Den sociala gemenskapen för alla bemanningsanställda tycktes påverka deras arbetstrivsel i en positiv riktning. Vikten av social gemenskap för de bemanningsanställda visas även i tidigare forskning spela en positiv roll för trivseln (Håkansson, Isidorsson & Strauss-Raa, 2013, s.23). I grupp ett upplevde alla intervjupersoner att de var en del av gemenskapen på kundföretaget. Karin upplevde att hon var en del av gemenskapen och hade bra sociala relationer till kundföretagets ordinarie personal och att det var det som skulle vara jobbigt att lämna när hon började fundera på att byta arbete. Hon berättade följande:
Men de var ju sen när folk slutade och folk började flytta äh som jag tog tag i mitt egna liv också. För då blev det inte alls samma kul, arbetsuppgifterna var ju i sig
inte roliga utan det var ju kollegorna som gjorde att det var jättekul att gå dit.
Karinmenar likt främlingen i Olofsdotters (2008) studie att det är de sociala relationerna som
är svårast att lämna och inte arbetsuppgifterna hos kundföretaget i sig (Olofsdotter, 2008, ss.51-52). Däremot förklarade hon att hon ville vara kvar hos kundföretaget som organisation och sökte andra jobb där. Hon ville vandra vidare från sin avdelning men till en annan avdelning på kundföretaget. Likt främlingen var Karin en del av gruppen på kundföretaget samtidigt som det fanns något typ av avståndstagande som hon kunde styra själv. Till exempel när hon ville vandra vidare till ny anställning däremot inom samma kundföretag. Det visar ovanstående citat på när hon började tänka på att söka sig bort från avdelningen när vännerna slutade. Hon kunde därmed som främling hos kundföretaget styra själv när hon ville vandra vidare till nästa avdelning (Simmel, 1981, s.149). Resten av intervjupersonerna i grupp ett menade på att det var jobbigt att lämna både kollegor och kundföretagets organisation om de skulle bli av med jobbet. De hade alla skapat sig starka band med både kollegor och organisationen vilket inte kunde liknas med främlingen. De har både engagemang gentemot organisation och kollegorna och vill inte vandra vidare. Karin däremot kunde som sagt tänka
sig att vandra vidare inom kundföretaget men ville inte lämna organisationen helt (ibid. s.149).
Anna som tillhörde grupp två har som tidigare nämnts inte alltid känt sig välkomnad av organisationen. Hon har däremot överskridit gränsen gällande det sociala och blivit en del av
gemenskapen på de olika kundföretagen. Annaberättade följande:
[…] många av mina bästa vänner är personer som jag träffat på olika konsultuppdrag så det är jätteviktigt för mig.
Hon fortsatte sedan att berätta att hon tyckte det kunde vara jobbigt att lämna uppdrag som hon var ute på hos kundföretag. Vilket hon illustrerade genom följande citat:
[…] vissa uppdrag är jättejobbigt att sluta ifrån men man tvingas sluta för det finns inte behov och man hade önskat att man fick vara kvar.
Citaten visar på att hon har en känsla av närhet till kundföretagets personal och att hon byggt upp sociala relationer till den ordinarie personalen på kundföretaget som var jobbiga att lämna när hennes uppdrag avslutades. Det Anna uttrycker kan liknas med att vara en främling där hon skapat närhet och engagemang till kundföretaget. Det kan likaså här tolkas som att det är de sociala relationerna som var jobbigast att lämna eftersom hon skaffat sig bästa vänner därifrån och de inte var svårt att lämna kundföretaget i sig (Olofsdotter, 2008, ss.51-52).
För Eva i grupp tvåsåg hennes situation annorlunda ut jämfört med Anna. Hon berättade som
sagt att hon inte hade känt sig som en del av gemenskapen på ett enda kundföretag och såg sig istället tillhöra bemanningsföretaget och deras personal. Hon hävdade att den sociala gemenskapen var en viktig aspekt för hennes arbetstrivsel men på kundföretaget upplevde hon sig inte vara fullt accepterad och hon räknades inte in i de sociala relationerna som tidigare nämnt. Nedan synliggörs hennes situation:
[...] asså vissa gånger så så vet jag att det var väldigt jobbigt men jag tycker inte att den, vad ska man säga, utanförskapen som skedde i tystnad var så jobbig för att då
var det som att jag också kunde tänka att jag är konsult jag ska inte vara här så länge. Jag kunde tycka att det var ganska skönt så att inte behöva gå in i att behöva
lära känna folk och dras in i mycket av dom svårigheter och utmaningar som dom pratade om. För det är ju oftast så med att dom pratar om arbetsplatsen sådär kunde
man ställa sig lite utanför. Men när det var uttalat att när jag som konsult inte fick till exempel äta på den tidpunkten eller vara med vid den där fikarasten eller sådär,
[…] det är klart att det är sårande och något som man tar åt sig av.
