Vid den arkeologiska utredningen i Öregrunds hamn påträffades ett kulturlager på botten i de västra och centrala delarna av hamnen. I de yttre delarna, i området för den befintliga gäst-bryggan, var kulturlagret ytligt och utgjordes av rödgods keramik, glasflaskor, kritpipsfragment samt enstaka fartygsdelar. Kulturlagret daterades till perioden 1600–1900-tal. I området söder om Brobänken var kulturlagret något tjockare, ca 30 centimeter, och vid provgropsgrävning påträffades här huggspån, träflis och enstaka bearbetade tim-mer. I området noterades även enstaka fartygsde-lar samt en mängd recent skrot som gamla bojste-nar, kättingar ölburkar och glasflaskor m.m.
Utanför Fyrskeppsskaten påträffades en kraf-tigt nedbrutet fartygslämning på 4–4,5 meters djup. Vraket som är cirka 20 meter långt sticker som mest upp en meter över omgivande botten.
Vissa av de uppstickande spanten är kraftigt ero-derade och det finns inga spår av järn på vraket.
En skeppsdel i ek, som tolkades som en del av en akterspegel ligger i omedelbar anslutning till vra-ket och den daterades med hjälp av dendrokro-nologi till mitten av 1920-talet men redan under dykundersökningarna misstänktes denna fartygs-del inte höra samman med resten av vraket. De delar av vraket som var byggda av furu gick inte att datera med hjälp av dendrokronologi så ett 14C prov skickades in för analys och resultatet visade att furutimret fällts någon gång mellan slutet av 1600-talet och början av 1900-talet. Inga dater-bara fynd påträffades i vrakområdet men prov-gropsgrävning utanför vraket visade att sand- och siltlagret är fyndförande men inte i samma grad som kulturlagret i det västra hamnområdet där botten inte påverkats lika mycket av erosion. Up-pankrade fartyg har nog i möjligaste mån försökt att undvika den östra delen av hamnen då denna
inte erbjudit lä för nordlig–/nordvästlig vind samt att vattendjupet här varit mindre i jämförelse med det västra hamnområdet.
Om man utgår från att den daterade akter-spegeln hör ihop med resten av furuskrovet så skulle det rimligtvis innebära att fartyget byggts och sjösatts i slutet av 1920-talet. Den beräknade medellivslängden för ett träfartyg från denna tid var cirka 20–30 år. När det i så fall förliste vet vi ju inte men säg att fartyget blev vrak någon gång under 1930/40-talen. Då var vattendjupet på platsen knappt 0,5 meter högre än idag, det vill säga 4,5–5 meter. Om fartygets ursprung-liga längd uppgick till 20–25 meter innebar det att när det hamnade på botten så bör fartygets master såväl som dess reling stuckit upp ovan-för vattenytan och ett sådant inslag i stadsbilden bör ha noterats och varit känt av i alla fall äldre Öregrundsbor. Ganska snabbt efter förlisningen (cirka 10–20 år) borde de delar av vraket som stuckit upp ovanför vattenytan brutits ned men vraket utgjorde säkerligen ett hinder för sjöfarten under många år efter det. Vid de maritimetno-logiska inventeringarna som gjordes i Öregrund på 1960- och 1970-talen framkom inga uppgifter om att ett stort träskepp skulle ha förlist i hamnen under 1900-talet.
Sjöhistoriska museet anser därför att det är ute-slutet att vraket skulle ha förlist under 1900-talet och inte särskilt troligt att det skulle ha gjort det efter 1850. Det senare påståendet baseras emeller-tid inte enbart på avsaknaden av historiska källor utan på vrakets kondition. Styrbordssidans spant sticker inte upp mer än en meter ovan botten och spanttopparna är kraftigt eroderade medan bordssidans spant knappt är synliga ovan botten.
För- och akterstävarna saknas helt och alla järn-förbindningar är bortkorroderade.
21 Sjöhistoriska museet Arkeologisk rapport 2016:7
Angående akterspegelns förhållande till furu-vraket finns det flera omständigheter som talar för att vrakdelarna inte kan hör samman. Det är framförallt skillnaden i bevarade järnförbindning-ar och färgrester som taljärnförbindning-ar för att akterspegeln är betydligt yngre än övriga vrakdelar på platsen.
Akterspegeln sitter inte heller ihop med furuvraket utan den ligger löst på botten. De järnbultar som en gång förbundit spanten med bordläggningen på furuvraket och som nu är helt bortkorroderade har haft betydligt grövre dimensioner än de järn-bultar som har bevarats i akterspegeln och en tjock järnbult rostar inte snabbare än en tunn järnbult i samma vatten. Sjöhistoriska museet erfar att far-tygslämningar från andra halvan av 1800-talet, som påträffats i liknande bottenmiljöer, ofta har betydligt mer bevarat järn i skrovet i jämförelse med detta vrak. Akterspegeln är dessutom helt byggd i ek till skillnad från vraket som är helt byggt i furu. Visserligen finns det exempel från historisk tid på kompositbyggen där man blandat ek och furu i en fartygskonstruktion men då har man of-tast valt att använda ek till köl/spant och furu till bordläggning. Att ett furufartyg haft en akterspe-gel som varit helt byggd i ek är inte särskilt troligt och någon sådan fartygslämning har heller inte påträffats vad Sjöhistoriska museet känner till.
