Då börjar vi närma oss slutet på denna studie. Hitintills har jag visat på att det onekligen finns en hotbild, om än otydligt, och att den kan förstås utifrån realistiska utgångspunkter. Detta tilltrots pekar undersökningen på att hotet inte är av sådant slag att staten riskerar att förgås eller att en eventuell kraftig devalvering av statens makt. Hotet är inte av sådan karaktär och omfattning att det i grunden skulle motivera varför alliansfria små stater, känner ett behov av att skicka trupp utomlands för att i värsta fall neutralisera hotet. Jag drog även slutsatsen att staten förväntas skydda sig oavsett vilken form av aktör som angriper dem. Något som stöds av realismens tidlöshet, att alla konflikter kan förklaras utifrån en aktörs strävan efter makt. Statens motåtgärd mot hotbilden är, vad gäller militära medel, det så kallade krishanterings- verktyget, oftast i formen av PSO men även andra former förekommer. I del två lärde vi oss att PSO mycket väl kan förstås, och förklaras som ett nytt sätt för stater att påtvinga andra sin vilja och att sättet som PSO genomförs på i många fall inte skiljer sig nämnvärt från ”vanligt” militärt våld. Dessutom erbjuder PSO ett utmärkt sätt att legitimera den förda politiken. Inget motsättning realistiskt sett i den frågan. Men nu till den sista punkten, håller den realistiska förklaringen till det bistra slutet?
Små staters roll
Vi kan anta att stater agerar rationellt och nykter i syfte att hela tiden upprätthålla sin säkerhet och kontroll, vilket vi förstår som makt. Detta är realismens huvudtes. Men frågan är om denna förklaring håller som svar på denna studies mysterium. Realismen är en teori som är skapad under en historisk period då hotbilden verkligen var av sådan karaktär att staten överlevnad stod på spel. Ur detta växte realismen fram som ett verktyg för staten, oavsett storlek, att kunna navigera i så att våld inte skulle utbryta.204 Här går neo-realismen och den klasiska varianten delvis i olika spår för hur detta ska uppnås men grovt räknat gäller det att spela ett spel så att stabilitet eftersträvas. När väl stater tar till våld har stabiliteten brustit och politiken misslyckats.205Härvid finns en markant skillnad mellan stora och små stater, genom att en liten stat tar en större risk om detta sker. Något som också faller väl in i mitt teoretiska antagande om hur små stater förväntas bete sig. Sveriges säkerhetspolitiska linje var även
204
Burchill 1996 sid. 70
205
under många herrans år en direkt följd av detta resonemang. När nu en förändring kan skönjas måste detta bero på att stater uppträder rationell och är medvetna om de val de gör.206
Således och utifrån ett realistiskt perspektiv, finns där inte så många valmöjligheter för att förstå den utveckling vi ser idag. Antingen handlar det om att säkerheten, och där med förstått att statens överlevnad är hotat och att staten, oavsett storlek måste vidta motåtgärder.207 Alternativt handlar verksamheten om att öka statens makt på ett eller annat sätt. Det stora mysteriet är den militära aspekten på det hela och det råder inga tvivel om att det svenska försvaret har bytt arena.
”Från gråbrungrönt till ökenfärgat”
Om man till exempel studerar de olika utbildningsreglementen som tilldelas de värnpliktiga mellan åren 1945-2001 kan man se en märkbar förändring i vad som betonas som Försvarets kärnverksamhet. Fördelen som jag ser det med att utnyttja gamla reglementen för att dra slutsatser om förändringar är, att detta på ett enkelt och annorlunda sätt låter sig göras. Varje reglemente är skrivit vid en bestämd historisk tidpunkt med syfte att praktiskt ge styrningar hur hotet mot riket ska motverkas. Olika historiska tidpunkter presenterar olika hotbilder och olika lösningar. Genom att jämföra dessa kan jag påvisas förändringar.
