I detta kapitel tydliggörs reflektionerna från diskussionen och studiens forskningsfrågor besvaras. Förslag för vidare forsknings presenteras också i kapitlet.
12
2
2. Teoretiska utgångspunkter
Följande kapitel är uppdelat i två delar. I den första delen redogörs det för vilken teori som ligger till grund för studien. I den andra delen presenteras teorier som ligger till grund för de hypoteser som kommer att prövas i studien.
2.1 Teori
Föreliggande studie kommer att utgå från positivismen. I positivistisk anda strävar forskaren efter att grunda sitt tänkande på kunskap som införskaffas genom erfarenhet (Holm Ingemann 2016:41–42). Epistemologiskt intar positivismen en position som förespråkar tillämpningen av naturvetenskapliga metoder för att undersöka den samhälleliga och sociala verkligheten. Med naturvetenskapliga metoder åsyftas att forskningen, utifrån kvantitativ empiri och analys, undersöker fenomen (Bryman 2012:27).
Positivismen är en av många realistiska positioner som alla utgår från att verkligheten existerar oberoende av observatören - i föreliggande studie är observatören den samme som forskaren. Med detta menas att forskaren empiriskt och objektivt kan observera tingen som de är i verkligheten (Holm Ingemann 2016:38). Idealistiska perspektiv, som ofta står i motsats till de realistiska
perspektiven, utgår istället från att verkligheten inte existerar oberoende av observatören, utan här står subjektivitet och tolkning i fokus. Ur ett positivistiskt perspektiv leder denna subjektivitet och tolkning endast till oändliga diskussioner och en fortsatt ovisshet istället för den visshet som forskning på positivistiskt vis kan uppnå (Molander 1988:149). I denna studie, som antar ett positivistiskt angreppssätt, ska denna visshet framställas genom att hypotetiskt pröva om det finns samband mellan de uppställda hypoteserna och det som undersöks. Detta görs genom att finna korrelationer mellan uppställda hypoteser och hur många som befolkar torgen ifråga.
I positivistisk anda ämnar studien undersöka samhälleliga fenomen på samma vis som inom naturvetenskapen och söker därför svar om sanning kring ett fenomen. Denna sanning kan enbart uppstå genom förnimmelse/observation av objektiva förhållanden (Holm Ingemann 2016:41–42). Observationen utgår från att undersöka en tidigare skapad hypotes gällande ett fenomen som ska studeras. Om hypotesen verifieras betyder det enligt ett positivistiskt angreppssätt att den är sann och således har evidensbaserad kunskap uppnåtts (Holm Ingemann 2016:42). Detta kräver dock att forskningen ska bidra med fakta som är värderingsfri (Holm Ingemann 2016:164). Kritik mot positivismen belyser dock hur en sådan värderingsfrihet inte går att anta inom samhällsforskning
(Holm Ingemann 2016:169). I denna studie har det skett ett urval av urbanforskning och
-teoretisering som lett fram till de hypoteser som stipulerats. Denna framtagandeprocess kan påstås inneha en värdering gällande vilken forskning och teoretisering som anses vara intressant för studien, och dessa hade kunnat bytas ut mot andra forskare och teoretiker. En ersättning av bakomliggande information för studien hade sålunda lett fram till andra hypoteser och därmed andra analyser, slutsatser och diskussioner.
Hammersley (2014:69) beskriver dock forskarrollen inom positivismens som värdeneutral och åskådliggör skillnaden mellan fakta och värdering samt belyser att det endast är den fakta som inhämtas via förnimmelse/observation som är värderingsfri. Forskaren kommer dock oundvikligen att behöva ta ställning till vad som anses vara rätt och fel för studien i fråga (Holm Ingemann 2016:163).
13
Sådana ställningstaganden har tagits löpande i denna studie, exempelvis genom valet av forskare och teoretiker som valts ut, eller för den delen genom hur avgränsningen för studien formulerats. Här har flera ställningstaganden utförts för att definiera vad studien har för avsikt att undersöka, exempelvis hur ett torg definieras i studien samt vilka torg som slutligen ska studeras. Detta har dock varit av högsta vikt och helt ofrånkomligt för att kunna göra studien. Hammersley (2014:72) lyfter dock fram att värdeneutralitet inte avser avlägsna all påverkan från forskaren, utan avser snarare att minimera risken för snedvridning av forskningen.
