Inledning
Utifrån socialsekreterarnas perspektiv, så handlar fäder inom social barnavård främst om såväl frånvarande fäder som man måste leta reda på, som om närvarande invandrarfäder. Socialsekreterarnas erfarenheter på de två olika socialkontoren bidrar till vissa skillnader i sättet att resonera kring fäderna. Dessa skillnader handlar främst om att de möter olika slags familjer, och därmed fäder, i sitt arbete. På socialkontoret i A-by möter socialsekreterarna huvudsakligen svenska familjer och socialsekreterarna på socialkontoret i B-stad kommer framför allt i kontakt med invandrade familjer, där båda föräldrarna är födda utanför Norden. Flera av socialsekreterarna på socialkontoret i B-stad har bara kommit i kontakt med invandrarfamiljer. En socialsekreterare i A-by menade att även om de lägger ner mycket arbete på att ha kontakt med fäderna så är det ändå mödrarna som de har mest kontakt med, ”i den övervägande delen av ärendena så är det ändå mammorna som man har mest med att göra”. I B-stad sa emellertid en socialsekreterare att de har kontakt med barnens fäder i nästan alla ärenden, ”i vissa fall så är det ju huvudsakligen papporna som jag har kontakt med medan mammorna mer är en bakgrundsfigur då”.
Socialsekreterarna berättade att de invandrade familjerna har en annan problematik än de svenska familjerna. Flertalet av de svenska familjerna består av ensamstående mödrar och deras barn, där fadern är perifer eller frånvarande. I invandrarfamiljerna är föräldrarna oftast sammanboende och fäderna är närvarande och aktiva på olika sätt (så väl i positiv som negativ bemärkelse). Även i de fall som föräldrarna i de invandrade familjerna är separerade är fäderna engagerade i sina barn på ett eller annat sätt. De socialsekreterare i B-stad som har haft kontakt med både svenska fäder och invandrarfäder kunde konstatera att de flesta svenska fäderna var frånvarande för sina barn i betydligt större utsträckning än invandrarfäderna.
Bland svenska familjer är det familjer bestående av ensamstående föräldrar som är mest utsatta. Ensamstående mödrar är en grupp som historiskt sett varit ekonomiskt sårbar, vilket beror på att de är kvinnor (som generellt har lägre inkomst än män), är familjeförsörjare och är ensamstående (SOU 2001:79).
Utsatthet är emellertid bland annat relaterat till klassaspekter. Utsatthet är t.ex.
betydligt större för lågutbildade än för högutbildade ensamstående mödrar.
Förälderns ekonomi, arbetssituation, bostadsförhållande, tillgången till socialt nätverk etc. är faktorer som är viktigare än familjestrukturen. Men att vara ensamstående förälder är ofta förenat med sämre ekonomi och mer stress.
(Lagerberg & Sundelin 2000). Barn med ensamstående föräldrar är överrepresenterade bland barn med problem, t.ex. psykosociala problem eller far illa på annat sätt. Ensamstående mödrar är överrepresenterade inom socialtjänstens individ- och familjeomsorg och de får därmed sin föräldraförmåga granskad i större
utsträckning än fäderna (Andersson 1984, 1991, 1995). Så tycks det också vara i de svenska familjer som kommer i kontakt med socialtjänsten i A-by och B-stad.
För invandrade familjer är det emellertid ofta annorlunda. En rimlig förklaring står att finna i socioekonomiska skillnader mellan olika grupper av svenskar och invandrare. Som grupp har invandrare i de flesta avseenden sämre resurser än den övriga befolkningen (SOU 2001:79). Utifrån det ser jag det som sannolikt att invandrarfamiljer är mer socioekonomiskt utsatta än svenska familjer, även om föräldrarna bor tillsammans. Även som intakta familjer lever flera av dem i en socialt och ekonomiskt utsatt situation och kommer således i högre grad än svenska familjer med sammanboende föräldrar i kontakt med socialtjänsten. En fjärdedel av barn i invandrarfamiljer har låg inkomststandard jämfört med var tionde i svenska familjer (Salonen 2002). Att den problematik som de svenska familjerna har är svårare, var något som också en socialsekreterare tog upp:
Vi har rätt lite svenska familjer här ute och dom familjer vi har, det är väldigt mycket problem i dom familjerna /…/ Det kan vara långtidsarbetslöshet, missbruk. Om vi får en svensk familj så är det ingen lätt problematik /…/ det är sällan att det är nåt /…/ mindre allvarligt när det är svenska familjer (B3).
