Vad är då slutsatsen av ovanstående genomgång av det nya betygsförslaget?
Vi kan konstatera att det finns ett inneboende problem i betygssystemet; man kan egentligen inte ur ett pedagogiskt och utvecklingspsykologiskt perspektiv dela in kunskap och lärande i olika bedömningsnivåer därför att dessa är godtyckliga. Till detta lägger vi sedan att elevers kunskap ska mätas mot varandra och att betygsnivåer därför är nödvändiga. Ett betygssystem har därmed skapats där otydlighet å ena sidan värdesätts (mål och kriterier), medan man å andra sidan strävar efter tydlighet och jämställdhet i bedömningen av eleverna
(ur ett rättvise- och likvärdighetsperspektiv).
Jag vill fortsätta med att påpeka att jag inte förordar en tillbakagång till det
undervisningsteknologiska synsättet på kunskap. Däremot menar jag att om det nu är ett sådant synsätt som förfäktas av regering och utbildningsdepartement så ska man för elevernas och lärarnas skull vara ärliga och erkänna detta. I så fall bör man också genomföra det fullt ut med centralt styrda ämnesplaner och mål och centralt fastställda kunskapskrav för alla
betygsstegen. Detta står emellertid i skarp kontrast med den rådande synen på
kunskapsbegreppet. Det är kanske också därför som en total förändring av betygssystemet inte görs, utan man behåller ett system som består av element ur både det
undervisningsteknologiska- och det kognitiva synsättet. Något som jag menar inte hjälper vare sig elever eller lärare.
Så här står det på s.6 i regeringens uppdrag till Skolverket ”Uppdrag avseende examensmål och ämnesplaner mm.” ”Begreppet kursplan bör ersättas med begreppet ämnesplan för att betona att, även om systemet med kursutformning finns kvar, kurserna ingår i en större helhet. Varje kurs bör förtydliga vilket innehåll som är centralt och som bör behandlas i
undervisningen. På så sätt skapas förutsättningar för ökad likvärdighet och en mer rättvis bedömning.” (www.skolverket.se (c)). Min tolkning av detta är att lärarens friutrymme för att lägga upp undervisningen minskar. Mer vad som ska undervisas om ska fastställas från statligt håll. Med ju mer ämnesinnehåll som fastställs centralt, desto större risk att också den kunskapsnivå eleven ska ha nått blir snävt och enkelt definierad.
Det vill säga, vi riskerar då att hamna i det undervisningsteknologiska kunskapssynsättet där det viktigaste i utvärderingsprocessen blir att, som Forsberg skriver, mäta effektiviteten i undervisningen mot de centralt fastställda målen.
Vi kan här för övrigt också (för att understryka mina synpunkter) relatera till Skolverkets interna rapport ”Vetandet, kunnandet, klokheten” från 2004 där man analyserar vårt
nuvarande betygssystem och påpekar på sidan 19 att: ”En viktig fråga blir om inte formens tvång, mål- och resultatstyrning, i sig avgör synen på kunskap? Har man väl bestämt sig för att den kunskap som eleverna ska”nå” kan formuleras i tydliga och utvärderingsbara mål så finns det implicit en föreställning om kunskap som något i huvudsak utanförliggande och objektivt som ska”inhämtas”.” (www.skolverket.se (e))
Kunskap är alltså ett okomplicerat begrepp och något som ska ”inhämtas” av eleverna. Jag menar att arbetet med de nya betygsstegen och kunskapskraven kan sägas stå inför samma problem som Skolverket uppmärksammade 2004. Kunskapsbegreppet är inte tillräckligt utrett och definierat, alternativt ses som oproblematiskt, och det viktiga med elevens skolgång blir att kunskapsmålen är lätta att utvärdera. Vi kan här än en gång se att samma problem
uppmärksammades i Vetandet, kunnandet,klokheten på s. 17 om vårt nuvarande