I soldatinstruktion för armén 1945 är försvaret av Sverige totalt övervägande vilket förstärks med en otvivelaktig förankring i neutralitet och defensiva metoder att möta en eventuell fiende av okänd nationalitet. I övrigt ges inga närmare förklaringar om svensk säkerhetspolitik i det stora hela och den internationella dimensionen nämns överhuvudtaget inte.208 Under femtio- och sextiotalet är inte förändringarna så stor, men det inledande kapitlet om den övergripande säkerhetspolitiken har nu utökas med ett par sidor, främst rörande kärnvapenhot. Anmärkningsvärt nog nämns inte orden alliansfrihet eller neutralitet överhuvudtaget. Vad gäller den internationella dimensionen ägnas två sidor i slutet av reglementet åt detta under rubriken FN-tjänst. Det ges ingen motivering till FN-tjänstens förhållande till den svenska säkerhetspolitiken eller något liknande utan större delen av texten
206
Morgenthau i Williams et.al.(red.) 1999 sid. 45
207
Morgenthau i Williams et.al.(red.) 1999 sid. 45
208
avser anställningsformer och försäkringsskydd.209 Under sjuttiotalet ändras det inledande kapitlet om den övergripande säkerhetspolitiken dramatiskt. Nu nämns det kalla kriget, vår neutralitet och politiska handlingslinje. Dock nämns internationell tjänstgöring bara i förbifarten i ett par meningar. I svensk soldat från 1983 är dock den internationella dimensionen betydligt mer representerad än tidigare och det inledande fotografiet till avsnittet om svenska säkerhetspolitiska medel gestaltas av en svensk FN-patrull.210 I Svensk soldat 1994 är dock den internationella dimensionen helt dominerande.211 Gör man en liknade studie av reglementen som har till uppgift att lära ut strid och praktiska göromål i krig, vilket sammanfaller i reglementet Soldaten i fält, är kanske övergången till det internationella planet än tydligare. I samtliga reglementen från 1956 fram till 1986 är strid något man ägnar sig åt vid försvar av det egna territoriet och det görs en avsevärd skillnad mellan militär verksamhet inom landets gränser och vid t.ex. FN-tjänstgöring. FN-truppernas verksamhet beskrivs vidare i ett särskilt separat reglemente och räknas inte in under begreppet strid utan avser rent självförsvar.212 I den senaste versionen av reglementet från 2003 ska en svensk soldat eller sjöman kunna föra väpnad strid oavsett var på planeten denne befinner sig och det separata FN-reglementet har utgått.213 Det är med andra ord ett helt annat fokus idag, vilket prompt likställer den tidigare exklusiva uppgiften att föra väpnad strid för svenska intressen på hemmaplan till att nu göra detta utomlands. Detta bekräftas även av mina muntliga källor som framför allt pekade på den totalt genomgripande internationaliseringen vid i princip alla delar av utbildningen av de värnpliktiga, varav en del av övningsverksamheten även sker i utlandet.214 I de interna informationsfilmerna som försvaret har låtit göra om bland annat NBG, är det den väpnade striden som lyfts fram som den viktigaste uppgiften.215 Dock inlindas verksamheten under krishanteringsuppgifterna, främst genom att de humanitära och demokratiska aspekterna lyfts fram även om vårt behov av skydd mot bieffekterna av konflikthärdar världen över nämns i varierande grad.216
209
Armésoldat 1965 sid. 13-21 och 146-147
210
Svensk soldat 1971 sid. 13
211
Svensk soldat 1994 sid. 7
212
Sold F:1956, 1965 1972 A/B samt :1983.
213
Sold F 2003 se bl.a sid. 7
214
Intervju 1.
215
Film 3: Nordic battle group 2005 tillgänglig via www.mil.se/film
216
Den slutsats om kan dras av detta källmaterial är just ett tydligt tecken på en förändring som framförallt skvallrar om att Sverige är berett att ta till betydligt starkar medel utomlands för att säkra våra intressen som stat. Den tidigare skillnaden mellan försvaret av vårt eget territorium, där det inte fanns några större begränsningar i hur detta skulle gå till rent praktiskt till den tidigare internationella verksamheten som, trots att det vara militära förband, sågs som något helt annorlunda och separerades både vad gäller metoder och medel för att lösa uppgiften. Det enda undantaget är de så kallade ”Katanga svenskarna”, eller mer känt, FN- missionen i Kongo i början på 1960-talet, där svenska styrkor var inblandade i direkta strider. Kongo är snarare att betrakta som ett undantag från det normala, under svensk internationell verksamhet mellan åren 1956 och 1991.217 Den övergripande slutsats man kan dra av nyssnämnda undersökning är att Sverige menar allvar med sitt militära engagemang oavsett var på jorden detta sker.