På grund av dessa val som tagits genom studien visar detta på att både induktiva och deduktiva angreppssätt används. Det första steget är att bryta ut förklarande principer härledda från fenomen som tidigare undersökts - induktion. Utifrån dessa principer kunde sedan påståenden om specifika fenomen härledas - deduktion (Bryman 2012:27–28). Positivismen kopplas emellanåt endast till deduktiva angreppssättet då detta angreppssätt ämnar bevisa något. Det induktiva angreppssättet som används för att upptäcka något åsidosätts i vissa fall för att detta inte anses vara relevant för studien (Bryman 2012:24, 28, Holme & Solvang 1997:51). Spicer (2016:479) exemplifierar denna problematik genom att beskriva ett vanligt antagande om att kvalitativa metoder oftast används när forskaren antar ett idealistiskt perspektiv, medan kvantitativa metoder används när forskaren antar ett realistiskt perspektiv. I denna studie finns en medvetenhet om användning av induktiva
angreppssätt som möjliggör skapandet av hypoteser genom att upptäcka och tolka, i detta fall Jacobs, Hillier och UN-Habitat, för att skapa hypoteser. Dessa hypoteser ska senare bevisas (deduceras), eller motbevisas. Bryman (2012:28) beskriver hur denna process är kopplad till
positivismen då dess syfte är att generera hypoteser som senare ska komma att bli testade mot den empiri som studien framställt.
2
2.2 Teorier för hypotesprövning
Detta avsnitt består av en litteraturgenomgång som redovisar för de utvalda principerna som är hämtade från Jacobs och Hillier med stöd av UN-Habitat. Genom de utvalda principerna skapas sedan de hypoteser som kommer att stipuleras i denna studie. Hypoteserna kommer sedan att testas mot de utvalda torgen med avsikt att undersöka dess samband med hur befolkade de utvalda torgen är. Hypoteserna som skapas ur principerna presenteras senare i metodkapitlet. Detta kapitel ämnar således skapa en större förståelse till varför hypoteserna lyder som de gör och även ge en större förståelse för hypotesernas framväxt. De centrala teoretikerna för skapandet av de hypoteser som undersöks i föreliggande studie är Jacobs och Hillier, med stundom stöd av UN-Habitat (United
Nations Human Settlements Programme) som är förenta nationernas boende- och bosättningsorgan.
Detta kapitel hade kunnat bestå av helt andra urbanforskare och -teoretiker som i sig hade
frambringat helt andra hypoteser. Anledningarna till valet av Jacobs och Bill Hillier är flera. Valet att utgå från Jacobs är baserat på det breda fokuset på människan i en tid (1960-talet) då modernismen och bilismen bröt igenom. Carmona et al. (2010:7) belyser Jacobs som en nyckelperson gällande hur människan ansågs stå i fokus för stadsplaneringen. Trots att Jacobs genomslag med boken The Life and Death of Great American Cities är cirka 60 år gammal har Jacobs under senare tid också fått förnyad aktualitet och hänvisas ofta till i olika forum där just stadsplanering står i centrum. I denna bok är Jacobs dock något normativ i sin förklaring gällande vad som skapar stadsliv. För att göra dessa normativa principer mer kvantifierbara har det därför gjorts en koppling mellan Jacobs och
UN-14
Habitat och deras strategier i A New Strategy of Sustainable Neighbourhood Planning: Five Principles
(2015). UN-Habitats principer har stora likheter med Jacobs kriterier för att uppnå det som Jacobs
(2004:176) kallar för ”blomstrande mångfald”.
Om Jacobs kan uppfattas som normativ kan Bill Hilliers teori kring space syntax tyckas vara mer deskriptiv då space syntax utgör ett verktyg som lyckas kvantifiera hur människor sannolikt kommer att förflytta sig i en stad. Denna teori är än idag högst aktuell och studeras samt utvecklas brett på både Chalmers tekniska högskola och Kungliga tekniska högskolan, men även utomlands. Space syntax som analysverktyg används idag som planeringsunderlag för olika planer i Göteborg, exempelvis genom Norconsult (2020) och Göteborgs Stad (2015). Ytterligare en anledning till att space syntax används som analysverktyg i denna studie är med anledning av dess kvantitativa tillvägagångssätt som möjliggör för skapandet av hypoteser.
Jane Jacobs principer gällande vad som skapar social mångfald
Jane Jacobs (1961–2006) var en amerikansk författare och debattör som år 1961 utgav boken Den
amerikanska storstadens liv och förfall. Boken är skriven med utgångspunkt i New York, men har ett
allmänt perspektiv som lämpar sig för storstadsregioner.
