Den fenomenografiska analysen leder till att ytterligare en kategori framträder i informanternas beskrivningar av fenomenet rörelseinslag, nämligen specialpedagogens och speciallärarens roll i relation till kommande ökade krav på rörelseinslag.
En likhet som uttrycks i alla intervjuer är att tiden är en bristvara; att tjänsten redan idag fylls upp av diverse sysslor som exempelvis pedagogiska utredningar, åtgärdsprogram, möten av olika slag, kontakt med olika instanser och vårdnadshavare, klassrumsobservationer, nationella prov, handledning av pedagoger och elevassistenter, skolutvecklingsgrupp, spontana samtal och elevnära arbete. För en av specialpedagogerna har dessutom hemmasittare tagit en stor del av hennes tid den senaste perioden, både organisationen kring och ren hemundervisning. En annan har behövt jobba mycket på organisationsnivå för att sätta en fungerande struktur för skolan vad gäller flera områden och aspekter. SPA framför ”man har breda områden att jobba kring, det är mycket du ska hinna med som specialpedagog”.
I samstämmighet uttrycker alla specialpedagoger att de vill vara delaktiga inom ämnesområdet men att de inte bör ha något primärt ansvar. SPB säger ”det bör ligga på de som är närmst eleverna i skolvardagen. Specialpedagogen kan vara med och bygga upp, men inte ha huvudansvar”. SPA uttrycker man kan vara med och driva, planera och diskutera och vid anpassningar i klassrum. I likhet framför SPC att hon skulle vilja vara med i planeringsfasen och att EHT bör vara stor del i det hela också samt att det är viktigt att tid varje vecka finns till att ”sitta tillsammans med arbetslagen”. SPX uttrycker att det hade varit önskvärt att delta men att hon just nu inte har tid. SPD uttrycker
Det känns luddigt, om man tänker i specialpedagogutbildningen finns det inget om det här med rörelse. Det är ju i och för sig många bitar som inte finns liksom, hörselnedsättning och synnedsättning och allt det där också men det finns ju inte heller något om det här. Det är möjligt att det tillkommer ifall det kommer lite tydligare formuleringar från Skolverket att det ska ligga på specialpedagogen, men det är ju ingenting som nämns nu. … Men jag skulle inte kunna, jag har inga bra verktyg att dela med mig av, och det vet jag att mina kollegor i teamet inte heller har. Utan då skulle vi behöva fortbildas på det, där känner jag att idrottslärarna faktiskt har mer
35
kunskaper rent praktiskt. Sen så kan vi ju jobba tillsammans och det är väl det man egentligen alltid ska göra, alla lärare, specialpedagoger…
SPB och SPC tar upp problematiken kring att det inte är tydligt vad som ska ingå i specialpedagogens tjänst på skolan och att det inom yrket även generellt finns ett behov av en tydligare arbetsbeskrivning. SPB beskriver att ”största dilemmat med våra tjänster är att vi ser en massa, vi vet hur vi skulle kunna göra men vi kan inte få igenom det, ... inte för att vi inte vill, men för att någon annan säger att vi egentligen då inte ska göra det men vi ska göra något annat istället”. I flera av intervjuerna understryks i likhet även vikten av att ha ledningen med sig i det man gör och att de stöttar och uppmuntrar.
En annan kategori som framkommer är de faktiska möjligheterna till att arbeta förebyggande i kontrast till åtgärdande. SPC beskriver att det ”är mycket åtgärdande arbete, det är trist när man hamnar i det”. SPB tycker att det i hennes yrkesvardag bör finnas ett mer långsiktigt tänk för ”att få till skott någonting”, nu prioriteras ofta hennes sysslor veckovis och utefter uppkomna behov.
Sammanfattningsvis uppkommer och beskrivs följande aspekter i relation till specialpedagogens och speciallärarens roll och eventuell inblandning i ett ökat rörelseinslag på skolan: tid, grad av involvering, tjänsteinnehåll samt förebyggande arbete jämfört med åtgärdande arbete.
36
Diskussion
Här följer slutligen en resultatdiskussion där studiens resultat diskuteras i relation till tidigare forskning, därefter följer mer allmän avslutande diskussion och avslutningsvis ett avsnitt med specialpedagogiska implikationer och ett med förslag på fortsatt forskning.
Resultatdiskussion
Eftersom befintliga studier med specialpedagogisk infallsvinkel är ytterst decimerade görs här huvudsakligen en koppling mellan resultat och forskning som relaterar till aspekter av ämnesområdet.
