Avhandlingens teoretiska utgångspunkter är hämtade från interaktionistiskt och socialkonstruktivistiskt perspektiv, i synnerhet utifrån de amerikanska sociologerna Erving Goffman och Howard Becker samt den australiensiske sociologen Robert Connell. Anledningen till perspektivvalet är mitt fokus på ifrågasatta fäder, d.v.s.
fäder som utifrån en normalitetsdiskurs definieras som avvikare och marginaliserade. Goffmans och Beckers teoretiska resonemang om normalitet och avvikelse är centrala utgångspunkter för analysen av det empiriska materialet.
Föreställningar om kön, köns- konstruktioner och strukturer har stor betydelse för uppfattningen om faderskap och mäns syn på sig själva som fäder. Därför använder jag mig också av Connells teori om könens konstruktion. På vissa punkter finns det likheter mellan Connells och Goffmans såväl som med Beckers resonemang om normalitet och avvikelse. Connell presenterar ett ramverk för det västerländska samhällets genusordning. I denna finns positioner som rör sig från normalitet och hegemoni till avvikelse och marginalisering.
Connell (1999) sällar sig till den kritiska mansforskningen och en av hans poänger är att det inte bara finns en slags manlighet, utan istället flera olika maskuliniteter. Connell diskuterar dels ordningen mellan könen, d.v.s. mäns hegemoniska position gentemot kvinnors underordnade (maktrelationer i det patriarkala samhället), dels ordningen mellan män utifrån en tanke om att det existerar en mängd olika maskuliniteter som inbördes rangordnar sig i förhållande till varandra. Här talar Connell bland annat om den hegemoniska, delaktiga, underordnade och marginaliserade maskulinitetspositionen. Den hegemoniska positionen utgör den ledande praktiken och idealet för hur man bör agera som man, medan den underordnade positionen utgör motsatsen. Den marginaliserade positionen står bland annat i relation till klass och etnicitet. Jag ser ifrågasatta fäder som inordnade i denna position. Det gör jag utifrån en tolkning av ifrågasatta fäder som definierade som avvikande från ledande ideal och praktik kring faderskap. De fäder som socialsekreterarna talar om och de intervjuade papporna har ofta lägre klasspositioner och i flera fall en annan etnisk tillhörighet än den svenska.
Connell presenterar ett ramverk för att kunna skilja på olika typer av maskulinitet och för att visa att de är dynamiska och föränderliga. Han betonar att man bör fokusera på relationerna mellan män just för att få en dynamisk analys, annars riskerar man att hemfalla åt karaktärstypologi. Enligt Connell är genus ett sätt att organisera social praktik. Genusprocesser organiseras i vardagslivet. Connell uppfattar begreppen hegemoni, delaktighet, underordning och marginalisering som de fyra aspekter som skapar de huvudsakliga strukturerna inom den västerländska genusordningen. Den brittiska sociologen Jeff Hearn (1996) är kritisk mot begreppen maskulinitet och maskuliniteter. Han menar ett de är otydliga och att man riskerar att förbise mäns faktiska handlingar om man i för stor utsträckning fokuserar på begrepp. Det är vanligt att mäns problematiska handlingar ses som
orsakade av felaktigheter i maskuliniteten, enligt Hearn. Likväl menar både Connell och Hearn att det finns en svår problematik i generaliserandet av ”det maskulina”
eftersom skillnaderna i mäns sätt att vara män är stora. Klass, etnicitet och sexualitet spelar roll och innebär variationer.
Johansson (2000) gör två tillägg till Connells olika typer av maskuliniteter. Dels den oppositionelle som präglas av nära samarbete med kvinnor och en kritisk inställning till de dominerande manliga samhällsstrukturerna.
Dessutom är den utgångspunkt för formulering av en plattform för symbolisk och reell kamp mot den hegemoniska manligheten. Dels den nostalgiska positionen som präglas av längtan tillbaka till en urmanlighet med koppling till den mytopoetiska rörelsen17.