Eva menade att det egentligen var viktigt för henne att vara en del av den sociala gemenskapen men hon kunde acceptera en del av utanförskapet eftersom hon förlikade sig med att hon bara skulle vara på platsen under en kortare period. Då upplevde hon att det var skönt att inte behöva engagera sig i organisationen. Att hon förlikade sig med att bara vara på kundföretaget under en kortare period och att inte behöva vara en del av organisationen och de negativa aspekterna med det påminner om att vara en främling. Det vill säga i hennes situation att hon likt främlingen kan känna en positiv känsla i att kunna backa från det sociala eftersom hon inte behöver lägga lika mycket energi på organisationen. Här menar Eva likt sjuksystrarna att lojaliteten mot hennes kollegor inte behöver prioriteras eftersom hon inte har en koppling till den organisationen (Allvin, Jacobsson & Isaksson, 2003, ss.36-37). Därför kan säkerligen upplevelsen om distansen från kollegorna kännas som positiv. Hon menar ju att hon annars tycker det är viktigt med social interaktion med kollegor men eftersom hon bara är där under en kortare period så kan hon likt främlingen känna likgiltighet till det sociala och istället fokusera sitt engagemang på sina arbetsuppgifter. Alltså utesluta det sociala och bara vara där för att göra ett bra jobb (Olofsdotter, 2008, ss. 52-54; Allvin, Jacobsson & Isaksson, 2003, s.36). Citatet visar däremot att hon kunde känna att det var sårande när det var uteslutande som skedde uttalat. Mellan intervjupersonerna i grupp två skiljer det sig åt i hur man känner gällande det sociala på kundföretaget. Eva är mer tydlig i sitt sätt om att kunna visa likgiltighet till det sociala medan Anna visar engagemang. Eva förlikar sig med att inte vara en del för att hon sedan ska vandra vidare medan Anna jobbar för att bli en del av gruppen och bli integrerad trots att hon ska vandra vidare i framtiden.
Olof som tillhörde grupp tre menade på att han tyckte att sociala relationer var viktigt för att trivas på en arbetsplats. Däremot menade han också likt Eva att han ibland kunde uppleva det sociala på arbetsplatsen som en börda istället för en tillgång. Han menade på att han trivdes bra att vara för sig själv och inte behöva vara en del av den sociala gemenskapen. Han berättade det genom följande citat:
För mig som person så var det ganska skönt, jag trivs ganska bra med att få vara för mig själv att liksom inte behöva ha dem här kontinuerliga relationerna med
arbetskamrater som jag vet att många eftersträvar och behöver.
Olof kan likaså han liknas med främlingens position, han tyckte det var skönt att vara bemanningsanställd för då kunde han “vandra” mellan likgiltighet och engagemang mer som
han själv ville. Alltså behövde han inte vara en del av det sociala om han inte ville. Han behövde som han säger inte ha de kontinuerliga relationerna vilket han tyckte var skönt.
Relationen till sin främlings position tycks skilja sig åt mellan de olika grupperna men också inom de olika grupperna. Skillnaden mellan grupperna kan bero på som tidigare nämnt grunden till valet av att bli bemanningsanställd. De som tillhör grupp ett ville byta formell tillhörighet till kundföretaget. Därför upplevde de troligtvis en vandring från kundföretaget vidare som något jobbigt och tråkigt och inte som likt en främling som något som de kan göra utan ledsamhet. Grupp två som valt att arbeta som bemanningsanställda för att inte vara traditionellt anställda och likaså grupp tre som inte hade engagemang att stanna kvar på kundföretaget kan mer liknas vid främlingens position. Detta på grund av att de själva inte har engagemanget gentemot själva organisationen. Olofsdotter (2008) förklarar att en bra bemanningsanställd är en person som kan med likgiltighet lämna en organisation för en ny. Sedan styra sitt engagemang mot det nya kundföretaget. Detta kan liknas med Anna, Eva och Olof som inte vittnar om ledsamhet att lämna själva organisationen. Dessa personer är i ett större behov av att räknas som en “bra” bemanningsanställd eftersom de är runt på flera olika kundföretag till skillnad från intervjupersonerna i grupp ett som bara är beroende av det företaget som de vill bli en del av (Olofsdotter, 2008, ss.52-54).
Anna exempelvis kände likt främlingen engagemang gentemot kollegorna medan en likgiltighet till organisationen (Simmel, 1981, s.149). Likaså kan man förstå de goda relationerna som Anna byggt upp till kollegorna utifrån Simmels syn på främlingen. Han menar på att främlingen inte skapar kontakter för att hen tillhör en grupp som delar gemensamma normer och värderingar eftersom främlingen inte är helt integrerad i gruppen. Främlingen skapar istället relationer genom individuella likheter med andra individer. Därav blir ofta relationerna med en främling väldigt starka (ibid. s.153). Det kan vara anledningen till att Anna vittnar om att hon träffat många bästa kompisar under hennes tid som bemanningsanställd för att de har hittat gemensamma individuella likheter och inte för att hon är helt integrerad i gruppen. Olof i grupp tre och Eva i grupp två har som sagt en inställning om att det ibland kan vara skönt att inte heller vara en del av den sociala gemenskapen vilket inte Anna känner. Däremot i situationer där Eva känner sig exkluderad från gruppen utan att hon självmant distanserat sig upplevs som jobbiga. Här kan vi tolka att Eva tappar sin position som främling. Främlingens position är ju enligt Simmel endast positiv eftersom det är
individen själv som styr sitt vandrande (ibid. s.149). Denna situation kan istället likt Olofsdotter (2008) möjligtvis ses som någon som är helt utanför istället för en främlings position. Här får inte Eva vara med trots att hon kanske själv hade velat (Olofsdotter, 2008, s.45).
