I del två kommer små staters ökande benägenhet att ta till våld i internationella samanhang att dissekeras och undersökas. Syftet med detta kapitel är också att ge en djupare förståelse kring det observerade fenomenet som står i fokus i denna studie vilket således även är det stora mysteriet, då stater som normalt sett inte förknippas med militär utrikesverksamhet börjar rusta och röra på sig. Min utgångspunkt är som bekant att låta den realistiska skolbildningen stå som förklaring, vilket således borde betyda att statens egna intressen är hotade vilket föranleder en aktiv och klarsynt motreaktion från statens sida. Det stora mysteriet är dock att små stater kan ses som mer offensiva och aktiva än förväntat.
För att undersöka detta kommer jag att inledningsvis klargöra vad som sker på ”marken” för att på detta sätt ge teorin ett empiriskt material att förhålla sig till men även att sprida mer ljus på den militära utveckling och statens utnyttjande av det militära verktyget. Jag börjar min diskussion genom att ta en närmare titt på hur man kan förstå den militära verksamheten, för att sedan avgöra vad Peace Support Operations är ur ett realistiskt perspektiv. Därefter lyfts Sveriges, och i mindre utsträckning andra staters roll i detta upp.
Hur ska man förstå den militära verksamheten?
Det militära medlet skiljer sig från alla andra medel som en stat har till sitt förfogade genom att det är det yttersta och mest konkreta garanten för en nations självständighet och dess befolknings säkerhet. Men det är även statens yttersta och mest konkreta verktyg att utöva och skaffa makt jämte andra stater, vilket är fullständigt överrensstämmande med den realistiska skolan oavsett variant.176 Dock har olika stater olika förutsättningar att uppnå dessa två uppgifter. Bara för en stat har ett militärt försvar innebär detta inte att staten alltid lyckas försvara det egna territoriet, inte minst andra världskriget ger exempel på detta då den ena staten efter den andra blev tvingade att vika för invaderande arméer.177 Samma sak gäller för en del små staters förmåga att använda sina militära medel utanför det egna riket. Dock så är det inte heller ovanligt att så sker och historien bjuder på många exempel. Bland annat kan nämnas svenska flottans blockad av staden Tripoli i dagens Libyen år 1801 -1802, då en av många stadsstater som allmänt benämndes som Barbarstaterna. På grund av ett utbrett
176
Se bl.a. Burchill 1996 sid. 70
177
sjöröveri i västra Medelhavet, där bland annat ett antal svenska skepp uppbringades och vars manskap sedermera såldes som slavar gjorde att Sverige, tidvis själva men oftast tillsammans med en rad andra stater genomförde en tidig version av krishantering främst i syfte att eskortera den civila sjöfarten men även om tillfälle gavs nå en slutgiltig lösning på problemet.178 Vid denna tidpunkt var den svenska flottan långt ifrån sin forna glans men detta hindrade inte Sverige från att skicka ut en eskader. Operationen hade en begränsad framgång, men efter många om och men lyckades den kungliga svenska flottan få 137 svenska sjömän fria.179 Ett modernt exempel på mindre stater som agerar militärt utåtriktat är Israel som har genomför en rad militära operationer långt utanför det egna territoriet varav gisslanfritagningen i Entebbe, Uganda kanske är den mest spektakulära.180
I dagens mått mätt finns en fundamental skillnad mellan det israeliska exemplet och övriga västländer i att Israelerna har en helt annan form av hotbild som mycket väl kan förklara den israeliska politiken, övriga europeiska västländer har ingen motsvarande hotbild mot det egna territoriet. Realistiskt sett kan båda ovanstående exemplen förklaras utifrån maktaspekter, men att hoten är av olika omfattning och således ges olika nivåer av motreaktion från den hotade staten. I Israels fall är Entebbe incidenten bara en del i ett konstant hot mot den egna överlevnaden och Israel försöker uppenbarligen balansera det säkerhetspolitiska läget för att avskräcka sina motståndare att angripa, men när bägaren riskera att rinna över angriper staten för att återställa balansen vilket blir ett skolexempel på realistisk färgad politisk handling.181 Svenska flottans agerade i Medelhavet i början på 1800-talet kan tolkas som ett svar på att Sveriges ekonomiska intressen- och svenska liv var hotade, men samtidigt kan det diskuteras hur pass framgångsrik expeditionen var. Sverige skickade inte hela sin flotta för att säkerställa sina intressen i regionen, inte heller skedde någon samordning från politiskt håll med andra stater som opererade i regionen. Den samverkan som skede med främst, den då neutrala staten, USA gjordes ad hoc på fältet och fick ingen större genomslagskraft.182 Så här
178 Ericson, L 1996 sid. 205 179 Ericson. L 1996 sid. 208 180
Se bl.a. Katz 1992 sid.187
181
Härvid kan detta appliceras på en rad realister då exemplet rör intresset att överleva, enligt Morgenthaus principer men det finns även en koppling till maktbalans, om än regional. Se Morgenthau i Williams et.al 1999 sid.43 och 247
182
långt kan vi ana ett förhållande mellan statens intressegrad och dess medel för att nå dessa intressen. Jag kommer snart att återkomma till denna hypotes. Men innan dess behövs en närmare titt på hur västerländska försvarsmakter har transformerats och under vilka ideologiska paraply de vanligtvis arbetar under.