Normalitet
Att vara normal kan betyda att man följer skrivna eller oskrivna normer, det statistiskt mest vanligt förekommande, det genomsnittliga; det önskvärda; eller det mest sunda. Det finns flera perspektiv på normalitetsbegreppet som i hög grad är tidsbundet (Blum 1985). Bland annat kan det normala definieras i kontrast till det sätt som avvikande definieras på, som icke-normal, utifrån ett individorienterat perspektiv. Det avvikande uppfattas då som en sjukdom eller en defekt som bör straffas eller behandlas bort. Med detta perspektiv som utgångspunkt skulle ifrågasatta fäder ses som individer med fel och brister som behöver rättas till för att göra dem till goda fäder. Utifrån det strukturorienterade perspektivet, å andra sidan, betraktas samhället och samhällsordningen som orsaken till avvikelser eftersom samhället uppfattas definiera vad som är avvikande. Samhällets representanter har makten att ange vilka normer som ska råda och utövar den makt som konstruerar olika metoder för att urskilja och korrigera människor som avviker från normerna.
Vi kan utifrån detta perspektiv se det som att samhällets representanter genom familjepolitiken har förmedlat och på olika sätt försökt upprätthålla den heterosexuella äktenskapliga kärnfamiljsnormen. Det är bara i relation till vad som definieras som normalt som vi kan precisera det avvikande.
Goffman (1994) för med sitt interaktionistiska perspektiv ett liknande resonemang, men han håller sig på en mellanmänsklig nivå. Enligt honom upprätthåller människor strukturer genom att komma överens om en allmän definition av situationen. Denna definition uttrycks och upprätthålls trots att den utsätts för en mängd olika störningar. Människor kan gemensamt bidra till att en
17 Vars vapendragare är poeten och författaren Robert Bly (1991) som ger sin syn på manlighet i boken Järn Hans. En bok om män. Han menar att manligheten förnekas och trycks undan och kanaliseras på ett destruktivt och våldsamt sätt. Istället gäller det för män att söka sig tillbara till manlighetens kärna och ge utlopp för dess positiva krafter. Bly ställer på så sätt manligt mot kvinnligt på ett självklart sätt utan att reflektera över dessa begrepp överhuvudtaget. Han tar dem för självklara.
enda allmän definition av situationen upprättas. Som regel innebär det inte att det råder en verklig samstämmighet, utan att det snarare föreligger en överenskommelse om vems eller vilkas anspråk som ska favoriseras. Jag tolkar den allmänna definitionen av situationen som en normalitet som människor tillsammans strävar efter att upprätthålla. I denna avhandling handlar det om en samhällsorganiserande struktur som upprätthåller och utgår från en allmän definition om den heterosexuella, västerländska medelklasskärnfamiljen som normalitet. Det innebär inte att alla lever upp till denna definition. Såväl aktörer inom den kontext som beskrivs i kapitel två som den som beskrivs i kapitel tre förhåller sig till, skapar och reproducerar denna normalitet. De gör det emellertid utifrån olika tolkningar, beroende av den verklighet som de agerar inom. I analysen av intervjuerna med socialsekreterarna, ser jag det som att de i sitt arbete måste förhålla sig till båda dessa kontexter. Ifrågasatta fäder befinner sig i en sådan position att de inte lever upp till definitionen av det normala, men de måste ändå förhålla sig till den på olika sätt och därför är de inordnade i strukturen. Utifrån ifrågasatta fäders sätt att förhålla sig till definitionen om det normala kan vi förstå deras berättelser om upplevelsen av faderskapet och hur de har upplevt bemötandet av sociala myndigheter.
Som grund för Goffmans syn på människors samspel ligger hans uppfattning om individens identitet. Han menar att en människas identitet skapas i förhållande till andra människor. Goffman (1994) använder sig av en analogi med dramaturgi och betraktar jaget som ett slags image eller en föreställningsbild. I sitt framträdande på ”scenen” och i sin rollgestaltning försöker individen förmå andra att uppfatta honom eller henne som den han eller hon vill framstå. Jaget skapas utifrån hela scenen för individens aktivitet. Jaget är en produkt av den scen som spelas upp, inte en orsak till den:
När vi analyserar jaget avlägsnar vi oss alltså från dess innehavare, från den person som kommer att vinna eller förlora mest på det, för han och hans kropp är bara den anhängare som en i själva verket kollektiv produkt kommer att fästas upp på för en tid. Och medlen för att producera och bevara ett jag finns inte inuti anhängaren; de medlen finns i realiteten ofta att söka i de sociala inrättningarna. Det finns en bakre region med alla dess verktyg för att utforma individen, och en främre region med dess fasta rekvisita (sid. 218-219).
