Inledning
I detta kapitel kommer jag att redogöra för hur jag har gått tillväga vid insamlandet, bearbetningen och analysen av det empiriska material som avhandlingen baseras på.
Med det följer att jag också diskuterar några metodologiska och etiska spörsmål.
Med hjälp av de studier som ingår i avhandlingen försöker jag uppfylla avhandlingsprojektets syften, nämligen 1) vilken syn på fadern och hans relation till sitt/sina barn som kommer till uttryck i socialtjänstens barnavårdsutredningar och 2) vilken syn på fadern och hans relation till sitt/sina barn som kommer till uttryck i intervjuer med socialsekreterare samt 3) hur ifrågasatta fäder beskriver bemötandet inom socialtjänsten, sin egen upplevelse av sitt faderskap och relationen till barnen.
Vad är det då som jag har undersökt för att uppfylla mina syften och hur har jag gått tillväga? Jag har valt att använda mig av kvalitativ metod i form av intervjuer och textanalys. Det gjorde jag för att jag ville förstå synen på fäder inom socialtjänsten och ifrågasatta fäders egna upplevelser. Kvalitativ metod handlar om förståelse av och närhet till de som undersöks. Kvalitativ metod innebär också flexibilitet, vilket innebär att man som forskare efterhand som studien pågår har möjlighet att anpassa sig efter olika oväntade situationer (Repstad 1997). Jag ser flexibiliteten som en styrka när det handlar om studier av människor. Det är viktigt att vara följsam i möten med människor, i synnerhet om det är deras eget perspektiv man är intresserad av att belysa. Flexibilitet är också viktigt vid utforskandet av ett nytt ämnesområde där ramarna och begränsningarna upptäcks gradvis. Det ger möjlighet att följa upp nya spår som visar sig efterhand som studien pågår.
Så långt som möjligt har jag varit det empiriska materialet troget och låtit det styra analysen och val av teoretiska begrepp. Även om det är viktigt att som kvalitativ forskare inte tvinga empiriska data i teoretiska eller andra givna ramar, så påverkar forskarens egen bakgrund och erfarenheter oundvikligen till viss grad.
Därför är det nödvändigt att vara vaksam på sin egen för-förståelse och ge läsaren insyn i forskningsprocessen. Av denna anledning har jag gjort en noggrann redogörelse för tillvägagångssättet i de tre olika studierna. Avhandlingen består av tre olika studier, som jag kallar 1) utredningsstudien, där jag studerat 40 barnavårdsutredningar; 2) intervjustudien med socialsekreterare, som består av intervjuer med 13 socialsekreterare på två socialkontor; 3) intervjustudien med papporna, där jag har intervjuat 19 pappor.
Utredningsstudien
Valet av sociala utredningar från två socialkontor gjordes för att få viss spridning i materialet och för att kunna reflektera över vad respektive kommuns befolkningsmässiga struktur och socioekonomiska förutsättningar kan ha för betydelse. Ett av socialkontoren ligger i en kommun som jag kallar A-by. Det är en mindre kommun med ungefär 25 000 invånare, till största delen bestående av svenskar. I A-by finns det 13% utrikes födda invånare. Av alla A-bys invånare är 82% förvärvsarbetande, 3% arbetslösa (Kommunens hemsida) och 1%
socialbidragstagare (Socialstyrelsen). Det andra socialkontoret ligger i ett invandrartätt förortsområde till en stad med drygt 250 000 invånare.
Förortsområdet benämner jag B-stad. I B-stad bor ca 20 000 invånare. 85% av invånarna har utländsk bakgrund, ca 30% har förvärvsarbete, drygt 10% är arbetslösa, (kommunens hemsida) och mer än 50% har socialbidrag (Socialstyrelsen).
Våren 2000 genomfördes studien i A-by och hösten 2001 gjordes studien i B-stad. Akterna valdes ut med hjälp av ansvariga tjänstemän på så väl socialkontoret i A-by som socialkontoret i B-stad. Akter (mappen som alla barnets handlingar var samlade i) avseende 30 barn valdes från ett register där ärendena stod registrerade i kronologisk ordning. Det senaste ärendet stod först i registret och trettio avslutade ärenden valdes löpande bakåt i tiden, vilket resulterade i 28 akter om barn vars ärenden inletts allt ifrån 1989 till 1998. På socialkontoret i B-stad gick urvalet till i stort sett på samma sätt. Resultatet blev även där 28 akter avseende 30 barn19, men deras ärende inleddes under tidsperioden januari – september 2001 (vilket säger något om skillnaden mellan socialkontoren i antalet utredningar). Utredningarna gällde barn som var 0-12 år (se sid. 43) vid utredningens inledning och var föremål för eventuellt omhändertagande20.
