Min slutsats efter att genomfört denna undersökning är att rektorer generellt ser kuratorn som en bra resurs och att rektorerna anser att det sociala arbetet är av stor vikt för att skolan ska kunna bedriva en god undervisande verksamhet. Samtidigt utnyttjas inte hela kuratorns kompetens för att förbättra den sociala situationen för eleverna. Anledningen till detta är inte en ovilja från rektorernas sida utan beror till stor del på att kuratorns tid inte räcker till men även på att kuratorns arbete är planerat på ett sådant sätt att det individinriktade åtgärdande sociala arbetet faktiskt tar mest tid. Detta tolkar jag som en signal på att det sociala arbetet inom skolan inte prioriteras i den utsträckning som det borde. Om rektorer prioriterade det förebyggande sociala arbetet i större utsträckning än de gör är jag bedömer jag att det skulle vara fullt möjligt för kuratorer att bedriva förebyggande arbete i större utsträckning än de gör.
Jag anser att den metod jag använt för att komma fram till mina slutsatser har varit ändamålsenlig. Jag fick möjlighet att gå in på djupet vad gäller vissa enskilda rektorers synsätt och erfarenheter av det sociala arbetet inom skolan. Dock inser jag naturligtvis mina begränsningar när det gäller intervjuteknik. Jag är ingen van intervjuare vilket naturligtvis kan ha påverkat intervjuernas karaktär. Samtidigt anser jag att jag fått väldigt klara svåra från informanterna och detta tyder på att det finns en bra grund för mina slutsatser. Som jag antydde i metodkapitlet finns det även en problematik när det gäller vilka informanter som valt att ställa upp på en intervju. Det är möjligt att anta att det endast är de rektorer som är intresserad av det sociala arbetet inom skolan och att resultatet av denna studie därför inte är tillförlitligt när det gäller rektorers generella syn på socialt arbete inom skolan. Denna problematik är dock relativt svår att råda bot på eftersom jag omöjligen hade kunnat intervjua rektorer som inte var villiga att ställa upp på en intervju. Detta är förstås något som både jag som genomfört studien och de som läser den måste vara medveten om. Av de rektorer som blivit tillfrågade om deltagande i studien och som tackat nej har samtliga angivit tidsbrist som främsta skäl, men anledningarna kan naturligtvis vara av helt annan karaktär. Jag kan efter att ha genomfört denna studie inte bortse från att de rektorer som ställt upp kan vara de rektorer som är engagerade då det kommer till det sociala arbetet inom skolan. Detta skulle naturligtvis kunna innebära att resultatet av denna studie inte är representativt i ett större perspektiv. Jag bedömer dock att denna studie har en relativt hög validitet och reliabilitet eftersom jag noga tagit i beaktande de forskningsteoretiska aspekter som varit möjliga att påverka för att minimera risken för snedvridning av studiens resultat.
Att socionomens kompetens inte tas till vara beror förmodligen på att socialarbetaren inom skolan i stor utsträckning endast fungerar som en åtgärdande kurator utan möjlighet att bedriva det viktiga förebyggande arbetet som det finns ett lagstadgat krav på och som jag anser behövs inom skolan. Detta arbete har ännu inte blivit en etablerad del av skolan, och därmed kan man inte påstå att kuratorns profession är en etablerad del av skolan. Att skolan som institution inte prioriterar det förebyggande arbetet kan tolkas som ett tecken på att skolan ligger efter i samhällsutvecklingen och därmed inte lever upp till de krav samhället ställer på de samhälleliga institutionerna.
Det sociala arbetet inom skolan kännetecknas även av svaga riktlinjer och otydligt samarbete. Om kuratorn eller socialarbetaren som bedriver förebyggande socialt
arbete inom skolan inte ses som en viktig del av skolans arbete krävs det att det satsas på alla plan för att detta arbete ska ses som en naturlig och vikig del av skolan. Kanske är det nödvändigt att det från politiskt håll tas fram tydliga riktlinjer för vad en kurator på en skola faktiskt ska jobba med och när lärarnas sociala ansvar ska delas med kuratorn. Det bör även, från politiskt håll, tillföras resurser så att skolledningar på olika skolor runt om i Sverige får större möjligheter att satsa på det förebyggande arbetet inom skolan. Att kuratorns arbete blir tydliggjort är en nödvändighet för att kuratorns kompetens och arbetsmetoder ska komma till sin rätt. Dock ska naturligtvis inte allt ansvar för kuratorns otydliga yrkesuppdrag läggas på rektorerna. Kuratorer har ett ansvar för att tydliggöra och synliggöra det kuratorn själv anser vara sitt yrkesuppdrag för övrig personal på skolan. Men detta arbete från kuratorns sida skulle förmodligen underlättas betydligt om det fanns generella tydliga riktlinjer för hur en skolkurator bör arbeta. Att vara ensam i sin profession som kurator inom skolan gör att det blir svårare att hävda sig själv och de arbetsuppgifter man anser att man är kompetent för. Därför är stödet både från skolledning och från politiskt håll oerhört viktigt.
