För att besvara frågeställningarna måste dimensionen av social praktik ingå i den analytiska metodologin där en förståelse för hur ”utsatta områden” konstrueras i diskursivt och i den sociala praktiken. Irene Molina menade redan 1997 i sin avhandling Stadens rasifiering att det i Sverige finns rasifieringsprocesser kopplade till etnisk boendesegregation där
geografiskt avgränsade områden med låg socioekonomisk status även hade en ökad grad av utrikesfödda och invånare som genom rasifieringsprocesser blivit konstruerade som
”invandrare”. Den segregation som Molina (1997) påvisade är fortfarande aktuell. Den sociala praktiken gör att textkonsumenten, läsaren, förstår texterna som nämner ”utsatta områden” och ”socialt utsatta områden” som områden som inte är ”svenska” eller åtminstone till stor del består av ”invandrare”. Socialdemokraterna gör i artikel 1 ett försök att ta avstånd från den ”hätska tongivande debatt” som ”utnyttjar våld” för att skapa motsättningar i samhället genom att uttrycka ”det spelar ingen roll var man kommer ifrån eller vilka hemförhållanden man har – det finns inga ursäkter för att begå brott mot andra barn”. Det kan ha varit i syfte att påvisa att dessa brott sker i alla Sveriges områden oavsett
socioekonomisk status men i den kontext den skrevs i där Damberg (2020) även talade om Sverige blir en alternativ tolkning att dessa individer inte kommer från Sverige eller inte ingår i en gemensam ”svenskhet” som Hübinette & Lundström (2011) belyste. Det är i den sociala praktikens nivå här en fråga om tolkning där det å ena sidan kan förstås utifrån en uppfattning om ”vart man kommer ifrån” som en motsats relation till Sverige eller utifrån att Damberg (2020) eventuellt ämnar positionera sig utanför en diskurs som ofta gör
rasifieringsprocesser till rasism. Utifrån Faircloughs tredimensionella modell och Medina (2013) analysmatris har ordavalen eller de lexikala aspekterna i text dimensionen betydelse för var och när vissa ord används. Därmed blir placeringen av den betydelsefull för
tolkningspotentialen läsarna ges. I Sverigedemokraternas debattartiklar var den
dominerande diskursen nationalism vilken tydligt klargjorde vilka som är brottslingar och vilka som är brottsoffer där det i artikel 5 stod klart att det var fråga om riktade brott mot ”svenska barn” (Åkesson & Vinge, 2020). Att dessa barn som målas upp som de som begår brott till majoriteten sannolikt är ”svenska barn” blir den semantiska diskursordningen tydlig för texten att det är skillnad på ”svenska barn” och de barn och ungdomar som begår brott mot andra barn. Sverigedemokraterna benämner ofta en misslyckad migrationspolitik som förklaring på brottslighet bland unga som samhällsproblem och nämner bland annat straffpåföljd om att utvisa ”utlänningar” vilken vidare befäster för läsaren att det inte är ”svenskar” som begår dessa brott.
Den neoliberala diskursen och välfärdsdiskursen (Boréus, 1997) kan kännas igen i samtliga artiklar där den neoliberala diskursen inte kunde identifieras i artikel 2 (Rådström Baastad, 2020) men den enda identifierade välfärdsdiskursen var tydlig i artikel 2. Det som
dominerade i texterna som signalerade en neoliberal diskurs i texterna var vokabulär och grammatik som skapade meningsbildningar vilka kommunicerade individens rationella valfrihet som skäl till att barn och unga har eller är i riskzon för ett kriminellt beteende. Det kan även kännas igen på synen på frihet som negativ och hur individerna ska ha frihet från snarare än frihet att genom en avsaknad av reflektioner om social ojämlikhet som i artikel 2 förklarar kan ses som den på djupet kausalitet till varför gängkriminalitet och
ungdomsbrottslighet är överrepresenterad i utsatta områden som främst karaktäriseras av socioekonomiska utmaningar. I artikel 1 som även den är socialdemokratisk uttrycks att ”det spelar ingen roll vart man kommer ifrån eller vilka hemförhållanden man har – det finns inga ursäkter för att begå brott mot andra barn” vilket står i motsatsförhållande till den kohesion som beskrevs i artikel 2. Detsamma gäller för jämlikhet som i alla artiklar utom artikel 2 konstrueras som likhet inför lagen och helt åsidosätter equality of outcome vilket även reflekteras av hur gängrelaterad brottslighet ska innebära specialfall där polisen ska kunna använda hemliga tvångsmedel och där straff ska kunna fördubblas.