Jacobs (Jacobs 2004:176) lägger stor vikt i skapande av mångfald och menar på att ett antal kriterier måste uppfyllas för att en ”blomstrande mångfald”. Jacobs (Jacobs 2004:174, 180) beskriver
mångfald som något som uppstår när en variation av verksamheter, bostäder och andra attraktorer
har en positiv effekt på varandra genom att området har ett omedvetet samarbete sinsemellan. Avgörande för förutsättningarna för mångfald är dock att människor ska röra sig i området under en större del av dygnet. Sporadiskt genomflöde eller vistelse koncentrerad över en begränsad tid skadar således förutsättningarna för mångfald (Jacobs 2004:188). Jacobs (Jacobs 204:176) stipulerar därför fyra kriterier som måste uppfyllas för att denna mångfald ska uppstå. De fyra kriterierna för
mångfaldhet är behovet av blandade primära funktioner, behovet av små kvarter, behovet av äldre
byggnader och behovet av koncentration. Somliga av dessa kriterier kopplas sedan ihop med
UN-Habitats principer för att göra mer lättöverskådliga hypoteser.
Behovet av blandade primära funktioner
En stadsdel ska bestå av mer än en primär funktion, och helst ska funktionsblandningen vara jämnt fördelad (Jacobs 204:179). Jacobs (2004:187–188) menar att primära funktioner är de funktioner som på egen hand attraherar människor till en plats. Exempel på primära funktioner kan vara bostäder, kontor, gallerior, fabriker men även platser för underhållning, utbildning samt rekreation kan
betraktas som en primär funktion. Ibland kan även vissa museer, bibliotek med mera fungera som en primär funktion och attraktor (Jacobs 2004:187–188)
Varje enskild primär funktion är relativt ineffektiv skapare av mångfald (Jacobs 2004:176–177). Således är problemet hos områden som saknar denna typ av mångfald inte vad de har, utan vad de
15
istället implementera en policy för funktionsblandning. Enligt denna princip får andelen monofunktionella kvarter som mest täcka tio procent av marken i den aktuella stadsdelen.
UN-Habitats tredje princip (2015:5) berör även den behovet av blandning av funktioner. Enligt denna princip ska minst 40 procent av golvytan i respektive stadsdel vara öronmärkta för verksamheter. Dessa ska med fördel vara placerade i ”lämpliga lägen” (appropriate locations). Dessa verksamheter bidrar till den lokala ekonomin, skapar arbetstillfällen, minskar bilberoendet och främjar gång- och cykeltrafik samt förser området med service. Jacobs (2004:189) menar att denna blandning av funktioner gynnar området ifråga och att de butiker och serviceföretag som etablerats i sig lockar ännu mer människor till platsen. Således kan dessa funktioner gemensamt komma att bli en primär funktion då de sätter prägel på området i fråga.
Behovet av små kvarter
För långa kvarter i ett område med en blandning av primära funktioner kan hindra människor att på ett effektivt och tillgängligt vis nå en utvald målpunkt eller för den delen spontant besöka den samma. Kortare kvarter skapar fler vägskäl och möjligheter medan längre kvarter skapar längre avstånd mellan punkt a och b utan att det egentligen är långt dem emellan (Jacobs 2004:208). Storstadens förmåga att inhysa mindre och ovanliga verksamheter i bottenvåning försämras även av längre kvarter om dessa företag är i behov av intäkter från kunder utanför det egna kvarteret (Jacobs 2004:209–210). Denna tes om korta kvarter saknar dock en rekommendation för hur långa kvarter bör vara eller vad som enligt Jacobs är för långa kvarter. Jacobs (2004:213) menar dock att en del av New Yorks kvarter är för långa och vanligt för de kvarter som är långa kan uppgå till 260 meter långa. Den första principen i UN-Habitats rapport (2015:3) har
istället tagit fram att gatunätet åtminstone ska täcka 30 procent av ett urbant område och att det ska finnas 18 kilometer väg per kvadratkilometer. Begreppet väg innefattar i denna mening en gatuhierarki bestående av motortrafikerade vägar av olika storlek och
hastighetsbegränsningar samt trottoarer, cykelvägar och så vidare. Varför detta är UN-Habitats första princip är på grund av att denna princip skapar förutsättningar och möjligheter för de resterande principerna då den formar den urbana strukturen för byggnader och olika offentliga platser. För att en stad inte endast ska bestå av vägar och byggnader ska ytterligare 15–20 procent bestå av
offentliga platser (UN-Habitat 2015:3). I kapitlet behovet av små kvarter belyser (Jacobs 2004:205–213) lyfts aldrig några faktiska exempel på hur långa kvarter maximalt tillåts att vara. Istället lyfts det att avstånden i staden
ökar markant på grund av bristande vägskäl som skapar längre sträckor att behöva röra sig på (Jacobs 2004:208). Detta är något som UN-Habitat (2015:3) istället lyfter forskning kring och menar att
Figur 2. Ett exempel på gatunät som är anpassar efter UN-Habitats första princip (2015:3). De röda linjerna illustrerar huvudleder medan de gröna linjerna illustrerar mer lokala gator.
