Syftet med denna uppsats är att bidra till forskningen om vilka egenskaper i en kommun som kan förklara varför en kommun har en mer eller mindre aktiv miljöpolitik. Den övergripande
frågeställningen som uppsatsen ämnade att besvara var vad som kan förklara varför vissa svenska kommuner har en mer eller mindre aktiv miljöpolitik. Denna studie har utvecklat ett
analysverktyg utifrån teorier om vad som kan förklara kommuners miljöpolitiska aktivitet.
Analysverktyget består av fyra variabler som förväntas påverka kommuners miljöpolitiska aktivitet: kommuners personalkapacitet, partier i kommunstyret, industriintressen samt miljöorganisationer. Utifrån tidigare forskning formuleras en hypotes för varje oberoende variabel, vilka testas genom regressionsanalyser.
Tre hypoteser stämmer överens med de samband som hittas i det empiriska materialet: ett ökat antal miljötjänstemän ger en mer aktiv miljöpolitisk aktivitet, MP i kommunstyret tenderar att ge i snitt något högre miljöpolitisk aktivitet än andra kommuner och en sårbar kommun med
miljöfarlig industri tenderar att ha i snitt lite mindre aktiv miljöpolitik än andra kommuner.
Så vad kan förklara variationen mellan Sveriges kommuner i miljöpolitisk aktivitet?
Effekten av MP i kommunstyret är signifikant i alla studiens modeller. Det är det enda partiet med en signifikant positiv effekt på miljöpolitisk aktivitet, vilket tyder på att MP i kommunstyren prioriterar miljöfrågor högre än andra styrande partier. Detta stämmer överens med Carters (2013) resultat om gröna partier. Dock är förklaringskraften och effekten betydligt svagare än förväntat med tanke på att miljöpolitik är en kärnfråga för partiet. En möjlig förklaring skulle kunna vara att större delen av kommunal miljöpolitik förbereds och genomförs av tjänstemän.
Att antalet tjänstemän är av betydelse för miljöpolitisk aktivitet framgår då kommunstyrets effekt minskar när man kontrollerar för antal miljötjänstemän. Eventuellt betyder den ringa effekten även att lokala miljöpartier kompromissar med sin miljöpolitiska ambition för att kunna styra med andra partier, vilket skulle vara i linje med Gahrton och Lucas (2015) resultat. Dock är det inte möjligt att dra en slutsats om orsaken till lokala miljöpartiers ringa effekt på miljöpolitisk aktivitet i denna uppsats, utan lämnar det till framtida forskning.
Effekten av en kommun som är beroende av miljöfarlig industri ger också en oförväntat svag effekt på miljöpolitisk aktivitet. Dock är resultatet intressant eftersom det tyder på att en
kommun som är sårbar och har miljöfarlig industri i snitt har en mindre aktiv miljöpolitik, vilket bekräftar hypotesen. Eventuell kan det tänkas att variabeln skulle ha haft en starkare effekt om
det hade varit lågkonjunktur. Dock hade variabeln en svag förklaringskraft och därmed är det troligt att många andra variabler bättre förklarar kommunal miljöpolitisk aktivitet.
Variabeln andel invånare som är medlemmar i lokala Naturskyddsföreningen visar ett spuriöst samband när man kontrollerar för andel invånare med eftergymnasial utbildning. Att sambandet försvinner skulle kunna bero på att effekten egentligen kom från den bakomliggande variabeln andel högutbildade invånare. Detta är troligt eftersom invånare med högre utbildning tenderar vilja ha mer miljöpolitisk aktivitet och därmed är det troligt att en stor andel högutbildade leder till en stor andel medlemmar i miljöorganisationer. Därmed vore det av intresse att studera närmre om högutbildade invånare mobiliserar sig för att påverka miljöpolitiken, och om det då uttrycker sig i andra formationer än att vara medlem i Naturskyddsföreningen.
Den oberoende variabeln som har störst förklaringskraft på variationen av miljöpolitisk aktivitet bland svenska kommuner är antalet kommunala tjänstemän som arbetar med miljöpolitiska frågor. Antalet miljötjänstemän har en positiv effekt på miljöpolitiska aktiviteten med kontroll för alla studiens kontrollvariabler. Effekten av antalet miljötjänstemän kan förstås som en ökning i kapacitet för kommunen att utforma tekniskt och lokalt anpassad politik. Ju fler som arbetar med miljöpolitiska frågor och som kan bidra med relevant kunskap, desto större möjlighet har
kommunen att utforma kreativa och omfattande åtgärder. Variabelns positiva effekt stärker de samband som tidigare studier funnit mellan personalkapacitet och miljöpolitisk aktivitet. Dock skulle en starkare effekt vara väntad. Därmed är det troligt att det inte endast är antalet
miljötjänstemän som påverkar den miljöpolitiska aktiviteten. Exempelvis fann Krause att en starkt positiv effekt på klimatpolitisk aktivitet om kommunen hade särskilt utsedd tjänsteman ansvarig för att koordinera energieffektivitet, hållbarhet eller miljöfrågor i kommunens politik (Krause, 2012, s. 2413–14). Därför är det rimligt att effekten förväntas vara större beroende på hur miljöfrågorna är organiserade i kommunförvaltningen och vilken utbildnings- och
yrkesbakgrund miljötjänstemännen har. Därmed föreslås att framtida studier undersöker hur miljötjänstemännens utbildning och erfarenheter påverkar vilka strategier och åtgärder tjänstemännen genomför, och om det kan påverka kommunens miljöpolitiska aktivitet.