Som Olofsdotter (2008) beskriver är det komplexa med främlingen för de utomstående i detta fall kollegorna på kundföretaget att man inte vet hur länge en främling stannar innan den vandrar vidare. Vilket gör det svårt för främlingen att bli helt integrerad. Hen är ofta med men inte helt (Olofsdotter, 2008, ss.51-52). De som valt att bli bemanningsanställda för att komma in på kundföretaget, alltså de som tillhör grupp ett. Bör ha talat om för sina kollegor på kundföretaget att de har ett mål att stanna kvar och bli fast anställda. Det kanske är som Simmel (1981) säger, just att det som är unikt med främlingen är att den inte är knuten till något rum rent fysiskt utan den kan vandra vidare. Men om personen anställs med målet att behålla personen och den likaså vill stanna kanske den känner att den är knuten till företaget kroppsligt och därav kanske dessa bemanningsanställda själva inte heller känner att de kan förlika sig med främlingens position. Detta kan troligtvis också vara anledningen till att det skiljer sig mellan intervjupersonerna på integrering och hur man förlikar sig med sin position som främling (Simmel, 1981, s.149).
5.3.2 Kommunikation
Under denna del var större delen av alla intervjupersoner från de olika grupperna överens om att det kunde vara problematiskt att det ibland kunde bli dubbelarbete i deras anställning. Detta gällde då kommunikationen mellan bemanningsföretag, kundföretag och den bemanningsanställda. Lena berättade följande om kommunikationen vid en dubbel organisatorisk tillhörighet:
Det är ju lite svårt kan jag tycka ibland med kommunikation från mig att ska jag vända mig till ledighet och frågor jag har till min […] chef. Eller ska jag vända mig till bemannings chefen för att hon inte ser det jag ser i vardagen så det kan nog
vara sådana petitess grejer som jag kan tycka är svårt för det känns hela tiden som man involverar en extern part eller att det blir många kockar inblandade i samma
soppa.
De bemanningsanställda menade därav att det ibland var svårt att veta vem man skulle höra av sig till i vilken situation. Likaså att man fick göra dubbelt arbetet och hålla kontakt med dem varierat. Ibland skulle man vända sig till det ena företaget och ibland till det andra. Detta kan till en viss del kopplas till främlingens position med en variation mellan likgiltighet och
engagemang eftersom de behövde lägga ner energi till de olika företagen vid olika situationer (Olofsdotter, 2008, ss.52-54). De behövde engagera sig i förhållande till ett företag och samtidigt förhålla sig likgiltigt till de andra. Sofie visade i följande citat hur man behövde tänka gällande vem man skulle kontakta:
Med arbetsmiljön då vill bemanningen att vi hör av oss till dom. Om det skulle vara så att jag körde i en bil utan AC eller värme eller inga lysen i bakluckan allt
sånt. Eller om jag har för kalla kläder, de vill bemanningsföretaget veta. De var väldigt tydliga med det, de vill veta det. Vi har morgonmöten med kundföretaget varje morgon med alla kurirer mina kollegor. Där kommer det upp mycket svar på frågor man har så man inte behöver ta det med bemanningen men om något skulle
krisa skulle jag ta det med dom och det var något som inte kändes helt okej.
Så även om bemanningen ville att hon ska höra av sig till dem så pratade hon ändå med kundföretaget och visade dem engagemang. Däremot som hon sade, att om det skulle krisa skulle hon å andra sidan visa engagemang till sitt bemanningsföretag. Så här ser man också att de bemanningsanställda som främlingen styr själva över sitt eget engagemang och sin likgiltighet över vilket företag de ska vända sig till i vilken situation (Olofsdotter, 2008, ss.52-54). Detta var en aspekt som de flesta intervjupersonerna var överens om som var ansträngande och negativt med att vara bemanningsanställd. Det fungerade bra med kommunikationen så länge det inte var något som var problematiskt gällande arbetet. Men om man stod inför problematiska handlingar så blev det som sagt mycket ansträngande. Intervjupersonerna vittnade om en negativitet med att vara bemanningsanställd just på grund av detta. Därför kan vi inte förlika intervjupersonerna helt med en främlings position i detta fall eftersom en främling skall uppleva vandrandet mellan likgiltighet och engagemang som något positivt och inte ansträngande (Simmel, 1981, s.149).