16
gångvänlighet mäts i gångavstånd till områdets olika servicefunktioner. Gångavståndet till dessa servicefunktioner bör, enligt UN-Habitat (2015:3), inte överskrida 450 meter.
För att sammanfatta UN-Habitats första princip i en illustration bestående av en kvadratkilometer och 18 kilometer väg visar figur 2 ett exempel på ett gatunät. I figuren finns det nio horisontella och nio vertikala gator som formar gatunätet. Kvartersstorleken blir här cirka 110 meter och således även
distansen mellan vägarna i illustrationen, och vägarna upptar ungefär 30 procent av ytan. Detta
exempel visar också på hur en gatuhierarki kan framställas med huvudleder och mer lokala gator.
Behovet av äldre byggnader
En stadsdel ska enligt Jacobs (2004:215) bestå av en blandning av hus med olika ålder och i olika skick. Nya byggnader tenderar att vara dyrare än äldre då räntor, amorteringar etcetera höjer kostnaderna för hyresgästen och detta hindrar mindre företag att etablera sig. Med tiden blir dock den ena generationens höga byggkostnader framtidens lokaler och lägenheter med billigare hyror (Jacobs 2004:217). Således är de äldre husen av ekonomiskt värde för alla typer av hyresgäster och skapar förutsättningar för mångfald. Detta värde skapas följaktligen med tiden (Jacobs 2004:227).
I rapporten från UN-Habitat (2015:6) belyses inte ålder på byggnader något märkbart utöver i den fjärde principen som beskriver en blandning mellan stads- och byggnadsutformning gynnar social blandning. I denna princip belyses istället vikten av billiga bostäder, oberoende av husens ålder. 20– 50 procent av bostadsbeståndet för respektive område ska vara reserverade för billiga bostäder. Det belyses också att en viss typ av upplåtelseform inte ska överskrida 50 procent, detta för att främja interaktion mellan olika socioekonomiska grupper (UN-Habitat 2015:6).
Behovet av koncentration
Jacobs (2004:229–230) beskriver att det behövs en koncentration av människor för att en urban miljö ska uppnås, detta oavsett var ansamlingen av människor beror på. I kapitlet behovet av
koncentration (Jacobs 2004:229–250) belyses dock bostadstäthet och befolkningstäthet som den viktigaste frågan för urbana områden som befolkas av många människor. Hur tät en stad bör vara för att maximera den urbana mångfalden nämns dock inte, detta avsiktligt då en bostadstäthet som
anses vara hög i ett område kan vara lågt i ett annat (Jacobs 2004:241). Beräkningarna för
bostadstäthet och befolkningstäthet i detta kapitel (Jacobs 2004:229–250) skiljer sig en del i jämförelse med hur många andra forskare beräknar täthet. Måtten är översatta från tunnland till hektar och till skillnad från flertalet andra som beskriver täthet utgår Jacobs från bostadsenheter per hektar bostadsmark, istället för bostadsenheter per hektar. Således beräknar Jacobs endast mark som är avsedd som bostadsmark och därmed inbegriper förgårdar, innergårdar etcetera men exempelvis inte gator och torg. Ett exempel på ett område med hög täthet som anses vara lyckat belyses. Inom detta område uppskattar Jacobs (2004:243) att bostadsmarken är 80 till 60 procent bebyggd och resterande yta är gårdar.
17
Alla dessa varierande och avvikande aspekter komplicerar för att sammanställa en, enligt Jacobs, ideal täthet och det komplicerar även jämförelser med andra som forskar inom ämnet då de flesta andra siffror som berör täthet beräknar all mark inom det avsedda området. Ytterligare en aspekt som komplicerar för jämförelse är att Jacobs jämför antalet bostäder per hektar bostadsmark istället för befolkningstäthet. Avsaknaden av vetskap gällande genomsnittligt antal personer som är bosatta per hushåll är ytterligare en komplikation som uppstår när önskad befolkningstäthet ska beräknas efter Jacobs premisser.