Då det gäller otydligheten mellan kuratorns arbetsuppgifter och lärarnas anser jag att större samarbete mellan lärarutbildningen och socionomutbildningen vore av stor betydelse. Jag är fullt medveten om att alla socionomer inte kommer att arbeta inom skolan, men många socionomer kommer att arbeta med barn, ungdomar och deras skolor och därför kan det vara betydelsefullt även för blivande socionomer som inte drömmer om ett framtida arbete som skolkurator. Från de blivande lärarnas sida skulle samarbetet vara nyttigt eftersom det skulle medföra en större medvetenhet om socionomens profession, hur socialtjänsten arbetar samt hur en kurator bör arbeta inom skolan. Ett sätt att gå vidare med denna uppsats skulle kunna vara att undersöka hur lärare ser på socialt arbete samt hur de upplever att de själva bör ta ett visst socialt ansvar för eleverna. Jag tror att det är av oerhört stor vikt att forskning bedrivs på detta område eftersom det är ett enormt resursslöseri att ha kuratorer anställda på de flesta skolor runt om i Sverige utan att utnyttja hela deras kompetens och förmåga till att förändra situationen för Sveriges elever.
Det jag har lärt mig genom denna undersökning är att det finns en stor vilja hos rektorer att utveckla skolan till mer än bara en institution som lär ut saker som står i en bok. Rektorerna har förstått vikten av det sociala arbetet inom skolan men samtidigt arbetar majoriteten av kuratorerna på ett traditionellt sätt utan något större mått av nytänkande. Jag har även fått en stor tilltro till att socionomen har en specifik och mycket viktig uppgift på skolan, som om den utförs väl kan spela en oerhört stor roll för eleverna. Det är ett spännande arbete som kan utvecklas till något som verkligen fyller sin funktion i skolan.
Det är uppenbart att något måste förändras inom den svenska skolan. Majoriteten av rektorerna ansåg att det sociala arbetet som krävs av skolan har ökat under de senaste åren. Kanske behöver skolan omdefiniera kunskapsbegreppet. Samhället har förändrats och i takt med detta har det även skapats en ny form av kunskap. Denna nya form av kunskap kräver även en ny förhållningssätt för att kunna hantera kunskapen. För ett jämlikt samhälle krävs inte enbart kunskap i de traditionella ämnena utan även kunskap om sig själv och sig själv i förhållande till andra. I takt med att de främlingsfientliga vindare ute i Europa blåser allt hårdare
svenska samhällets dagordning i allmänhet och den svenska skolans dagordning i synnerhet. Skolan är en väldigt effektiv väg att gå. Unga människor är ofta betydligt mer öppna än äldre människor och det är i skolåldern som en stor del av människans identitet formas. Därför är det ett stort misstag det svenska samhället just nu gör genom att låta bli att satsa på detta arbete inom skolan. Att inte ta tillvara på denna möjlighet att påverka unga människor i en positiv riktning skulle nästan kunna anses vara ren idioti. För att kunna tillvarata denna möjlighet tror jag att det krävs just det helhetsperspektiv som rektorerna bekräftat att socionomerna faktiskt har. Detta helhetsperspektiv är också en av de egenskaper som utmärker socionomen i förhållande till lärarna. Därför är det förebyggande arbetet inom skolan ett arbete för i huvudsak socionomer. Naturligtvis bär även lärare ett ansvar för detta arbete, men för att de ska kunna genomföra det på ett tillfredsställande sätt anser jag att det krävs ett bättre samarbete mellan de olika professionerna som är verksamma inom skolan. För att detta samarbete ska bli bättre än det redan befintliga krävs det återigen att förhållandena mellan lärares och kuratorers arbetsuppgifter inom skolan klargörs och anpassas efter de förhållanden som råder i skolans närområde. Om det läggs ner tillräckligt med tid och resurser för att uppnå detta goda samarbete är jag övertygad om att det sociala arbetet inom skolan kan bidra stort till att förbättra situationen, både socialt och ekonomiskt, inte bara för svenska skolelever utan även för samhället i stort.