För att få svar på huruvida utvärdering tillämpas konstruktivt i
människobehandlande organisationer kommer jag nu åter till de frågor som jag ställde i inledningen. Således vill jag här belysa vilka förutsättningar och hinder som föreligger för en konstruktiv syn på utvärdering i de olika verksamheterna. Genom att fastställa förutsättningarna och hindren för konstruktiv utvärdering i människobehandlande organisationer, kan jag besvara den övergripande
frågeställningen.
Frågan om förutsättningarna för en konstruktiv syn på utvärdering handlar om verksamheternas förmåga att se på utvärdering ur ett systemperspektiv. Detta går ut på att utvärdering ska ge ett helhetsperspektiv på verksamheten. För att uppnå detta kan en diskussion kring utvärderingsresultatet där alla deltar vara fruktbart. På lång sikt vinner man mest kunskap genom att vara med i hela
utvärderingsprocessen från början. Inte enbart vad man gör av det färdiga
resultatet. På så sätt får man också en mer nyanserad och användbar kunskap. Det är viktigt att tänka kritiskt kring utvärderingsresultaten och att ”titta bakom” för att se vad resultaten står för. Därför är det av stor vikt att ha en fungerande dialog kring utvärderingsresultatet, att man följer upp och reflekterar. Att därigenom lägga fokus på hurfrågor, skapar förutsättningar för en processkontext där den gemensamma värdegrunden bibehålls. Viktigt i detta sammanhang är också vilken syn man har på verksamhetsutveckling. Verksamhetsutveckling blir
processorienterad genom att man förändrar sin verksamhet genom att man arbetar på ett annat sätt, snarare än att man först förändrar organiseringen och sedan arbetar på ett annat sätt. Även utvärdering kan fylla denna funktion genom att den inte bara bekräftar verksamheten, utan framför allt plockar fram det som varit lyckat. Det är samtidigt väldigt viktigt att man kan känna igen sig i det som utvärderingen kommer fram till. Det är avgörande att utvärderingen bevarar den organisatoriska helheten så att struktur och värden inte skiljs från varandra.
Utvärderingen måste vara förankrad i verksamheten för att den ska fungera. Det är därför viktigt att känna till utvärderingsformen och hur pass tillförlitlig den är. Utvärderingsformen har betydelse för utvärderingens kapacitet att föra in resultatet i verksamheten.
Frågan om hinder avser vilken syn på utvärdering som inte är förenlig med den konstruktiva. I flera av de undersökta verksamheterna ligger fokus på
vårdproduktionen eller klientarbetet. Det vill säga siktet är inte alls inriktat på arbetets organisatoriska nivå. Utvärdering har därför riktats mot att kontrollera huruvida organisationen uppfyller sina mål. För att passa verksamheternas syften måste det vara mätbara och definierbara mål. Utvärdering har därför som primärt ändamål att kontrollera verksamheten, något som kanske inte kan ses som
förenligt med ett systemiskt perspektiv på utvärdering. Därför upplevs det också som lättast att kommunicera verksamheten med hårda data. Utvärdering får funktionen av att vara ett verktyg. Således anpassas också utvärderingen till verksamheten snarare än att verksamheten anpassar sig efter
utvärderingsresultatet. Detta kan ses som ett problem i den meningen att
verksamheten förlorar sitt kritiska förhållningssätt till både sig själv men även till dem som granskar verksamheten. Utvärdering blir ett instrument fast förankrat i behandlingsmetoder och inte i den övergripande verksamheten. Med synen att utvärdering helst ska vara lätthanterligt, effektivt och smidigt får den också en
instrumentell funktion, som inte är förenlig med uppfattningen att utvärdering kan vara integrerad i utvecklingsarbetet. Genom att utvärdering kan uppfattas som trubbigt försöker man förebygga detta genom att utarbeta handlingsprogram som går ut på att veta vad man ska göra åt problemen, för att kunna ge förslag på lösningar. Problemet blir då att kraften läggs på att värja sig mot fel och brister i stället för att utgå från själva problematiseringen som ett sätt att skaffa kunskap. Detta synsätt bottnar sannolikt i att utvärdering uppfattas gå ut på att ”uppfylla krav utifrån”. Utvärdering blir därför först användbar när man kan ta reda på resultatet av insatta resurser eller om man nyttjat de medel man har på bästa sätt. I det avseendet är utvärdering framför allt ett sätt att få kontroll över verksamheten, där det centrala är att ta reda på effekter och graden av måluppfyllelse.
Nu till den övergripande frågeställningen: Tillämpas utvärdering konstruktivt i
människobehandlande organisationer?
Hos de olika respondenterna finns ingen som tillämpar ”renodlad” konstruktiv utvärdering. Jag tycker mig däremot kunna skönja olika inriktningar i
verksamheterna. Den ena representeras av en linjeorienterad syn på organisation som med hjälp av utvärdering vill få fram fakta och hårda data för att i så stor utsträckning som möjligt få kontroll. Den andra inriktningen betonar vikten av processorienterad utvärdering, med en strävan att få helhetsperspektiv på verksamheten.
Man kanske kan säga att metoderna för utvärdering i en verksamhet är en
konsekvens av verksamhetens inriktning. En utvärderings inriktning hänger därför intimt samman med den organisationsstruktur och organisationskultur som råder i verksamheten. Utvärdering är med andra ord helt kontextberoende. Man kan säga att utvärdering är starkt förankrat i synen på vad som är verksamhetens uppdrag. Det betyder nödvändigtvis inte att uppdraget är formulerat av den enskilda
verksamheten. Det kan lika gärna ha formulerats av uppdragsgivare utifrån, såsom sjukhus- eller stadsdelsledning eller politiker. Utvärdering hänger också ihop med vilket förhållningssätt man har till och hur man driver sin organisation. På många sätt är utvärdering därför en ledningsfråga. Om man är inspirerad att genomföra en utvärdering, blir den således lätt att genomföra. Det är inte självklart att en utvärdering har ett tydligt syfte från början, utan det verkar vara så att den i de flesta fall måste anpassas till verksamheten efter hand. Därför varierar en utvärdering mycket beroende på organisationsledningens riktlinjer.
Att få ökad kontroll genom utvärdering är sannolikt ett uttryck för att man befinner sig i ett sammanhang där man upplever att kraven är stora utifrån. Man känner press på att prestera resultat och att få fram tydliga fakta som visar på hur verksamheten fungerar. En strävan efter mer processorienterad utvärdering, tyder på en verksamhet med mer utpräglad systemsyn. Här finns det rimligtvis också större frihet hos medarbetarna att kunna formulera syftet med verksamheten och hur den ska utvärderas.
Samtidigt som utvärdering är kontextberoende, kan det finns brister i kunskap kring hur man kan genomföra utvärdering. Om det dessutom saknas kunskap i processorienterad verksamhetsutveckling, riskerar utvecklingsarbetet att bli separerat från utvärderingsarbetet. Det blir under de omständigheterna därför naturligt att vilja anpassa en utvärdering till verksamheten så att den lättare kan uppfattas som smidig, effektiv och användbar.