Det kan jämföras med att det i utredningsstudien framkom att samtliga tio fäder som missbrukade fanns i A-by, nio av dessa tio uppgavs vara svenska.
Innan jag går in på de olika typer av fäder som socialsekreterarna möter i sitt utredningsarbete låter jag ett par socialsekreterare sammanfatta. I B-stad var det flera socialsekreterare som reserverade sig för att de ansåg det vara svårt att generalisera:
Nä, alltså. Där är en del pappor som är jätteengagerande precis som man förväntar sig att det ska vara och sen är dom andra som är väldigt frånvarande som inte alls finns. Och en tredje då som är väldigt närvarande, alltså rent psykiskt i kvinnans huvud och barnens tankar, men dom har egentligen ingen kontakt, men att han finns ändå närvarande. Att dom är fortfarande rädda för honom. Och det är ju svårt att jobba med det. Men jag tror ändå att jag har haft på min tjänst att man inser att det är ganska många pappor som inte har varit den duktiga pappan. Det kanske är lite snedfördelat på just dom ärendena som jag har fått där man har haft liksom ’finns det inga bra pappor här ute?’ (B3)
Som vi kan se i citatet ovan, så nämnde socialsekreteraren fäder som är jätteengagerade och lever upp till de förväntningar de har om fäder på socialkontoret. I kontrast till det, nämnde socialsekreteraren fäder som är väldigt frånvarande. Det finns också fäder som på grund av fysiskt och/eller psykiskt våld finns väldigt närvarande i barnets mors tankar. Socialsekreteraren funderade över vad de fäder hon möter i sitt arbete egentligen ger för bild av fäder och frågar sig
var de duktiga och bra fäderna finns. Om vi ser på citatet nedan tycks det som om socialsekreterarna på socialkontoret i A-by hade färre typer av fäder att relatera till.
I alla fall var det inte med lika stor reservation, som i B-stad, som de berättade om vilken typ av fäder som de kommer i kontakt med. I A-by verkar det mest handla om frånvarande fäder. När de kommer i kontakt med fäderna är det ofta i konflikt med barnets mor:
Ja [funderar] Alltså man kommer ofta i kontakt med papporna när det är nån form av konflikt angående barnen. Många barn som vi kommer i kontakt med bor hos den ena föräldern och ofta är det ju mamman då.
Så ofta är det nåt bekymmer där /…/ Det kan vara så många olika situationer så det är svårt att säga nåt konkret. Men ofta är det ju nån konflikt ju som rör barnet (A3).
Frånvarande svenska fäder
Trots de olikheter som nämnts ovan, så är bilden av den frånvarande fadern framträdande i socialsekreterarnas berättelser i såväl A-by som i B-stad. ”Sen givetvis har vi en del frånvarande pappor som vi inte vet nån, finns inte. Det är rätt så många ensamstående mammor” berättade en socialsekreterare (B7). ”Papporna dom tar ju inte sitt ansvar utan dom är ganska frånvarande” konstaterade en annan (A3). Socialsekreterarna måste motivera och ”peppa” fäderna eftersom ”det är ganska sällan man möter pappor som inser att dom är så viktiga”. Ytterligare en annan socialsekreterare (A6) sa att de ofta måste leta reda på fäderna och att ”dom inte ofta bor tillsammans med mödrarna till dom barnen jag kommer i kontakt med. Det krävs kanske lite mer arbete från min sida”.
Många mödrar är alltså ensamstående. En del fäder finns inte och de som finns tar inte sitt ansvar, utan man måste motivera dem eftersom de flesta inte inser att de är viktiga för sina barn. Att engagera fäder är något som kräver att man lägger ner extra arbete. Detta bekräftas av vad den tidigare forskningen har visat oss. T.ex.