Även kontrollvariabeln eftergymnasial utbildning ger en signifikant och positiv effekt på kommuners miljöpolitiska aktivitet, allt annat lika. Denna positiva effekt stämmer överens med liknande studiers resultat (Krause, 2012, s. 2413) och kan anses vara relativt stark. Det var väntat eftersom teorier menar att högre utbildning tenderar att få människor att stödja en mer aktiv miljöpolitik.
Dessutom försvinner en del av effekten av antal miljötjänstemän när man kontrollerar för andel invånare med eftergymnasial utbildning. En trolig förklaring är att en del av effekten som antal miljötjänstemän visade kommer från en gemensam bakomliggande variabel. En sannolik förklaring skulle vara vilken typ av arbetstillfällen kommunen har. Exempelvis skulle en
tjänsteproducerande kommun, d.v.s. en kommun med tjänstebaserade arbetstillfällen som kräver arbetskraft med eftergymnasial utbildning, leda till en större andel högutbildade invånare. En sådan kommun skulle även förväntas ha ett näringsliv som har mindre lokal miljöpåverkan och en efterfrågan av fler miljöpolitiska åtgärder. Dessutom är det rimligt att en tjänsteproducerande kommun har en större andel invånare som kvalificerar som miljötjänstemän. Detta ökar
förutsättningarna för att anställa fler miljötjänstemän. Därmed är det troligt att en del av effekten av antalet miljötjänstemän egentligen kommer från effekten av exempelvis att en kommun är tjänsteproducerande. Därmed uppmuntras framtida forskning att identifiera den bakomliggande variabeln för att öka förståelsen för varför vissa kommuner har lättare att driva en aktiv
miljöpolitik än andra.
Det är troligt att sambanden mellan miljöpolitisk aktivitet och variablerna MP i kommunstyret och miljötjänstemän är särskilt starka i denna studie eftersom kommunerna generellt har goda förutsättningar för en aktiv miljöpolitik. Anledningen är att effekten studeras under en
mandatperiod då den svenska ekonomin är stark och miljöfrågor prioriteras högt på nationell nivå. Därför vore det relevant att se om sambanden hade funnits kvar om man hade gjort samma studie i en tid med sämre förutsättningar.
I kontrast förväntas effekten av industriintressen i en sårbar kommun vara mer generaliserbar över tid. Eftersom förutsättningarna är goda för en aktiv miljöpolitik är det troligt att miljöfarliga intressen skulle ha starkare effekt på miljöpolitisk aktivitet i en tid med lågkonjunktur och då staten prioriterar miljöfrågor lägre.
Det är troligt att svenska kommuner har generellt bättre förutsättningar än kommuner i andra länder att driva en aktiv miljöpolitik på grund av t.ex. välfärdssystemet, kommunalt självstyre och att miljöfrågor prioriteras av staten. Därför kan man resonera att sambanden som identifieras i Sveriges kommuner troligtvis kan återfinnas i skandinaviska länder med liknande
välfärdsmodeller och liknande befogenheter. Dessutom är det troligt att liknande samband skulle kunna finnas i länder med liknande utsatthet för konkreta miljöproblem. Sambanden kan tänkas se annorlunda ut om kommuner exempelvis står inför mer påtagliga klimat- eller vattenproblem än i Sverige. I sådana fall kan riskerna uppfattas större att inte implementera miljöpolitik, vilket kan tänkas göra medborgare och politiker mer benägna att driva en aktiv miljöpolitik.
Denna studie bidrar till forskningen med nya sätt att operationalisera industriintressens inflytande på miljöpolitiken, och ger en indikation av vilken betydelse gröna partier kan ha för kommuners miljöpolitik samt identifieras samband i en svensk kontext, vilket inte har gjorts förut. Det finns många aspekter i uppsatsens resultat som vore intressanta att studera närmre. Att öka förståelsen för vad som kan driva vårt samhälle mot en hållbar utveckling är angeläget och avgörande.
Förhoppningsvis kan denna uppsats vara ett steg i rätt riktning.