Kriget
Krig är inget enkelt begrepp att förhålla sig till då det kan ha en rad olika innebörd beroende på när och hur begreppet används. Mary Kaldor skrev Nya och gamla krig år 1999.183 Även om hon på ett mycket bra sätt fångar problematiken kring sönderfallande stater är det frågan om det var så unikt och nytt, egentligen som hon hävdade 1999. Kaldor menar framförallt att den konfliktform som världen såg 1999 bröt mot den tidigare Clausewitz-inspirerade typen av krigföring och att målsättningen för det organiserade våldet har ändrats radikalt.184 Detta kan brytas ner till att krig numera inte utkämpas om territorium, att det finns en global krigsekonomi och att syftena med de nya krigen är att identitetsdrivna i en global värld.185 Den traditionella konfliktformen är dock fortfarande högst levande runt om kring i världen vilket inte minst kriget i Irak, kriget mellan Israel och Libanon 2006 samt spänningarna mellan Indien och Pakistan sen 40-talet visar på. Härvid pekar trenden på relativt korta men intensiva konflikter med förhållandevis små truppstyrkor, jämför med förhållandena under 1900-talet men principen är att påtvinga någon annan sin vilja med olika typer av våld.186 Historikern Jeremy Black diskuterar detta i sin bok ”War” hur olika mekanismer i krig föds, växer, dör och ersätts av nya mekanismer för hur krigföring förs och vilka typer av organiserat våld som anses bäst lämpat för en specifik historisk kontext. Blacks poäng är att synen på det organiserade våldet tar sig olika uttryck beroende på vilket historisk period som studeras men även beroende på vilken kultur som hamnar i fokus men i detta finns även en kontinuitet av en rad principer som tar sin utgångspunkt i det organiserade våldet som sådant som ett maktmedel men att detta i sin tur fylls med olika innehåll beroende på kontexten.187
183 Kaldor 1999 sid.16 184 Kaldor 1999 sid.15 185 Kaldor 1999 sid.13 186 Black 2001 sid. 10 187 Black 2001 sid. 10
De stridande förbanden i de västerländska länderna har även de minskad i omfattning men att detta kompenseras med en hög grad av teknik både vad gäller vapensystem och lednings- och underrättelsestöd.188 Det krävs med andra ord betydligt mindre stridande resurser än tidigare för att föra väpnad strid. Överlag finns således inte längre ett behov av en stat att inneha större ansamlingar av krigsmaterial och trupp vilket i praktiken har inneburit att alla västländer har transformerat sina styrkor efter samma standard, och överlag, med vissa undantag, även storleken på försvaret. Även specialförband av olika slag har blivit ett alltmer efterfrågat verktyg vid alla former av militära operationer, de är billiga, små och hemliga vilket medger ett diskret verktyg i snabbt uppkomma situationer eller i områden där terräng och infrastruktur inte medger andra former av militära förband.189 Utanför västvärlden förekommer fortfarande idén kring den stora militärapparaten med stora mängder materiel och trupp men med låg teknik.190 Medan terrorism och gerillakrig visar upp en blandning av alltifrån uråldrig teknik i form av sten och slangbellor till relativt avancerade vapensystem som tillexempel luftvärnsrobotsystem och raketartilleri. 191
Peace Support Operations och våldsanvändning
I denna studie kommer jag att utgå från en realistisk tolkning av begreppet PSO vilket således innebär att PSO, i framförallt sin fredsframtvingande roll, bara är ett nytt sätt för stater att utöva vapenmakt när deras intressen är hotade. Denna koppling styrks även av att EU, och således Sverige officiellt har vävt in PSO som ett medel att uppnå sin säkerhetspolitik .192