Insamlingen av utredningsmaterialet innebar att jag ordagrant antecknade allt21 som stod beskrivet om fäderna22. Alla meningar där fadern omnämndes samt den text som refererade till vad fadern själv sagt i utredningen, noterades. I de fall där både modern och fadern omnämndes som ”föräldrarna”
skrev jag även ner det, t.ex. ”föräldrarna hade umgänge med sitt barn varannan helg”. I flera fall, i synnerhet på socialkontoret i A-by, upprepade utredningar med olika datum varandra när det gällde ett och samma barn. Jag tog med även dessa upprepningar och antecknade hur många sidor utredningen omfattade, för att kunna få en ungefärlig uppfattning om hur stor del av utredningen som bestod av
19 Vid bearbetningen av materialet visade sig några barn vara syskon med samma far.
20 I utredningarna hänvisade socialsekreterarna till SoL §6, §22, §28, §50, LVU §1, §2 eller §3 (se bilaga 1).
21 Utan att skriva ner namn, personnummer, ortnamn och annan information som skulle kunna röja de berördas identitet.
22 Jag har inte tagit med information om styvfäder i materialet. Att ha med dem såg jag som problematiskt. För adoptivfäder är det emellertid annorlunda, deras juridiska förhållanden är jämställda med biologiska fäders. Det ingår en adoptivpappa i materialet.
uppgifter om eller av fadern. I de fall där det inte fanns någon dokumenterad utredning bifogad till akten, skrev jag av från journalanteckningar. Då det fanns både journalanteckningar och dokumenterad utredning har jag huvudsakligen beaktat utredningen, men läst igenom journalanteckningarna för att inte missa någon information.
Jämfört med socialkontoret i A-by så uppfattade jag informationen mer systematiskt ordnad i B-stads akter. I stället för att lägga till nya anteckningar som i A-by, så tycktes de uppdateras i ordbehandlare i B-stad. Det gjorde det lättare att hitta och det var inte så mycket upprepningar av gammal information. På socialkontoret B-stad fanns det i elva fall endast journalanteckningar som beskrev utredningsförfarandet datum för datum.
I ett första försök att få ordning på anteckningarna från utredningarna och journalerna, försökte jag urskilja de enskilda fäderna. Det var ingen enkel uppgift att finna de biologiska fäderna bland frånskilda föräldrar, ombildade familjer etc. Detta gällde i synnerhet materialet från socialkontoret i A-by. I bearbetningen av utrednings- och journalmaterialet utgick jag från följande fråga:
Vad får vi veta om fadern och hans relation till sitt/sina barn? Därefter gjorde jag sammanfattningar i tabellform om de fäder som trädde fram. Det kom bland annat att handla om faderns levnadsbakgrund, materiella standard, sociala situation och föräldraförmåga.
I detta skede av bearbetningen av materialet uppfattade jag en viktig skillnad mellan journalanteckningar och den dokumenterade utredningen. Journaler kan ses som ett organisatoriskt kommunikationsmedel i förhållande till omvärlden.
De utgör underlag för kommunikation med överordnade, kolleger, samarbetspartners och eventuellt de berörda familjerna. Både förhållanden som journalen innehåller, såväl som det som inte finns med säger något om vad det läggs vikt vid i den process genom vilken det beslutas om ett barn behöver samhällsvård. (Egelund 1997). I denna avhandling skiljer jag på journaler och utredning. Med journal avser jag de anteckningar som löpande förs om ärendet och med utredning menar jag det dokument där sammanfattning av journalanteckningar gjorts och (i vissa fall även) bedömning eller förslag om ärendet getts. Jag ser det som att utredningarna i ännu högre grad än journaler fungerar som kommunikationsunderlag utåt, t.ex. för att övertyga kommunnämnd och rättsväsende. Av den anledningen kom jag fortsättningsvis att bortse från informationen i journalanteckningarna. Noteras kan att många fäder föll bort ur materialet när jag bortsåg från journalanteckningarna. Flera journaler hade fadern med, men de fanns sedan inte med i utredningarna (om det fanns någon utredning).