UN-Habitats andra princip (2015:4) belyser vikten av en hög befolkningstäthet där
rekommendationen kvantifierats på ett enklare vis än i jämförelse med Jacobs - här förespråkas åtminstone 15 000 invånare per kvadratkilometer, vilket motsvarar en befolkning på 150 personer per hektar. Denna princip kommer i direkt respons till den ökande globala befolkning och den simultana viljan att förhindra ytterligare utglesning i form av stadsutglesning. Detta är enligt UN-Habitat (2015:4) den viktigaste delen för att åstadkomma en hållbar stadsdel då detta koncentrerar människor och olika aktiviteter. I Göteborgs kommun är befolkningstätheten, baserat på 2019 års areal- och befolkningsstatistik (SCB 2020a, SCB 2020b), 570 personer per kvadratkilometer.
Kommunen är sålunda glest befolkat ur UN-habitats perspektiv men med det sagt är heller inte hela kommunen planerad för att vara urbant bebyggd då stora ytor består av vatten, natur, åkrar med mera.
I rapporten från UN-Habitat (2015:4) lyfts sex punkter för att belysa fördelarna med hög täthet, tre av dessa punkter speglar delar av det som denna studie ämnar undersöka. Den första punkten syftar till att hög täthet innebär en mer effektiv markanvändning som i sig innebär mindre urban
utspridning och därmed mer folk på mindre yta. De två andra punkterna belyser istället att hög täthet ger stöd för bättre åtkomst av samhällstjänster där folk bor samt den sista punkten som innebär att en hög täthet ger större underlag för bättre och mer välanvända offentliga miljöer (UN-Habitat 2015:4).
Space syntax
Bill Hillier är en av de mest tongivande personerna när det gäller utveckling av analysverktyget space syntax. Space syntax är en teori som fokuserar på relationen mellan stadens rum och mänskliga företeelser. Analysverktyget har utvecklats för att se stadens rum som ett system, eller en
konfiguration, som är den term som används inom space syntax (Legeby, Berghauser Pont & Marcus 2015b:1–2). Fokus ligger således att se staden som en konfiguration av stadsrum som hänger samman i en helhet då de påverkas av dess läge och kontext. Dessa rum integrerar med varandra i olika grad beroende på var de befinner sig i staden (Hillier 1996:33–34). Detta placerar stadens gatusystem i centrum, men kompletteringar krävs då fotgängare kan välja alternativa vägar som exempelvis att korsa ett torg eller en park (Legeby, Berghauser Pont & Marcus 2015b:10). Således är det inte endast gatusystemet som analyseras som sådant, utan snarare det offentliga rummet (Legeby, Berghauser Pont & Marcus 2015b:10–11). Hillier (1996:152) menar följaktligen att rörelse bestäms av stadens konfiguration, och därmed hur de offentliga rummen hänger samman.
18 En space syntaxanalys utgår från en
människas perceptionsmekanismer och grundar sig därför på hur människor uppfattar gatusystemet och det offentliga rummet (Legeby, Berghauser Pont & Marcus 2015b:12). Detta till skillnad från många andra trafikanalyser som delar in gatusystemet i noder och länkar. I en trafikanalys utgör noder korsningar och gatusegmenten mellan korsningarna fungerar som länkar. I ett sådant system är korsningarna, eller vägskälen, det relevanta medan gatusegmenten är sekundära (Legeby, Berghauser Pont & Marcus 2015b:10, 12). I en space syntaxanalys är detta omvänt då gatusegmenten utgör noder, och korsningar blir länkar.
Anledningen till detta är att denna typ av nätverksbeskrivning fångar den mänskliga upplevelsen, som därmed stödjer sig på människans synfält och hur människan
fysiskt kan röra sig i det offentliga rummet. Således mäts inte avstånd i en space syntaxanalys i antal meter utan istället i antal överblickbara rum som behöver passeras för att ta sig från en plats till en annan. Detta baseras på att det upplevda avståndet ökar eftersom varje ny siktlinje innebär en riktningsförändring och således en psykisk ansträngning för att orientera sig (Legeby, Berghauser Pont & Marcus 2015b:12).
I figur 3 illustreras tre olika rumsliga samband där genomtränglighet ställs i fokus. Djupet speglar i
dessa figurer de antal steg som måste passeras för att komma från första rutan till de andra och där varje streck mellan cirklarna illustrerar länkar mellan dem. Figur 3a illustrerar rumsliga förhållanden i en djup trädstruktur där alla rum behöver passeras för att nå de två innersta. Djupgrafen till höger beskriver detta genom att start sker vid den runda ringen med ett kors i, längst ned i trädstrukturen. Starter sker således utanför rektangeln och första steget är därmed första rumsligheten. Länkarna