Andersson (1984, 1991, 1995) som menar att mödrar är överrepresenterade på socialkontoren och Andersson (1991), Claezon (1987) och Egelund (1997) som ger oss en bild av faderns frånvaro på socialkontoret och fäder som inte tar (eller ges möjlighet att ta) ansvar.
Oavsett omfattningen av hur många familjer med frånvarande fäder socialsekreterarna möter, hade de flesta tankar kring fadersfrånvaro och vad den kan tänkas bero på. Någon sa att det inte räcker med att vara frånvarande för att man ska vara utesluten som pappa. Dessutom visade socialsekreterarna på en medvetenhet om att forskning visar att fäder lyser med sin frånvaro och att socialtjänsten inte tar med fäderna i utredningen som de anser att de borde eller skulle vilja. Det är inte säkert att fäderna är frånvarande för barnet även om socialsekreterarna uppfattar det så, vilket också en socialsekreterare (B6) påpekade
”Men tänker du på när papporna är frånvarande från barnen eller från här, det är ju också viss skillnad?”. Som jag även tog upp i kapitel sex om utredningsstudien, så behöver inte
faderns frånvaro på socialkontoret innebära att han är frånvarande för sitt/sina barn. Ibland kan det inledningsvis verka som att fadern inte är involverad i familjen och bara träffar barnet sporadiskt. Senare kan det likväl komma fram att fadern kanske till och med bor en del med barnet:
/…/ det som ibland slår en det är att när man inleder en utredning så är kanske inte pappa vårdnadshavare, bor inte med barnet, eller är kanske ibland också vårdnadshavare, men bor inte med barnet. Första blicken är att pappan inte är så involverad i familjen, utan träffar barnet lite sporadiskt så. Men sen så efterhand i utredningen så märker man att pappa är mycket mer involverad och kanske till och med ibland bor en hel del med barnet också (B6).
Men det kan vara tvärtom också, att fäderna ger sken av att vara mer involverade än vad de egentligen är:
Det kan va tvärt om också, att dom ger sken av att vara väldigt involverade och ta ansvar för barnet, men i själva verket är dom ganska frånvarande. Det vi ser kanske inte alltid överensstämmer med hur det verkligen är (B6).
Socialsekreterarna tycks ha vissa förväntningar på frånvarande fäder, förväntningar som speglar en diskussion om fadersfrånvaro i samhället generellt. En man som kategoriseras som frånvarande, behöver inte i praktiken vara frånvarande för sitt barn, men att våra erfarenheter av, föreställningar om och förväntningar på vissa fäder får oss att tro det. Vi kan förmoda att det i synnerhet är så för socialt utsatta barn eftersom fadersfrånvaro och social utsatthet ofta kopplas samman. Det kan ställas i relation till det Bak (2001) visat, att tidigare forskning om fadersfrånvaro har framhållit dess psykologiska problemskapande betydelse. Socialsekreterarna är medvetna om förväntningarna i samhället, att fäder bör involveras mer och bör ta vårdande ansvar.
Missbrukande fäder var inte bland det första som socialsekreterarna kom att tänka på när det gäller fäder till socialt utsatta barn. Missbruk ses som en självklar anledning till att fäder är frånvarande, vilket vi också kan se i socialsekreterarnas beskrivning av praktiken på i det föregående kapitlet. När socialsekreterarna drog sig till minnes olika ärenden skymtade det inte desto mindre fram en och annan missbrukande far. En socialsekreterare sa, ”Ja, jag tänker på en speciell pappa faktiskt” (A2), och gav exempel på ett ärende där en trettonårig pojke varit placerad utanför hemmet i fem år och modern hade ensam vårdnad. Fadern missbrukade och var inte tillgänglig, men under en period när han mådde bättre träffades fadern och pojken efter att socialsekreteraren tagit initiativ till det. Pojken försvann emellertid från familjehemmet och då drog sig fadern undan. Fadern klarade inte av den situationen, enligt socialsekreteraren.