Ytterligare en dimension på kriget är så kallat Peace Support Operations som förkommer i en rad olika tolkningar varav den västerländska är den vanligast förekommande. PSO innefattar i princip alla former av militära medel och metoder men vars syfte varierar och begränsas beroende på uppgiftens karaktär och hotbild. I synnerhet skiljer man på Peace Enforcment (PE) och Peace Keeping (PK). Sverige har hitintills deltagit i fyra större PE operationer men situationen i missionsområdena har varit relativt lugna med följd att militärt våld från svensk
188 Smedberg 2004 sid. 255 189 Kibbe 2004 sid. 104 190 Black 1998 sid. 276 191 Black 1998 sid. 286 192
sida endast har brukats i begränsad omfattning.193 PSO ställs ofta synonymt med begreppet krishantering men under detta begrepp tillkommer även militära operationer av annan målsättning än de traditionella PE och PK operationerna. För att nämna några kan gisslanfritagning, evakuering av egna medborgare, skydd av egna intressen i ett krigsdrabbat land samt insatser vid naturkatastrofer lyftas fram.194
I försvarsmaktens reglemente för Peace support operations är detta också i enlighet med de mål som uppgiften är ställd att lösa. Skillnaden mellan krig och PSO ligger framförallt på att de strategiska målen med verksamheten snarare än de metoder som används.195 Om det är frågan om en så kallad Peace Enforcment (PE), eller på svenska fredsframtvingande uppgifter är målet att påtvinga en eller fler sidor i en konflikt den intervenerande parten, (det vill säga PE styrkan) sin vilja. Utgångsläget är att detta ska ske utan att våld används och som ett komplement till andra medel såsom diplomati, hot eller sanktioner av olika slag men om ingen fredlig lösning av konflikten är möjlig kan våld mycket väl används. De riktlinjer som finns är att militär nödvändighet gäller, vilket ytterst är en folkrättslig term som möjliggör att avsteg från icke-våldsprincipen kan göras om våldet kan anses nödvändigt för att den militära verksamheten ska kunna ske med minsta möjliga förluster eller skadegörelse på egendom och liknande. Förutom det ska proportionalitetsprincipen gälla, d.v.s. att inte mer våld än nödvändigt får används.196 Dock ställs detta mot att PE styrkan ska ha en rimlig chans att lyckas med att lösa uppgiften.197 I fredsframtvingande sammanhang visar t.ex. NATO:s flygbombningar över före detta Jugoslavien på att den militära nödvändigheten krävde att även icke uppenbara militära mål bekämpades såsom, infrastruktur, TV-master och liknande för att nå de övergripande målen att tvinga motståndaren att vika eller att ge upp.198 Vi kan nu konstatera att när det gäller militär verksamhet under PSO, är det ingen större praktisk skillnad på det militära genomförandet än om det är frågan om ”vanligt” militärt mål. Är till exempel uppgiften att ta viss terräng eller att skydda ett visst område är tillvägagångssättet det samma, oavsett om det är ”vanligt” krig eller om det är i fredens namn. Däremot är det en
193
www.mil.se/internationellt
194
En europeisk säkerhetsstrategi sid. 7
195
Joint military doctrin: PSO 1997 sid. 7 (kapitel 3)
196
Joint military doctrin PSO 1997 sid. 4 (kapitel 3)
197
Joint military doctrin: PSO 1997 sid. 7 (kapitel 3)
198
oerhörd skillnad om verksamheten består i en traditionell fredsbevarande roll då våldsanvändandet i princip är förbjudet, dock finns möjligheten till självförsvar men detta är enda undantaget.