betygssystem: ”Det mål- och resultatorienterade systemet infördes inte som en följd av någon vital kunskapsdebatt där man enats om att utifrån en viss given kunskapssyn så var ett mål- och resultatorienterat system det mest ändamålsenliga. I stället blev det kraven på utvärdering för att garantera likvärdighet och för att ”öka skolans kvalitet” som fick styra utformningen av skolans styrdokument.” (ibid). Tyvärr, måste vi också säga, verkar det inte heller nu som att man, varken från utbildningsdepartementet eller Skolverket, kan redogöra för varför de nya ämnesplanerna och kunskapskraven är det självklara valet enligt en given kunskapssyn. Diskussionen om det överhuvudtaget är möjligt att konstruera kunskapskrav efter ett
målrelaterat betygssystem som visar elevens verkliga kunskapsnivå saknas. Den omfattande skolreformen sker ju enligt regeringen för att förbättra skolan både undervisnings- och kunskapsmässigt. Tyvärr verkar det som att man från detta håll har missat att det inte är antalet betygssteg som avgör elevernas kunskapsutveckling. Det viktiga verkar snarare vara att man ska kunna skilja elevernas prestationer åt. Regeringens frågeställning: Hur får vi en bättre skola?, med undermeningen hur får vi eleverna att prestera bättre i skolan?, kan inte besvaras, menar jag , genom förändrade betygssteg och nya betygskriterier. Detta därför att bedömningens former i sig inte på något sätt är avgörande för elevens kunskapsskapande. Utgångspunkten för att nå svaren på en sådan frågeställning bör istället sökas i en bred debatt om: Vad är kunskap? Vad, och med motiveringen varför då, vill samhället att eleverna ska lära sig i skolan? Att fastställa nya ämnesplaner ligger helt i linje med detta tänk och det är gott så. Där får eleven veta tankarna bakom undervisningen i ämnets syfte och mål.
För eleven är det viktiga att veta: vilka kunskaper ska jag nå, varför är de viktiga och hur når jag dessa mål?
De kunskapsmål som Skolverket har beskrivit i mina ämnen Samhällskunskap och Historia tycker jag fungerar ganska väl. De uttrycker kunskapsfält som eleven ska ha kännedom om utan att målen är alltför snävt definierade och därmed styrande för undervisningen. Tyvärr är uttrycken kunskaper om och förmåga att inte alldeles självklara, utan regeringens skrivelser kan sägas ha en oklar syn på kunskapsbegreppet. Detta därför att kunskapsbegreppet används alltför oproblematiskt i skrivelserna. Det hade emellertid inte varit något större problem om bara kunskapskraven hade varit tydligare definierade. Det viktiga för Skolverket att ta fasta på vad gäller kunskapskravens utformning borde därför vara att koncentrera sig på vilka kvalitéer som eleverna ska kunna visa upp och bli bedömda efter. Min slutsats efter analys av deras förslag är att Skolverket fortfarande inte tagit tillräcklig hänsyn till kraven på att fastställa vilka kvalitéer eleverna ska besitta, kunskapskraven är fortfarande otydliga för lärare och elever. De betygsgrundande kraven man ställer på elevens förmåga att förklara, beskriva och dra slutsatser är fortfarande alltför öppna för tolkningar. Begreppen och ordvalen är inte tillräckligt definierade. Problemet är väl här att det inte heller går att skapa ett optimalt bedömningssystem med en konstruktivistisk kunskapssyn. Mina slutsatser av detta är att det inte går att med en kognitiv syn på kunskapsbegreppet och skolans uppgift kunna komma tillrätta med tolknings- eller likvärdighetsproblemen. De är ett resultat av det målrelaterade betygssystemet som vi får leva med. Införandet av den nya betygsskalan kommer därmed inte, ur en likvärdighetssynpunkt, att avhjälpa problemen.
Vad vi däremot också kan utläsa av regeringens propositioner är att de vill förändra detta genom tydligare styrning av ämnesplaner och kunskapsmål. Om de därmed medvetet vill styra kunskapsbegreppet, som de kommer att göra när förändringarna genomförs 2011, mot det undervisningsteknologiska synsättet på kunskap låter jag vara osagt. Helt klart är att inslag av det undervisningsteknologiska synsättet gör en , kanske oväntad, återkomst inom det svenska skolväsendet.