Missbruksärendena är betydligt färre i B-stad, men en socialsekreterare (B7) därifrån konstaterade att de män som missbrukar inte tar sitt ansvar. Om fäderna är inne i missbruk ansåg socialsekreterarna att det är bra att fäderna håller sig undan,
”Om dom är påverkade, onyktra va /…/ att man tycker det är bra att dom ändå håller sig undan /…/ men inte helt och hållet” (B6). Men de perioder som fadern inte är aktiv i missbruk, så bör han försöka hålla kontakt med sitt barn, ”dom perioder som han då är mer okej. Att han håller kontakt med barnen” (A3). Missbruk tycks vara en godtagbar förklaring till att en far är frånvarande, men han bör inte släppa sitt ansvar helt, utan han bör hålla kontakten med sitt barn.
Fadersfrånvaro är känsloladdat, förmodligen än mer i samband med missbruk, då det uppfattas som att fadern prioriterat drogen framför barnet. En socialsekreterare gav uttryck för vad hon personligen känner inför tanken att inte vilja träffa sitt barn, ”Personligen kan jag bara inte fatta hur man kan strunta i sina barn.
Det tycker jag är väldigt svårt att förstå. Nä, att man kan ha barn och aldrig träffa dom. Det är helt ofattbart för mig” (A4). Normen för föräldraskapet är att vara närvarande och det väcker starka känslor när en förälder av olika anledningar väljer att inte ha kontakt med sitt barn. I kapitel två beskrevs fadersfrånvaron som samhällsproblem. Också socialsekreterarna gav uttryck för den samhälleliga oron kring fadersfrånvaro.
Denna oro kan relateras till förväntningar om ”den goda modern” och ”den goda fadern”. Jag ser det som att det hör samman med socialsekreterarnas erfarenhet av att det i större utsträckning är fäder än mödrar som försvinner från sina barn. En socialsekreterare drog sig till minnes ett ärende med en far som försvann:
Jag tycker det är lite synd, ibland försvinner papporna /…/ Dom skulle ha mycket mer stöd att inte försvinna från sina barn. Det tror jag /…/ så var det ju pappa som försvann /…/ Och att /modern/ som var psykiskt sjuk /…/ hon satt ju där. Hon kom till institutionen, hon satt där på soffan och titta på barnen bara, det var ju knepigt, mamman är ju knepig, hon är ju knepig va. Men hon satt där, hon var där och hon var där och hon var där, medan pappan lovade komma, kom inte. Det var för jobbigt för honom va, han klarade inte av det. Och likadant när barnen placerades sen i familjehem, att hon kom regelbundet /och/ satte sig.
Han inte /…/ Så det är ju mycket, det är mycket snack om att du måste skriva ett kort, kanske, ja på nåt sätt va aktiv (B5).
Modern ansträngde sig för att hålla kontakt med barnen, trots att hon var psykiskt sjuk. Fadern beskrevs som att han behövde mer stöd än modern. Föräldrarna gjorde vad som förväntades av dem utifrån genusdiskursen. Trots att det var modern som hade de största problemen, i ovanstående citat, var det ändå hon som ansträngde sig mest i kontakten med barnen. Fadern hanterade inte situationen och att han behöver mycket stöd för att klara av att ta kontakt med sina barn, enligt socialsekreteraren. Några socialsekreterare trodde att fadersfrånvaron berodde på att fadern kände rädsla och osäkerhet:
Skulle förmoda att man har en överlevnadsstruktur som är stark förnekelse på grund av levnadssätt. Kanske har egna begränsningar.
Psykologiska, att man kanske inte vill binda upp sig eller erkänna sig vara far. Eller ta något ansvar. Man flyr från det man har ställt till med.
Förtränger det att man inte alls är pappa. Skickar in en hel lista på andra möjliga fäder. Det har liksom hänt. Det är nog några gemensamma nämnare (A6).