Sjöhistoriska museet har under de senaste fem åren påträffat flera fartygslämningar som påmin-ner om vraket i Öregrund. Vid undersökningarna framför Grand Hotel 2013 påträffades flera vrak där särskilt ett vrak, vrak 5, uppvisar samma bygg-nadssätt som öregrundsvraket med grovhuggna furuspant, klinklagd bordläggning sammansatt med omböjda spikar. Vrak 5 daterades till mitten
av 1600-talet (Hansson, Sundberg 2014:40).
I FMIS finns flera, om än knapphändiga, förlis-ningsuppgifter från 1700-talet som skulle kunna passa in på vraket utanför Fyrskeppsskaten. Den kraftiga stormen i oktober 1760, då flera fartyg förolyckades i Öregrundsområdet, skulle kunna ligga bakom vrakets tillkomst. Ytterligare uppgif-ter om förlisningen och eventuellt rättsligt efuppgif-ter- efter-spel kan ha gått upp i rök i och med den stora stadsbranden 1829 då rådhuset med dess arkiva-lier och äldre handlingar brann ned till grunden.
Jämför man sonarbilderna på vraken inne i Kullbådaviken (fig. 4) med sonarbilden på vra-ket inne i Öregrunds hamn framgår tydligt att kullbådavraken är både bättre bevarade och inte lika nedsjunkna i bottensedimenten. Detta skulle kunna tala för att Öregrundsvraket är av högre ål-der även om dess dåliga skick kan bero på vrakets utsatta läge mitt i hamnen och naturliga forma-tionsprocesser.
Enligt Kulturmiljölag (1988:950), kap. 2, utgör en fartygslämning fornlämning om den kan an-tas vara förlist innan 1850. Sjöhistoriska museet gör bedömningen att vraket i Öregrunds hamn har förlist innan 1850 och att det därmed utgör fornlämning. Om vraket riskerar att skadas eller förstöras vid de planerade muddringarna/utbygg-nationerna i Öregrunds hamn bör det bli föremål för ytterligare antikvariska insatser.
När det gäller planerade muddringsarbeten i övriga delar av hamnen där kulturlager har kon-staterats rekommenderar Sjöhistoriska museet att muddringarna utförs i samarbete med antikvarisk personal.
22
Referenser
Tryckta källor
Andersson, A. 1991 (red.). Öregrunds historia: en krönika, Jubileumkomm. Öregrund 500 år, Öregrund.
Cederlund, C-O. 1971. Hamnar i bruksbygd.
Om hamnväsendets förändringar. Särtryck.
Hansson, J. och Sundberg, K. 2014. Fartygs-lämningar på Blasieholmen. Arkeologisk för-undersökning i form av schaktkontroll samt särskild arkeologisk undersökning. Rapport 2014:16. Sjöhistoriska museet.
Sandelin, S. 1980. Så var det förr i Öregrund.
Stockholm: Rabén & Sjögren.
Sidén, P. G. 2002. Mälarstädernas befolknings-utveckling 1200–1611. D-uppsats. Stockholms universitet. Historiska institutionen.
Söderberg, S. 1985. Medeltidsstaden 63. Öst-hammar och Öregrund. Stockholm.
Törnqvist, O. 2010. Kullbådaviken: från central-punkt till fridfull naturhamn : historien skapar ständigt nya landskap. Marinarkeologisk tidskrift.
2010(33):4, s. 10–13.
Westerdahl, C. 1987. Norrlandsleden 2. Beskrivning av det maritima kulturlandskapet: rapport från en in-ventering i Norrland och norra Roslagen 1975–1980.
Härnösand: Länsmuseet Murberget.
Öregrund: gammalt och nytt : Minnesskrift vid Öre-grunds stads 450-årsjubileum 1941. (1941). Tierp:
H. Löjdquist.
Tidningsartiklar
”Omfattande muddring inledd i Öregrunds små-båtshamn.” Östhammars tidning (4 december 1964).
”Fynd i Öregrunds småbåtshamn härrör från sjunken skuta.” Östhammars tidning (14 de-cember 1964).
Arkiv
DykB = Dyk- och Bärgningshandlingar, KrA, ex-cerpererade av Statens Sjöhistoriska Museum, Stockholm.
Öregrunds hembygdsförenings arkiv
Internetkällor
FMIS, Riksantikvarieämbetets fornminnesregister.
Otryckta källor
Muntlig uppgift, Anders Lindström, september 2015.
Kartor
ESRI Lantmäteriet
Östhammars kommun
23
Dumpningsområdet i Grepen: N 6699323 E 686256
Öregrunds hamn: N 6694230 E 690030 Sjökort: 535
Dokumentationshandlingar: Rapporten förvaras digitalt på SAMLA på Riksantikvarieämbetets hemsida och övriga handlingar på Sjöhisto-riska museets arkiv i Stockholm.
Fynd: har återförts till fyndplatsen
Deltagarförteckning SMM
Mikael Fredholm Jens Lindström Jim Hansson Statens maritima museers dnr: 5.3.1–2014-827
Länsstyrelsens diarienummer: 431-2437-2014 Statens maritima museers projektnummer:
2080183
SMM projektledare: Jens Lindström Fältansvarig: Jens Lindström
Orsak till utredningen: Muddring, utbyggnation av hamn
Uppdragsgivare: Östhammars kommun Undersökningstyp: Arkeologisk utredning Undersökningstid: 23–24 juni, 7–11 september
2015