen är Lars-Åke Janzon (biolog) Petra Andersson (filosof) Mikael Parkvall (lingvist) och Martin Emtenäs
(journalist, medverkar som djur-hissare).
Att man återkommer till personer i program efter program, betyder självfallet inte att man inte behöver nya personer för varje program också. Exempel på sådana personer i den här produktionen är Ann Flygare-Nilsson (djurtolk), Lars Sandberg (fågelskådare),
med flera. Dessa personer står kanske mer för en gestaltande del av programmet och söker man upp sådana till varje nytt ämne/program och kompletterar med en ryggrad av experter som man kan återvända till, så anser jag att man har ett välfungerande produktionssätt som kan varieras i oändlighet och ger en gedigen slutprodukt till lyssnaren.
Vad gäller projektets utformning så tycker jag att det har fungerat bra och är mycket nöjd med dess upplägg. Att producera i två omgångar gav möjlighet till reflektion både i mitten och i slutet av processen, och det var mycket gynnsamt. Utvärderingen av det första programmet fick verkligen en poäng i och med att jag fick chans att producera ett program till efter det och då försöka använda mig av mina lärdomar.
Jag upplever också att konceptet och programformatet ”satte sig” ännu mer i det andra programmet, och det är en åsikt som också framkom i feedbacken från min handledare.
Som jag skrev i början av den här uppsatsen; idén med en tvådelad process var att jag skulle få så stor chans som möjligt att utveckla konceptet och programformatet. Och utfallet av detta upplägg tycker jag var mycket tillfredställande.
O
CH NU DÅ?
I nuläget kan jag inte säga exakt hur jag, efter denna uppsats och efter min avslutade examen, skall jobba vidare med konceptet Djurradion. Men det finns nu en väldigt bra grund för att fortsätta producera radio i det här formatet om jag skulle önska.
Jag anser också att det finns ett utrymme, för att inte säga behov, i etern idag för en sådan produktion som Djurradion. Som jag skrev i förstudien, så verkar djurintresset vara stort bland människor idag, utan att det för den skull görs särskilt mycket radio om det. ”Sveriges Radio (SR) har varje dag sammanlagt ca fyra miljoner lyssnare i ett 40-tal olika kanaler, på FM-bandet och på webben. Endast en handfull av dessa program som sänds är om djur, och de flesta då med inriktning mot barn.” (Hageby, 2010)
I första hand skulle en produktion som Djurradion platsa i SR P3, vars målgrupp liknar Djurradions och vilket jag haft i tankarna när jag producerat programmet (Djurradions målgrupp: 18-35 år, SR P3’s: 15-35 år, mer om detta på sid. 24-25)
Dessa två studier har varit en resa. Från hösten 2009 och mina första experiment med att göra vetenskapsradio, vidare till 2010 och förstudiens undersökande och insamlande forskningsintervjuer, renodlande av tillvägagångssätt, som slutligen, 2011, har landat i denna studies praktiska närstudie av programproduktion och dess villkor.
Med produktionen Djurradion, som den ser ut idag, är jag mycket nöjd och anser att utvecklingen av den har varit fantastiskt roligt att jobba med.
Mina kunskaper som vetenskapsradioproducent har under resans gång förändrats, från mer aningslös, till medveten och mer pedagogisk, och produktionen har tveklöst fått mer tyngd.
Att göra radio om djur med allt vad det innebär är fortfarande min passion, och efter att genomfört dessa två studier så känner jag mig mycket berikad, samt rustad att omsätta mina kunskaper i ett professionellt sammanhang och hoppas att så kommer att ske!
Tack!
Jag skulle vilja rikta ett stort tack till de personer som har medverkat i det här projektet.
Dels Martin Emtenäs och Anders Johansson, vars mycket inspirerande idéer och stora engagemang bidrog till att göra min förstudie till ett användbart material och en manual för denna efterförföljande, praktiska studie.
Dels de som bidragit med sin tid och sina kunskaper i den gestaltande delen av studien, när Djurradion 2.0 blev till i ljudform. Lars-Åke Janzon, Mikael Parkvall, Lars Sandberg, Petra Andersson, Thomas Gunnarsson, Lasse Lindvall och Ann Flygare-Nilsson.
Sist men inte minst, så vill jag tacka min handledare Patrik Häggqvist, som varit ett stöd i alla lägen!
Källförteckning
Abrahamsson, Ulla B. (1999) I allmänhetens tjänst – Faktaprogram i radio och television 1955-1995. Stockholm: Prisma.
Ehn, Billy och Klein, Barbro (1994) Från erfarenheter till text, Om kulturvetenskaplig reflexivitet. Stockholm: Carlssons Bokförlag.
Djerf-Pierre, Monica och Weibull, Lennart (2001) Spegla, granska, tolka. Stockholm:
Prisma.
Hageby, Maja (2010) ”Helt fantastiska fakta om daggmask” – En studie i
förutsättningarna för att skapa radio om vetenskapliga ämnen. B-uppsats framlagd vid Institutionen för konst, kommunikation och lärande vid Luleå Tekniska Universitet.
Hartman, Jan (2004) Vetenskapligt tänkande: från kunskapsteori till metodteori. Lund:
Studentlitteratur.
Patel, Runa och Davidsson, Bo (2003) Forskningsmetodikens grunder. Lund:
Studentlitteratur.
E
LEKTRONISKA KÄLLORNationalencyklopedin, 2010-11-03 http://www.ne.se/lang/journalistik
PiteFM, 2011-05-20 http://pitefm.se
Sveriges Radio, 2011-05-03
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3345 Sveriges Radio, 2011-05-04
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1280 Sveriges Radio, 2011-05-05
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?formatid=108&programid=3634&artikel=3626254
Umeå universitet, 2010-04-26
http://www.umu.se/samverkan/alumn/alumnportratt/martin-emtenas/
Wikipedia, 2010-04-26
http://www.sv.wikipedia.org/wiki/Anders_Johansson_%28komiker%29 Wikipedia, 2010-04-27
http://sv.wikipedia.org/wiki/Martin_Emten%C3%A4s Wikipedia, 2011-05-24
http://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%A5_funkar_det_%28radioprogram%29
I
NTERVJUERJohansson, Anders, telefonintervju, 2010-05-07 Emtenäs, Martin, telefonintervju, 2010-05-03
Bilaga 1: Ordlista radiotermer
Ava Programledaren informerar efter ett reportage, jämför: eftertexter En prata Den/de delar i ett reportage när reportern berättar eller förklarar Jingel Kort ljud- eller musikillustration för att markera en programpunkt Löp Programledaren inleder sändningen, jämför: löpsedel
Puffa Göra reklam för en sändning eller en programpunkt
Påa Programledaren introducerar ett nytt ämne eller reportage i programmet Rotation Musik och trailers som regelbundet spelas i en radiokanal
Signatur Signaturmusik eller –ljud som hörs i början av ett program Telefonare Telefonintervju, förinspelad eller live
Tralla Trailer, ofta med marknadsföring för exempelvis ett radioprogram