Kvar fanns information om 37 fäder, 20 i A-by och 17 i B-stad.23
23 Fäderna som figurerade i utredningarna har jag skilt på med hjälp av koder. Fäderna i A-bys utredningar har fått koderna 1A, 2A, 3A o.s.v. och fäderna i B-stads utredningar omnämns med koderna 1B, 2B, 3B o.s.v.
Figur 1. Utredningsstudiens material Utredningar Fäder
A-by 23 20
B-stad 17 17
Totalt 40 37
Vid bearbetningen av barnavårdsutredningarna visade det sig att det fanns en hel del information om de flesta av barnens fäder och att de kommer till tals i utredningarna (att antalet utredningar inte stämmer överens med antalet fäder beror på att vissa barn var syskon med samma far). För mig var det dock inte tillräckligt att stanna vid konstaterandet att fäderna tycktes vara mer synliga inom socialtjänsten än vad den sparsmakade litteraturen på området gav intryck av. Det var viktigt att gå vidare och ställa frågor som: Vems information om fadern är det som lyfts fram? På vilket sätt beskrivs fäderna? Vad ger den information som tas upp i utredningarna för bild av fadern och hans relation till sitt barn? I denna fas av avhandlingsarbetet utökade jag den översiktstabell jag gjort tidigare, men fann snart att de olika aspekter som jag var intresserad av inte lät sig kategoriseras med hjälp av ett kryss eller kortfattad notering i en ruta. T.ex. betyder ett kryss i rutan för ”kontakt mellan far och barn” en sak för en far och hans barn och något helt annat för andra. Det kan handla om allt från reglerat umgänge varje helg till brev- eller telefonkontakt några gånger om året och det är inte självklart att kvaliteten på kontakten har att göra med frekvensen av den.
Därför valde jag att inte kvantifiera materialet, utan jag gick istället närmre in på hur det ser ut i de olika fallen. Jag sammanfattade de uppgifter om och från fäderna som fanns i utredningarna och använde mig i dessa förkortade framställningar av de ord och uttryck som stod i utredningarna. Sedan placerade jag olika delar av dessa sammanfattningar under olika rubriker. Utifrån det kunde jag så småningom urskilja olika kategorier samt likheter och olikheter mellan bilderna av de olika fäder som skymtade fram.
I analysen av utredningsmaterialet har jag tagit fasta på pedagogerna Carl Anders Säfströms och Leif Östmans (1999) perspektiv, att språket är konstitutivt, alltså organiserande, och att det sätt som vi talar om ett fenomen på är en aktiv handling som har en moralisk innebörd eller kan få moraliska konsekvenser. Sättet som vi väljer att tala om ett fenomen på är grundat på värderingar och kommer till uttryck i hur vi framställer det, bland annat på det sätt som vi använder vårt språk. Säfström och Östman menar att en text är ett socialt avtryck som bär spår av såväl världsbild och syfte som ursprung och avsedd tillämpning. Texter är både strukturerade och strukturerande. En text öppnar för ett visst slags samtal med läsaren och läsaren tilldelar i sin tur texten mening. Att tolka en text innebär emellertid inte bara att försöka förstå hur den enskilda läsaren förstår och använder texten. Texten är i sig bärare av institutionella normer och föreställd praktik, alltså socialt bestämda tecken. En text ingår i en social praktik.
Den har kommit till för bestämda ändamål och har en socialt definierad innebörd. I texten finns en föreställning om en användare, någon som ska göra något med
texten och som ska kunna göra någonting efter att ha läst texten, t.ex. veta vad något är eller kan/bör vara, eller veta hur något ska göras. Utifrån detta perspektiv är det därför inte bara intressant att få en uppfattning om vad det är för bilder av fäder som kommer fram i utredningarna, det blir än mer intresseväckande när dessa bilder ställs i relation till den samhälleliga kontext som socialtjänsten verkar inom.