Principerna om militär nödvändighet och proportionalitetsprincipen är inget unikt för PSO i sig utan dessa ska teoretiskt sett gälla vid alla form av krigföring vilket ytterligare skulle kunna tolkas som att skillnaderna mellan att använda militära medel för att framtvinga ett intresse i traditionellt krig eller att tvinga fram en fred inte skiljer sig nämnvärt mycket i sin praktiska framtoning. Dock framställs ofta en politisk skillnad mellan våld i krig och våld inom ramarna för PSO.
PSO som maktmedel för staters intresse
Ur ett realistiskt perspektiv handlar PSO oavkortad om maktmedel. Pugh bland många, menar att dagens militära krishantering i form av PSO, har fått en institutionaliserad plats i den säkerhetspolitiska retoriken med följd att detta verktyg används som ett legitimt maktmedel. Pugh som är konstruktivist i grund och botten drar slutsatsen att detta är ett förtvivlat försök av väststater att hålla ihop det allt mer rangliga korthus som det kapitalistiska systemet representerar snarare än att göra en insats för de humanitära värdena. 199 Med andra ord menar Pugh att dagens PSO har tillskansat staten en fortsatt möjlighet att föra väpnad strid om än omspunnet med en ny retorik i syfte att genomdriva sin egen vilja. Han tar NATO:s bombningar av Serbien 1999 som exempel och menar att genom att väva in en humanitär kontext som rättfärdigade krigshandlingarna kunde en bakomliggande problematik, omfattande NATO:s trovärdighet och existensberättigande igångsättas.200 Vidare menar han att allt fler steg har tagits av olika länder och organisationer, såsom NATO att kunna agera inom PSO doktrinen samtidigt som ett allt mer distanserande från de tidigare strukturerna såsom FN vidtagits. I en allt större utsträckning har humanitära insatser, militära som civila blivit bedömda utifrån ett västerländskt perspektiv av vad som är rätt och fel. 201 Problemet består följaktligen i att PSO har vävts in i en roll som ett ”global governace” verktyg dock med brasklappen att så endast sker om det västerländska ”way of life” står på spel. Något som
199
Pugh i Held & McGrew 2002 sid. 209.
200
Pugh i Held & McGrew 2002 sid. 221.
201
onekligen stödjer realismens fortsatta varande. Den stora skillnaden mellan realister och konstruktivister i detta fall är snarare vad som anses som intressant att undersöka och där realisterna nöjer sig med statens strävan efter makt som förklaringssätt. Således torde detta kunna förklara staters militära förehavanden på ett ganska bra sätt och det är uppenbarligen så att västerländska stater har ståt i spetsen för ett antal PSO under de senaste femton åren och att PSO numera erbjuder en normativ ram för stater att röra sig när de avser att utöva makt. Något som Morgenthau kan förklara genom att de grundläggande intressena för en stat är konstanta men att de utseendemässigt kan ändrar form för att passa in i tidens tecken. 202
Sammanfattning del 2.
Vad ska vi dra för slutsats av den militära verksamheten och statens intressen? Ur realistisk utgångspunkt finns ingen motsättning i att stater håller sig med militära medel och att dessa utvecklas över tid. Men när det kommer till frågan hur de militära medlen används är det inte längre lika glasklart. Om den militära verksamheten utanför det egna riket kan kopplas som svar till olika hotbilder tyder detta på att staten oavsett sin storlek och tidigare politiska linje agerar rationellt och målinriktat i syfte att säkra statens intressen, vilket är i linje med realismen. Beroende på hur hotbilden ser ut följer olika motåtgärder som är väl vägda för att uppnå målet med verksamheten baserat på att staten fattar sina beslut rationellt. 203Detta kan stödjas genom att en stat omsveper sina egentliga intressen med en normativt gångbar slöja vilket faller väl in i Morgenthaus principer. Härvid skulle krishanteringsbegreppet med betoning på olika typer av PSO fungera som en bekräftelse på detta. Det finns en rad exempel som pekar på att PSO har blivit ett institutionaliserat ramverk för stater att utöva makt vid oroshärdar som hotar det egna intresset vilket skulle kunna förklara varför stater agerar i vissa konflikter, men inte i andra. Hur staten exakt uppnår sina övergripande mål är dock oklart och detta kommer jag att undersöka i nästa del av denna studie.
202
Morgenthau i Williams 1999 sid. 46
203