De hegemoniska processer som kan identifieras ses genom de sociala relationer medborgare och invånare i utsatta områden och andra personer som identifierar sig med de som beskrivs som ”de andra” i texternas dikotomier inser, att samhället ser dem som avvikande, kriminella och hopplösa fall utan moral. Det riskerar dels påverka de barn och unga som sedan av ”vi” som blir stärkta i sin dominansrelation genom texterna behandlar dem efter den socialt konstruerade identitet. Det kan i fall som artikel 1 och artikel 5 och 6 ses som produkter av rasifieringsprocesser och i de övriga som åtminstone en moralisk andrefiering. Vithetens hegemoni som Hübinette & Lundström (2015) belyser kan även förstås genom vilka som debatterar och i egenskap av textproducenter konstruerar och bidrar till andrefiering. I egenskap av vita och etnisk majoritet är det, genom att inte problematisera eller reflektera över vilka sociala relationer, och i den sociala praktiken, deras texter kommer att skapa så bidrar de till att stärka sin egen dominansroll vilken innebär inte konstrueras som den avvikande från normen genom antingen fenotypiska faktorer som hudfärg eller
föreställningar om en etnisk kulturell andrehet.
5
SAMMANFATTANDE DISKUSSION
I debattartiklarna nämndes inte narkotika en enda gång vilket är anmärkningsvärt mot bakgrunden att narkotahandeln anses av polisen och BRÅ vara drivande för gängkriminellas incitament och försörjning (Polisen, 2017). Det är tydligt att gängkriminalitet förklaras som ett problem med förekomst i utsatta områden vilka ofta karaktäriseras av segregation och socioekonomiska utmaningar men där kunderna som inte behöver komma från utsatta områden inte ingår i de brottslingar som bidrar till gängens existens genom att bistå med efterfrågan av den största inkomstkälla som narkotikahandeln utgör. Inte heller nämns brottsförebyggande åtgärder som förändring av skolans kvalitet i utsatta områden eller åtgärder för att motverka socioekonomiska utmaningar som låg inkomst och arbetslöshet annat än i debattartikel 2 producerad av Socialdemokraterna. Det är tydligt att neoliberalism
som diskurs är närvarande i den kriminalpolitiska debatten där frihet, rättvisa och jämlikhet fokuserar på frihet att snarare än frihet från utöver i artikel 2 som går mer i linje med en välfärdsdiskurs. Även jämlikhet förstås som en likhet inför lagen generellt i debattartiklarna snarare än jämlikhet som equality of outcome där medborgarnas jämlika förutsättningar för trygghet genom tillräckliga resurser bortses. De demokratiska idealen om inkluderande medborgarskap har heller inte mycket utrymme i debattartiklarna där diskussionerna helt saknas utifrån vilken vilja eller åsikter om handling som skulle kunna förbättra tryggheten i de utsatta områden som debattartiklarna tillskriver har störst problem med gängkriminalitet och ungdomsbrottslighet.
Syftet med studien är inte att avgöra huruvida skärpta straff eller fler tvångsmedel för polisen är svaret på frågan om gängkriminalitet. Därför utelämnas en vidare diskussion om de
kriminologiska teorier som skulle kunna bistå besvara en sådan frågeställning. Syftet med studien är i sin essens att belysa ojämlika maktrelationer i den sociala praktiken främst i relation till samhället och i vilken utsträckning den kriminalpolitiska debatten kan tänkas använda som ett redskap för den politiska arenan att förstärka sin egen position som handlingskraftig och vilka eventuella demokratiska konsekvenser det då skulle kunna innebära. Därmed besvaras frågeställningarna i nästkommande avsnitt nedan.