Såväl fäder i allmänhet som ifrågasatta fäder formar sitt faderskap utifrån omgivningens och sina egna förväntningar på sig som fäder. Faderskap kan ses som en produkt av en heteronormativ iscensättning. Hur en människa uppfattar sig själv och agerar i förhållande till andra är alltså intimt förknippat med normer och normalitet. Goffman använder sig av ordet framträdande och menar att det utgörs av allt det som en individ gör vid ett särskilt tillfälle och tjänar till att på ett eller annat sätt påverka någon av de andra inblandade. Ett framträdande socialiseras på så sätt att det formas och omformas för att passa in i förutsättningar och förväntningar
som finns i samhället (t.ex. sättet att vara far). Goffman skriver även om roller och rutiner och avser då handlingsmönster som är fastställda på förväg och ”spelas upp”
vid särskilda tillfällen. Dessa roller kan generaliseras till att gälla för flera likartade situationer.
Samtidigt som Goffman (1994) fokuserar individens handlande, så menar han att man inte får bortse från moralens inverkan. Han poängterar ”att varje definition av situationen som projiceras också har en utpräglat moralisk karaktär” (sid. 21).
Samhället är organiserat så att varje individ som besitter vissa sociala egenskaper har moralisk rätt att bli värderad och behandlad på ett lämpligt sätt av andra. Till detta hör också att en människa som underförstått eller uttryckligen gör anspråk på att vara en särskild sorts individ, automatiskt utövar moralisk press på andra och tvingar dem att värdera och behandla honom eller henne på ett sätt som den sortens människor har rätt att vänta sig (t.ex. socialarbetare och klienter i förhållande till varandra. Båda parter går in i roller som innefattar olika förväntningar).
Individen kan i sitt privata liv upprätthålla beteendenormer som han själv inte tror på, och han gör det därför att han har en stark övertygelse om att en osynlig publik är närvarande och att den kommer att bestraffa avvikelse från dessa normer (sid. 76).
Som förälder och sannolikt i än högre grad som ifrågasatt förälder upprätthåller man beteendenormer som man kanske själv tvivlar på. Individen kan införliva eller ta till sig de normer som han eller hon försöker upprätthålla i andras närvaro, så att individens samvete kräver att han eller hon beter sig på ett lämpligt sätt från social synpunkt. Goffman menar att när individen framträder inför andra så kommer han eller hon genom sina framträdanden sträva efter att införliva och exemplifiera samhällets officiellt sanktionerade värden. Goffman uppfattar det som att det särskilt i början av en sammankomst tycks vara lättare för en individ att välja vilket bemötande han eller hon kan kräva av andra. När en interaktion redan har kommit i gång och ett visst slags bemötande har hunnit få fotfäste är det svårare att ändra på det. Jag ser det emellertid som att individer och grupper av individer ofta har mer eller mindre stereotypa föreställningar om varandra redan innan ett möte kommit till stånd. Vissa individer är mer behäftade med stereotyper än andra, t.ex.
ifrågasatta fäder. Hur mycket de än försöker att välja ett fördelaktigt sätt att presentera sig själv på kan det vara svårt att sudda ut konturerna av de stereotyper som förknippas med det ifrågasatta faderskapet. Förhållandet mellan socialsekreterare och klient är asymmetrisk. Socialsekreterare har ett övertag som är organisatoriskt förankrat, vilket innebär att de har makt att definiera situationen och kategorisera klienten (jfr Bernler & Johnsson 1995, Lundström & Sunesson 2000).
Team och teamframträdande är begrepp som Goffman (1994) också använder sig av. Med team eller teamframträdande avser han en grupp individer som i samarbete skapar en rutin. Ett team kan definieras som ”en samling individer som måste prestera ett intimt samarbete för att kunna bevara en given projicerad definition av
situationen” (sid. 95). Ett team är alltså en grupp människor, men inte en gruppering som uppstått utifrån att de står i relation till samma sociala struktur eller sociala organisation. De är ett team snarare för att de är delaktiga i samma interaktion eller serie av interaktioner som syftar till att upprätthålla relevanta definitioner av situationen. Även om socialsekreterare står i relation till samma sociala struktur och organisation, så uppfattar jag det ändå som att de kan betraktas som ett team i Goffmans mening. Jag ser socialsekreterare som delaktiga i en rad interaktioner som syftar till att upprätthålla relevanta definitioner av situationen, t.ex. av familjen, modern, fadern och barnet.
