demokratiska konsekvenser kan det innebära?
Den svenska kriminalpolitiska debatten är politiserad i den mån att den bortser från vad kriminologer och rapporter från BRÅ och Polismyndigheten menar är en effektiv
brottsförebyggande praktik. Där polisen och BRÅ menar på att en viktig insats är att öka förtroendet för myndigheter i synnerhet polisen för att därmed motarbeta den misstro boende i utsatta områden ofta har gentemot polis och andra myndigheter. Den
kriminalpolitiska debatten har i högre grad fokuserat på straffskärpning och olika polisiära tvångsmedel som kamerabevakning och telefonavlyssning. Politisering i sig kan enligt Palonen et al., (2019) påverka debatten negativt och öppnar upp för populistiska partier att styra debattklimatet. Den kriminalpolitiska debatten som undersökts i denna studie visar på en ansvarsförskjutning för problemen med gängkriminalitet på barnen, ungdomarna, föräldrarna och lokalsamhället i utsatta områden. En riskfaktor i utsatta områden är ett minskat förtroende för myndigheter och ett missnöje gentemot samhället vilket i relation till hur de kriminalpolitiska debattartiklarna som undersöks ger förslag på åtgärder som ska öka tryggheten men som även kan signalera en misstro gentemot lokalsamhället. Till exempel ökad kamerabevakning, hemlig telefon- och dataavlyssning, visitationszoner och en lägre tröskel för när barn får omhändertas av socialtjänsten (Polisen, 2017). Legitimiteten i att staten ska kunna omhänderta barn med färre uppfyllda rekvisit än tidigare utan att förankra det i evidens om vilka effekter det kan ha på barnen som omhändertas kan ifrågasättas såväl ut ett barnrättsligt perspektiv som i vilka reella effekter det får på barnen utifrån
stämplingsteorin (Sarnecki, 2015). Om staten genom införandet av kriminalpolitiska åtgärder endast drabbar en population (område) trots att det endast är en liten andel som begår brott kan barnen riskera att internalisera en negativ självbild (Sarnecki, 2015). Om människor och barn i utsatta områden redan hyser en betydande misstro gentemot
myndigheter och staten kommer ett ökat omhändertagande verkligen förbättra den generella tilliten? Vidare är det problematiskt att den kriminalpolitiska debatten som undersöks inom ramen för denna studie inte ger mer utrymme för att förändra diskursen som trots allt genom sin intertextualitet och sociala praktiker inryms i den kriminalpolitiska debatten att
konstruera sociala relationer och förstärka ojämlika maktstrukturer utifrån boende i segregerade områden och ungdomar som ingår i kriminella beteenden har en avvikande moral och därmed inte kan likställas med övrig befolkning i Sverige. Ur ett demokratiskt perspektiv kan även sägas att frågan om politisk jämlikhet och representation för de som bor i de lokalsamhällen som debattartiklarna berör kan ifrågasättas. Det är dels frågan om de visitationszoner som ges som förslag som innebär att staten ger polisen möjlighet att kränka
medborgarnas frihet i specifika geografiska områden som en del av ett situationell
brottsförebyggande arbete. Medborgarnas frihet ska här förstås genom Regeringsformen §6 som fastställer att:
”Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp […] Var och en är dessutom skyddad mot kroppsvisitation […] var och en gentemot det allmänna skyddad mot betydande intrång i den personliga integriteten, om det sker utan samtycke och innebär övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden”.
Om visitationszoner ska införas i utsatta områden bör de även införas i andra områden som har hög brottslighet. Ett exempel kan göras av Norrmalm i Stockholms innerstad som statiskt sett har en synnerligen högre andel anmälda brott än övriga stadsdelar i Stockholm, totalt sett och per 1000 invånare (Stockholm stad, 2021). Utifrån de redan existerande erfarenheter som rasifierade personer vittnar om i Schclarek Mulinari & Keskinen (2020) finns en risk att de som väljs ut för visitering utan betydande brottsmisstanke inte blir slumpmässig utan riktas mot främst män som tillhör etniska minoriteter.
6
DISKUSSION
Resultatet av studien påvisar att diskursen i den kriminalpolitiska debatten förstärker ojämlika maktstrukturer och bekräftar den tidigare forskningen inom kriminologi som påvisar att den kriminalpolitiska debatten är politiserad och gått från en linje om
rehabilitering och brottsförebyggande åtgärder till en linje om skärpta straff och retrubition vilket kan ses genom en diskurs där brottsoffren får allt större plats (Tham, Rönneling, & Rytterbro, 2011: Demker & Duus-Otterström, 2009).
Det är min bedömning att det begränsade utrymme och den tidsaspekt som fått sätta ramen för omfattningen av studien inneburit att analysen blir grund i relation till vad den kunnat vara. Metoden för studien har i min bedömning varit ändamålsenligt motiverad med hänsyn till frågeställningar som i sin kärna undersöker ojämlika maktrelationer. Det är i kritisk diskursanalys svårt om inte omöjligt för forskaren att i sin tolkning av det empiriska
materialet att hålla en objektiv ställning i tolkningen av material vilket inom vetenskapen ofta är förenat med en god validitet och reliabilitet (Boréus & Bergström, 2018). Det finns även kritik mot förekomsten av forskning inom kritisk diskursanalys som fokuserar på konflikter där det främst är de som står i dominansrelation analyseras snarare än motståndet. Jag inser att även jag är skyldig till det och att ett sådant perspektiv inom detta ämne hade varit
intressant då sådan forskning inte är vanlig och därmed skulle kunna komma med ny kunskap (Boréus & Bergström, 2018). Tolkningar som kan ifrågasättas i resultat och analys finns främst i frågan om hur den kriminalpolitiska debatten upprätthåller eller reproducerar rasifieringsprocesser som konstruerar ”svenskar” som brottsoffer eller oskyldiga och ”de andra” – ”invandrare” som ”brottslingar” eller moraliskt underlägsna. Jag har gjort en tolkning i relation till tidigare forskning främst med hjälp av Molina (1997), Estrada (1999, 2017) och Schclarek Mulinari & Keskinen (2020) och den statliga utredningen
Jämlikhetskommissionen publicerat (SOU 2020:46) för att understödja tolkningen om att den kriminalpolitiska debattens diskurs i kombination med den sociala praktiken ändå bidrar till människor i samhällets förståelse om hur gängkriminalitet och ungdomsbrottslighet ska förstås och vilka som är de kriminella.
En annan kritik kan vara användandet av teori om vithetens hegemoni och andra studier om vithet som Hübinette et al. (2011, 2012, 2015) presenterar är att den ger rasifiering som praktik medhåll och därmed fortsatt användning såväl inom vetenskapen som inom den allmänna debatten. Jag inser kritiken och dess dubbelhet men anser att det är ett nödvändigt perspektiv. Studiens analys och resultat faller inte samman utan synen på den svenska vitheten, vithetsnormen eller vithetens hegemoni.