Som jag ser det måste en text, i detta fallet barnavårdsutredningarna, kontextualiseras för att kunna förstås.
Intervjustudien med utredningssekreterarna
Efter att jag hade gjort den första delen av utredningsstudien (i A-by) undrade de socialsekreterare som gjort utredningarna om jag ville intervjua dem. Det var inte min avsikt från början att göra det, men jag såg en etisk aspekt i att låta de som gjort barnavårdsutredningarna själva komma till tals. Vid intervjutillfällena och i synnerhet när jag bearbetade intervjumaterialet förstod jag hur värdefullt det var att jag hade talat med socialsekreterarna. Jag förstod att dessa intervjuer gav uttryck för det outtalade och på så sätt bidrog med något annat än vad som kom fram i utredningarna. Detta i synnerhet som barnavårdsutredning kan ses som en byråkratisk aktivitet som är skiljd från det praktiska sociala arbetet med klienterna och att det bara är en begränsad del av informationen som dokumenteras (Bernler
& Johnsson 1995).
Intervjuerna med socialsekreterarna säger inte samma sak som utredningarna. Jag uppfattar akt (utredningarna) och aktör (socialsekreterarna) som olika perspektiv, till skillnad från tidigare studier inom socialt arbete där de likställs som socialtjänstens perspektiv. Jag ser det inte som att akten säger något om hur utredaren tänker, på samma sätt som juridiska domar inte säger så mycket om hur domare tänker och resonerar. Akten belyser en diskurs, medan aktörens tankar och resonemang åskådliggör de förhandlingar som å ena sidan upprätthåller och bevarar den, å andra sidan möjliggör förändring.
Även på socialkontoret i B-stad intervjuade jag socialsekreterarna, men till skillnad från på socialkontoret i A-by, bad de inte själva om att bli intervjuade.
Istället var det på mitt initiativ och jag bad sektionschefen dela ut ett brev till samtliga 13 barnavårdsutredare. Det var en socialsekreterare som med en gång anmälde intresse för att bli intervjuad. Vid det tillfälle som jag var på socialkontoret och intervjuade henne fick jag kontakt med ett par andra socialsekreterare som jag intervjuade någon vecka senare. Knappt ett par månader efter att det första brevet delats ut, bad jag återigen sektionschefen dela ut ett liknande brev, vilket så småningom ledde till ytterligare fyra intervjuer. Bortfallet på socialkontoret i B-stad berodde sannolikt på hög arbetsbelastning och tidsbrist.
Det kan ha betydelse för intervjun i vilken miljö den genomförs (se t.ex. Repstad 1997, Magne Holme & Krohn Solvang 2001). Socialsekreterarna intervjuades på socialkontoret, antingen i deras arbetsrum eller i något samtalsrum.
Valet av intervjuplats föreföll i dessa fall självklart med tanke på att det var i egenskap av deras profession och inte som privatpersoner som jag intervjuade dem.
De sammanlagt 13 intervjuerna med socialsekreterarna har skett med stöd av en intervjuguide (bilaga 2). Huvudsakligen har intervjun fokuserat beskrivningar av olika ärenden där det t.ex. ansetts som lämpligt eller olämpligt att involvera fadern i barnets liv, men också kring associationer till olika uttryck, som t.ex. ”fäder till socialt utsatta barn”. Intervjuerna har varat i ungefär en timmes tid.
De har spelats in på minidiskspelare och senare skrivits ut24.
Ett par socialsekreterare har (bortsett från att de varit intresserade av avhandlingsämnet och velat bidra till studien) uttryckt det som positivt att bli intervjuad. En socialsekreterare sa att det var ”väldigt skönt att prata med dig, att sitta ner och reflektera lite”. Kanske blev intervjun en möjlighet till eftertanke i en annars stressig och arbetsam miljö på socialkontoret, där det är socialsekreterarnas uppgift att leda samtal, sammanställa material och fatta viktiga beslut.
Allt eftersom jag skrev ut intervjuerna med socialsekreterarna bearbetade jag dem och sammanställde dem utifrån i stort sett samma teman som fanns i intervjuguiden. Under sammanställningen utkristalliserades nya teman som jag arbetade vidare med och resonerade kring utifrån avhandlingens två kontexter, teoretiska begrepp och annan forskning. Dessutom har jag relaterat det till utredningsstudien.