Intresse ställt mot risker
Hur ser då förhållandet mellan risker och intresse ut för staten? Klart är att Sverige för en betydligt mer praktiskt säkerhetspolitik än tidigare då vi möter hotet på dess hemmaplan. Dessutom gör vi det tillsammans med andra stater som delar vårt intresse.
I den neo-realistiska skolan finns en rad forskare som menar att små stater på olika sätt bildar olika former av allianser när de själva inte är tillräckligt starka att agera på egen hand.218 Att en stat involverar sig i olika typer av allianser för att kunna skörda vinster och fördelar är en förklaringsgrund som mycket väl skulle kunna klarlägga en hel del i denna studie. Walt menar att alliansbildning mot ett hot är ett av de mest förkommande fallen i det internationella systemen.219
Onekligen är spåren av vinstintresse i till exempel de klassiska fredbevarande operationerna såsom Cypern, Libanon och Suez ganska tydliga, då dessa konflikter riskerade att bli en språngbräda som kunde starta en betydligt större stormaktskonflikt, där stater som Sverige
217 Se bl.a. Wærn 1980 218 Walt 1985 sid. 4 219 Walt 1985 sid. 4
riskerade att bli angripet.220 Som en sätt att öka sin säkerhet och således det egna intresset engagerade sig Sverige i FN på olika sätt, bland annat med fredsbevarande soldater. Detta kan ses som exempel som alliansbildning eller bandwagoning, beroende på omständigheterna, men det finns fortfarande en stor skillnad i att indirekt hindra att riket dras in i ett världskrig genom att skicka ut soldater som övervakar regionala fredavtal, än att skicka ut soldater i strid som nu är fallet. Riskerna för att staten idag kan bli involverat i krigshandlingar, i begreppets vida form, är betydligt större idag än tidigare vilket verksamheten i bl.a. Afghanistan visar på.221 Detta ställer således staten i en riskfylld situation vilket, med utgångspunkt i nykter realistisk medvetenhet skvallrar om att riket är berett att ta den risken, vinsten är större än risken.
Å andra sidan är Sveriges agerande inte unikt i detta samanhang utan vi agerar med andra stater vilket således skulle kunna brytas ner till följande resonemang: Det finns ett påtagligt hot mot Sveriges intresse vilka har sin grogrund i olika regionala konfliktområden i Europas intressesfär. Sverige som stat måste agera mot dessa hot på ett eller annat sätt, och istället för att själva rusta upp stora militära styrkor med strategisk förmåga slår vi oss ihop med andra stater som har samma problem. Varje land har begränsad militärstrategisk förmåga men tillsammans har de en betydande militärstrategisk förmåga. Framförallt kan detta förklara varför staten har gjort en kursändring från sin traditionella säkerhetspolitik för att kunna möta dessa hot, det förklara varför man inte gör detta ensamt och hotets karaktär förklarar varför de militära förbanden måste ha större förmåga än tidigare att genomföra väpnad strid under svåra förhållanden. Men det förklarar inte varför de alliansfria länderna inte gjorde detta förr när ett betydligt farligare hot stod för dörren. Ett hot som onekligen berörde samtliga punkter i Buzans triangel tillskillnad från idag, då hotet är betydligt mer otydligt. Varför är vi så rädda nu? Kopplingen mellan hotets karaktär och de motmedel små stater nu skapar går inte riktigt ihop. Riskerna att involvera sig i ett konfliktområde torde vara större än vad en eventuell i säkerhetsvinst är. Dessutom visade London-bomberna på att terrorism kan dyka upp betydligt närmare än vad som är önskat och frågan är om det rationella handlandet vore att inte ingripa i konflikter där man i förlängningen riskerar att dra på sig eld på hemmaplan. Men om staten
220
Lindholm Schultz 2002 sid. 138
221
anser att dess intressen är hotade kan vi också med stor säkerhet anta att motåtgärder är att vänta då detta blir den mest rationella och klarsynta sättet att säkra sina intressen ur ett realistiskt perspektiv vilket således är ett förväntat beteende.222
Makt genom omvägar, en alternativ förklaring
Eftersom statens intresse ska förstås som makt i den realistiska teorin kan en alternativ förklaring vara att mindre stater försöker maximera sin makt indirekt i den internationella sfären genom att bedriva militära operationer utomlands. Vinsten skulle således bli genom att den lilla staten vinner makt i form av prestige mot andra stater vilket skulle kunna förstås som t.ex. ett maktspel inom EU.