När fadersfrånvaron förklaras med rädsla och osäkerhet, är de psykologiska aspekterna i fokus, aspekter som att de frånvarande fäderna förnekar sitt faderskap, inte vågar ta ansvar eller inte vågar binda sig. Vissa fäder har en svag fadersroll eller flyr och förnekar den helt. Antingen kan fäderna då lämnas därhän, eller så anses de behöva stöd i sitt föräldraskap. För att fadern ska kunna känna självförtroende i sin roll som far så är det viktigt att ta med honom, menade några socialsekreterare. I ett område som B-stad där det finns ”många pappor som känner sig utanför och har tappat självförtroendet och /…/ verkar handlingsförlamade” är det ”jätteviktigt med pappan”, påpekade en socialsekreterare, ”oerhört viktigt” (B7). En annan socialsekreterare uttryckte det på följande sätt:
Jag tänker som så ibland att pappor dom ser inte eller förstår inte hur viktiga dom är för barnet på något sätt. Av olika anledningar. Vi har ju samhället i stort så här /…/ att man kanske inte förmedlar det eller att det fortfarande är det här att mamman står barnet närmast och är viktigast och tillgodoser barnets grundläggande /behov/. Har man kontakt med sin pappa är det bra, men inte /mer/ (B6).
Socialsekreterarna uppfattade det som att det inte är alltid som fäderna förstår hur viktiga de är och att de inom socialtjänsten inte heller är så bra på att förmedla till dem att de är viktiga. Uppfattningen synes vara att fäder behöver mer stöd i sitt föräldraskap. Fram skymtar en tanke om mödrars starkare anknytning till barn. Det handlar om att socialsekreterarna anser att de borde ha med fäderna i större utsträckning, men också att barnens mödrar borde stödja fäderna mer. Såväl barnets mor som samhället uppfattas ha en del i ansvaret för att fäder drar sig undan kontakt med sitt barn. Både samhället och modern måste hjälpa fadern på traven:
Att dom antingen på grund av avstånd, att dom tycker det är jobbigt att resa och ta kontakt, så antingen måste samhället underlätta det för papporna eller att papporna borde ha stöd att inte ge upp sina barn va /Mamman/ kan inte vänta sig att pappa ringer, utan hon måste se till att va aktiv i det va. Kanske lyfta på luren och se till att barnet får prata med pappa, att sätta in nån regelbundenhet. Det är väldigt svårt för man är ju inte där va. Även om hon har känt sig väldigt illa behandlad av pappan /…/ Hon sa ju att hon vill ju att barnet ska träffa pappa, men nu är hon
ju omgift med en ny man. Och där är också risken alltså, att där är en ny man som kan va det att mammorna glömmer pappor helt enkelt, att barnet har en pappa. Och i invandrarfamiljer så är det lite tradition /att säga/ att det är din nya pappa va (B5).
Här möts olika kulturella uppfattningar. I kapitel två kunde vi se att biologiskt faderskap har betonats i den svenska familjepolitiken och att det anses som viktigt för barn att ha kontakt med sin biologiska far. När det konfronteras med en annan uppfattning, i detta fallet att en annan man tar över fadersrollen i familjen, blir det problematiskt. Föräldrarna agerar på ett annat sätt än vad socialsekreterarna förväntar sig. Socialsekreterarna ger en bild av att den biologiska fadern drar sig undan till förmån för moderns nya man och att modern inte främjar barnens kontakt med fadern.
Närvarande och för aktiva invandrarfäder
Bilden av invandrarfäder tycks vara mer mångfasetterad än den av svenska fäder, i det som socialsekreterarna berättade om dem. Som vi kunde se i kapitel sex, framträdde invandrarfäderna emellertid inte särskilt i utredningarna, åtminstone inte explicit. I A-by uppgavs invandrarfäderna vara fyra och i B-stad tio, även om det implicit (genom fädernas namn) föreföll som att alla utom en far i B-stad var invandrare. Det kan ses som att det tas för givet att fäderna (och resten av familjerna) i B-stad har utomnordiskt ursprung. Det är inte många invandrarfäder som socialsekreterarna på socialkontoret i A-by har att relatera till, men en socialsekreterare kunde urskilja tre olika kategorier eller stereotyper: ”den arabiska mannen”; ”Svenssonpappan”; samt passiva, psykosomatiskt sjuka fäder som skyller sina problem på det svenska samhället:
/…/ en kategori som är /…/ väldigt fördomsuppfyllda med hur en arabisk man ska bete sig. Men man gör i stort sett ingenting mer än ligga och vila sig och träffar sina kamrater medan frun får göra precis allting.