Intervjustudien med papporna
Intervjustudien med papporna inleddes 1999. Jag fick kontakt med de pappor som jag har intervjuat, vid olika tillfällen under perioden 1999-2001. De första kontakterna togs på våren 1999 då jag informerade om mitt projekt på ett behandlingshem för missbrukande kvinnor. Kvinnorna var på behandlingshemmet tillsammans med sina barn. Efter överenskommelse med personal, informerade jag ett tiotal av kvinnorna i grupp. Jag berättade övergripande om projektet och gav sedan kvinnorna ett brev som jag bad dem lämna vidare till sina barns fäder. Mötet med kvinnorna resulterade i att jag kunde intervjua fyra pappor under sommaren 1999. I slutet av hösten samma år presenterade jag mitt avhandlingsprojekt för personalen på ett barnhem. En kvinna i personalgruppen erbjöd sig att vara kontaktperson. Hon berättade om mitt projekt för de fäder som hon kom i kontakt med på institutionen och gav dem ett liknande brev som det kvinnorna på behandlingsinstitutionen fått. I och med det kunde jag under våren, sommaren och början av hösten år 2000 intervjua sex pappor till.
Senare på hösten 2000 informerade jag ännu en grupp kvinnor på behandlingsinstitutionen, vilket innebar intervjuer med ytterligare fyra pappor. I
24 Redan vid transkriberingen av intervjubanden har jag utelämnat alla namn, orter etc. för att minska risken för spridning av uppgifter som skulle kunna identifiera någon individ. För att skilja socialsekreterarna åt har jag använt koder där t.ex. kod A1 avser en socialsekreterare i A-by och B1 en socialsekreterare i B-stad.
slutet av år 2000 hade jag således intervjuat 14 pappor. Efter ännu ett möte med en grupp kvinnor på behandlingsinstitutionen, som inte ledde till någon kontakt med fler pappor, och ett antal fruktlösa telefonsamtal med kontaktpersonen på barnhemmet, insåg jag att jag inte inom den närmaste tiden skulle kunna få kontakt med fler pappor på det sättet. I detta skede av avhandlingsarbetet beslutade jag mig för att vidga min avgränsning till att gälla även pappor med äldre barn (än 0-12 år).
Institutions- eller familjehemsplacering var inte heller längre något krav för urvalet, om pappornas barn på något annat sätt kunde definieras som socialt utsatta. Med anknytning till ett annat sammanhang besökte jag under hösten 2001 en förening för före detta missbrukare och kriminella. Under mitt besök informerade jag en av föreningens styrelsemedlemmar om mitt projekt och bad honom dela ut ett brev (liknande det som jag tidigare delat ut till kvinnorna på behandlingshemmet) till de män i föreningen som han trodde skulle vara intresserade av att bli intervjuade.
Redan under den timmes tid som jag befann mig i föreningens lokal fick jag (förutom mannens eget) telefonnumret till fyra andra män, vilket resulterade i intervjuer med ytterligare fem pappor. Innan utgången av år 2001 bestod intervjumaterialet av intervjuer med 19 pappor.
Av de 19 pappor som jag har intervjuat, är det 14 som har ett eller flera barn under 12 år. Tre pappor har, förutom barn under 12 år, även äldre barn. Här koncentrerade jag mig på de yngre barnen, men riktade även in mig på den tid då de äldre barnen var yngre. Två av papporna har bara vuxna25 barn (över 18 år). De två papporna med vuxna barn bad jag fokusera på sina barns uppväxt. I och med att dessa barn nu är vuxna hade de papporna ett annorlunda perspektiv än de andra papporna, ett perspektiv som jag anser berikar intervjumaterialet, snarare än att det gör det spretigt.
Tanken var att intervjua varje pappa två gånger. Flera korta intervjuer kan vara att föredra vid forskning om mänskliga erfarenheter som är komplexa och svåra att benämna (Hydén 2000). Av olika anledningar har jag trots det bara intervjuat sju av männen två gånger. Tiden mellan den första och den andra intervjun har varierat mellan en månad och nio månader. Med utgångspunkt i utskriften av den första intervjun hade jag för avsikt att fördjupa vissa delar av det som kommit upp i den. Min tanke var att det skulle göra det lättare att närma mig känsliga ämnen, då ett förtroende eventuellt kunnat byggas upp under den första intervjun.