Genom att t.ex. Sverige tar över det militära ansvaret för hela norra Afghanistan, som vi nu har gjort, kan riket möjligen få ”poäng” i andras ögon. Sverige är inte heller sena att lyfta fram det kortet. Både rikets regering och försvarsmakt visar upp exempel på detta med tilläget att Sverige spelar en viktig roll i den internationella säkerhetspolitiken och strävan efter en bättre värld och liknande.223 Just det ökade utrymmet i media skulle ytterliggare kunna styrka den hypotesen genom den välkända devisen; syns du så finns du! Intervjuer med två tidigare pressofficerare i försvarsmaktens medger delvis att så kan vara fallet, i synnerhet bevakningen av ”stora händelser” som när NATO:s nytillsatta generalsekreterare besökte den svenska bataljonen i Kosovo som sitt första officiella besök. Där rapporteringen, enligt intervju 3, hade till uppgift att visa upp Sveriges relevans i internationella samanhang.224 Även Sveriges roll under det uppblossade våldet i Kosovo under våren 2004 utnyttjades på ett liknande sätt. Dock tonades våldsanvändningen från KFOR:s sida ner i viss mån, framförallt rapporterades framgångar.225Att en organisation väljer att rapportera uppgifter som ställer den egna organisationen i gott ljus är inte så oväntad men detta fenomen är av mindre betydning för slutsatsen i denna studie. På frågan om vilka styrningar som finns för försvarets presstjänst menade intervju 2 att det dels finns en styrning uppifrån om vad som ska rapporteras till media men att det överlag i princip är fritt att rapportera om vad som, dock ska tyngdpunkten 222 Burchill 1996 sid. 78 223 www.regeringen.se/utrikesdepartementet 224 Intervju 3. 225 Intervju 3
ligga på försvarets kärnverksamhet och att reportage om samkväm och liknande endast bör förekomma i liten utsträckning.226 Detta bekräftades även i intervju 3 men med tillägget att verksamheten är betydligt mindre styrd än vad man skulle kunna tro men att detta nu håller på att ändras, i synnerhet kring rapporteringen kring större händelser och verksamheter.227 Som beskrevs tidigare i denna studie är problemet med intervjuer att validiteten kring frågor som går utanför den intervjuades direkta närhet bara blir spekulationer men å andra sidan är den yrkeserfarenheten som de intervjuade erbjuder av sådan kvalitet att dessa källor kan ge kvalificerade ledtrådar vilket kan ge en ungefärlig riktning kring vilken målsättning som försvaret på uppdrag av statsmakterna har i att sälja in sin verksamhet både mot den egna befolkningen och mot andra stater. Att staten förväntas att göra så finner även realistiskt stöd angående nödvändigheten av medborgarnas stöd för att säkerställa att staten lyckas uppnå sina intressen.228
För att återgå till diskussionen om makt i form av ökad prestige kan man anta att staten aktivt försöker att sälja in sina budskap, och således få igenom sina intressen genom en aktiv informationskampanj. Att stater använder sig i allt högre grad av informationsoperationer för sin egen vinnings skull, i synnerhet i krig har en rad forskare tagit fasta på såsom Hammes som menar att informationsspridning traditionellt sett alltid har varit en betydande medel att öka en aktör, såsom en stat eller organisations, möjligheter att nå olika vinster och att detta bara kommer att öka som metod efter hand som tekniken utvecklar sig.229 Hammes ger även en rad exempel på hur relativt små stater och organisationer aktivt utnyttjar information varav betydande vinster har uppnåtts. Bl.a. lyfter Hammes fram den första intifadan 1987, där palestinierna efter ett tag och på ett mycket skickligt sätt lyckades vinna striden om media rapporteringen från konflikten vilket i sin tur påverkade det internationella samfundet till palestiniernas fördel.230Även den svenska krisberedskapsmyndigheten samt styrelsen för psykologiskt förvar har genomfört omfattande forskning kring information som ett påverkansverktyg mot andra och detta i sig styrker ytterliggare rimligheten i att staten kan 226 Intervju 2. 227 Intervju 3 228
Morgenthau i Williams et.al.1999sid. 44
229
Hammes 2004 sid.100
230
använda information som ett sätt att öka och eller bevara sitt inflytande i olika intresseområden. Om man tar Finland och Irland som exempel har dessa två stater, spelat oerhört mycket på att, dels Finland tog över ansvaret för en fjärdedel av KFOR styrkornas ansvarsområde i Kosovo.231 Den irländska arméns engagemang i Liberia säljs in på motsvarande sätt av irländska staten.232 Små stater tycks onekligen agera misstänksamt lika i dessa samanhang.