Goffman kan kritiseras för att å ena sidan vara en cynisk iakttagare av människors samspel med varandra och att individen handlar utifrån att uppnå så många fördelar som möjligt. Å andra sidan kan man se det som att Goffman visar respekt för individens förmåga att vara sig själv oavhängigt omgivningen eller de roller han eller hon förväntas ta. Genom att analysera de avvikandes och stigmatiserades kreativitet visar han hur de mot alla odds lyckas bevara sin självkänsla. (Harste & Mortensen 1999). Goffman (1994) gör ett, som han själv beskriver det, mycket enkelt tillägg till de tvärvetenskapliga försöken att inom en och samma ram få in den individuella personligheten, den sociala interaktionen och samhället. Det är på dessa tre nivåer som denna avhandling också rör sig, men det är främst utifrån den sociala interaktionen som jag försöker förstå ifrågasatta fäder.
Den syn på fadern som socialtjänsten ger uttryck för kan förstås i relation till den samhälleliga diskursen om faderskap. Ifrågasatta fäders upplevelser av faderskapet kan förutom i relation till sina barn och deras mödrar, tolkas utifrån interaktionen dels med samhällets diskurs om faderskap, dels interaktionen (eller bristen på interaktion) med olika sociala myndigheter.
Goffman behandlar social interaktion och normalitet på ett generellt plan och tillhandahåller begrepp att använda som analysverktyg. Även om Goffman är empiriker i den meningen att han alltid knyter sina begrepp till observationer (Harste & Mortensen 1999), så ger han oss främst teoretiska begrepp på ett generellt plan när det gäller faderskap. I mitt fall är sociologerna Pierre Bourdieu och Antony Giddens mer tillämpbara i sina resonemang och båda två tar bland annat upp familjen som exempel. Såväl Bourdieu som Giddens bidrar till att förstå familjens roll för upprätthållandet av normalitet. Bourdieu (1995) menar att familjen kan betraktas som ett privilegium som upphöjs till allmängiltig norm. Han ser familjelivet som ett faktiskt privilegium som ger symboliska förmåner, nämligen möjligheten att kunna vara som man bör vara, att underordna sig normen och erhålla den symboliska vinst som normaliteten ger. Familjen spelar en avgörande roll för upprätthållandet av den sociala ordningen, av reproduktionen, även i socialt avseende. Staten strävar efter att gynna en viss form av familjeorganisation, genom ett kodifieringsarbete med såväl sociala som ekonomiska effekter (t.ex. barnbidraget och pappamånaden). Bourdieu menar att bland annat socialarbetare spontant beaktar ett antal faktorer som överensstämmer med den officiella bilden av familjen, t.ex. utredningar är ett av de medel som skapar det sociala ödet. Jag uppfattar Bourdieus beskrivning som en konkretisering av den normalitet som
ifrågasatta fäder förhåller sig till. Både utifrån Goffmans och Bourdieus perspektiv kan vi tolka det som att ifrågasatta fäder inte kan upprätthålla den definierade normaliteten. Med Bourdieus ord kan vi säga att ifrågasatta fäder inte lever (eller förväntas leva) ett sådant liv som ger möjlighet att ta del av normalitetens symboliska vinst. Barnavårdsutredningen kan ses som en metod för socialtjänsten att försöka upprätthålla en normal familjeform. Antingen inordnas fäderna i den eller så utesluts de ur den.
Den bild som hitintills målats upp ger månne en pessimistisk bild av individens möjligheter att agera inom och förändra strukturer. Å andra sidan kan man se det som att fäderna i kontakten med sociala myndigheter har möjlighet att välja hur de ska agera. Giddens ser det inte som att individen är ett offer för strukturerna. Individen har möjlighet att påverka det sociala systemet genom reflexiv självreglering. Han anser förvisso att samhälleliga förändringar påverkar individens liv och personlighet, eftersom sociala omständigheter inte kan skiljas från det. Men han menar att mänskliga handlingar struktureras av samhället samtidigt som de strukturerar det. Familjen är ett socialt system med strukturella egenskaper, t.ex. könsarbetsdelning. De sociala systemens strukturella egenskaper består av regler och resurser som kan vara både begränsande och skapa möjligheter (Heide Ottosen 1998). Giddens (1991) menar att intimiteten mellan individer och inom familjen har förändrats. De baseras inte längre på sociala och traditionella förpliktelser, utan på tillit vilket gör relationerna mer sårbara. Det handlar emellertid inte bara om tillit till varandra, utan om att vi i det moderna samhället även tvingas att lita till expertsystem. De traditionella spelreglerna för fadersrollen finns inte längre att luta sig emot. Män tvingas istället att förhålla sig till olika former av expertis i formandet av sin identitet som far. Socialtjänsten kan ses som ett sådant expertsystem som ifrågasatta fäder måste förhålla sig till, och förhåller sig till på olika sätt.