I de flesta fall blev uppföljningsintervjuerna just den fördjupning som jag önskade. Ett bra exempel är intervjuerna med en pappa som jag kallar Gustav, som vid första intervjun var mycket fåordig (vilket sannolikt påverkades av att han befann sig i en stressad situation och vi inte kunde sitta helt för oss själva). Andra intervjun var olik den första, då pratade han mycket mer. Den andra intervjun har också varit till fördel i de fall som det har hänt speciella saker i pappornas liv mellan det första och det andra intervjutillfället. Papporna har då kunnat berätta om och själva haft utbyte av att tala om vad som hänt sedan vi träffades första gången.
25 Över 18 år.
Exempelvis en pappa, kallad Albert, hade fått en egen lägenhet, vilket innebar att han skulle få ta hand om sina barn och en annan pappa, kallad Adrian, hade separerat från barnets mamma och fått en lägenhet i samma trappuppgång som hon.
Vid några tillfällen har den andra intervjun känts överflödig och inte lett till någon fördjupning. Jag upplevde det som att dessa pappor tyckte att de redan hade besvarat och förklarat sina svar utförligt och inte såg någon mening i att jag frågade om det igen. 12 pappor har alltså bara intervjuats en gång. Flera av papporna levde förhållandevis rörliga liv med ett antal bostadsadresser bakom sig.
Med endast ett mobiltelefonnummer, som efter en tid avslutats, och en adress, som blivit för gammal, var det allt för svårt att få tag på en del av papporna igen. I andra fall har jag lämnat flera meddelanden på telefonsvarare, men de hörde inte av sig.
Det kan naturligtvis finnas många anledningar till att några av papporna inte har besvarat mina brev och telefonsamtal, där jag bett om ytterligare en intervju. En tänkbar anledning kan vara att de som är eller har varit aktiva i missbruk inte var intresserade på grund av att de kanske hade återfallit i missbruk eller att deras situation på något sätt hade förändrats till det sämre. Som exempel kan nämnas att då jag sökte en av papporna för att bestämma tid för en ny intervju, fick jag veta av en annan person på behandlingshemmet som han bodde på, att han var sjuk. Jag bad honom att lämna meddelande till pappan och be honom ringa till mig när han hade tillfrisknat, men jag hörde inte av honom igen. Det kan också vara så att några av papporna inte såg någon mening i att berätta om sin situation för mig ännu en gång, att de ansåg att de svarat tillräckligt uttömmande vid första intervjutillfället, liksom i de fall där den andra intervjun inte innebar någon fördjupning.
I intervjuerna med papporna har jag haft en intervjuguide till min hjälp (se bilaga 3). Även om de pappor som jag har intervjuat kan betraktas som ifrågasatta fäder, har min utgångspunkt varit att belysa männen i egenskap av pappor i likhet med fäder i allmänhet. Även om ifrågasatta fäder i flera avseenden definieras som avvikare och marginaliseras, så var min utgångspunkt att förstå pappornas berättelser utifrån sitt faderskap. Samtidigt har jag velat belysa hur de processer som definierar dem som avvikare och marginaliserade verkar.
Intervjuerna har därför bestått av två delar, nämligen a) fokus på männen som fäder och b) fokus på männen i kontakt med sociala myndigheter.
Till skillnad från livsloppsintervjuer som ofta fokuserar hela intervjupersonens liv har jag koncentrerat mig på livet som far (pappablivandet, Hagström 1999). Det innebär att frågorna har fokuserat följande: Vad tänkte fäderna kring föräldraskap innan de själva blev fäder? Vad betydde beskedet om att männen skulle bli fäder? Hur ser relationen till barnet ut och vad spelar den för roll i männens liv? Hur har de blivit bemötta av sociala myndigheter angående barnets eventuella placering utom hemmet?
Påverkade institutionsplaceringen av barnet männens relation till sina barn?
En intervju undantaget, har samtliga intervjuer spelats in på kassettband eller minidiskskiva och sedan skrivits ut ordagrant26. Under den intervju som inte
26Även här utelämnade jag redan vid transkriberingen av intervjubanden alla namn, orter etc. för