Eftersom mycket av säkerhetspolitiken äger rum i ett EU sammanhang och där dessutom det är många stater som ska vara med och dela på kakan, kan realisterna förklara detta genom att EU i sig är ett mellanstatligt samarbete, inte olikt en allians, där stater går samman för att gemensamt lösa ett gemensamt problem på bästa och biligaste sätt, dessutom fördelas även eventuella ansvarsfrågor och inte minst risktagningen vilket överrensstämmer med Walts resonemang där han dessutom läger till att processen underlättas om alla har samma värdegrund.233 Militär internationell aktivitet kan möjligen vara ett effektivt sätt för mindre stater att skaffa sig mer makt i EU och således starka sin position jämte andra stater. Att Sverige nu även ansvarar för en av EU:s snabbinsatsförband, Nordic battle group, skulle kunna förstärka detta resonemang. Inte bara är vi beredda att ställa upp och ta den större risken genom att vara först på plats, vi är även beredda att riskerna detta för med sig.234 Vad mer kan en union begära kan man fråga sig? Även om prestige via informationsspridning mycket väl kan vara ett ypperligt verktyg att tillskansa sig makt med är det frågan om detta spår räcker som förklaring. Sett i ett realistiskt perspektiv kan man troligen svara ja på frågan om makt kan uppnås jämte andra stater genom att aktivt driva vissa frågor och liknande, men det stora problemet med prestige och ”poäng” är verksamhetens karaktär i detta fall.
Att genomföra militära operationer är traditionellt sett inget säkert sätt att bedriva politik på, och det av flera anledningar. Dels finns den överhängande risken att operationen misslyckas som till exempel i slutfasen på FN missionen i Somalia 1992, eller UNPROFOR:s
231 www.mil.fi 232 www.military.ie 233 Walt 1985 sid. 27 234 www.mil.se/nbg
misslyckande i Bosnien, och i synnerhet i samband med Srebrenicas fall.235 Det finns alltid en förlorande sida i en konflikt och enligt Clasusewitz är osäkerhetsmomentet eller slumpens inverkan en naturlig del av kriget vilket kan ledda till att även den säkraste av planer havererar på grund av att något händer som man inte räknade med. Allt för många historiska exempel bevisar att detta faktum är fortfarande är giltigt.236 Det är således ett farligt spel att försöka vinstmaximera genom att skicka ut soldater i oroshärdar då risken att misslyckas är oerhört stor. Den andra risken med att bedriva militära operationer är kopplat till förluster, egna, motståndarens och civila.237 Härvid kan detta få konsekvenser för både inrikes- och utrikespolitiken. Ett nyligt exempel på inrikespolitisk turbulens går att finna i Danmark vars soldater i södra Afghanistan har varit i strid vid ett flertal rillfällen den senaste tiden med egna stupade och skadade som följd.238 Sverige har även haft förluster i dess militära åtaganden utomlands. I Afghanistan dödas nyligen två svenska soldater och andra skadades svårt av en bilbomb och under våren 2004 skadades 14 svenska soldater under stridsliknade förhållanden i Kosovo, 22 norska soldater skadades vid samma tillfälle.239 Exemplen är betydligt fler än vad man skulle kunna tro men summa summarum, krig är uppenbarligen farligt!
Så det är onekligen osäkert huruvida makt genom prestige är en hållbar förklaring men