Giddens menar att individen har frigjorts från traditionerna, men inte på ett sådant sätt att hon inte påverkas av dem. Globaliseringen har inneburit att individen fått kännedom om en mängd andra sätt att leva och måste därför reflektera över om (de lokala) traditionerna är något som hon eller han vill leva efter och följer dem endast om de kan legitimeras och motiveras. Till exempel är det inte längre självklart att ingå äktenskap, det finns möjlighet att välja andra alternativa former för förhållanden. Självidentiteten är således ett reflexivt projekt som den enskilde själv bär ansvaret för. Individen är det han eller hon själv gör sig till och tillvaron blir en fråga om att välja och fatta rätt beslut. Det medför att individen ställer krav på livet och på de institutioner som påverkar vardagslivet (Giddens 1991, Kaspersen 1999). Att individen ständigt måste reflektera över sitt liv har skapat tvivel som blivit ett existentiellt drag hos den moderna människan.
Det är ett radikalt tvivel som påverkar individens uppfattning om tillit och risker.
Giddens talar här om ontologisk trygghet som utgör fundamentet för vår egen identitet och tilltro till den sociala och materiella värld som vi möter. Tilliten är självets skydd för att klara flera nya valsituationer. Individens tillit till opersonliga
principer och anonyma andra blir en oundviklig och nödvändig del av vår tillvaro, vilket skapar en ny form av psykisk sårbarhet (Kaspersen 1999).
Vi kan med Giddens hjälp tolka såväl kluvenheten på samhällets olika nivåer mellan det traditionella och det moderna faderskapet som ambivalensen mellan de olika tolkningarna av barns bästa angående kontakt med fäder.
Kluvenheten och ambivalensen kan ses som en dragning åt de traditionella trygga strukturerna i ett samhälle där de alternativa mans- och fadersrollerna kan upplevas främmande och osäkra. Samtidigt visar olika experter upp och propagerar för lockande möjligheter. Jag ställer mig dock tvekande inför om alla individer har samma möjligheter att välja. Giddens menar emellertid att möjligheten att välja livsstil inte bara är privilegierade människor förunnat. Enligt honom gäller de valmöjligheter som moderniteten fört med sig oavsett vilken position man har i samhället. Alla avvisar eller anammar vi på ett mer eller mindre genomtänkt sätt de livsstilar som står till buds. Hur vi ska leva våra liv är något som alla måste ta ställning till varje dag. Förvisso, anser Giddens, kan klasskillnader och andra grundläggande former av ojämlikhet, till exempel genus och etnicitet, delvis definieras i termer av olika möjligheter att uppnå självförverkligande och rättigheter. Samtidigt som moderniteten öppnar för en mängd möjligheter skapar den också förtryckande mekanismer. Giddens betonar att moderniteten i sig producerar differentiering och marginalisering.
En annan grundläggande form av ojämlikhet, förutom genus och etnicitet, anser jag handlar om klass. Som jag ser det finns det inte bara en skiljelinje mellan olika etniska tillhörigheter, mellan män och kvinnor, faderskap och moderskap, utan också mellan arbetarklass, medelklass och överklass. Den brittiska sociologen Bevereley Skeggs (1999) visar hur arbetarklassens kvinnor definieras i negativa termer, medan medelklassen står för det kvinnliga idealet.
Arbetarklasskvinnorna i hennes studie lärde sig att acceptera sin position i samhället genom att de fostrades till att uppskatta och värdesätta medelklassens ideal och förstå att de inte helt kunde uppnå dem. Skeggs använder sig av begreppet respektabilitet och menar att det är ett utmärkande tecken på klasstillhörighet.