Man tycker det är positivt att ha tre eller fyra fruar hemma enligt muslimsk sed. Och man anser sig vara manlig om man slår sin kvinna.
Det finns ju den sorten. Det finns den andra sorten som /…/ kanske inte har varit /i Sverige/ länge, men som har inlemmats mer i den svenska traditionella. Som försöker vara Svenssonpappan som är familjeförsörjaren och är den stora starka medelpunkten eller vad man ska säga, i familjen. Och sen finns det väl kanske en sort till som nog inte finns så många kvar av här, men som klagar på allting och gärna betonar hur dåligt samhället är. Just den typen av invandrare och gärna är sjuk mycket och säjer att alla barnen alltid är sjuka och det är Sveriges fel.
Och kanske har misslyckats nånstans väldigt tidigt i sin integration och att detta belastas då Sverige /…/ passiva människor, arbetslöshet.
Kanske i viss mån även sjukdom som sen undergrävs och byggs på lite grann. Det är då typisk psykosomatik (A6).
Begreppet Svenssonpappa är en stereotyp som avser en normal far. Jag tolkar emellertid Svenssonpappan inom den sociala barnavården utifrån den normalitet som råder där. Jag ser det som att ifrågasatta fäder är avvikare i förhållande till samhällets definitionen av normalitet, men att socialsekreterarna utifrån sitt sammanhang skapar och upprätthåller en annan slags normalitet, som de fäder de möter definieras utifrån. ”Svenssonpappan” på socialkontoret är en far som förvisso är ifrågasatt, men bland de ifrågasatta fäderna skiljer ut sig minst från fäder i allmänhet. Skalan mellan ”den arabiska mannen” och ”Svenssonpappan”, som kan ses som ytterligheter, förefaller vara flytande. De invandrade ”Svenssonpapporna”
beskrivs som jämställda. I de familjerna är omsorgen om barnen jämnt fördelad mellan föräldrarna:
Det är väldigt ofta att man träffar familjer där det är väldigt jämnt fördelat /…/ Ja du vet, att det är mamma och pappa, att dom /…/ delar upp dom uppgifter i familjen att ta barnen till dagis, att träffa skolan, /…/ kanske mer än ute i samhället i övrigt. Det kanske är fler av dom som kanske inte har nån sysselsättning (B7).
Det tycks främst handla om arbetslösa fäder som p.g.a. att de inte har någon annan sysselsättning tar större ansvar i hemmet än de som arbetar (jfr Plantin & Månsson 1999). Vissa fäder beskrivs som att de engagerar sig på ett bra sätt, ”papporna kommer när vi kallar dom, så att det tycker jag man kan säga att dom är engagerade i barnen på ett sätt som man kan säga är bra” (B7). Det förefaller vara de fäder som passar in i mallen för
”den moderna fadern”.
Flera socialsekreterare berättade att det ofta är fadern som tar det största ansvaret i invandrarfamiljerna, även om det inte alltid gäller just själva omvårdnaden om barnet. Det är här skillnaden mellan ytterligheterna av de olika typerna av fäder kommer in. Båda typerna är engagerade i familjen, men på olika sätt. Vissa fäders engagemang kan å andra sidan bli för stort. Skrattande berättade en socialsekreterare att de ibland måste dra ut invandrarfäderna, att de ”är för aktiva”. Fäderna kan alltså bli för aktiva, eller snarare aktiva på fel sätt och då måste socialsekreterarna ”bromsa det” (B5). Vissa invandrarfäder kan vara svåra att samarbeta med för att de har en annan syn på barnuppfostran. En socialsekreterare (B1) kom spontant att tänka på ”dom jobbiga papporna” när det gäller fäder till socialt utsatta barn, alltså de fäder som ”är svåra att samarbeta med” och som ”skapar mest arbete för ärendena”. Socialsekreteraren menade att dessa fäder är svåra att samarbeta med eftersom de inte har samma sätt att se på barnuppfostran:
Vi har inte samma synsätt på barns behov, till exempel och vad som är rimligt och inte rimligt i en barnuppfostran. Vad man får göra och inte får göra som barn. Vilken frihet som ska finnas, vilka regler som bör