Det blir vid analys av intervjupersonernas beskrivningar av fenomenet rörelse klart märkbart att inslagen av rörelse är av stor kvantitet och inkluderas naturligt under skoldagen bland de yngre eleverna. Från åk 4 och uppåt reduceras sedan inslagen gradvis och det okonstlade och/eller spontana inslaget försvinner mer och mer utöver idrottslektionerna. Den organiserade rastverksamheten minskar med åldern och rörelseinslag på teoretiska lektioner är sällsynta och upplevs av många äldre elever som löjliga. Eskola, Tossavainena, Bessemsb och Sormunena (2018) konstaterar att positiva uppmuntrande vuxna och en trygg infrastruktur är det som krävs för att skapa lika möjligheter till en aktiv livsstil för alla barn på skolan. De menar att barns skoldag ska betraktas i sin helhet och inte i enstaka situationer där fysisk aktivitet erbjuds. De framhåller även att fysisk aktivitet inte stimuleras av bristande tillgång på utrymme, material och sportanläggningar. Jämförelsevis, på den skola som i denna studie beskrivs aktivt arbeta med rörelseinslag framhålls finnas en ledning som uppmuntrar, kunskap och kompetens bland flertalet pedagoger samt exempelmaterial och utrustning vad gäller rörelseinslag att tillgå.
I intervjuerna framkommer att informanterna generellt uppfattar rörelse som att det är något som alla mår bra av. Ett faktum som bekräftas av flera källor, bland annat Ericsson och Karlsson (2014), Fritz (2017) och Hansen (2016). Ericsson och Karlsson (2014) visar i Bunkeflostudien att fysisk aktivitet varje dag stimulerar barns motoriska utveckling och långsiktigt även deras studieresultat. De menar även att motorisk färdighetsträning bör initieras i tidig ålder eftersom det finns ett tydligt samband mellan en god motorik och en
37
god självkänsla. Brown, Walkley och Holland (2004) intygar att bristande motoriska färdigheter kan leda till låg självkänsla och Strauss (2000) understryker att en negativ självbild kan skapas. Kernis, Cornell, Sun, Berry och Harlow (1993), Fox (2000) och Lindwall (2004) menar att den fysiska självkänslan är en del av den generella självkänslan, och att den tidigare främjas av god motorik och fysisk aktivitet. Brown, Walkley och Holland (2004) och Strauss (2000) varnar även för att bristfälliga motoriska förmågor i unga år kan leda till hälsoproblem eller en negativ spiral av allt mindre fysisk aktivitet i vuxenlivet generellt. Flera av informanterna erfar dock att många barn som är i behov av extra motorisk träning inte ges detta i skolan. Det framförs att det är olyckligt eftersom många neuropsykiatriska funktionsnedsättningar ofta har en kombination med motoriska svårigheter, och att man med mer medveten träning hade kunnat komma mycket längre.
Specialpedagogiska implikationer som kommer fram i specialpedagogernas och speciallärarens beskrivningar av fenomenet rörelse är att lärmiljön tycks bli tillgängligare av ett ökat rörelseinslag och att extra anpassningar både på grupp- och individnivå skulle kunna bestå mer av rörelse än vad de i nuläget gör. Flera av informanterna understryker att rörelseinslag på gruppnivå gagnar alla på ett sätt eller annat, men särskilt de elever som annars skulle behövt gå ut. En uppfattning som framkommer är att delaktigheten ökar. SPSM (2017) menar att ”en lärmiljö som erbjuder god och bred ledning och stimulans till alla elever, kan medföra att färre elever behöver extra anpassningar och särskilt stöd”. I reflektionen kring inslagen av rörelse menar dock flera av de intervjuade att man på deras skola skulle kunna bli mycket bättre på att göra extra anpassningar för elever som har fokus- och koncentrationssvårigheter. Vad gäller specialpedagogens och speciallärarens roll i relation till eventuella kommande ökade krav på rörelseinslag (Skolverket, 2019) uttrycker dock alla specialpedagoger att de vill vara delaktiga men inte ha något huvudsakligt ansvar. Det nämns att man istället kan vara med och initiera, bygga upp och planera.
I informanternas beskrivningar uttrycks även att man tycker sig se att rörelse minskar stress bland barnen och främjar glädje. Dessa beskrivningar kan relateras till Hansen (2016) som betonar sambandet mellan fysisk aktivitet och dopamin – huvudrollsinnehavaren i hjärnas belöningssystem. Dopaminnivåerna hänger ihop med det allmänna måendet och graden av stress i kroppen. Lägre nivåer kan således innebära sämre förmåga till fokus och koncentration, två betydande faktorer när det kommer till lärande. Hansen påtalar därför vikten av träning och lek, särskilt för barn med hyperaktivt
38
beteende och/eller koncentrationssvårigheter. Parallellt gynnar högre dopaminnivåer känslan av välmående (ibid), sålunda har intervjupersonerna i sina reflektioner kring rörelse rätt i att många blir glada av att röra på sig.