Genom noggrant dragna gränser mellan vad som anses respektabelt eller inte, konstrueras distinktioner mellan olika klasser av kvinnor och skiljer arbetar- och medelklasskvinnor åt. I Skeggs resonemang är respektabilitet något som man har eller saknar beroende på vilken klass man tillhör. Respektabilitet handlar om sociala regler och moralkoder för passande och godtagbart beteende, språk och utseende.
En viktig poäng hos Skeggs är att medelklassen har kontroll över arbetarklassen genom att sätta upp och lära ut normer. Genom att definiera arbetarklassen som avvikande och onormal i förhållande till medelklassen, skapas det normala och det avvikande. På så sätt vet den avvikande vem han eller hon är och hur han eller hon bör vara.
Skeggs användning av begreppet respektabilitet kanske inte är fullt överförbart till den svenska kontexten, där respektabilitet torde innebära något annat än i England. Förmodligen är det inte heller överförbart till vad vi förväntar oss av män. Sannolikt påverkar det arbetarklassmän och arbetarklasskvinnor på
olika sätt bland annat beroende på mäns överordnande position relaterat till kvinnor. Den amerikanske sociologen Mitchell Duneier (1994) visar, i en etnografisk studie av svarta arbetarklassmän i USA, att respektabilitet spelar en roll även där, men respektabilitet för de män som ingår i hans studie handlar om stolthet snarare än skam. För Skeggs kvinnor innebär respektabilitet en kamp för att framstå som respektabla och dölja att de tillhör arbetarklassen, medan männen i Duneiers studie är stolta över sin klasstillhörighet och kräver respekt för det. Skeggs påpekar att arbetarklassmän kan använda klass som en positiv källa till identitet och kan ingå som en positivt värderad social kategori. En annan intressant skillnad mellan Skeggs och Duneiers studier är att Skeggs kvinnor är omvårdande och definieras utifrån en roll inom den vårdande (mer privata) sfären, medan Duneiers svarta män mest figurerar i en offentlig miljö, på ett kafé. Tolkning av kön och genus hör samman med klass och etnicitet.
Hegemoni
Hegemoni är inte något givet begrepp. Det har sitt ursprung hos den italienska marxisten Antonio Gramsci (1891-1937). Han använde begreppet för att förklara hur den härskande klassen kunde säkra sitt herradöme genom subtila maktformer, snarare än genom direkt maktutövning. Begreppet utvecklades senare av Nicos Poulantzas (1936-1979), även han marxist, som menade att staten spelar en självständig roll i förhållande till de härskande klasserna. För både Gramsci och Poulantzas är hegemonibegreppet knutet till staten i det kapitalistiska samhället.
Det handlar om statens funktion att å ena sidan genom hegemonin förena de dominerande klasserna till ett maktblock, å andra sidan garantera att de dominerande klasserna aktivt accepterar dominansförhållandet. Man kan också använda hegemonibegreppet för att analysera ideologi och ideologisk klasskamp genom att använda diskursteori. Man menar då att hegemoni konstitueras diskursivt och att samhälleliga positioner och sociala aktörer etableras diskursivt. Hegemoni kan med det sättet att se det inte fastställas teoretiskt eller begränsas till t.ex. sociala klasser (Brante, Andersen & Korsnes 1998).
Hegemoni kan ses som dominerande ideologi eller diskurser, något som motsvarar Goffmans uttryck ”samhällets officiellt sanktionerade värden” och
”allmänna definition av situationen”. Connell definierar det snarare som en dominerande praktik än ideologi, även om han är lite oklar. Connell definierar hegemonisk maskulinitet som ”… den konfiguration av genuspraktik som innehåller det för tillfället accepterade svaret på frågan om patriarkatets legitimitet” (sid. 101). Vi kan fråga oss om hegemoni uppträder som ideal eller praktik och vems ideal eller vems praktik det är? Å ena sidan skriver Connell om genuspraktik, å andra sidan att det lika gärna kan vara ett ideal som är den mest inflytelserika bäraren av hegemoni. Enligt Connell innebär hegemoni den kulturella dynamik som gör att en grupp kan hävda och upprätthålla en ledande position i samhällslivet. Hegemoni syftar på kulturell dominans i samhället som helhet. Connell menar att det är mest sannolikt att